Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | 04 juni, 2017
Kulturreportage

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | 22 oktober, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Stillbild ur Julian Rosefeldt ”Manifesto” (2015)

Julian Rosefeldt ”Manifesto” på Hamburger Bahnhof i Berlin tom den 18 september

Ibland hamnar man på en utställning som ger en gåshud. Julian Rosefeldts videoinstallation ”Manifesto”(2015) på Hamburger Bahnhof i Berlin är en sådan. Egentligen skulle den ha slutat i juli men ...

Av: Mathias Jansson | 12 september, 2016
Essäer om konst

Veckan från hyllan. Vecka 5, 2012

Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | 28 januari, 2012
Veckans titt i hyllan

Minnets deformationer och transformationer



Alina Szapocznikow, Tumörer personifierade, 1971. Foto: Per Kristiansen Bonniers KonsthallBonniers konsthall utgör navet för utställningen ”Minneskonst” som för närvarande presenteras på flera institutioner och platser runt om i Stockholm. Ambitionen att överskrida gränser mellan kulturella uttryck, utställningsformer och aktuell forskning för att tematiskt närma sig minnets ontologi väcker oundvikligen frågan om vilken roll och funktion konsten spelar. I utställningen som visas på Bonniers konsthall blir svaret givet. Konsten har en dubbel funktion som låter de enskilda verken framträda som oberoende från alla försök att tvinga in dem under begreppets makt och bli reducerade till delar i en undersökande praktik, samtidigt som verken är utmärkta katalysatorer för att ställa frågor om minnets egenskaper.

Den kanadensiska indiegruppen Arcade Fire släpper i dagarna en ny interaktiv video för låten ”Reflektor”. Bakom släppet av låten och videon har en mystisk kampanj ägt rum där slarviga graffittitags annonserat Arcade Fire 9 PM 9/9 på byggnader runt om i världen. I samband med att videon skulle släppas såg jag den nu tre år gamla filmen ”The Wilderness Downtown” av Chris Milk med låten ”We Used to Wait” med Arcade Fire. En video som använde egenskaperna i den för tiden nya plattformen Google Earth och hade ambitionen att skapa en interaktiv resa tillbaka till barndomens gator med hjälp av den senaste tekniken. Minnet av videons storhet raserades totalt när den interaktiva videon spelades upp. Kvalitén och konceptet hade föråldrats enormt och historien visade sitt pinsamma ansikte. Minnets sanning blev plötsligt till en uppenbar lögn.

I den del av utställningen ”Minneskonst” som visas på Bonniers konsthall presenteras tre separata utställningar med Alina Szapocznikow, Cecilia Edefalk och Gerard Byrne. Tillskillnad från Arcade Fires teknologiska avantgardism och försök till förnyelse inom musikens visuella representationsformer finns det ett tydligt motstånd i utställningarna med de tre konstnärerna att släppa taget om det förflutna och uppslukas av nuet och framtiden. Konstverken framträder istället som upprepningar och deformationer av historien, som någonting ständigt närvarande och återkommande.

Cecilia Edefalk, Vit inuti, 1997-2013. Foto: Per Kristiansen Bonniers KonsthallCecilia Edefalks serie Vit inuti består av sju ockrafärgade målningar som har en förmåga att omfamna och överta utställningslokalen. Målningarna har varit en del av konstnärens repertoar sedan 1997 och återuppstår med jämna mellanrum i nya konstellationer och på nya platser, men aldrig med samma identitet och skepnad. Edefalk beskriver själv hur målningarna uppstod i ett möte med en skulptur från 1400-talet i en italiensk by. Mötet med skulpturen har gett upphov till de stora målningarna av flyktiga änglafigurer med en färgsammansättning och skimrande aura som samtidigt påminner och vittnar om någonting jordiskt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denna spricka och strid som uppstår i Edefalks konstverk i serien Vit inuti kan liknas vid Martin Heideggers analys av konstverkets vara i Der Ursprung der Kunstwerkes, där striden mellan jord och värld beskrivs som möjligheten för en sanning att framträda i konstverket. Kampen mellan begreppsparen jord och värld hos Heidegger innefattar samtidigt en pågående strid mellan ljusning och förborgadhet och det som är kännetecknande för erfarenheten och upplevelsen av konstverk som bärande på ett motstånd som vi måste bestrida för att uppleva konsten som meningsfull. Edefalks ockrafärgade änglar återspeglar denna strid och reduceras aldrig till enkla efterbildningar, utan visar istället upp en sanning om konstverket som sådant.

Edefalks verk är unika i den mening att konstverken inte är konstnärliga slutprodukter. Konstnärens förmåga att skapa förändringar i verkens presentationsformer återger den oavbrutna dialog som existerar mellan konstnären och verket. En dialog som kommer till uttryck i utställningen genom förändringar av verkens presentation, men även i det dokumentära material som visas i utställningen och beskriver den relation och historia som Edefalk har haft tillsammans med sina verk. Det är tydligt att frågan om minnets ontologi i detta sammanhang innefattar ett tillstånd av kvardröjande och någonting ständigt existerande som inte överlämnats eller övergivits, utan som ständigt upprepas i handlingar, tankar och i vissa fall även som omedvetna fragment. Edefalks konstnärskap kommer fullständigt till sin rätta i den tematiska utställningen över minnet och jag ser verkligen fram emot konsthallens salong med Edefalk under hösten.

Alina Szapocznikow, Tumörer personifierade, detalj, 1971. Foto Per Kristiansen Bonniers KonsthallI kuben på konsthallen visas den judisk-polska konstnären Alina Szapocznikow. Med ett flertal skulpturer och teckningar introduceras ett unikt konstnärskap som är kusligt imponerande och fascinerande. Szapocznikows konst bär med sig ett sargat minne över konstnärens personliga biografi präglad av sjukdom och fångenskap i koncentrationsläger. Närvaron av konstnärens biografi framträder i skulpturerna av deformerade kroppar och abjekt. Verket Tumörer personifierade,1973, utgör en centralpunkt i utställningen och består av en mängd abjektiva skulpturer utspridda på en rektangulär grusyta. I dessa föremål framträder konstnärens ansikte som någonting svagt, som en antydan om ett biologiskt liv. Föremålens obestämbara kroppar och stiliserade konstellation skapar en spridning likt cancertumörens okontrollerade och oförutsägbara övertagande av kroppen. Konstnärens egen kamp med sin dödliga diagnos blir ett levande minne som personligt återberättas i verket, samtidigt som verket fungerar som ett prisma i utställningslokalen och som reflektion över mänskligt lidande.

Szapocznikows skulpturer har en unik materialsammansättning med polyester som grundelement. Materialet möjliggör en transparens och nästintill gummiliknande yta där andra objekt och föremål kan vävas in i föremålet likt begravda element. I verket Ungkarlens askfat I, 1971, är cigarettfimpar insmälta i ett människohuvud som delats horisontellt. Cigaretterna som fyller det tudelade huvudet upprättar en situation där Szapocznikows skulptur skapar en dubbeltydig tolkningssituation av föremålet som konstföremål eller bruksföremål. En lek med tingens relation till utställningssituation och kontext, som speglar verkens tidsanda och samtid präglad av influenser från popkonst, designutveckling och kanske framförallt vetenskapens och filosofins språkliga vändning.

Utställningen med Szapocznikow i kuben sammanför flera viktiga beståndsdelar i en samlad undersökning av minnets funktion. Konstnärens historia är begravd i skulpturerna likt bortträngda minnen som plågar medvetandet och erfarenheten av våra upplevelser av konsten. Tumörerna som ligger utspridda på gruset eller de blodröda läppar som flyktigt svävar som snittblommor i verket Buketten II,1966, förvandlas till kroppsliga fetischer och objekt som vi ständigt riktar våra begär emot. Objekt som i den aktuella utställningen med Szapocznikow både representerar en mänsklig önskan om att få leva och dö.

Gerard Byrnes utställning på Bonniers konsthall sker i gränslandet mellan fiktion och verklighet. En utställning som använder dokumentära och historiska material för att skapa en berättelse som i framställningen och produktionen av konstverken avser att efterbilda och skapa ett sanningsenligt återgivande. Den irländske konstnären iscensätter situationer och filmer där man som utomstående får ta del av historiska sammanhang som både blir komiska, tragiska och surrealistiska. Utställningen består även av ett antal fotografier av tidningsstånd som förstärker kopplingen och sprickan mellan fiktion och sanning samt betonar texten som den centrala utgångspunkten för de egna verken och vår upplevelse av tid och historia. Valet av textmediet som utgångspunkt för att skapa videoverken visar även på en teknologisk förskjutning i valet av representationsform. Här uppstår frågor i den konstnärliga praktiken om hur våra sanningar påverkas av valet av representationsformer och om de hierarkiska skillnader som existerar avseende kunskap beroende på representationsformen.

 Gerard Byrne, A State of Neutral Pleasure, display of five different works. Foto: Per Kristiansen Bonniers Konsthall Filmmediet har med sina inre värden en mycket mer direkt och nyanserad bild av en händelse utifrån perceptionens makt för att nå kunskap, framförallt i kontrast till textens tydliga beroende av tolkning och översättning. Videoverket New Sexual Lifestyles, 2003, är ett intressant exempel på hur Byrne använder texten som utgångspunkt för att skapa en visuell representation av ett samtal från 1973 som tryckts i tidningen Playboy. Filmen som representerar samtalet blir en satir och karikatyr över innehållet i tidningens samtal, liksom en möjlighet till att ställa frågor om hur vi tillägnar oss kunskap om det förflutna och ser skillnaderna som uppstår i våra val av att presentera det som varit.

Utställningarna med Edefalk, Szapocznikow och Byrne visar alla på oerhörda kvalitéer att gestalta det förflutna som ständigt närvarande. En undersökande praktik genom konstverken där minnet existerar i kroppen, genom texten och i de levda erfarenheterna. Det ständigt gnagande lidande som deformerar kroppen genom ett otillbörligt intrång i Szapocznikows Tumörer personifierade är en gestaltning som påminner om Byrnes översättningar och omgestaltningar av historiska texter genom filmmediet. Verken visar att det finns någonting outtömligt i det förflutna och i tiden. Det lidande som återspeglas i Szapocznikows konst innehåller oanade möjligheter till upprepningar av det förflutna och är nödvändigt för att minnet skall vara aktivt och fylla en funktion som historiemedvetande. Bonniers konsthall har med sina tre utställningar visat att konsten kan och bör användas för att undersöka frågor om minnet.

 

Henrik Örnlind

Minneskonst, Bonniers konsthall, Stockholm, 4 september – 24 november 2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Palastorchesters porträt Foto Marchus Höhn

Han gjorde det igen

Stockholm har haft besök av 20- och 30-talets orkesterklanger, Max Raabe & Palast Orchester, på turné i Norden och Baltikum

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 13 september, 2016

Meningen med ett meningslöst berättande i elfte timmen

 Med Life and Times finns det ett före och ett efter – ett innan jag såg föreställningen och ett efteråt, säger Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare för Göteborgs Dans och ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 31 maj, 2013

En ostmacka kan också sitta fint

Jag är sannerligen ingen mästare i köket, men jag gillar att laga mat. Jag sätter mig aldrig framför teven för att se på matlagningsprogram, men hamnar jag ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 09 juni, 2011

Kafka i Frankfurt

 Nuria Amat Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att ...

Av: Nuria Amat | Litteraturens porträtt | 26 november, 2011

Pärlor på tråden trädda

  Kalilah är en sagobok ursprungligen berättad av indiern Bilpai, senare omarbetad i muslimsk anda. När Brahmanen som berättat sagorna för kung Dabshélim tar avsked av kungen, utber han sig en ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2017

Aktuella härskartekniker – då och nu

Jag lyssnade med stort intresse när Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C) var gäster i söndagens Agenda med Camilla Kvartoft som programledare. Man diskuterade hur det är att vara ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 21 september, 2011

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 15 november, 2017

Den omöjliga platsen

Den omöjliga platsen Den omöjliga platsen är här. Det finns ingen annan plats. Det finns ingenting annat. Vi måste alltid återvända hit. Arbete, kamp. Varje dag ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 18 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.