14th-century painting of the assassination of Nizam al-Mulk by an assassin.

Assassinerna och den heliga sandalen

Terrorgruppen Islamiska staten (IS) benämns ibland ”mördarsekt” i medierna. Dess medlemmar och anhängare ser dock inte på gruppen som en sekt med en särskild och avvikande tolkning av islam utan ...

Av: Mohamed Omar | 21 juli, 2016
Essäer om samhället

Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv

Sommaren 2011 satte Tornedalsteatern i Pajala upp Kesälintu/ En marknadstango som drog fulla hus. I och med detta invigde de också sina nya lokaler i Pajalas gamla Tingshus. Samtidigt firar ...

Av: Anna Nyman | 22 augusti, 2011
Scenkonstens porträtt

Fortunato Depero, I bevitori e la locomotiva

Ljuset i skuggorna av Melker Garay

Vi människor har hemligheter. Så har det alltid varit. Hemligheter som vi vill bevara endast för oss själva. Ja, annars vore de inte hemliga. Och frågan är om vi inte ...

Av: Melker Garay | 31 augusti, 2017
Utopiska geografier

Füssli, Riefenstahl och nubafolket



Johann H. F.Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt att sedan Wilhelm Tells dagar ett större antal schweizare tvingats fly sitt understundom aningen puritanska och tvetydiga fosterland, för att söka lyckan i andra länder. Johann Heinrich Füssli, född 1741, var en sådan person som blev persona non grata. Son till konstmålaren Johann Caspar Füssli och därmed integrerad i den kanske mest berömda och inflytelserika konstnärsfamiljen i bank- och kulturcentret Zürich. Det förunderliga med denna vackra stad är att man ofta lyckas kombinera två vitt skilda storheter: snille och bankkonto, dekadance och borgarmoral.

Johann Heinrich Füssli dog 1825, 84 år gammal. Flertalet år av sitt liv tillbringade han utanför hemlandets gränser. Först i Italien för att lära till målare (konstnär) och sedan i London där han 1804 utnämndes till professor vid Royal Academy. Engelsmän blir sällan skräckslagna vid konfrontationen med originella utlänningar. För britter gäller omvänt förhållande. Orsak till landsflykten var att Füssli avslöjat korruption inom inflytelserika finanskretsar. Vad angick det honom, att det korrumperades och smusslades, kan man fråga sig och svaret blir: i Zürich löper kontakterna mellan finansiell och konstnärlig kreativitet relativt smidigt. Pengar är en naturlig del av tillvaron. För den som har. Men Füssli var antagligen alltför energisk i sin kritik. Man spottar inte på den näve som kramar pungen med pengar, eller hur det heter. Underhåll från mecenater drogs in; kunderna uteblev. Så 1764 emigrerade Füssli till London, en stad av samma krut och korn som Zürich. Men större. Betydligt större. Dock, 1770 längtade Füssli till södern. For till Rom. Men, återvände till London 1778 och stannade där för resten av livet.

Füsslis målningar är speciella. Motiven handlar ofta om skuld och besök av nattens Maror. Det handlar nästan alltid om kvinnor, som driver bort skuldkänslorna genom att helt enkelt strunta i dem och hänge sig åt dekadenta utsvävningar. Parfymerad dekadence. Bokstavligt talat svävar kvinnorna över sängarna, till synes nonchalant utslängda med minst halva kroppen på väg ned mot golvet. Huvudet före. Bröstens brovalv blir mer mäktigt utifrån det perspektivet. Särade ben. Genom det flortunna tyget anar man skötets växtlighet. Maran rider om Natten. Füsslis bilder ger betraktaren möjlighet att kika in i människors privata tillvaro. Målaren är som alla målare en voyeur. Ganska fult beteende, men intressant. Den pojk fader Füssli önskat se som präst åstadkom istället en mängd illustrationer till texter från Bibeln och av Dante och Milton. Füssli är i sitt måleri en litterär konstnär som tecknar/målar en bild, en situation, för att därefter, via motivet/kvinnan, omgående falla i vanmakt över vad han åstadkommit. Eller för att ironisera över verket? Han klär av människan – kvinnan – ej endast hennes kläder (nåja, naket…, det finns genomskinliga tyger) utan också, ja kanske framför allt, den lena huden. I Füsslis målningar är kvinnokropparna vita som marzipan och rekvisitan som finns runtomkring vattnigt erotiskt mörklagd i svart, djupblått och rött. Marzipan delvis överdragen med karamellfärger. Sött.

Johann H. F.Johann Heinrich Füssli var gift med en ung, vacker och sexuellt utmanande hustru som ofta stod modell för de teckningar och målningar av maken som skildrar den tidens moderna, mondäna och smått dekadenta London. Runt hustrun grupperas, som rekvisita, skräck, erotik och tidens extrema moden och frisyrer. Füsslis uppfattning om kvinnor hade förmodligen sina specialiteter. Åtskilliga av teckningarna med hustrun som modell visar henne visserligen rakt-upp-och-ned, läsande en bok, på promenad, osv, men plötsligt kommer tidens punkmode in i bilderna och det i vissa avseenden i alla tider extravaganta London lägrar, bokstavligt, sängkamraten och modellen. Maran rider. Hästen rider. Vilket organ. Detta är ett utmärkt skäl till att låta hustrun sträcka ut alla lemmar, blotta vackra vador och rundnätta överarmar. I Füsslis bilder förmedlas konstnärens fascination av kvinnan som psykologiskt fenomen och kroppsligt djurliknande varelse. Allt självklart, oskuldsfullt och romantiskt. Och erotiskt. I bilderna finns en förhäxad konstnärs vördnad inför och en estetiskt kontrollerad drömlik uppfattning om kvinnan som kön. Hustrun är kön. Inte i första hand hustru. Naturligtvis är det en position som icke är av vår tid eftersom den är hemlighetsfull och skabrös. Och oskuldsfull. Det är en underbar konst. Helt otidsenlig. Mycket stimulerande.

Nubafolkets inskurna tatueringarDet finns andra sätt att väcka sexuell åtrå hos en betraktare av en bild, ett konstverk, än att slänga ut halvnakna kvinnor på divaner. I boken om Nubafolket, Die Nuba (pocketutgåva DTV, München 1982) berättar Leni Riefenstahl om nubafolkets tatueringar. Kvinnor och män börjar skära in bilder på sitt skinn redan som barn. Under livets gång utökas tatueringarna. För kvinnor tillkommer en tatuering vid varje ny födelse. Unga män smyckar sina vackra kroppar för att visa mod och för att bli beundrade av andra män. I allmänhet går tatueringen till så att man skär en skåra uti vilken aska från eldstaden lägges. I Afrikas starka och skarpa sol läker såret snabbt. Om det inte infekteras. Resultatet blir ej endast ett konstverk utan skinnrispningen, tatueringen, tjänstgör även som vaccinering. Tatueringarna fungerar som ympningar och ger motståndskraft. Afrikanerna är duktiga på det där: skönhet, rationalitet, styrka.

När jag ser på Füsslis målningar med djurlika kvinnor och på Riefenstahls foto av den sagolikt vackre unge mannen av Nubafolket, kan jag konstatera: javisst, kvinnan är vacker, sexuellt öppen, hemlighetsfull, men vad angår henne mig mer än som sexuellt objekt. När akten är över, svetten torkat, vad göra då? Gå på konstutställning? Vända sig om och sova?

Djuret i Nubamannen inbjuder till så mycket mer. De sexuella variationerna av tagande och givande mellan två män, eller flera. Slagen från läderremmen skuren ur gnuhud, som varieras med kyssar av dessa sköna läppar. Och efteråt, när sperman torkat, vad göra då? Kanske vässa våra giftpilar så de tränger genom hud och kött när vi går på jakt vid skymningen, då alla vilddjur vaknat. Romantiskt? Nja. Verkligt? Ja. Alla möjligheter ligger öppna, savannen är oändlig och obearbetad. Där finns hur många antiloper och lejon och ökenrävar som helst. Medan Füsslis kvinnor lever i en frihet begränsad till sängen och, möjligen, det rum där sängen placerats, är Nubamannen själva fulländningen av en frihet utan slut, av en horisont där savann och himmel går in i vartannat, gränslöst som morgondimman.

 

Bo I. Cavefors

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi tackar Eva Nylander, chef för samlingarna på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Att vara svensk 2013: Frågor, frågor, frågor …

Nationaldagen den 6 juni associeras med folkmusik, dansande par i folkdräkter och folkfest med barn som viftar med svenska flaggor. Kungen och drottningen åker leende i öppen vagn till Skansen ...

Av: Bo Gustavsson | Kulturreportage | 06 juni, 2013

På spaning efter ett dårhus som försvann…

Den sanna versionen av vår Odysse’ här i all anspråkslöshet återgiven Efter en outtömligt rik och intressant rundguidning där Stefan Mycke Hammer förhöll sig rätt bistert observant, tuggandes på småspik, kommer ...

Av: Oliver Parland | Gästkrönikör | 04 Maj, 2012

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 03 april, 2016

Oswald Spengler, Foto CC BY-SA 3.0 de

Är Västerlandets undergång fortfarande aktuell?

1918 publicerade Oswald Spengler sin Västerlandets undergång,  en bok som har varit kontroversiell men viktig för flera generationer tänkare från höger som från vänster. Bo I Cavefors har skrivit en ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 09 april, 2016

Från Gustav Vasa till Leonardo da Vinci i Loiredalen, En resa i tid…

Frankrike är ett omfattande land i flera avseenden inte minst genom de multipla upptäcktsfärder man kan göra. Loiredalen är ett av de kulturellt sett rikaste områden. Det påminner om Sörmlands ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 13 november, 2009

Mademoiselle Oiseau

Paris ske pris

Sedan Conan Doyle skrivit flera romaner och många berättelser om Sherlock Holmes blev han grundligt trött på honom och hans morfinsprutor, pipor och fiol. För att bli av med sin ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 november, 2015

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Jack London  Foto Arnold Genthe

En författargigant av sin tid

Som sjöman, äventyrare och krigskorrespondent besökte Jack London stora delar av världen. Han var en författarstjärna av sin tid. I år är det hundra år sedan han avled (1876 - ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 10 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.