Terror och utplåning

Ett försök att fördjupa betraktelsen av ondskan och rycka masken från dess anlete. Visa dess praxis och dess intention.Klarast visar Robespierres uttalande dess avsikt i sitt uttalande: Staten måste styras ...

Av: Oliver Parland | 06 januari, 2011
Essäer om samhället

Ondskans blommor

Ondskans blommor - tidlösa örter eller moderna hybrider? Osedligt, amoraliskt, skandalöst! Då Charles Baudelaires diktsamling Les Fleurs du Mal utkom 1857, skapade den stort rabalder. Faktum var att författaren till och med ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | 16 mars, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | 16 februari, 2012
Essäer om konst

Füssli, Riefenstahl och Nuba



nuba.jpg 
En bild ur Leni Riefenstahls bok
om Nubafolket.

Füssli, Riefenstahl och Nuba

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt att sedan Wilhelm Tells dagar ett större antal schweizare tvingats fly sitt understundom aningen puritanska och tvetydiga fosterland, för att söka lyckan i andra länder. Johann Heinrich Füssli, född 1741, var en sådan person som blev persona non grata. Son till konstmålaren Johann Caspar Füssli och därmed integrerad i den kanske mest berömda och inflytelserika konstnärsfamiljen i bank- och kulturcentret Zürich. Det förunderliga med denna vackra stad är att man ofta lyckas kombinera två vitt skilda storheter: snille och bankkonto, dekadens och borgarmoral.

fJohann Heinrich Füssli dog 1825, 84 år gammal. Flertalet år av sitt liv tillbringade han utanför hemlandets gränser. Först i Italien för att lära till målare (konstnär) och sedan i London där han 1804 utnämndes till professor vid Royal Academy. Engelsmän blir sällan skräckslagna vid konfrontationen med originella utlänningar. För britter gäller omvänt förhållande. Orsak till landsflykten var att Füssli avslöjat korruption inom inflytelserika finanskretsar. Vad angick det honom, att det korrumperades och smusslades, kan man fråga sig och svaret blir: i Zürich löper kontakterna mellan finansiell och konstnärlig kreativitet relativt smidigt. Pengar är en naturlig del av tillvaron. För den som har. Men Füssli var antagligen alltför energisk i sin kritik. Man spottar inte på den näve som kramar pungen med pengar, eller hur det heter. Underhåll från mecenater drogs in; kunderna uteblev. Så 1764 emigrerade Füssli till London, en stad av samma krut och korn som Zürich. Men större. Betydligt större. Dock, 1770 längtade Füssli till södern. For till Rom. Men, återvände till London 1778 och stannade där för resten av livet.

Füsslis målningar är speciella. Motiven handlar ofta om skuld och besök av nattens Maror. Det handlar nästan alltid om kvinnor, som driver bort skuldkänslorna genom att helt enkelt strunta i dem och hänge sig åt dekadenta utsvävningar. Parfymerad dekadence. Bokstavligt talat svävar kvinnorna över sängarna, till synes nonchalant utslängda med minst halva kroppen på väg ned mot golvet. Huvudet före. Bröstens brovalv blir mer mäktigt utifrån det perspektivet. Särade ben. Genom det flortunna tyget anar man skötets växtlighet. Maran rider om Natten. Füsslis bilder ger betraktaren möjlighet att kika in i människors privata tillvaro. Målaren är som alla målare en voyeur. Ganska fult beteende, men intressant. Den pojk fader Füssli önskat se som präst åstadkom istället en mängd illustrationer till texter från Bibeln och av Dante och Milton. Füssli är i sitt måleri en litterär konstnär som tecknar/målar en bild, en situation, för att därefter, via motivet/kvinnan, omgående falla i vanmakt över vad han åstadkommit. Eller för att ironisera över verket? Han klär av människan – kvinnan – ej endast hennes kläder (nåja, naket…, det finns genomskinliga tyger) utan också, ja kanske framför allt, den lena huden. I Füsslis målningar är kvinnokropparna vita som marzipan och rekvisitan som finns runtomkring vattnigt erotiskt mörklagd i svart, djupblått och rött. Marzipan delvis överdragen med karamellfärger. Sött.

 

fussli.jpg 
Mardrömmen av Johann Heinrich Füssli, 1781,
Institute of Art, Detroit, USA. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Füssli var gift med en ung, vacker och sexuellt utmanande hustru som ofta stod modell för de teckningar och målningar av maken som skildrar den tidens moderna, mondäna och smått dekadenta London. Runt hustrun grupperas, som rekvisita, skräck, erotik och tidens extrema moden och frisyrer. Füsslis uppfattning om kvinnor hade förmodligen sina specialiteter. Åtskilliga av teckningarna med hustrun som modell visar henne visserligen rakt-upp-och-ned, läsande en bok, på promenad, och så vidare, men plötsligt kommer tidens punkmode in i bilderna och det i vissa avseenden i alla tider extravaganta London lägrar, bokstavligt, sängkamraten och modellen. Maran rider. Hästen rider. Vilket organ. Detta är ett utmärkt skäl till att låta hustrun sträcka ut alla lemmar, blotta vackra vader och rundnätta överarmar. I Füsslis bilder förmedlas konstnärens fascination av kvinnan som psykologiskt fenomen och kroppsligt djurliknande varelse. Allt självklart, oskuldsfullt och romantiskt. Och erotiskt. I bilderna finns en förhäxad konstnärs vördnad inför och en estetiskt kontrollerad drömlik uppfattning om kvinnan som kön. Hustrun är kön. Inte i första hand hustru. Naturligtvis är det en position som icke är av vår tid eftersom den är hemlighetsfull och skabrös. Och oskuldsfull. Det är en underbar konst. Helt otidsenlig. Mycket stimulerande.

Det finns andra sätt att väcka sexuell åtrå hos en betraktare av en bild, ett konstverk, än att slänga ut halvnakna kvinnor på divaner. I boken om Nubafolket, Die Nuba (pocketutgåva DTV, München 1982) berättar Leni Riefenstahl om nubafolkets tatueringar. Kvinnor och män börjar skära in bilder på sitt skinn redan som barn. Under livets gång utökas tatueringarna. För kvinnor tillkommer en tatuering vid varje ny födelse. Unga män smyckar sina vackra kroppar för att visa mod och för att bli beundrade av andra män. I allmänhet går tatueringen till så att man skär en skåra uti vilken aska från eldstaden lägges. I Afrikas starka och skarpa sol läker såret snabbt. Om det inte infekteras. Resultatet blir ej endast ett konstverk utan skinnrispningen, tatueringen, tjänstgör även som vaccinering. Tatueringarna fungerar som ympningar och ger motståndskraft. Afrikanerna är duktiga på det där: skönhet, rationalitet, styrka.

När jag ser på Füsslis målningar med djurlika kvinnor och på Riefenstahls foto av den sagolikt vackre unge mannen av Nubafolket, kan jag konstatera: javisst, kvinnan är vacker, sexuellt öppen, hemlighetsfull, men vad angår henne mig mer än som sexuellt objekt. När akten är över, svetten torkat, vad göra då? Gå på konstutställning? Vända sig om och sova? Djuret i Nubamannen inbjuder till så mycket mer.

De sexuella variationerna av tagande och givande mellan två män, eller flera. Slagen från läderremmen skuren ur gnuhud, som varieras med kyssar av dessa sköna läppar. Och efteråt, när sperman torkat, vad göra då? Kanske vässa våra giftpilar så de tränger genom hud och kött när vi går på jakt vid skymningen, då alla vilddjur vaknat. Romantiskt? Nja. Verkligt? Ja. Alla möjligheter ligger öppna, savannen är oändlig och obearbetad. Där finns hur många antiloper och lejon och ökenrävar som helst. Medan Füsslis kvinnor lever i en frihet begränsad till sängen och, möjligen, det rum där sängen placerats, är Nubamannen själva fulländningen av en frihet utan slut, av en horisont där savann och himmel går in i vartannat, gränslöst som morgondimman.

Bo Cavefors

Ur arkivet

view_module reorder
Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet

En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 26 november, 2015

Motberättelser av Heiner Goebbels på Dramaten

Förra gången det begav sig under Bergmanfestivalen 2009 gästade Heiner Goebbels och Theatre Vidy-Lausanne med ett verkligt illusionsnummer, ”Eraritjaritjaka”, som fick oss att tvivla på det vi såg och hörde ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 12 juni, 2012

Nya synagogan. Rabbi Gavriel Motatov på synagogans innergård

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 2 av 3)

Den åldrige rabbin hämtade nycklarna och vi gick in i synagogan. Jag fick fotografera allt jag ville. Tyvärr kunde han ingen engelska. Till slut visade han mig en låda för ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 23 februari, 2017

Det slutna rummet

Vad skulle du ta med dig om du hamnade på en öde ö? En kniv, en radio, tändstickor eller kanske en yxa? De flesta skulle nog välja att ta med ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 juni, 2013

Indira med järn-näven eller med alltför mjuka händer?

Vid valet i Indien 2014 förlorade kongresspartiet stort, efter att, med famlijen Gandhi-Nehru i spetsen, ha dominerat indisk politik alltsedan frigörelsen från britterna1947. I bokhyllan hemma ligger 23 brev från Indira ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 20 september, 2014

Att fixera en undflyende verklighet

I mitten av 1950-talet utkommer en diktsamling med det förbryllande namnet Rasterrasser på mytomspunna Metamorfos förlag. En samling klädd i en anspråkslös brun pärm. Därinnanför återfinns dock en för tiden ...

Av: Josefine Ek | Essäer om litteratur & böcker | 12 maj, 2009

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 06 maj, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.