Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Füssli, Riefenstahl och Nuba



nuba.jpg 
En bild ur Leni Riefenstahls bok
om Nubafolket.

Füssli, Riefenstahl och Nuba

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt att sedan Wilhelm Tells dagar ett större antal schweizare tvingats fly sitt understundom aningen puritanska och tvetydiga fosterland, för att söka lyckan i andra länder. Johann Heinrich Füssli, född 1741, var en sådan person som blev persona non grata. Son till konstmålaren Johann Caspar Füssli och därmed integrerad i den kanske mest berömda och inflytelserika konstnärsfamiljen i bank- och kulturcentret Zürich. Det förunderliga med denna vackra stad är att man ofta lyckas kombinera två vitt skilda storheter: snille och bankkonto, dekadens och borgarmoral.

fJohann Heinrich Füssli dog 1825, 84 år gammal. Flertalet år av sitt liv tillbringade han utanför hemlandets gränser. Först i Italien för att lära till målare (konstnär) och sedan i London där han 1804 utnämndes till professor vid Royal Academy. Engelsmän blir sällan skräckslagna vid konfrontationen med originella utlänningar. För britter gäller omvänt förhållande. Orsak till landsflykten var att Füssli avslöjat korruption inom inflytelserika finanskretsar. Vad angick det honom, att det korrumperades och smusslades, kan man fråga sig och svaret blir: i Zürich löper kontakterna mellan finansiell och konstnärlig kreativitet relativt smidigt. Pengar är en naturlig del av tillvaron. För den som har. Men Füssli var antagligen alltför energisk i sin kritik. Man spottar inte på den näve som kramar pungen med pengar, eller hur det heter. Underhåll från mecenater drogs in; kunderna uteblev. Så 1764 emigrerade Füssli till London, en stad av samma krut och korn som Zürich. Men större. Betydligt större. Dock, 1770 längtade Füssli till södern. For till Rom. Men, återvände till London 1778 och stannade där för resten av livet.

Füsslis målningar är speciella. Motiven handlar ofta om skuld och besök av nattens Maror. Det handlar nästan alltid om kvinnor, som driver bort skuldkänslorna genom att helt enkelt strunta i dem och hänge sig åt dekadenta utsvävningar. Parfymerad dekadence. Bokstavligt talat svävar kvinnorna över sängarna, till synes nonchalant utslängda med minst halva kroppen på väg ned mot golvet. Huvudet före. Bröstens brovalv blir mer mäktigt utifrån det perspektivet. Särade ben. Genom det flortunna tyget anar man skötets växtlighet. Maran rider om Natten. Füsslis bilder ger betraktaren möjlighet att kika in i människors privata tillvaro. Målaren är som alla målare en voyeur. Ganska fult beteende, men intressant. Den pojk fader Füssli önskat se som präst åstadkom istället en mängd illustrationer till texter från Bibeln och av Dante och Milton. Füssli är i sitt måleri en litterär konstnär som tecknar/målar en bild, en situation, för att därefter, via motivet/kvinnan, omgående falla i vanmakt över vad han åstadkommit. Eller för att ironisera över verket? Han klär av människan – kvinnan – ej endast hennes kläder (nåja, naket…, det finns genomskinliga tyger) utan också, ja kanske framför allt, den lena huden. I Füsslis målningar är kvinnokropparna vita som marzipan och rekvisitan som finns runtomkring vattnigt erotiskt mörklagd i svart, djupblått och rött. Marzipan delvis överdragen med karamellfärger. Sött.

 

fussli.jpg 
Mardrömmen av Johann Heinrich Füssli, 1781,
Institute of Art, Detroit, USA. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Füssli var gift med en ung, vacker och sexuellt utmanande hustru som ofta stod modell för de teckningar och målningar av maken som skildrar den tidens moderna, mondäna och smått dekadenta London. Runt hustrun grupperas, som rekvisita, skräck, erotik och tidens extrema moden och frisyrer. Füsslis uppfattning om kvinnor hade förmodligen sina specialiteter. Åtskilliga av teckningarna med hustrun som modell visar henne visserligen rakt-upp-och-ned, läsande en bok, på promenad, och så vidare, men plötsligt kommer tidens punkmode in i bilderna och det i vissa avseenden i alla tider extravaganta London lägrar, bokstavligt, sängkamraten och modellen. Maran rider. Hästen rider. Vilket organ. Detta är ett utmärkt skäl till att låta hustrun sträcka ut alla lemmar, blotta vackra vader och rundnätta överarmar. I Füsslis bilder förmedlas konstnärens fascination av kvinnan som psykologiskt fenomen och kroppsligt djurliknande varelse. Allt självklart, oskuldsfullt och romantiskt. Och erotiskt. I bilderna finns en förhäxad konstnärs vördnad inför och en estetiskt kontrollerad drömlik uppfattning om kvinnan som kön. Hustrun är kön. Inte i första hand hustru. Naturligtvis är det en position som icke är av vår tid eftersom den är hemlighetsfull och skabrös. Och oskuldsfull. Det är en underbar konst. Helt otidsenlig. Mycket stimulerande.

Det finns andra sätt att väcka sexuell åtrå hos en betraktare av en bild, ett konstverk, än att slänga ut halvnakna kvinnor på divaner. I boken om Nubafolket, Die Nuba (pocketutgåva DTV, München 1982) berättar Leni Riefenstahl om nubafolkets tatueringar. Kvinnor och män börjar skära in bilder på sitt skinn redan som barn. Under livets gång utökas tatueringarna. För kvinnor tillkommer en tatuering vid varje ny födelse. Unga män smyckar sina vackra kroppar för att visa mod och för att bli beundrade av andra män. I allmänhet går tatueringen till så att man skär en skåra uti vilken aska från eldstaden lägges. I Afrikas starka och skarpa sol läker såret snabbt. Om det inte infekteras. Resultatet blir ej endast ett konstverk utan skinnrispningen, tatueringen, tjänstgör även som vaccinering. Tatueringarna fungerar som ympningar och ger motståndskraft. Afrikanerna är duktiga på det där: skönhet, rationalitet, styrka.

När jag ser på Füsslis målningar med djurlika kvinnor och på Riefenstahls foto av den sagolikt vackre unge mannen av Nubafolket, kan jag konstatera: javisst, kvinnan är vacker, sexuellt öppen, hemlighetsfull, men vad angår henne mig mer än som sexuellt objekt. När akten är över, svetten torkat, vad göra då? Gå på konstutställning? Vända sig om och sova? Djuret i Nubamannen inbjuder till så mycket mer.

De sexuella variationerna av tagande och givande mellan två män, eller flera. Slagen från läderremmen skuren ur gnuhud, som varieras med kyssar av dessa sköna läppar. Och efteråt, när sperman torkat, vad göra då? Kanske vässa våra giftpilar så de tränger genom hud och kött när vi går på jakt vid skymningen, då alla vilddjur vaknat. Romantiskt? Nja. Verkligt? Ja. Alla möjligheter ligger öppna, savannen är oändlig och obearbetad. Där finns hur många antiloper och lejon och ökenrävar som helst. Medan Füsslis kvinnor lever i en frihet begränsad till sängen och, möjligen, det rum där sängen placerats, är Nubamannen själva fulländningen av en frihet utan slut, av en horisont där savann och himmel går in i vartannat, gränslöst som morgondimman.

Bo Cavefors

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.