Bruce eller Loreen?

Sommarmusik är ett kapitel för sig. Sätt begreppet ”sommar” före den alldeles vanliga musiken. Flytta ut konserten i det fria. Rent akustiskt sämre, men närvarokänslan ökar! Och sommaren är kort ...

Av: Per-Inge Planefors | 30 juli, 2012
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kafka - mellan raderna

Boel Schenlaer porträtterar Franz Kafka utifrån den nyss utgivna boken:" Raderna som Kafka strök" på Bakhåll.  Att Kafkas samlade skrifter – den så kallade kvarlåtenskapen – såväl dagböcker, brev som litterära verk ...

Av: Boel Schenlaer | 04 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | 25 februari, 2013
Essäer om musik

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge



Gagnefs knyppelskola, Ottilia AdelborgBarn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är. Att det litterära etablissemanget länge negligerat och nedvärderat barnboken är ovedersägligt. När en författare också skriver för barn är det sällan som barnböckerna tas upp i presentationen av deras författarskap. Barnboken har betraktats som i flera avseenden ”enklare litteratur”. Barnbokens utveckling behöver ses i ett historiskt sammanhang, där hänsyn tas till både barns villkor och vuxnas syn på barn under olika tider. Sociala förhållanden i samhället, såsom barns möjligheter till skolgång, är bl.a. grundläggande för barnbokens utveckling. Barnboken har alltid spelat en viktig roll i barnets uppfostran, men förr var det didaktiska syftet det primära. Med bokens hjälp kunde önskvärda värderingar och normer präntas in i de unga antingen det gällde religion, arbetsamhet eller renlighet.

Bilderböcker är en stor och speciell del av barnlitteraturen. Litteraturvetaren Ulla Rhedin definierar bilderboken som ”en bok av begränsat omfång som i skönlitterärt syfte vill berätta en historia genom en kombination av text och bilder”. Hon menar att bilderboken ofta placeras någonstans mellan det pedagogiska och det litterära fältet, men att författaren ofta har ett tydligt syfte med boken, något som förmedlas bortom boken. Om man bortser från den skenbara enkelheten och ser närmre på det intrikata samspelet mellan ord och bilder som tillsammans skapar en betydelse upptäcker man att bilderboken är en av de konstnärligaste former man kan tänka sig. Bilderna talar till läsare utöver och jämsides med den skrivna texten. De kan uttrycka händelser, stämningar och känslor bättre än ord. Mötet med bilden ger barn tillträde till en magisk värld som hjälper dem att förstå sig själva och utvecklas som människor.

Mitt syfte här är inte att presentera alla eller de bästa bilderbokskonstnärerna. Avsikten är heller inte att ge någon fullständig bild av barnlitteraturens utveckling genom tiderna. Jag vill endast framhålla några typiska representanter som ägnat sig åt barnens litteratur under olika tider, undersöka varifrån de fått inspiration och vad som är karakteristiskt i deras bilderböcker.

Att skönlitteratur speglar författarens människosyn och ideologi och dessutom är färgad av sin tids samhälle är ett obestridligt faktum. Det moraliserande tonfallet satte sin tydliga prägel på den tidiga barnlitteraturen. Barn skulle fostras till dugliga samhällsmedlemmar. Till det tog man skönlitteratur till hjälp. Länge ansågs det allmänt att moderskapet var kvinnans bestämmelse medan männen hade andra viktiga uppgifter att fylla i samhället. Pojkar och flickor fostrades olika. Flickor skulle ägna sig åt stillsamma lekar som passade deras kynne och förberedde dem för deras moderliga roll medan pojkar fick leka krig och ägna sig åt andra våldsamma lövningar som byggde på deras manliga egenskaper. Detta könsrollsmönster förstärktes också genom bilderböcker som exempelvis Elsa Beskows Tomtebobarnen. På den välkända familjebilden sitter tomtefar och täljer medan pojkarna leker soldat. Flickorna hjälper tomtemor i hennes husliga göromål.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Barn i bilderböckernas värld - Elsa BeskowI Sverige – till skillnad från åtskilliga andra länder var det kvinnorna som var pionjärerna på bilderboksområdet. De som skapade en inhemsk bilderbokstradition var Jenny Nyström med Barnkammarens bok (1882), Ottilia Adelborg med Barnens julbok för mamma och småttingarna (1885) och Nanna Benediktson med Skogstomten (1886). Alla tre hade studerat vid Konstakademin. Elsa Beskow som debuterade 1892 och behärskade svensk bilderboksutgivning i 50 år hade utbildats som teckningslärare vid Tekniska skolan. Redan genom sitt yrkesval var de föregångskvinnor.

I motsats till sin yngre kollega Elsa Beskow är Ottilia Adelborg idag rätt bortglömd. Prinsarnes blomsteralfabet är kanske den bok som är bäst ihågkommen – bilderna finns på vykort och andra produkter. När den utkom 1892 sågs den som en konstnärlig händelse av rang. Ny tryckteknik gjorde full rättvisa åt de välgjorda bilderna och i den nationalromantiska stämning som rådde då fanns ett behov av barnböcker från vår kultur. Det var vid den tiden som Skansen och Nordiska museet kom till och allt som var svenskt stod högt i kurs. Ottilias barnbilder var vardagliga och verklighetsnära. Hon var osedvanligt bra på att teckna barn i rörelse. Ottilia Adelborg föddes 1855 i Karskrona och har beskrivit sin barndom som fri och lycklig. Fadern var sjöofficer men också tecknare och målare – han fanns till och med i Nationalmuseets samlingar.

När Ottilia var nio år dog fadern och barndomsidyllen slogs i kras. Modern flyttade med sina döttrar till Uppsala, som Ottilia tyckte var en alltför allvarlig, värdig och högtidlig plats. Hon saknade det fria livet i Karlskrona. Ottilia var yngst i syskonskaran och medan hennes äldre systrar fick blygsamma yrkesutbildningar måste Ottilia stanna hemma och hjälpa mamma. Trots att hon fått en så gedigen utbildning var det inte tal om annat än att hennes huvudsakliga uppgift var att ta hand om hem och mamma. Tid för konstnärlig verksamhet blev det ont om. Men hon fick beställningar från Folkskolans barntidning och från jultidningar.

Utgivningen av barnböcker låg i tiden. Under romantiken på 1800-talet förstärktes synen på barndomen som en viktig utvecklingsperiod. Romantiken ifrågasatte upplysningstidens ideal genom att sätta känsla och fantasi i centrum. Det var de författare som inspirerades under denna period som på allvar utvecklade barnboken. Den tidigare pedagogiska barnlitteraturen som skrevs i uppfostrande syfte ersattes av litteratur som uppmärksammade barns behov av fantasi och poesi. Under den här tiden bearbetades folksagor och gavs ut för barn och folksagan fick därmed sin roll inom barnlitteraturen. Många har emellertid ansett att dessa sagor inte är lämpliga för barn därför att de anses grymma men de har ändå behållit sin ställning som barnlitteratur.

Prinsarnes blomsteralfabet, Ottilia AdelborgBarnpsykologen och psykoanalytikern Bruno Bettelheim är en av dem som gett folksagorna sitt odelade stöd. Han skrev boken Sagans förtrollade värld (1980) och enligt honom talar sagan i symbolisk form direkt till barns undermedvetna och hjälper dem att bearbeta konflikter. Den tar upp universella mänskliga problem, inte minst de som sysselsätter ett barns sinne. Berättelserna talar till det framväxande egot och uppmuntrar dess utveckling samtidigt som de lättar trycket av omedvetna och förmedvetna fantasier och effekter. De ger insikt på många plan och berikar barnets liv och ger ett stort bidrag till barnets inre utveckling. Folksagans lyckliga slut utlovar att livet är värt att leva och att allt ordnar sig, enligt Bettelheim.

Under nationalromantiken kom ”konstsagan” att bli en erkänd och mycket populär genre i Sverige. En konstsaga är en saga som till skillnad från folksagan har en känd författare. Konstsagan behandlar ofta existentiella eller moraliska problem och är ofta symbolisk. Den har en konstnärlig och estetisk funktion medan folksagan är kopplad till muntlig tradition. 1890-talet innebar en renässans för romantiska ideal. Konstsagan skrivs för olika syften, den vill kanske berätta en spännande, sorglig eller romantisk historia, kanske vill den varna, fostra eller vara pedagogisk, men det är inte minst som sedelärande berättelse konstsagan används. Kända konstsagoförfattare är Elsa Beskow, Selma Lagerlöf, Tove Jansson och Lennart Hellsing. Mystik, medeltidssvärmeri och samhörighet med naturen blev viktiga inslag i kulturlivet, sagointresset frodades och sagomotiv användes flitigt inom skönlitteraturen. I romantikens efterföljd märktes under hela 1800-talet ett starkt ökat intresse för barnet, dess speciella egenskaper och därmed också dess levnadsvillkor.

Ellen Keys stora verk Barnets århundrade utkom 1900. Tankarna kring barn, fostran och bildning genomsyrar tiden på olika sätt. Ottilia Adelborg hade säkert läst Ellen Keys skrift; Skönhet för alla som utkom 1899. För båda dessa kvinnor var det etiska förknippat med det estetiska. I Ottilia Adelborgs bildvärld märks även stark påverkan och inspiration från en rörelse, Arts & Crafts, vars idéer kom från England och spreds av namnkunniga och färgstarka personligheter i tiden som Carl Larsson, Karin Larsson och Ellen Key. Man betonade att föremålens skönhet betingas av funktion och enkelhet. Det som präglar Ottilia Adelborgs bilder var just enkelhet, rena lätta ytor, tunna konturer och sparsmakad färgskala. Skildringen av figurernas känslouttryck genom mesta möjliga uttryck med minsta möjliga medel, en form av minimalism, är också en del av hennes skicklighet. Perioden runt sekelskiftet 1900 kom att bli en guldålder för den svenska barnboken.

Den moderna barnbokens historia i Sverige kan sägas ha börjat 1946 då Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump kom ut. Samma år debuterade den finska författaren Tove Jansson (med boken Småtrollen och den stora översvämningen) och Lennart Hellsing (med Katten blåser i silverhorn).

Denna andra guldålder för barnboken uppvisar inte bara en ny estetik utan också en ny barnsyn grundad på ny pedagogisk inställning. Förändringen ledde till ett närmande till barnets nivå, till en större frihet och till ifrågasättande av auktoritetstron. Det uppstod dock en viss tvekan inför Pippi Långstrumps anarkistiska drag och hennes liv som förebild för barn. Man talade om överträdelse av rådande smak och att hennes jargong var tröttsam. Lennart Hellsing skriver i sin bok Tankar om barnlitteraturar att barns egna önskemål om böcker är viktiga men han är tydlig med att hans värderingsnormer är pedagogiska. Han har tre kriterier som han anser ska vara uppfyllda för att en barnbok ska anses som god litteratur; att den intresserar barnen, att den har tillräckligt estetiska kvalifikationer samt att den om den berör etiska frågor, har en moral eller tendens som vi rimligen kan acceptera. Målet måste vara att böckerna används som medel för att aktivera och stimulera barnens skapande krafter.

Tove Jansson, 1956. Foto: Wikimedia CommonsAtt via en kombination av ord, bild, musik och rytm appellera till barnets sinnen, känsla och fantasi är det centrala i Hellsings barnboksetik. Han vill tala till barnens livskänsla mer än till dess intellekt. I sin bok Katten blåser i silverhorn spränger han traditionella genregränser, vilket kan betraktas som bokens modernistiska drag. Intentionen var att skapa ett allkonstverk, där text förenas med bild och musik. Lekfullhet, rörelse och aktivitet präglar hans nonsensverser i Krakel Spektakel Kusin Vitamin,den signalerar revolt och det gränsöverskridande som kännetecknar 1940-talets barnbok. I sin övergripande beskrivning av Astrid Lindgren menar Hellsing att hon lyft barnboken på ett litterärt plan och bibehållit enkelheten i språk och tankegångar.

Kulturhistorikern Johan Huizingas arbete Homo Ludens (Den lekande människan) från 1938 åberopades flitigt i 1940-talets kulturella debatt och den spelade en inte oväsentlig roll för en del vuxenförfattare. Hans teori går ut på att den mänskliga kulturen utvecklas genom lek. Lekens ursprung i ett fritt handlande betonas och understryker dess relation till det sköna och dess intresselösa karaktär. I Huizingas lekteori som kombinerar estetik och pedagogik återfinns mycket av den estetism och frihetslängtan som kom att bli det dominerande inslaget hos många dåtida författare.

Harry Martinson är exempel på författare som utvecklade en medvetet naiv hållning. Han uppmärksammade det låga och enkelt vardagliga. Barnets närhet till växter och djur betonades. Hos Erik Lindegren blev barnet en sinnebild för det levande och spontana och ett hopp för framtiden. Barnanalogi hade en central plats också i Gunnar Ekelöfs primitivism där barnet och djuret sågs som norm. Man måste ner till barnet inom sig skrev han. Också åldringen var vid sidan om barnet ett riktmärke och ideal för en bättre tillvaro enligt Ekelöf. De befann sig båda utanför den samhälleliga verkligheten. För Ekelöf var barnet också en inkarnation av konsten.

Under senare decennier har bilderboken utvecklat ett alltmer komplext och sammansatt förhållande till verkligheten. Framför allt har den utvecklat ett mer dynamiskt förhållande mellan text och bild. Den är ofta poetisk, dramatisk och expressiv och har i estetisk mening blivit allt mer komplicerad. Många moderna bilderböcker provocerar genom sitt ämnesval och utmanar genom att inte längre vara entydigt riktade till barn. Innehållsligt behandlar de ofta existentiella ämnen eller speglar barndomen på ett nytt oroväckande sätt. De existentiella frågorna har alltid behandlats i sagorna. I denna tradition finner vi nu främst Astrid Lindgren. I sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling (1949) och Sunnanäng (1959) gestaltas såväl sociala problem som frågor om liv och död, rätt och fel.

Sverige har idag rykte om sig att ha en rik produktion av konstnärligt högtstående bilderböcker. Den moderna seriösa svenska bilderboken är en kulturskatt som står nära både poesi och drama. Den tar barn på allvar och är inte auktoritär och överpedagogisk som förr. Lysande exempel på två svenska moderna bilderbokskonstnärer är Anna-Clara och Thomas Tidholm som tillsammans har gjort ett tjugotal enormt hyllade bilderböcker som bland annat Resan till Ugri-la Brek (1987) och den Augustnominerade skapelseberättelsen Kaspers alla dagar (1994). De lyckas förena det skenbart enkla med det djupt existentiella, det pedagogiska med det konstnärliga. Som alla stora barnboksförfattare är de lättlästa, roliga och medryckande. Inget ämne är för svårt, inte heller för smått. De skriver om den stora kärleken, om vänskap, om döden. Allt kan lyftas till högre dimensioner och allt kan bli uthärdligt och till och med roligt.

Djur och natur är ständigt återkommande teman i bilderböckerna. Att förmänskliga djur ses av vissa pedagoger som en föråldrad och stereotypisk syn på barn, men djurberättelsen kan även ses som ett försök att skapa möten mellan barnvärld och vuxenvärld genom att gestalta den maktlöshet som tillskrivs såväl barn som djur. Ulf Nilsson och Eva Eriksson skildrar i Ensam mullvad på scen obehaget hos ett litet barn som har scenskräck. De populära böckerna om Pettson och Findus skrivna av Sven Nordqvist handlar om vänskapen mellan ett djur, katten Findus, och Pettson som är en symbol för den svenska småbrukaren från första hälften av 1900-talet. På hans gård har tiden stannat. Findus är den otåliga lilla katten som vill leka och busa. De livfulla illustrationerna med underfundiga, sinnrika detaljer låter fantasin arbeta.

För det mesta skildrar bilderböcker empatiska barn men Pija Lindenbaum har skrivit om svartsjuka och ilska i den Augustnominerade Jag älskar Manne, där karaktärerna tillåts vara jobbiga och hämndlystna fastän de är småbarn. Detta är ett vardagsdrama ur barnkammarperspektiv med såväl kärlek och lycka som konflikt, uppgörelse och försoning.

Jenny Nyströms tomtar

Tvillingsystrarna Emma och Lisen Adbåge (födda 1982) har blivit stora bilderboksnamn med en imponerande lång räcka titlar, både som illustratörer av andra författares verk och med helt egna alster. De utbildade sig på serietecknarskolan i Hofors och fick där båda pris som bästa elev. Därefter har båda tecknat en hel del serier parallellt med barnboksskapandet och illustratörsjobben. I sin bok Leni blir en bebis återberättar Emma Adbåge ett välbekant bilderboksmotiv, det svartsjuka storasyskonet men undviker schabloner. Leni vaknar en dag och upptäcker att hon är en bebis. Hon uppträder som ett svartsjukt småsyskon men det är Lenis vilja till självständighet som besegrar trotslusten och inte en manipulativ föräldrapedagogik. Hela boken bejakar att barnet har auktoritet över sitt Själv. 

Samspelet mellan barn och vuxen är en förmedlande länk mellan Emma Adbåges Leni blir en bebis och Lisen Adbåges Koko och Bosse. Till skillnad från många andra bilderboksförfattare skildrar Emma och Lisen Adbåge både hur barn uppfattar vuxnas känslor och hur vuxna uppfattar varandra. Läsaren får tillgång till hela dramat; fokus ligger inte bara på barnet. Lisen Adbåges berättelse utspelas under ett dygn och en förtjust recensent, Kristin Hallberg, skriver: ”Det inte bara sprakar om solnedgången utan om hela Lisen Adbåges berättande i bild och ord. I och med att berättandet går från solnedgång till solnedgång får boken en särpräglad färgdynamik. Adbåge förmår kombinera rum, ytor, mönster och färger på ett bedövande härligt sätt. Stora ytor ställs mot mjuka samtida detaljer mot vintage. Hon hanterar färg och form i en svensk modernistisk tradition i Sigrid Hjertens anda. Hon är kul, stimulerande och läsvärd”.

Systrarna Adbåges böcker är en hyllning till fantasins kraft och till små barns egensinne och styrka. De detaljrika bilderna präglas av överdrifter och upplösta perspektiv. Färgerna är starka och många. Båda använder sig av blandteknik och vanligen är det akvarell, tusch och krita som samarbetar på pappret. Hos både Emma och Lisen kan man också notera en förkärlek för fulsnygga och oproportionerliga människor med små händer och fötter. Det är en naivistisk tecknarstil med retrotrend som går igen i inredningsdetaljer och kläder. Situationerna som tas upp är relevanta och vardagsnära i ett barns liv. Vad som imponerar mest är personernas uttrycksfullhet. För mig symboliserar Emma och Lisen Adbåge en acceptans för livet som det är. De finner en balans mellan glädje och sorg, mellan text och bild, innehållsligt och konstnärligt. Det är bilder som sjuder av humor och glädje. Böckerna håller för att läsas om och om igen.

Bilderboken kan göra anspråk på att uppfattas som en egen konstform. Den är ett estetiskt, poetiskt alltmer avancerat medium och vänder sig numera inte bara till barn. Ofta har den något viktigt att säga även till vuxna. Barnet uppskattar ordens rytm, klang och välljud även om det inte riktigt förstår dess betydelse. Det rytmiska och melodiska är centralt för den som skriver för barn; rytm och musikalitet är av grundläggande betydelse. Barnbilderbokens uppgift är att fånga barnens uppmärksamhet, de ska känna igen sig oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Den bör hjälpa till att skapa normer och värden och visa hur problem kan bemötas och bearbetas. De flesta barnboksförfattare och illustratörer har ett genuint barnperspektiv. Barn har rätt till kultur, de har rätt att få yttra sig och ha tillgång till olika uttrycksmedel. Bilderboken ska vara en källa till upplevelse, lärande, inre växt och mognad. Allkonstverket är idealet för Lennart Hellsing. Barnbokens viktigaste funktion är för honom att aktivera barnet genom att appellera till alla sinnen. En sådan litteratursyn har tydliga paralleller till teorier inom vuxenlitteraturen. T.ex. betonade Gunnar Ekelöf att all konst böra vara en sinnesnjutning, ”en sång för att leva bättre”.

Ottilia Adelborg var bilderbokskonstnärinna enligt äldre benämning. Hon benämns idag barnboksillustratör och är tyvärr ihågkommen av få och oförtjänt förbisedd under decennier av konst- och litteraturhistoriker. Ändå var Ottilia Adelborg den första konstnär och författare som på allvar brydde sig om barnen. Med sina utsökta illustrationer för barn skapade hon den svenska bilderboken och lade grunden till en barnkultur i Sverige decennier innan någon kommit på att något sådant kunde finnas.

 

Lena Månsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

En julkrönika

I Grönköpings Veckoblad, denna välgörande skrattspegel för helg och söcken i den kungliga svenska demokratin, kunde man för många år sedan läsa, att de kristna kyrkorna och samfunden i Grönköping ...

Av: Thomas Notini | Gästkrönikör | 23 december, 2013

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Hög tid att börja ta dataspel på alllvar

Det finns fortfarande en hel del fördomar kring dataspel. De betraktas av de flesta som ett nöje för unga människor som slösar bort timmar framför skärmen istället för att läsa ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 mars, 2010

En ovanlig strateg

General Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur ...

Av: Bertil Falk | Porträtt om politik & samhälle | 08 oktober, 2013

Sakralben

De som saknar ett ben, de som har mer än ett ben, mer än två ben, de som har för mycket av det goda   Halskota, bröstkota, ländkota, korskota, svanskota   De som har förtröstan, de som har ...

Av: Lisa Gålmark | Utopiska geografier | 22 februari, 2010

"Jag är långt radikalare än någon kan ana."

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.