Min väninna som en uppblåsbar docka

Det första hon gör är att slänga upp sin nya H-kupa på ett bord inne på restaurang Soho, vid Kungsportsplatsen när vi träffas. "Fantastiskt. Otroligt grymt", säger jag och ler ...

Av: Annelie Babitz | 05 november, 2010
Gästkrönikör

Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | 27 november, 2007
Kulturreportage

Hänt i skvättet 9

                             

Av: Mattias Kronstrand | 25 november, 2013
Kulturen strippar

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | 13 maj, 2017
Gästkrönikör

Om form, design, politiska ambitioner och egna reflexioner



Vicke Lindstrands glaskonst och måleri. Foto: Bo GyllanderInternationellt är Vicke Lindstrand (1904-1983) mest känd som glaskonstnär, för uppsalaborna troligen mest för sin keramik; hans produktion var dock betydligt bredare och mer omfattande än så. Uttryckt i keramik, glas, textil, trä, skulptur och måleri ger utställningen ”DESIGN: Vicke Lindstrand” på Uppsala konstmuseum verkligen prov på konstnärens mångsidighet. 

Vid utställningens invigning berättade Uppsalas kulturdirektör Sten Bernhardsson om politiska ambitioner, uppdrag och satsningar inom områden som konst och formgivning; om det nutida uppdraget till museer/institutioner att samla, vårda, tillgängliggöra och lyfta fram det lokala, samt om nationella politiska projekt tidigt under det förra seklet. Ellen Keys Skönhet för alla (1899) och Gregor Paulssons Vackrare vardagsvara (1919), den senare utgiven av Svenska Slöjdföreningen i samband med svenska mässan i Göteborg, är bägge intressanta i sammanhanget. Projekt och begrepp som ”vackrare vardagsvara” syftade till att motverka kopiering av utländska produkter som visades på stora mässor under andra halvan av 1800-talet: i vår svenska industri skulle utbildade konstnärer anställas för att verka för att vardagsföremål av god kvalitet och design blev tillgängliga för alla, samt för att främja vårt eget hantverk och produktion.

Om god smak/konst och politisk styrning av denna kan mycket invändas, men att dåtida koncept, eller snarare produkter, fick god framgång på stora mässor och utställningar, så väl internationellt som här hemma, är välkänt, liksom svensk/nordisk design i största allmänhet.

Vicke Lindstrand, som tidigare hade jobbat på Orrefors, fick uppdraget att vara konstnärlig ledare på bland annat Upsala-Ekeby och Kosta glasbruk – tre stora internationellt kända svenska industrier som tillverkade såväl bruks- som konstföremål. Han designade vidare stora textilier i samarbete med Elsa Gullberg och har efterlämnat skulpturer i olika material, bland annat en 12 tons glasskulptur placerad i Växjö. Men helst ville han måla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Utställningens första rum präglas av den förgyllda järnskulpturen Matador från 1960-talet, den strålande rörelseaktionen i ljuset från det förhängda fönstret presenterar och representerar. Den första väggens bohusländska motiv tar mig med storm: målningar med måsar, tärnor och bränningar ljuder och rör sig: brusar, slår, skränar och flaxar. Framför mina fötter, på ett podium av glas, sträcker en skulpterad simhoppare i trä just ut sig i fulländad form. Aktiviteten i det utställda antar vidare ett lite mer filosofiskt uttryck, mer av rörelse i vila, i målningarna av fiskare och båtar samt i träskulpturerna Sittande- och Liggande modell (60-tal); men kreativitet, rörelse och form vilar inte.

Som besökare slås jag av mångfalden i uttryck och av den musikaliska, dansanta, rörelseglädjen – allt tycks röra sig oavsett hur många ton det väger; klättra uppåt, våga sig framåt, bölja i formerna, komma från ingestans, växa fram, böja sig, krypa ihop, svepa om, sträva på höjd och djup, slingra, ingå, omsluta, mimspela, samspela, haka i varandra, och i kroppsrörelser av arbete och dans. Trots sin stora spännvidd vad gäller tillkomsttid, motiv och material förmedlar samtliga verk en skön, oftast glad, harmoni. Att det utställda representerar egna verk som konstnären har samlat för att omges av i sitt hem spelar säkerligen en stor roll för mina upplevelser. I hans hem fanns även en flygel; på musikens betydelse i form, rörelse och motiv går inte att ta miste.

I den första stora salen varvas skulpturer och måleri från en period på drygt trettio år, de målade motiven har stor spännvidd. Skulpturerna är utförda i järn, glas och trä. Två studier i olja av glasblåsare i arbete leder till nästa sal.

Glas och form! Grace – former av mjuk, skir skönhet och vila blandas med kantig tung brutalism i aktion. Fotografier av konstnären i samarbete med medarbetare inom industrin och i ensam konstnärsutövning visas som förhöjd bakgrund till glasborden med föremål längs rummets ena vägg. Objekten som har placerats på de olika glasborden med tillhörande glasmontrar är delvis komponerade med tematisk känsla – enligt mina sinnens upplevelse tolkar jag ett konkret havstema i ett av dem. Föremål för nytta och njutning i form och funktion är de hur som helst, även om jag inte kan påstå att jag finner samtliga direkt vackra. Fascinerande, men kanske inte särskilt användbara, är de trekantiga prismaskulpturerna med för ögat inneboende figurer av olika slag, då de ljusbrutna vinkeleffekterna ger spännande upplevelser av motiven.

Upplandsmuseets utställning ”Svenska formrebeller”. Foto: Marit JonssonFöremålen på glasborden mittemot består av en serie tunga glasfat ackompanjerade av formfulländade skulpturer i trä och glas, väggen bakom visar en rad färgstarka målningar: Commedia del Arte, sex verk från 1930–40-tal utförda i blandteknik. En ljuvlig komposition av harmoni och kontraster präglar rummet. Linjerna av människors rörelse och akrobatik i föremålen vid fönstret följer med in till det sista rummet där blicken fångas in av en stor väggmålning från Upsala-Ekebys matsal, 1942. Det är en nästintill biblisk livsidyll av människor i harmoni och rörelse; gamla och unga i samarbete, i vardag, fritid och helg, i minsta detalj är skeendet pågående och i rörelse som en perpetuum mobile.

Rörelsen fortsätter i tygdesignen, tydligast i det stora trycket med dansande och musicerande människor: det centralt dansande paret omges av balettdansöser, saxofonspelare, flamencoaktion; dans, lek och spel – och så Adam, Eva och ormen – en riktig balansakt! Även den mer bruksartade tygdesignen bjuder på lekfulla, växande och klättrande mönster från stad och natur.

Vicke Lindstrands keramik – som jag tidigare har sett och uppskattar, hamnar för min del lite i skymundan, trots att den har gott om utrymme och är storskalig. Keramiken har ett drag av exotism och är helt klart av det unika slaget – även här är former och rörelser påtagliga.

Efter denna utställning känner även de flesta uppsalabor till att Vicke Lindstrand hade fler strängar på sin lyra än bara lera. Visst är föremålen från Ekeby-tiden ’bra’ men det är ändå främst glasföremålen – och kanske just kombinationen skönhet och nytta – som stannar i mitt bildminne. Någon nyttoaspekt i måleriet ska jag inte fördjupa mig i, bara konstatera att många av bilderna kommer att stanna innanför näthinnan och att jag blev glad av dem – det räcker. 

Tycka vad man vill om politisk styrning av god smak, och viljan att gradera och värdera i ’bra och dåligt’; kulturdirektören uppmuntrar inte den senare värderingen men uppmanar ändå till konsumtion av god konst… hur går detta ihop? Han preciserar sin uppfattning av kvalitet i sammanhanget: Hur mycket ett konstverk berör samt hur länge den känslan sitter kvar. Det köper jag!

Utställningen är producerad i samarbete med Grödinge Antik & Design. Texten i utställningskatalogen är skriven av Dr Mark Jones, Australien, gästforskare vid Uppsala universitet. Närvarande vid vernissagen var även Per Berg (f.1925), författare till Vicke Lindstrand 100 år och ordförande i Vicke Lindstrands stiftelse, tidigare även ledamot i Svenska Slöjdföreningen – han var mycket nöjd med utställningen.

Temat form och design är tongivande på flera av Uppsalas museer: ”DESIGN: Vicke Lindstrand” ingår tillsammans med Upplandsmuseets utställning ”SVENSKA FORMREBELLER” under det gemensamma designtemat Formulerat II inom vilket en serie föreläsningar kommer att erbjudas under hösten. 

Utställningen ”Svenska formrebeller” på Upplandsmuseet upplever jag som färgstark och innovativ, både som utställning och i fråga om innehåll. Utställningen presenterar formgivare och designgrupper som bröt med det etablerade, och de produkter dessa lanserade i sin samtid, som ett helhetssammanhang. Tyngdpunkten i utställningen ligger på möbler, textilier och hjälpmedel, glasdesignen knyter samman. Presentationerna av de bägge utställningarna ligger i linje med den tid de speglar: fokus på individen och allkonstnären – den ensamme hjälten, kontra gruppsamarbetet – tillsammans är vi starka.

Ambitionen att förse det svenska folket med svensktillverkad god form och design fortsatte, begrepp som praktiskt och flexibelt var viktiga, dock kom initiativen från delvis andra politiska grupper än de direkt styrande. Lena Larsson, bland annat formgivare och inredningsarkitekt och inblandad i bostadsutredningen 1940, anordnade bocirklar i Svenska Slöjdföreningens regi och lanserade Triva-serien, monteringsbara möbler i platta paket på NK. Så långt kan man förmodligen hävda ett obrutet led i förhållande till föregångarna Paulsson och Key, men ganska snart infinner sig ett inslag av protest, provokation och revolt, dock med syftet att hålla svensk design och produktion levande.

1960- och 70-talen bjöd på både ’slit och släng’, miljötänk, ergonomi, demokrati och jämnställdhet. Tidens färgstarka formgivare och designgrupper var oftast röda till sin partifärg och ville göra revolt mot det som varit, de ville förändra människors vardag med sin färgstarka, praktiska och flexibla design – tillgänglig för alla oberoende av ekonomi. Likheterna med de tidigare ambitionerna är slående men något måste ha hänt häremellan: kriget och tiden närmast efter, med allt den förde med sig. Dock var den etablerade industrin inte lika pigg på att ta in de mest rebelliska idéerna, initiativen kom från ’fel’ håll, och grupperna fick ta tillverkningen i egna händer. 

Utställningarna på Upplandsmuseet och Uppsala konstmuseum har en gemensam nämnare i Svenska Slöjdföreningen, vilka var arrangörer av utställningen H55 (Helsingborg 1955), en direkt uppföljare av Stockholmsutställningen 1930, där funktionalismen förankrades i de breda lagren.

Enkelt, funktionellt och flexibelt. Allrum, platta paket med monterbara möbler, plast och papper, slit och släng – bort med tungt hushållsarbete. Lena Larsson blir redaktör för Allt i hemmet och lanserar 60-talets innovativa inredningsförslag, exempelvis ’tonårsboden’. Popåldern är kommen och den nya lekfulla designen slår snart ut i full blom och vill tillfredsställa en mer avslappnad livsstil. 

Den 8-kantiga storsängen P-sängen visas på bild i utställningen, själv hade jag inte hört talas om den, men en uppblåsbar fåtölj hade jag – och en sådan finns med i ett av rummen. Och vem idag levande har inte sett Stephan Gips fyrkantigt stabila barnmatstol Robust med de stora kulorna… Av utställningstexten framgår att ”han stack ut näsan i 70-talets smakdebatt”. Tidningen Vi spelade en stor roll för lanseringen av de nya statusbefriade produkterna. 1967 kom byggmöblerna Joker på KF, skapade av Börge Lindau och Bo Lindekrantz, serien bestod av träskivor som sattes ihop med gummisnoddar och kunde kombineras på olika sätt. Jan Dranger och Johan Huldts Innovator kom -68, billigt och enkelt: stålrörsmöbler med tvättbara dynor, stolar och förvaringsmöbler i wellpapp, ”resurssnålt och miljömedvetet” – IKEA beställde och priserna pressades. Exempelvis skapade och marknadsförde duon exportsuccén Innovator i gult och blått.

Förutom åtskilliga mönster- och färgrika tyger designade av Carl Johan De Geer visas några exempel på gruppen Mah-Jongs fantastiska klädkollektion: stickade mjukisdressar i starka färger och utmanande design. Trikåplaggen var tänkta som unisexkostymer för det frigjorda (vänster-) folket; gruppens formgivare kämpade för den svenska tekoindustrin, hållbar utveckling och vackra funktionella basplagg för den moderna människan, men var mot slit-släng och mode. Även 10-gruppen slogs för den svenska textilindustrin, engagerade Borås Wäfveri och öppnade egen butik med den nygamla målsättningen: ”Vackrare vardagsvara för alla”. De flesta i gruppen var utbildade konstnärer.

Återstår: Formgivarna i Ergonomidesign som i samarbete med Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) tog fram modeller och prototyper med extra omtanke och solitaritet, för att förenkla vardagen för människor med särskilda behov, som äthjälpmedel för dem som har svårt att greppa. Och så fordonen – utställningens mest oväntade inslag (men på intet sätt ovanligt på Upplandsmuseet): exempelvis Permobilen, design Per Uddén. I utställningen visas också skivomslag, kortfilmen Mormor, Hitler och jag där konstnären m.m. Carl Johan De Geer berättar om sin bakgrund och sina värderingar. Erik Höglunds färgade bruksglas (formgivare vid Boda glasbruk) – ett brott mot 50-talets glaskonst, knyter ytterligare samman formrebellernas alster med mannen som fick uppdraget att vara konstnärlig ledare på några av Sveriges största internationellt kända industrier.

Trender och idéer kommer och går, det som ur olika aspekter var tänkt för alla har blivit dyrt och eftertraktat eller ohållbart och värdelöst. Det som ansågs flexibelt och praktiskt då är inte klimatsmart eller fairtrade idag. Begreppen som används som lockbete eller slagträ i politisk retorik skiftar, men praktisk och nytänkande design med världsrykte och för alla kan vi gott påstå att ”vi” fortfarande har (jag vill varken nämna varumärken eller blanda in politik). Om skönheten ligger i betraktarens öga så kanske form och funktion upplevs i högre grad av resten av kroppen – vad gäller hållbar utveckling i olika mening. Utställningsbalansen får betyget: utmärkt!

Att två museer i dessa åtstramningstider samarbetar runt ett tema är ’bra’, särskilt om de som dessa två har gott om andra utställningar att erbjuda.

 

Marit Jonsson Formom

 

Design: Vicke Lindstrand; Glas, keramik, textil, måleri och skulptur på Uppsala konstmuseum t.o.m. 13 oktober 2013. Svenska formrebeller; Svensk design under 1960- och 70-tal på Upplandsmuseet t.o.m. 10 november 2013

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Klara Norling – Jag vill att mina ord skall tas ifrån mig. Dikter.

Klara Norling – Jag föddes en solig septemberdag 1980 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min barndom kan beskrivas på ett bekymmersfritt sätt; Jag lärde mig skriva och läsa vid fyra ...

Av: Klara Norling | Utopiska geografier | 07 januari, 2013

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 14 december, 2012

Gisela Nordell. Dikter

Gisela Nordell är född i Stockholm 1956. Hon arbetat inom folkmusiken sedan 1996, litterära visan. Hon finns att höra på cdn "Ferlin- I livets villervalla" 1999  och "Visor från gränderna" 2002, utgivet på Ljudmanufaktur.Hon har medverkat ...

Av: Gisela Nordell | Utopiska geografier | 17 februari, 2014

Vilka är det som är “för många”?

Det är svinkallt. Biblioteket är stängt. Jag och en tjej till står utanför och huttrar. Jag har tajmat tiden fel, det är så kallt att jag måste ha gått jättesnabbt ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 13 oktober, 2013

Hebriana Alainentalo. Tre dikter

Världen ropar efter dig Du är dess mötesplats intill jordens gråt.   Gruvorna, dessa öppna sår, vi förblöder   Jordens barn ser storögda på   maskinerna som kommit   för att frälsa oss?   Trumman ljuder   rytmerna är urgamla,    De fyller mig, och dig?   med kraft

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 14 september, 2014

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 maj, 2012

Postemmakrönika 5, Spiraltrappa

...inbilndad sker, med lossnad åt väntrum tog, händer alltså kommit dagar innan extra med icke stakad ända lemdelfel femur nerd till (upp till samma) halt sjukhusets nattmottagning kritiskt fall, hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 15 april, 2010

Islamisk demokrati

Det är en spridd föreställning att islam inte är förenlig med ett demokratiskt styrelseskick, att muslimer är motståndre till demokrati. Detta för att Koranen, så som Guds ord, klart ...

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts