Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | 20 april, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Det omöjliga

  Det omöjliga Simone Weils helgonliknande leverne är ständigt aktuellt stoff för inspiration och diskussion. Minst lika viktigt är dock hennes filosofiska och politiska gärning. Mårten Björk försöker därför ta fasta ...

Av: Mårten Björk | 23 oktober, 2007
Essäer om samhället

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | 08 oktober, 2010
Essäer

Om form, design, politiska ambitioner och egna reflexioner



Vicke Lindstrands glaskonst och måleri. Foto: Bo GyllanderInternationellt är Vicke Lindstrand (1904-1983) mest känd som glaskonstnär, för uppsalaborna troligen mest för sin keramik; hans produktion var dock betydligt bredare och mer omfattande än så. Uttryckt i keramik, glas, textil, trä, skulptur och måleri ger utställningen ”DESIGN: Vicke Lindstrand” på Uppsala konstmuseum verkligen prov på konstnärens mångsidighet. 

Vid utställningens invigning berättade Uppsalas kulturdirektör Sten Bernhardsson om politiska ambitioner, uppdrag och satsningar inom områden som konst och formgivning; om det nutida uppdraget till museer/institutioner att samla, vårda, tillgängliggöra och lyfta fram det lokala, samt om nationella politiska projekt tidigt under det förra seklet. Ellen Keys Skönhet för alla (1899) och Gregor Paulssons Vackrare vardagsvara (1919), den senare utgiven av Svenska Slöjdföreningen i samband med svenska mässan i Göteborg, är bägge intressanta i sammanhanget. Projekt och begrepp som ”vackrare vardagsvara” syftade till att motverka kopiering av utländska produkter som visades på stora mässor under andra halvan av 1800-talet: i vår svenska industri skulle utbildade konstnärer anställas för att verka för att vardagsföremål av god kvalitet och design blev tillgängliga för alla, samt för att främja vårt eget hantverk och produktion.

Om god smak/konst och politisk styrning av denna kan mycket invändas, men att dåtida koncept, eller snarare produkter, fick god framgång på stora mässor och utställningar, så väl internationellt som här hemma, är välkänt, liksom svensk/nordisk design i största allmänhet.

Vicke Lindstrand, som tidigare hade jobbat på Orrefors, fick uppdraget att vara konstnärlig ledare på bland annat Upsala-Ekeby och Kosta glasbruk – tre stora internationellt kända svenska industrier som tillverkade såväl bruks- som konstföremål. Han designade vidare stora textilier i samarbete med Elsa Gullberg och har efterlämnat skulpturer i olika material, bland annat en 12 tons glasskulptur placerad i Växjö. Men helst ville han måla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Utställningens första rum präglas av den förgyllda järnskulpturen Matador från 1960-talet, den strålande rörelseaktionen i ljuset från det förhängda fönstret presenterar och representerar. Den första väggens bohusländska motiv tar mig med storm: målningar med måsar, tärnor och bränningar ljuder och rör sig: brusar, slår, skränar och flaxar. Framför mina fötter, på ett podium av glas, sträcker en skulpterad simhoppare i trä just ut sig i fulländad form. Aktiviteten i det utställda antar vidare ett lite mer filosofiskt uttryck, mer av rörelse i vila, i målningarna av fiskare och båtar samt i träskulpturerna Sittande- och Liggande modell (60-tal); men kreativitet, rörelse och form vilar inte.

Som besökare slås jag av mångfalden i uttryck och av den musikaliska, dansanta, rörelseglädjen – allt tycks röra sig oavsett hur många ton det väger; klättra uppåt, våga sig framåt, bölja i formerna, komma från ingestans, växa fram, böja sig, krypa ihop, svepa om, sträva på höjd och djup, slingra, ingå, omsluta, mimspela, samspela, haka i varandra, och i kroppsrörelser av arbete och dans. Trots sin stora spännvidd vad gäller tillkomsttid, motiv och material förmedlar samtliga verk en skön, oftast glad, harmoni. Att det utställda representerar egna verk som konstnären har samlat för att omges av i sitt hem spelar säkerligen en stor roll för mina upplevelser. I hans hem fanns även en flygel; på musikens betydelse i form, rörelse och motiv går inte att ta miste.

I den första stora salen varvas skulpturer och måleri från en period på drygt trettio år, de målade motiven har stor spännvidd. Skulpturerna är utförda i järn, glas och trä. Två studier i olja av glasblåsare i arbete leder till nästa sal.

Glas och form! Grace – former av mjuk, skir skönhet och vila blandas med kantig tung brutalism i aktion. Fotografier av konstnären i samarbete med medarbetare inom industrin och i ensam konstnärsutövning visas som förhöjd bakgrund till glasborden med föremål längs rummets ena vägg. Objekten som har placerats på de olika glasborden med tillhörande glasmontrar är delvis komponerade med tematisk känsla – enligt mina sinnens upplevelse tolkar jag ett konkret havstema i ett av dem. Föremål för nytta och njutning i form och funktion är de hur som helst, även om jag inte kan påstå att jag finner samtliga direkt vackra. Fascinerande, men kanske inte särskilt användbara, är de trekantiga prismaskulpturerna med för ögat inneboende figurer av olika slag, då de ljusbrutna vinkeleffekterna ger spännande upplevelser av motiven.

Upplandsmuseets utställning ”Svenska formrebeller”. Foto: Marit JonssonFöremålen på glasborden mittemot består av en serie tunga glasfat ackompanjerade av formfulländade skulpturer i trä och glas, väggen bakom visar en rad färgstarka målningar: Commedia del Arte, sex verk från 1930–40-tal utförda i blandteknik. En ljuvlig komposition av harmoni och kontraster präglar rummet. Linjerna av människors rörelse och akrobatik i föremålen vid fönstret följer med in till det sista rummet där blicken fångas in av en stor väggmålning från Upsala-Ekebys matsal, 1942. Det är en nästintill biblisk livsidyll av människor i harmoni och rörelse; gamla och unga i samarbete, i vardag, fritid och helg, i minsta detalj är skeendet pågående och i rörelse som en perpetuum mobile.

Rörelsen fortsätter i tygdesignen, tydligast i det stora trycket med dansande och musicerande människor: det centralt dansande paret omges av balettdansöser, saxofonspelare, flamencoaktion; dans, lek och spel – och så Adam, Eva och ormen – en riktig balansakt! Även den mer bruksartade tygdesignen bjuder på lekfulla, växande och klättrande mönster från stad och natur.

Vicke Lindstrands keramik – som jag tidigare har sett och uppskattar, hamnar för min del lite i skymundan, trots att den har gott om utrymme och är storskalig. Keramiken har ett drag av exotism och är helt klart av det unika slaget – även här är former och rörelser påtagliga.

Efter denna utställning känner även de flesta uppsalabor till att Vicke Lindstrand hade fler strängar på sin lyra än bara lera. Visst är föremålen från Ekeby-tiden ’bra’ men det är ändå främst glasföremålen – och kanske just kombinationen skönhet och nytta – som stannar i mitt bildminne. Någon nyttoaspekt i måleriet ska jag inte fördjupa mig i, bara konstatera att många av bilderna kommer att stanna innanför näthinnan och att jag blev glad av dem – det räcker. 

Tycka vad man vill om politisk styrning av god smak, och viljan att gradera och värdera i ’bra och dåligt’; kulturdirektören uppmuntrar inte den senare värderingen men uppmanar ändå till konsumtion av god konst… hur går detta ihop? Han preciserar sin uppfattning av kvalitet i sammanhanget: Hur mycket ett konstverk berör samt hur länge den känslan sitter kvar. Det köper jag!

Utställningen är producerad i samarbete med Grödinge Antik & Design. Texten i utställningskatalogen är skriven av Dr Mark Jones, Australien, gästforskare vid Uppsala universitet. Närvarande vid vernissagen var även Per Berg (f.1925), författare till Vicke Lindstrand 100 år och ordförande i Vicke Lindstrands stiftelse, tidigare även ledamot i Svenska Slöjdföreningen – han var mycket nöjd med utställningen.

Temat form och design är tongivande på flera av Uppsalas museer: ”DESIGN: Vicke Lindstrand” ingår tillsammans med Upplandsmuseets utställning ”SVENSKA FORMREBELLER” under det gemensamma designtemat Formulerat II inom vilket en serie föreläsningar kommer att erbjudas under hösten. 

Utställningen ”Svenska formrebeller” på Upplandsmuseet upplever jag som färgstark och innovativ, både som utställning och i fråga om innehåll. Utställningen presenterar formgivare och designgrupper som bröt med det etablerade, och de produkter dessa lanserade i sin samtid, som ett helhetssammanhang. Tyngdpunkten i utställningen ligger på möbler, textilier och hjälpmedel, glasdesignen knyter samman. Presentationerna av de bägge utställningarna ligger i linje med den tid de speglar: fokus på individen och allkonstnären – den ensamme hjälten, kontra gruppsamarbetet – tillsammans är vi starka.

Ambitionen att förse det svenska folket med svensktillverkad god form och design fortsatte, begrepp som praktiskt och flexibelt var viktiga, dock kom initiativen från delvis andra politiska grupper än de direkt styrande. Lena Larsson, bland annat formgivare och inredningsarkitekt och inblandad i bostadsutredningen 1940, anordnade bocirklar i Svenska Slöjdföreningens regi och lanserade Triva-serien, monteringsbara möbler i platta paket på NK. Så långt kan man förmodligen hävda ett obrutet led i förhållande till föregångarna Paulsson och Key, men ganska snart infinner sig ett inslag av protest, provokation och revolt, dock med syftet att hålla svensk design och produktion levande.

1960- och 70-talen bjöd på både ’slit och släng’, miljötänk, ergonomi, demokrati och jämnställdhet. Tidens färgstarka formgivare och designgrupper var oftast röda till sin partifärg och ville göra revolt mot det som varit, de ville förändra människors vardag med sin färgstarka, praktiska och flexibla design – tillgänglig för alla oberoende av ekonomi. Likheterna med de tidigare ambitionerna är slående men något måste ha hänt häremellan: kriget och tiden närmast efter, med allt den förde med sig. Dock var den etablerade industrin inte lika pigg på att ta in de mest rebelliska idéerna, initiativen kom från ’fel’ håll, och grupperna fick ta tillverkningen i egna händer. 

Utställningarna på Upplandsmuseet och Uppsala konstmuseum har en gemensam nämnare i Svenska Slöjdföreningen, vilka var arrangörer av utställningen H55 (Helsingborg 1955), en direkt uppföljare av Stockholmsutställningen 1930, där funktionalismen förankrades i de breda lagren.

Enkelt, funktionellt och flexibelt. Allrum, platta paket med monterbara möbler, plast och papper, slit och släng – bort med tungt hushållsarbete. Lena Larsson blir redaktör för Allt i hemmet och lanserar 60-talets innovativa inredningsförslag, exempelvis ’tonårsboden’. Popåldern är kommen och den nya lekfulla designen slår snart ut i full blom och vill tillfredsställa en mer avslappnad livsstil. 

Den 8-kantiga storsängen P-sängen visas på bild i utställningen, själv hade jag inte hört talas om den, men en uppblåsbar fåtölj hade jag – och en sådan finns med i ett av rummen. Och vem idag levande har inte sett Stephan Gips fyrkantigt stabila barnmatstol Robust med de stora kulorna… Av utställningstexten framgår att ”han stack ut näsan i 70-talets smakdebatt”. Tidningen Vi spelade en stor roll för lanseringen av de nya statusbefriade produkterna. 1967 kom byggmöblerna Joker på KF, skapade av Börge Lindau och Bo Lindekrantz, serien bestod av träskivor som sattes ihop med gummisnoddar och kunde kombineras på olika sätt. Jan Dranger och Johan Huldts Innovator kom -68, billigt och enkelt: stålrörsmöbler med tvättbara dynor, stolar och förvaringsmöbler i wellpapp, ”resurssnålt och miljömedvetet” – IKEA beställde och priserna pressades. Exempelvis skapade och marknadsförde duon exportsuccén Innovator i gult och blått.

Förutom åtskilliga mönster- och färgrika tyger designade av Carl Johan De Geer visas några exempel på gruppen Mah-Jongs fantastiska klädkollektion: stickade mjukisdressar i starka färger och utmanande design. Trikåplaggen var tänkta som unisexkostymer för det frigjorda (vänster-) folket; gruppens formgivare kämpade för den svenska tekoindustrin, hållbar utveckling och vackra funktionella basplagg för den moderna människan, men var mot slit-släng och mode. Även 10-gruppen slogs för den svenska textilindustrin, engagerade Borås Wäfveri och öppnade egen butik med den nygamla målsättningen: ”Vackrare vardagsvara för alla”. De flesta i gruppen var utbildade konstnärer.

Återstår: Formgivarna i Ergonomidesign som i samarbete med Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) tog fram modeller och prototyper med extra omtanke och solitaritet, för att förenkla vardagen för människor med särskilda behov, som äthjälpmedel för dem som har svårt att greppa. Och så fordonen – utställningens mest oväntade inslag (men på intet sätt ovanligt på Upplandsmuseet): exempelvis Permobilen, design Per Uddén. I utställningen visas också skivomslag, kortfilmen Mormor, Hitler och jag där konstnären m.m. Carl Johan De Geer berättar om sin bakgrund och sina värderingar. Erik Höglunds färgade bruksglas (formgivare vid Boda glasbruk) – ett brott mot 50-talets glaskonst, knyter ytterligare samman formrebellernas alster med mannen som fick uppdraget att vara konstnärlig ledare på några av Sveriges största internationellt kända industrier.

Trender och idéer kommer och går, det som ur olika aspekter var tänkt för alla har blivit dyrt och eftertraktat eller ohållbart och värdelöst. Det som ansågs flexibelt och praktiskt då är inte klimatsmart eller fairtrade idag. Begreppen som används som lockbete eller slagträ i politisk retorik skiftar, men praktisk och nytänkande design med världsrykte och för alla kan vi gott påstå att ”vi” fortfarande har (jag vill varken nämna varumärken eller blanda in politik). Om skönheten ligger i betraktarens öga så kanske form och funktion upplevs i högre grad av resten av kroppen – vad gäller hållbar utveckling i olika mening. Utställningsbalansen får betyget: utmärkt!

Att två museer i dessa åtstramningstider samarbetar runt ett tema är ’bra’, särskilt om de som dessa två har gott om andra utställningar att erbjuda.

 

Marit Jonsson Formom

 

Design: Vicke Lindstrand; Glas, keramik, textil, måleri och skulptur på Uppsala konstmuseum t.o.m. 13 oktober 2013. Svenska formrebeller; Svensk design under 1960- och 70-tal på Upplandsmuseet t.o.m. 10 november 2013

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | Reportage om politik & samhälle | 09 maj, 2010

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | Scenkonstens porträtt | 12 januari, 2007

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2009

Det svenska deckaråret 2008

År 2009, dags för ett nytt deckarår men innan Bengt Eriksson börjar läsa och skriva om årets nya deckare - föreslår han några anteckningar om året som gick. Bästa svenska deckare ...

Av: Bengt Eriksson | Kulturreportage | 09 januari, 2009

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2009

Intervju med Alessia Niccolucci

Alessia Niccolucci är en begåvad italiensk ung författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon tycks ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men hon ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2011

En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 26 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.