Albert Engström i Lönneberga socken, Kalmar län. Bild Public Domain Wikipedia

Ett stelt folk – om ett par Albert Engströms teckningar

I de lumpbodar och loppmarknader som jag råkar besöka dyker ibland de märkligaste ting upp, nu senast en bok i vackert grönt klotband, utgiven 1907 av E. Lundquists bokförlag i ...

Av: Ivo Holmqvist | 24 mars, 2016
Konstens porträtt

En het konstsommar i Hamburg

Det är en tidig morgon på Köpenhamns centralstation. På perrongen står jag och väntar tillsammans med en hel del unga tågluffare som är på väg hem eller på väg ut ...

Av: Mathias Jansson | 02 augusti, 2012
Essäer om konst

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 november, 2011
Gästkrönikör

Gabriella Olsson

GULDGRYTAN KÖTTFÄRS AV 500gr PÅ LIDL.

Gör som följer:

Av: Gabriella Olsson | 29 januari, 2016
Gästkrönikör

Det slutna rummet



Stillbild ur filmen Johnny Got His Gun

Vad skulle du ta med dig om du hamnade på en öde ö? En kniv, en radio, tändstickor eller kanske en yxa? De flesta skulle nog välja att ta med sig ett föremål som skulle göra det enklare att överleva de första dagarna efter katastrofen. Det finns ett skämt om hur en dansk, en norsk och en svensk hamnar på en öde ö. Efter ett år flyter en flaska i land med en magisk ande som ger dem var sin önskan. Både svensken och dansken önskar att de fick komma hem till sina familjer som de saknar. När det blir norrmannens tur önskar han att hans skandinaviska vänner ska komma tillbaka till ön för att det blir så ensamt utan dem.

Naturligtvis vill skämtet få norrmannen att framstå som korkad, eftersom han inte önskar att få komma hem till sin familj. Å andra sidan fångar norrmannens önskan ett centralt mänskligt behov. När man väl har lyckats med det rent primära att överleva och skaffat mat och tak över huvudet så är det svåraste med att befinna sig på en öde ö att klara av ensamheten och isoleringen. Robinson Crusoe hittar så småningom ”Fredag” som håller honom sällskap, men värre är det för Tom Hanks rollfigur i filmen Cast Away (2000), som också blir strandsatt på en öde ö. I brist på mänskligt sällskap ritar han ett ansikte på en volleyboll och kallar bollen för Wilson som han sedan sitter och pratar med.

Människan är ett socialt djur. Ensamheten, isoleringen och utanförskap kan driva oss till galenskap och självmord. Att vara isolerad från andra människor en längre tid är ren tortyr och används mycket riktigt också som ett sätt att bryta ner människor i fångenskap. Det slutna rummet, cellen eller en öde ö, där man är avskild från andra människor och där man befinner sig i en situation utan referenspunkter, där man inte vet om det är natt eller dag, dröm eller verklighet, är en traumatisk, skräckfylld och skadlig upplevelse för den mänskliga själen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

“Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” skrev Hjalmar Söderberg i pjäsen Gertrud (1906). Genom kroppen, vårt kött, kan vi komma varandra nära och dela känslor och våra lustar med andra människor. Vi kan kramas, pussas, ha sex och känna andra människors värme och beröring, men själen är ensam säger Söderberg. Själen är som en tanke, något abstrakt och bedrägligt. Vi kan aldrig riktigt vara säkra på vad våra sinnen eller vad vår själ upplever. 1600-talsfilosofen René Descartes tvivlade så mycket på själen och tankens förmåga att han slutligen tvingades mynta det berömda uttrycket cogito ergo sum (jag tänker, alltså finns jag).

Även om vi logiskt kan bevisa att jaget finns så kvarstår tvivlet om resten av världen verkligen existerar utanför jaget. Hur vet jag att den värld som jag upplever inte bara är en dröm, en fantasi som jag själv har skapat och håller vid liv? Inom filosofin kallar man detta tvivel för metafysisk solipsism, eller som Hjalmar Söderberg formulerar det: Hur vet jagatt jag inte är obotligt ensam i världen? Denna existentiella fråga har människan brottats med sedan begynnelsen och ligger till grund för mycket av konsten och litteraturen i historien, men det är också ett grundläggande tema i många samtida skräckfilmer, vilket kanske inte är lika bekant.

År 1939 publicerade författaren Dalton Trumbo antikrigsromanen Johnny Got His Gun. Romanen handlar om en ung soldat som skadas svårt i kriget av en bomb. I explosionen mister han både armar och ben och alla hans sinnesorgan som ögon, näsa, tunga och öron kommer också till skada. Hans medvetande är fortfarande intakt men han kan inte kommunicera med omvärlden utan ligger som en fånge i sig själv. I låten ”One” av hårdrockgruppen Metallica beskrivs den fasansfulla situationen att vara fångad i sig själv som att inte kunna avgöra om livet är en dröm eller en verklighet: “Darkness imprisoning me / All that I see / Absolute horror / I cannot live / I cannot die / Trapped in myself / Body my holding cell”. Johnny befinner sig i helvetet, i ett mardrömsliknande tillstånd där hans själ plågas av att vara instängd i kroppens fängelse.

Att det är själen som plågas och lider i helvetet är ett modernt synsätt, tidigare i historien har helvetet alltid varit fokuserat på den kroppsliga plågan.

I den grekiska mytologin är straffet evigt och upprepande. Men det rör sig om kroppsliga och fysiska bestraffningar, inte själsliga. Sisyfos tvingas rulla upp en stor sten uppför en kulle, men stenen rullar hela tiden ner och han tvingas börja om. Prometheus straffas genom att sitta fastkedjad på en klippa medan en örn ständigt hackar ut hans lever som hela tiden växer tillbaka och Tantalos plågas av hunger och törst då vattnet och frukterna hela tiden viker sig undan för honom när han ska dricka eller äta. I Dantes Den gudomliga komedin från 1300-talet står det fysiska straffet också i centrum: Dante beskriver alla tänkvärda hiskligheter som syndarna får utstå i helvetets nio kretsar. De omättliga tvingas till exempel ligga ner i gyttja under regn och hagel medan kättarna brinner i öppna gravar i all evighet. Någon psykisk tortyr av själen är det inte frågan om utan det är först under 1800-talet som det mänskliga psyket börjar bli plågat.

Freud, Jung och andra psykologer gör under 1800-talet våra själar till vetenskap när drömmarna och det undermedvetna kommer i fokus. I Jean Paul Sartres drama Inför lyckta dörrar (1944)möter vi tre personer, en man och två kvinnor som hamnat i helvetet. De blir inackorderade i ett fönsterlöst rum utan speglar. Naturligtvis går de och väntar på straffet, elden, tortyren och den eviga plågan som enligt tradition drabbar människorna i helvetet. Men inget händer och de inser snart att straffet är att de tre måste vara tillsammans i detta slutna rum för evig tid. Hur ska de kunna hålla sams och undvika att plåga varandra eller gå varandra på nerverna? I det slutna rummet tvingas de tre huvudpersonerna att stå ut med varandra utan möjlighet till flykt eller ensamhet för all evighet.

Finns det något mer skrämmande och mardrömslikt än att vara fast i en situation som man rent fysiskt och instinktivt vill fly ifrån, men som man inte kan fly från eftersom det som man vill fly ifrån bara finns i ens tankar? I Larry and Andy Wachowski filmtriologi Matrix (1999-2003) behandlas många av de stora existentiella frågorna som metafysisk solipsism, den fria viljan och gnosticismen. I en dystopisk framtid har intelligenta datorer tagit över världen och förslavat människor som används som batterier till maskinerna. Människans hjärna behöver dock stimulans, den klarar inte av att vara avskild från samhället och andra människor för då dör den. Därför har maskinerna skapat en artificiell verklighet, en matrix till vilken alla människors hjärnor är uppkopplade. Eftersom den virtuella verkligheten inte går att skilja från den verkliga, kan inte de förslavade människorna veta att de lever i en illusion. Det finns nu en utvald, Neo, som har den sällsynta förmågan att överlista systemet och genomskåda denna slöja som döljer den verkliga världen – detta som hinduismen brukar kalla Mayas slöja eller det som Platon beskriver i sin grottliknelse som illusionen som döljer den riktiga verkligheten från våra sinnen.

Stillbild ur filmen 1408 av Jan Håfström

Men hur vet man att det man upplever är en dröm? Om dröm och verklighet inte går att skilja åt, hur ska vi då kunna fly från drömmen? När människorna dör i den virtuella verkligheten i Matrix så dör också deras fysiska kroppar eftersom hjärnan inte kan skilja de två delarna åt. I vanliga fall brukar vi vakna kallsvettiga och med ett ryck när det blir för hemskt eller när vi dör i våra drömmar. Men om man nu inte kan vakna? I Wes Cravens skräckfilm Terror på Elm Street (1984) upptäcker några ungdomar att de i sina mardrömmar jagas av Freddy Kreuger, en hemsk man med rödgrön-randig tröja, sliten hatt och rakknivar på sina händer. Det är inte bara det att ungdomarna drömmer samma mardrömmar utan många av dem blir dessutom dödade i drömmen och dör då på riktigt. Ungdomarna inser att de inte kan fly, det går helt enkelt inte att hålla sig vaken för evigt, utan de måste möta och besegra Freddy Kreuger i sina drömmar.

Det slutna rummet är inte bara användbart i existentiell dramatik som Samuel Becketts I väntan på Godot eller Sartres Inför lyckta dörrar utan det är också en grundpelare i skräckfilmens dramaturgi. Vi möter ofta en grupp personer som befinner sig på en avlägsen plats, stugan ute i skogen, en hiss, rymdskeppet långt från jorden, en grotta eller en expedition till en avlägsen plats. Någoting oväntat händer, en storm blåser upp, en bro rasar, kommunikationen bryts och huvudpersonerna blir isolerade från omvärlden. Denna udda grupp individer visar sig bära på en hel del hemligheter, problem och konflikter som försvårar för dem att lösa och hjälpa varandra när situationen uppkommer. Istället stötts och nöts de ner under några klaustrofobiska och stressfyllda timmar. En efter en dör de och till slut är det bara en person kvar som avskild från alla andra människor börjar tvivla på vad som är verklighet och dröm. Det kan i slutet visa sig att den enda överlevande själv är mördaren eller att han egentligen sitter inspärrad på ett mentalsjukhus. Utan referensramar till den yttre världen kan man inte längre avgöra vad som är fantasi eller verklighet.

Mikael Håfströms skräckfilm 1408 (2007) är ett bra exempel på hur temat med det slutna rummet kan varieras. Mike Enslin är en skeptisk författare som reser runt i USA och skriver om hemsökta platser. Han tror inte själv på spöken, men när han får en mystisk inbjudan att besöka rum 1408 på ”Hotel Dolphin” kan han inte motstå utmaningen. Enslin bestämmer sig för att tillbringa en natt på rummet som ingen levande har checkat ut från. När dörren stängs visar det sig att mardrömmen börjar. Rum 1408 är inget annat än ett helvete som man inte kan fly ifrån. Mike Enslin tvingas möta sin egen fruktan där bland annat dottern Katies död jagar honom. Rummet försöker driva honom till självmord eftersom det är enda sättet att ta sig därifrån, men genom att sätta eld på rummet lyckas Enslin bryta illusionen och mardrömmen och kan i sista stund blir räddad av brandkåren.

I 1408 finns också en annan vanlig ingrediens i skräckfilmen, den falska räddningen. Den falska räddningen innebär i 1408 att Enslin plötsligt vaknar upp och inser att allt bara har varit en dröm, men det är något som inte riktigt stämmer, och mycket riktigt kastas han snart tillbaka in i rummet. Uppvaknandet var i sig själv bara en dröm. Genom denna lek med dröm och verklighet skapas ännu större osäkerhet hos huvudpersonen och betraktaren kring vad som egentligen händer. Syftet är att sudda ut alla gränslinjer och ta bort referensramarna så att man inte längre vet vad som är verkligt eller fantasi i handlingen.

Stillbild ur filmen Terror på Elm Street

Skräckförfattaren H.P. Lovecraft tillskrivs det kända citatet “The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the oldest and strongest kind of fear is fear of the unknown”. Den första filmen i skräckfilmsserierna är som bekant den mest skrämmande eftersom vi fortfarande inte känner skräcken vid dess rätta namn. Monstret eller mördaren smyger omkring i skuggorna och vår fantasi får fritt spelrum, men när man har sett några av uppföljarna till skräckfilmer som Alien, Terror på Elm Street eller Friday the 13th så börjar man istället känna en viss sympati för monstret och mördaren. Det är helt enkelt inte lika skrämmande när vi under några filmer lärt känna det okändas karaktär. Som kompensation för att vi inte längre blir skrämda av det okända brukar regissören i uppföljarna istället spela på äckel- och chockkänslan genom ösa på ännu mer blod, dödande och groteska närbilder.

Det finns något terapeutisk i skräckfilmens slutna rum. Huvudpersonen kan inte fly utan tvingas till slut möta sin innersta fruktan och rädsla, det okända som jagar honom genom livet. I slutuppgörelsen står han öga mot öga med sin innersta skräck och har möjlighet att besegra den. På så vis är skräckfilmen mer optimistisk i sin syn på individen än vad man hittar i de slutna rum som finns i t.ex. existentiell och absurd dramatik. I både Becketts I väntan på Godot och Sartres Inför lyckta dörrar inträffar en stagnation i handlingen. Huvudpersonerna utvecklas inte och kommer inte vidare i sina liv. De vågar aldrig möta sin inre rädsla utan hela handlingen blir en antiklimax. Livet är meningslöst, det spelar ingen roll vad man gör, ingenting kommer ändå att förändras eftersom vi är oförmögna att agera.

Skräckfilmens blodiga och chockerande upplösning innehåller istället en form av katharsis, ett grekiskt ord som betyder rening och som Aristoteles använde för att beskriva den antika tragedin. När kung Oidipus inser att han dödat sin far och gift sig med sin mor så är det en tragisk och chockerande insikt som leder till att hela hans personlighet skakas om. I desperation sticker han ut sina ögon och irrar blint omkring i landet innan han kan försonas med sig själv och dö i frid. Samma omskakande upplevelse tvingas huvudpersonen i skräckfilmer ofta genomgå när de slåss mot demoner, monster och psykotiska seriemördare. Hela deras världsbild rubbas och de blir en helt annan individ när filmen är slut.

Precis som i livet, tar nu inte svårigheterna slut bara för man tror sig ha dödat ett monster. Det finns alltid fler, eller så är de inte riktig döda och kommer tillbaka i uppföljaren, precis som skräcken. Rädslan och skräcken är något vi hela tiden måste kämpa mot och övervinna i våra liv. Och i slutändan är det en kamp som vi måste fullfölja ensamma inne i våra egna slutna rum.

 

Mathias Jansson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Chagall. Le triomphe de la musique

Intensiv färgprakt i Paris

Under Allhelgonahelgen flödade solen över Paris och sensommarvärmen fick parisarna att ägna sig åt förlustelser i det fria av allehanda slag. Ett exempel på en sådan bestod i att kliva ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 17 november, 2015

Kaj Svensson. Dikter

  Kaj Svensson. Född 1953 I Helsingborg, bott och studerat i Lund. Första bok: "mellan snö & måne" (1974); senaste, den nionde: "Ännu på väg" (2012). Under 2013 utkommer "Regn över Kraków ...

Av: Kaj Svensson | Utopiska geografier | 22 april, 2013

Konstmuseet Heide i Melbourne. Foto: Ivo Holmqvist

Konst i Melbourne

Det händer mycket på konstfronten i Melbourne, till glädje för de fyra miljoner som bor där. Under några intensiva dagar hann Ivo Holmqvist med en mängd utställningar. Här är hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om konst | 06 september, 2015

Jenny Berggren Keljevic. foto:Privat

Alkohol som blir galenskap

Glassmaskinen hade choklad och vanilj smak att välja mellan, strutarna var små och krispiga, jag tog min första smaktugga och tittade ut över den trafikerade gatan. Det luktade Belgrad, det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Utopiska geografier | 13 april, 2015

Porträtt av en fattigdoktor. Om Louis Ferdinand Céline

Det finns sjuka och skraltiga (liksom mycket gamla vilka glömt sin ålder) hos vilka ”livets brådskande göromål” syns efemära. Om karriärens och framgångens hjul tidigare snurrat fort, har de nu ...

Av: Gunnar Lundin | Övriga porträtt | 12 augusti, 2013

Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 07 september, 2013

Litterär stand up

TEMA VÄSTERBOTTEN Årets upplaga av Littfest i Umeå samlar ett 30-tal författare – mer eller mindre kända. Vilka är de, hur  många festivaler och mässor brukar de besöka, varför gör de det ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 02 februari, 2008

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.