Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Geten i konsten – en riktig syndabock



Tors strid med jättarna, Mårten Eskil WingeDet är inte roligt att vara get i konsten. Det blev snett redan från början när man i den judiska traditionen började utse en syndabock. Ursprungligen var syndabocken ett offerdjur som skulle bära människornas synd och rena dem, men av någon anledning blev det geten som ensam fick bära hela skuldbördan. Den engelske målaren William Holman Hunt gjorde i mitten av 1800-talet målningen The Scapegoat som är ett ganska typiskt motiv över den stackars geten i konsten. Vid Döda havets strand står en ensam get, undergiven, nästan ängsligt ihopkrupen. Inte undra på det förresten, övergiven och utstött som den är på denna karga och ogästvänliga plats med djurskelett i bakgrunden. Ett rött band runt hornen representerar getens synd, som en varningslampa för att visa att den är fördömd och ska undvikas av andra människor.

Inte blev ryktet bättre när den grekiska fruktbarhetsguden Pan, den romerska Faunus, med sina följeslagare Satyrerna, alla med bockfötter, förvandlades av den kristna kyrkan till en symbol för Satan, den bockfotade djävulen eller Fan själv. När Francisco de Goya 1798 målar sin häxsabbat så står Satan i centrum naturligtvis gestaltad av en stor get med horn. Geten föll alltså snabbt på popularitetsskalan från en ganska harmlös syndabock till en bild av Djävulen. Kan man komma så mycket längre ner på popularitetsskalan?

Några herdeidyller och romantiska bondgårdsskildringar med en och annan get försökte förstås förbättra getens rykte. Ta t.ex. en engelsk 1800-talsmålare som Edgar Hunt, som målade skolplanschliknande, ganska stela bilder, med bondgårdsmotiv med katter, hundar, åsnor och en och annan get som rekvisita. Men till skillnad från de oskuldsfulla lammen i konsten var geten fortfarande en särling. Det rörde sig antingen om en vild bergsget eller om en get fjättrad vid en påle, för getens rykte som argsint, vresig och lite ondskefull levde fortfarande kvar.

Lammet har som sagt fått den motsatta rollen i konsthistorien. Det har alltid fått stå för det oskyldiga, puttenuttiga och varit nära förknippat med den goda sidan “Titta, där är han: Guds lamm, som tar bort världens synd” som det står om Jesus i Johannesevangeliet kapitel 1, vers 29. I altarstycket från Gent målat i början av 1400-talet av Jan van Eyck framgår lammets gullebarnsposition i tydlig dager. Mitt i blickfånget på tavlan, stående på ett upphöjt altare står lammet medan människorna bugar sig i vördnad runt omkring. En get har aldrig fått samma respekt i något konstverk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

The Scapegoat, William Holman HuntMan kan tycka att modernismen med sina nya idéer och sin religiöst befriade konst skulle ge geten ett bättre rykte till eftervärlden. Den mest berömda geten från modernismen är såklart Robert Rauschenbergs get med namnet Monogram från 1959. Stackars get som barn brukar säga när de ser geten med det otympliga bildäcket runt magen. Att geten idag även sitter under en huva av glas för att skydda den från barn som av empati vill klappa den förstärker förstås det utstötta och isolerade intrycket. Men är det inte den gamla syndabocken som dyker upp i konsthistorien igen? Istället för det röda bandet runt hornen har geten fått färg i ansiktet och bildäcket, är det inte tyngden och skulden från våra moderna synder? Industrialismens utnyttjande av naturen, massproduktion i slit-och-släng samhället, miljögifter och miljöförstöring. Ja, nog är det synd om geten alltid som genom konsthistorien fått gå som en stereotyp för synden och ondskan som människan skapat.

Egentligen är det väl bara i den nordiska mytologin som geten fått någon form av upprättelse. I den berömda målningen Tors strid med jättarna från 1872 av Mårten Eskil Winge har geten fått en av huvudrollerna i denna rafflande actionmålning. De får dra den gyllene vagnen med en av gudavärldens främsta hjältar – Tor jättedräparen. Orädda rusar de två bockarna mot den ondskefulle jätten som fallit i förgrunden. Vilket mod, vilken kraft de visar! Det verkar som Tanngnjost och Tanngrisner, som Tors bockar heter, ensamma får dra det tunga lasset för att förbättra den solkade bilden av geten i konsthistorien.

 

Mathias Jansson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.