Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Prins Eugen och den monumentala väggen



Stockholms stadshusI denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus rum kallat Prinsens galleri vars väggar pryds av prins Eugens (1865-1947) monumentalmålning Staden vid vattnet från 1922. Frågan som ställs är: Hur tjänar monumentalmålningen rummet när det gäller rumsgestaltning och upplevelse, och hur resonerade prins Eugen i sitt monumentalmåleri angående stil och framställning av motiv?

Att analysera en konstnärs manér och avbildningssätt berör stilistiska frågor som säger mycket om en konstforms natur. Termen ”väggmålning” låter förstå att det handlar om en konstellation av konstformer och givetvis har den aspekter som kommer samman med både stafflimåleri och arkitektur. I det här fallet berör stilfrågorna också de olika konstformernas inbördes status. Väggmåleriet förblir i mångas ögon en dekorativ konst, långt ifrån lika högt värderad som annan typ av plastisk konst. Den har hamnat i skymundan, trots sin offentlighet, och har en oförtjänt låg status i konsthistorien. Anledningen är glasklar: det obestämda släktskapet med tavlan och arkitekturen.

Konstformen i fråga, oupphörligt förknippad med väggen, kan dock se sin status förstärkt om man ger akt på betraktarens roll. Och denna medskapande funktion kan förstås i termer av rumsgestaltning, eller rumsupplevelse, det vill säga som upplevd harmoni mellan tektoniska och estetiska element. Den kan också förstås i termer av integriteter: BILDENS och VÄGGENS. För att förstå dessa två integriteter måste man först nämna något om projektionssystem, eller snarare, hur integritet och projektionssystem innesluts i följande argument: Skillnaden mellan centralperspektivets djupverkan och väggens ytmässighet är för avig och djupet våldför sig på väggens platthet – Djupet respekterar inte väggens vara och tillstånd.

Prins Eugen, Svenskt porträttgalleri. Foto: Wikimedia CommonsArgumentets konkreta del har därför formeln: Prinsens väggmålning Staden vid vattnet visar hur hans val att måla ”platt” framför illusoriskt gynnar själva rummet eftersom integriteterna överensstämmer. Målningen – Bilden – betonar Väggen, den respekterar och beaktar det platta underlaget. Väggen ”målas inte bort” och betraktaren besparas en olöslig konflikt mellan bild och vägg i rummet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss först bekanta oss med de projektionssystem som är relevanta för bilden i fråga, och sedan se hur de gör sig gällande på väggen.

Bilden

Djup kontra Platthet. Konstvetaren John Willats undersöker dessa divergerande system i Art and Representation: New Principles in the Analysis of Pictures (1997), system som på många sätt speglar modernismens berättelse, hur den klassiska illusionen byts ut mot en nyare ytmässighet. I väggmåleriets fall byts den ut mot en planare integration av Bild och Vägg. Principerna bakom den klassiska djupverkan ersätts med principen som uppmärksammar ytan, och på så sätt blir ytan inget man ser igenom utan något som fylls. I Staden vid vattnet har centralperspektivets naturalistiska illusion upphävts till förmån för ett mer stiliserat, rytmiskt och ”onaturligt” avbildningssystem där flyktpunkten, oumbärlig för centralperspektivets realism, uteblivit så att betraktarens blick stannar vid väggens yta och illusionen försvinner. Så att man blir kvar i rummet.

De ytbetonande projektionssystem som enligt min mening kan appliceras på Staden vid vattnet är framförallt den så kallade ”horisontella sneda projektionen” och det så kallade ”naiva perspektivet”, det John Willats kallar horizontal oblique projection och naive perspective.

Projektionssystem är som bekant matematiska konstruktioner där imaginära linjer tas i bruk för att avbilda ett tredimensionellt objekt på en tvådimensionell yta. Linjerna konvergerar i en flyktpunkt och bildar så ett djup; när de möts skapas den välkända visuella konen. Om de inte gör det, utan är parallella och skär bildplanen i en vinkel, skapas den sneda projektionen. Sker detta på det horisontella planet kallas projektionen för horisontell sned projektion och effekten är minskad avståndskänsla. Eftersom det inte finns någon flyktpunkt upplevs bilden plattare och mer onaturlig då projektionen är svårare att uppfatta rent optiskt. Vad gäller den andra projiceringen, det naiva perspektivet, så upplevs den som en hybrid mellan den horisontella sneda projektionen och det välbekanta perspektivet.

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Ortogonalerna konvergerar inte med samma matematiska och optiska precision som vid centralperspektivet. Andra metoder som gör att blicken stannar vid väggmålningens yta, så att inte väggen och väggmålningens integriteter ifrågasätts, är de som Willats kallar ”påträngande tecken” eller obtrusive marks, tecken som enligt honom drar uppmärksamheten till den fysiska bildytan. Väggytan kan till exempel lämnas ojämn, irreguljär och skrovlig (John Willats, Art and Representation: New Principles in the Analysis of Pictures, Princeton University Press, 1997).

En blandform av system komprometterar också illusionen liksom kompositionsmetoder som har att göra med ”falska uppställningar”, eller false attachments, såsom användnigen av symmetri. Konstnären kan här välja att ställa upp objekt enligt axlar och linjer, oberoende av den relativa positionen sinsemellan. Metoderna skapar en pittoresk komposition, en medvetet balanserad avbildning där rytmen är viktigare än den verklighetstrogna illusionen. Därefter finns en teknik som har med luftperspektivet att göra. För att åstadkomma djupverkan är det viktigt att använda sig av detta perspektiv som inte bara tar hänsyn till att objekt upplevs mindre ju längre bort de är, utan gör att de även upplevs kyligare, blåare i tonen, och att skarpheten i färg och kontur minskar. Avsaknaden av luftperspektivet är ytterligare ett sätt att skapa en plattare bild (Willats, 1997).

Väggen

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Dessa tekniker är väl bemärkta i Prinsens galleri, även kallad Stora galleriets kolonngång, där väggmålningen Staden vid vattnet finns. Motivet, Riddarfjärden och Söder med pilträd i förgrunden, träder fram bakom pelargångens tektoniska element, vilket gör att väggmålningen inte upplevs som dominant i rummet. Dessutom bryts motivet upp av rektangulära fönster från tak till golv, jämnt fördelade längs väggen. Verk och rum skapar tillsammans ljus, symmetri och rytm.

Stockholmslandskapet skildras här i stiliserad form, och visar hur prins Eugen tagit ett betydande steg från stafflimåleriet. Det är en gedigen väggmålning i den bemärkelsen att målningen omfattar en hel vägg. Väggen och fresken är en och samma sak, och integrationen är komplett. Staden vid vattnet blir således en del av tektoniken då hela den norra väggen samt delar av kortsidorna är målade. Vägg och väggmålningen formar här en helhet, mycket tack vare att stiliseringen och rytmiseringen – det dekorativa – gör att väggen inte upphävs. Stilen är således långt ifrån naturalistisk. Formspråket är förenklat för att inte skapa en illusion på väggen.

Den horisontella sneda projektionen ses i konstnärens framställning av byggnaderna på andra sidan vattnet. Dessa hus i bakgrunden ses snett framifrån vilket gör att det är svårt att avgöra avstånden sinsemellan i den tredje dimensionen. Husen ter sig staplade på varandra, och känslan av att ett hus ligger bakom ett annat är inte självklar. Vissa hus verkar emellertid vara konstruerade med hjälp av ett renodlat perspektiv, men eftersom de är så få till antal skapas aldrig en fullständig illusion av djup. Här kan man notera att prins Eugen blandar projektionssystem och skapar ett naivt perspektiv.

Husfasaderna upplevs överlag som perfekta rektanglar och detta bidrar till den platta effekten. Skuggningen av byggnaderna är så pass lätt antydd att hela partiet med hus upplevs som ett jämnt och gult färgparti, och detta trots de grova konturerna. Även bristen på realistiska detaljer inom husfasaderna förstärker denna känsla. Projektionen ifråga gör att blicken aldrig dras till en specifik flyktpunkt – istället dröjer den kvar vid ytan.

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Vattnet i mellangrunden upplevs också som ett enformigt färgfält. Här täcker en skarp blå färg den nedersta delen av väggmålningen, samtidigt som man även kan skönja en rytmiserad skildring av vågorna. Känslan av vågor förstärks med hjälp av grova linjer i en ljusare blå ton. Ett förenklat mönster skapas istället för en verklighetstrogen bild av vattnet. Samma sak gäller himlen, där ytterligare mönster går att urskilja. Till skillnad från vattnets rytm som rör sig på det horisontella planet, antyder mönstret i himlen en rörelse på det vertikala planet. Detta spel mellan olika mönster förstärker ytmässigheten ännu mer. Linjerna som ger textur åt färgen blir här påträngande tecken.

Den mest intressanta rytmiseringen är dock den som åstadkoms med hjälp av pilträden och dess karakteristiska lövverk i förgrunden. Dessa stiliserade träd i grått och grönt dominerar motivet till sådan grad att blicken anstränger sig för att ta sig igenom grenverket. Förgrundsmotivet har reducerats till enkla former och färger, och dess dekorativa karaktär är otvetydig.

Pilträdens rörelse bidrar för övrigt med en gynnande effekt vad gäller rumsgestaltningen. Med tanke på de övertydligt raka linjerna i rummets tektonik – kolonnaden, repetitionen i och med fönsterraderna samt den raka axialiteten – kan dessa träd ses som en behövlig kontrast. Utan dem i bilden hade den stela geometrin i rummet med stor sannolikhet varit alltför överväldigande.

Monumentalmålningen Staden vid vattnet skapar alltså en kontrast med sina skarpa färger och djärva former, och rummets ljusa och öppna karaktär förhöjs i och med väggmålningen. Stilmässigt finns inget uppenbart samband mellan rummet och utsmyckningen av väggen. Istället grundar sig harmonin på att den norra väggen får förbli vägg, och på så vis förstärks det arkitektoniska helhetsintrycket.

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Plattheten är avgörande och gör att fresken ses som ett rytmiskt samt dekorativt mönster över hela väggen. Detta visar i sin tur på att prins Eugen har lämnat stafflimåleriets naturalism bakom sig. Väggen är med andra ord alltid närvarande, även om den delvis skyms av kolonngången. Det är för övrigt denna kolonngång som mest av allt markerar relationen mellan bilden och arkitekturen.

Väggmålningen har blivit en diskret del av rummet på grund av kolonnernas placering framför den. Staden vid vattnet har inteprioriterats över andra element i rummet. Stockholmsmotivet är integrerat med väggen, och den intakta väggen förblir integrerad med resten av arkitekturen. Resultatet är en tektonisk helhet, och inte en där helheten grundar sig på att stilarna i sig harmonierar.

Med hjälp av ”plattare” projektionssystem, och andra metoder som bryter illusionen av djup, kan väggmåleriet finna sin sanna identitet. Det visar prins Eugens Staden vid vattnet.

Allan Persson

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.