Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Prins Eugen och den monumentala väggen



Stockholms stadshusI denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus rum kallat Prinsens galleri vars väggar pryds av prins Eugens (1865-1947) monumentalmålning Staden vid vattnet från 1922. Frågan som ställs är: Hur tjänar monumentalmålningen rummet när det gäller rumsgestaltning och upplevelse, och hur resonerade prins Eugen i sitt monumentalmåleri angående stil och framställning av motiv?

Att analysera en konstnärs manér och avbildningssätt berör stilistiska frågor som säger mycket om en konstforms natur. Termen ”väggmålning” låter förstå att det handlar om en konstellation av konstformer och givetvis har den aspekter som kommer samman med både stafflimåleri och arkitektur. I det här fallet berör stilfrågorna också de olika konstformernas inbördes status. Väggmåleriet förblir i mångas ögon en dekorativ konst, långt ifrån lika högt värderad som annan typ av plastisk konst. Den har hamnat i skymundan, trots sin offentlighet, och har en oförtjänt låg status i konsthistorien. Anledningen är glasklar: det obestämda släktskapet med tavlan och arkitekturen.

Konstformen i fråga, oupphörligt förknippad med väggen, kan dock se sin status förstärkt om man ger akt på betraktarens roll. Och denna medskapande funktion kan förstås i termer av rumsgestaltning, eller rumsupplevelse, det vill säga som upplevd harmoni mellan tektoniska och estetiska element. Den kan också förstås i termer av integriteter: BILDENS och VÄGGENS. För att förstå dessa två integriteter måste man först nämna något om projektionssystem, eller snarare, hur integritet och projektionssystem innesluts i följande argument: Skillnaden mellan centralperspektivets djupverkan och väggens ytmässighet är för avig och djupet våldför sig på väggens platthet – Djupet respekterar inte väggens vara och tillstånd.

Prins Eugen, Svenskt porträttgalleri. Foto: Wikimedia CommonsArgumentets konkreta del har därför formeln: Prinsens väggmålning Staden vid vattnet visar hur hans val att måla ”platt” framför illusoriskt gynnar själva rummet eftersom integriteterna överensstämmer. Målningen – Bilden – betonar Väggen, den respekterar och beaktar det platta underlaget. Väggen ”målas inte bort” och betraktaren besparas en olöslig konflikt mellan bild och vägg i rummet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss först bekanta oss med de projektionssystem som är relevanta för bilden i fråga, och sedan se hur de gör sig gällande på väggen.

Bilden

Djup kontra Platthet. Konstvetaren John Willats undersöker dessa divergerande system i Art and Representation: New Principles in the Analysis of Pictures (1997), system som på många sätt speglar modernismens berättelse, hur den klassiska illusionen byts ut mot en nyare ytmässighet. I väggmåleriets fall byts den ut mot en planare integration av Bild och Vägg. Principerna bakom den klassiska djupverkan ersätts med principen som uppmärksammar ytan, och på så sätt blir ytan inget man ser igenom utan något som fylls. I Staden vid vattnet har centralperspektivets naturalistiska illusion upphävts till förmån för ett mer stiliserat, rytmiskt och ”onaturligt” avbildningssystem där flyktpunkten, oumbärlig för centralperspektivets realism, uteblivit så att betraktarens blick stannar vid väggens yta och illusionen försvinner. Så att man blir kvar i rummet.

De ytbetonande projektionssystem som enligt min mening kan appliceras på Staden vid vattnet är framförallt den så kallade ”horisontella sneda projektionen” och det så kallade ”naiva perspektivet”, det John Willats kallar horizontal oblique projection och naive perspective.

Projektionssystem är som bekant matematiska konstruktioner där imaginära linjer tas i bruk för att avbilda ett tredimensionellt objekt på en tvådimensionell yta. Linjerna konvergerar i en flyktpunkt och bildar så ett djup; när de möts skapas den välkända visuella konen. Om de inte gör det, utan är parallella och skär bildplanen i en vinkel, skapas den sneda projektionen. Sker detta på det horisontella planet kallas projektionen för horisontell sned projektion och effekten är minskad avståndskänsla. Eftersom det inte finns någon flyktpunkt upplevs bilden plattare och mer onaturlig då projektionen är svårare att uppfatta rent optiskt. Vad gäller den andra projiceringen, det naiva perspektivet, så upplevs den som en hybrid mellan den horisontella sneda projektionen och det välbekanta perspektivet.

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Ortogonalerna konvergerar inte med samma matematiska och optiska precision som vid centralperspektivet. Andra metoder som gör att blicken stannar vid väggmålningens yta, så att inte väggen och väggmålningens integriteter ifrågasätts, är de som Willats kallar ”påträngande tecken” eller obtrusive marks, tecken som enligt honom drar uppmärksamheten till den fysiska bildytan. Väggytan kan till exempel lämnas ojämn, irreguljär och skrovlig (John Willats, Art and Representation: New Principles in the Analysis of Pictures, Princeton University Press, 1997).

En blandform av system komprometterar också illusionen liksom kompositionsmetoder som har att göra med ”falska uppställningar”, eller false attachments, såsom användnigen av symmetri. Konstnären kan här välja att ställa upp objekt enligt axlar och linjer, oberoende av den relativa positionen sinsemellan. Metoderna skapar en pittoresk komposition, en medvetet balanserad avbildning där rytmen är viktigare än den verklighetstrogna illusionen. Därefter finns en teknik som har med luftperspektivet att göra. För att åstadkomma djupverkan är det viktigt att använda sig av detta perspektiv som inte bara tar hänsyn till att objekt upplevs mindre ju längre bort de är, utan gör att de även upplevs kyligare, blåare i tonen, och att skarpheten i färg och kontur minskar. Avsaknaden av luftperspektivet är ytterligare ett sätt att skapa en plattare bild (Willats, 1997).

Väggen

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Dessa tekniker är väl bemärkta i Prinsens galleri, även kallad Stora galleriets kolonngång, där väggmålningen Staden vid vattnet finns. Motivet, Riddarfjärden och Söder med pilträd i förgrunden, träder fram bakom pelargångens tektoniska element, vilket gör att väggmålningen inte upplevs som dominant i rummet. Dessutom bryts motivet upp av rektangulära fönster från tak till golv, jämnt fördelade längs väggen. Verk och rum skapar tillsammans ljus, symmetri och rytm.

Stockholmslandskapet skildras här i stiliserad form, och visar hur prins Eugen tagit ett betydande steg från stafflimåleriet. Det är en gedigen väggmålning i den bemärkelsen att målningen omfattar en hel vägg. Väggen och fresken är en och samma sak, och integrationen är komplett. Staden vid vattnet blir således en del av tektoniken då hela den norra väggen samt delar av kortsidorna är målade. Vägg och väggmålningen formar här en helhet, mycket tack vare att stiliseringen och rytmiseringen – det dekorativa – gör att väggen inte upphävs. Stilen är således långt ifrån naturalistisk. Formspråket är förenklat för att inte skapa en illusion på väggen.

Den horisontella sneda projektionen ses i konstnärens framställning av byggnaderna på andra sidan vattnet. Dessa hus i bakgrunden ses snett framifrån vilket gör att det är svårt att avgöra avstånden sinsemellan i den tredje dimensionen. Husen ter sig staplade på varandra, och känslan av att ett hus ligger bakom ett annat är inte självklar. Vissa hus verkar emellertid vara konstruerade med hjälp av ett renodlat perspektiv, men eftersom de är så få till antal skapas aldrig en fullständig illusion av djup. Här kan man notera att prins Eugen blandar projektionssystem och skapar ett naivt perspektiv.

Husfasaderna upplevs överlag som perfekta rektanglar och detta bidrar till den platta effekten. Skuggningen av byggnaderna är så pass lätt antydd att hela partiet med hus upplevs som ett jämnt och gult färgparti, och detta trots de grova konturerna. Även bristen på realistiska detaljer inom husfasaderna förstärker denna känsla. Projektionen ifråga gör att blicken aldrig dras till en specifik flyktpunkt – istället dröjer den kvar vid ytan.

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Vattnet i mellangrunden upplevs också som ett enformigt färgfält. Här täcker en skarp blå färg den nedersta delen av väggmålningen, samtidigt som man även kan skönja en rytmiserad skildring av vågorna. Känslan av vågor förstärks med hjälp av grova linjer i en ljusare blå ton. Ett förenklat mönster skapas istället för en verklighetstrogen bild av vattnet. Samma sak gäller himlen, där ytterligare mönster går att urskilja. Till skillnad från vattnets rytm som rör sig på det horisontella planet, antyder mönstret i himlen en rörelse på det vertikala planet. Detta spel mellan olika mönster förstärker ytmässigheten ännu mer. Linjerna som ger textur åt färgen blir här påträngande tecken.

Den mest intressanta rytmiseringen är dock den som åstadkoms med hjälp av pilträden och dess karakteristiska lövverk i förgrunden. Dessa stiliserade träd i grått och grönt dominerar motivet till sådan grad att blicken anstränger sig för att ta sig igenom grenverket. Förgrundsmotivet har reducerats till enkla former och färger, och dess dekorativa karaktär är otvetydig.

Pilträdens rörelse bidrar för övrigt med en gynnande effekt vad gäller rumsgestaltningen. Med tanke på de övertydligt raka linjerna i rummets tektonik – kolonnaden, repetitionen i och med fönsterraderna samt den raka axialiteten – kan dessa träd ses som en behövlig kontrast. Utan dem i bilden hade den stela geometrin i rummet med stor sannolikhet varit alltför överväldigande.

Monumentalmålningen Staden vid vattnet skapar alltså en kontrast med sina skarpa färger och djärva former, och rummets ljusa och öppna karaktär förhöjs i och med väggmålningen. Stilmässigt finns inget uppenbart samband mellan rummet och utsmyckningen av väggen. Istället grundar sig harmonin på att den norra väggen får förbli vägg, och på så vis förstärks det arkitektoniska helhetsintrycket.

Prins Eugen, Staden vid vattnet, 1922Plattheten är avgörande och gör att fresken ses som ett rytmiskt samt dekorativt mönster över hela väggen. Detta visar i sin tur på att prins Eugen har lämnat stafflimåleriets naturalism bakom sig. Väggen är med andra ord alltid närvarande, även om den delvis skyms av kolonngången. Det är för övrigt denna kolonngång som mest av allt markerar relationen mellan bilden och arkitekturen.

Väggmålningen har blivit en diskret del av rummet på grund av kolonnernas placering framför den. Staden vid vattnet har inteprioriterats över andra element i rummet. Stockholmsmotivet är integrerat med väggen, och den intakta väggen förblir integrerad med resten av arkitekturen. Resultatet är en tektonisk helhet, och inte en där helheten grundar sig på att stilarna i sig harmonierar.

Med hjälp av ”plattare” projektionssystem, och andra metoder som bryter illusionen av djup, kan väggmåleriet finna sin sanna identitet. Det visar prins Eugens Staden vid vattnet.

Allan Persson

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.