Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Europa och den monumentala väggen – Del 1



Johann Friedrich Overbeck, Der Triumph der Religion in den Künsten, 1831-40. Foto: Wikimedia Commons.Det finns en gemensam tradition vad gäller det europeiska väggmåleriet i den mån att länder har influerat varandra, och detta möjliggör att man kan diskutera fenomenet ur en bred och internationell synvinkel. Detta menar konsthistorikern Clare Willsdon som specialiserat sig på väggmåleriets kontinentala natur. Väggmåleriet, som under artonhundratalet kom att benämnas monumentalmåleri, kan alltså ses i relation till många europeiska länders historia (Clare Willsdon, Mural Painting in Britain 1840-1940: Image and meaning, Oxford University Press, 2000).

Fenomenet är långt ifrån isolerat. Genom att blicka bakåt i tiden, och kort fokusera på Europas erfarenhet med denna form av måleri det senaste dryga seklet, kan man lyfta fram väggmåleriets speciella karaktär, hur bild och vägg, och vidare bild och rum harmonierat eller disharmonierat med varandra. En generell europeisk historisk genomgång från mitten av artonhundratalet fram till förra sekelskiftet visar också konstformens grundläggande principer och skiftande status bland konstnärer och konsthistoriker.

Före industrialiseringen i Europa och den därtill hörande intensifierade stadstillväxten som var som starkast på artonhundratalets andra hälft – före uppkomsten av den moderna staden med offentliga byggnader – kunde bilden på väggen ses i kyrkor, slott, herrgårdar och privata hem. I länder som Frankrike och Tyskland hade konstnärer som Jean Auguste Dominique Ingres, Eugène Delacroix, Johann Friedrich Overbeck och Peter von Cornelius, alltsedan artonhundratalets början målat stora väggmålningar, så kallade monumentalmålningar, och på så sätt haft att göra med bildens komplicerade relation till rummets arkitektur (Georg Pauli, Kort framställning av monumentalmåleriets utveckling i Sverige, Bonniers, 1933).

Fresk av Giotto, Judaskyssen, 1304-6. Foto: Wikimedia CommonsEnligt författaren Jocasta Innes, som forskat grundligt i ämnet, är en målning som är del av väggen och således en permanent del av rummet, en bild som skiljer sig från stafflibilden, och måste av den anledningen ses som mer dekorativ. Här kan man se att distinktionen mellan stafflibild och väggmålning förstärks. Oavsett om den murala konstformen är dekoration likt bakgrundskulissen eller ett mer laborerat motiv gynnas väggbilden av en atmosfärisk kvalitet, en kvalitet som binder rum och motiv samman. Det ideala är om motivets färger och nyanser inte bryter med arkitekturens, samt att bilden inte är illusorisk då det finns risk att en alltför verklighetstrogen bild distraherar. Istället borde den vara dämpad i sin framtoning och aldrig konkurrera med rummets funktion. Det viktiga är den harmoniska helhetseffekten och att väggen lyser igenom, andas (Jocasta Innes, Scandinavian painted décor, Cassel Wellington House, 1997).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varifrån kommer denna vedertagna föreställning om att rum och väggmålning ska bilda en ömsesidig relation? Om man frågar konsthistorikern och kunskapsteoretikern Sven Sandström så skulle han hävda att denna tanke härstammar från den klassiska traditionen, och då främst från det italienska renässansmåleriet. Här sågs inte verket som självständigt, utan som något med en beständig kontakt med muren. Man kunde ana i bilden en vilja att vara del av arkitekturen, och till skillnad från andra länders klassiska muraltradition, såsom Frankrikes, dominerade inte rummet över bilden. Det fanns snarare ett evident samband mellan bild och rum där balansen var kritisk. Spänningsområdet låg dock mellan bildens relativa självständighet och bildens funktion som dekorativt inslag och även här var det viktigt att inget dominerade över det andra (Sven Sandström, Italiensk tradition i svensk muralkonst, förf., 1963).

Med andra ord: bildens så kallade integritet förblir intakt när det råder balans. Sandström menar att det kan låta paradoxalt, men så länge väggmålningen inte hävdar sin självständighet, utan behåller sin relation till rummet, har bilden sin integritet kvar. En tektonisk bild är att föredra framför en alltför naturalistisk sådan.

Pierre Puvis de Chavannes, Le bois sacré cher aux Arts et aux Muses. Foto: Daniel Clauzier Wikimedia Commons.Men arkitekturen har ändå, om än indirekt, större inflytande över bilden än tvärtom, vilket har bidragit till att konstformen i vissas ögon nedvärderats. I många avseenden stjälper arkitekturen väggmåleriets förmåga att ses som en aktiv och innovativ konstform och faktum är att redan romantikerna beklagade sig över att väggmåleriet ställde sig under en annan konstform (Sandström, 1963).

När man sedan med viss historicitet för ögonen såg på konstformen, blev detta än mer en kritisk punkt för de som ansåg att väggmåleriet stagnerat i fråga om relevans. Väggmåleriet tycks aldrig kunna stå på egna ben; det befinner sig i limbo, som den evigt missgynnade ornamentala och arkitekturbetingade konstformen.

Men att konstformen blivit orättvist behandlad av konsthistoriker betyder inte att väggmåleriet alltid har varit underskattat. I början av förra seklet ansågs denna form av konst som höjdpunkten av måleri, och många konstnärer runt om i Europa ville få de prestigefyllda uppdragen att dekorera de offentliga rummen. Bilden på väggen skulle utsmycka det offentliga rummet och i många avseenden skulle den hjälpa till att skapa och förstärka en nationell identitet. Det fanns ett socialt patos kopplat till bilden, kanske mer än under tidigare perioder. Att väggbilden hade en stark symbolisk kraft – social, politisk, även psykologisk sådan – bidrog till det ökade intresset (Willsdon, 2000).

Självaste Georg Pauli, konstnär och teoretiker, var övertygad om att efter artonhundratalet, som lämnade bakom sig en tid då konsthandel och konstutställningar favoriserade stafflimåleriet, skulle väggmåleriet återigen utmärka sig bland konstnärer och andra aktörer (Pauli, 1933).

Fresk av Peter von Cornelius, Joseph gibt sich seinen Brüdern zu erkennen, detalj. Foto: Wikimedia Commons.Men väggmåleriet var tvunget att följa samma utveckling som den övriga konsten. Pauli motsåg en modern förnyelse av väggmåleriet och menade att den märkbara rytmiken i arkitekturskonsten skulle avspeglas i bilden, vare sig det rörde sig om ornamentik eller målningar. Bilden skulle följa den angivna rytmen. Georg Pauli förespråkade rytmik, eller stilisering, och såg detta som ett steg ifrån det naturalistiska väggmåleriet; ett sådant väggmåleri skulle vara mer arkitektoniskt, tektoniskt, och mindre knutet till stafflimåleriet. Vid övergången från den klassiska traditionen till den modernistiska traditionen sökte konstnärer helt nya stilar och lösningar för att kunna förena väggbilden med rummet. En ny form av harmoni stod i centrum (Georg Pauli, Väggmåleri, Bonniers, 1920).

En tradition och historia sammanjämkar konstformen till ett någorlunda homogent fenomen. Dess karaktär har alltid stått och vägt mellan stafflimåleri och arkitektur; och beroende på epok har formen lutat åt än det ena, än det andra hållet. Harmonin och helheten har alltid varit avgörande faktorer, men frågan hur denna helhet skulle åstadkommas har tolkats olika och varit föremål för sekellånga teoretiska diskussioner.

På artonhundratalet och tidigt nittonhundratal sker dock en bestämd förändring och oåterkallelig utveckling: Integrationen av vägg och bild går från att spegla naturalistiska ideal till att spegla ett renodlat ytmässigt samspel som respekterar väggen, underlaget, i fullgod modernistisk anda. Väggen får genom modernismen en ny möjlighet i Europa.

I del 2 behandlas kontexten, uppkomsten och utvecklingen av det svenska monumentalmåleriet vid förra sekelskiftet.

Allan Persson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.