Thomas Hardy. Sammanstötningen (rader när Titanic gick under)

Efter oceanångaren Titanics undergång i april 1912 organiserades insamlingar till stöd för de överlevande. Thomas Hardy ombads att medverka med en dikt till en sådan insamling, och skrev då The ...

Av: Thomas Hardy | 11 april, 2014
Kulturreportage

Lärdomsgiganten - Henrik Schück

Henrik Schück var i alla avseenden en gigant, obegripligt produktiv under hela sitt långa liv och överväldigande kunnig. Ingen svensk lärd eller humanistisk vetenskapsman kan - varken då eller nu ...

Av: Crister Enander | 07 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | 25 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Du är tillämpningen – Johan von Fritz, dikter och prosa.

Jag heter Johan von Fritz, von är inte riktigt på riktigt. Är 29 år gammal och bor på Gotland. Har skrivit sen jag var liten, på något sätt rättfärdigar skrivandet ...

Av: Johan von Fritz | 27 februari, 2012
Utopiska geografier

Europa och den monumentala väggen – Del 1



Johann Friedrich Overbeck, Der Triumph der Religion in den Künsten, 1831-40. Foto: Wikimedia Commons.Det finns en gemensam tradition vad gäller det europeiska väggmåleriet i den mån att länder har influerat varandra, och detta möjliggör att man kan diskutera fenomenet ur en bred och internationell synvinkel. Detta menar konsthistorikern Clare Willsdon som specialiserat sig på väggmåleriets kontinentala natur. Väggmåleriet, som under artonhundratalet kom att benämnas monumentalmåleri, kan alltså ses i relation till många europeiska länders historia (Clare Willsdon, Mural Painting in Britain 1840-1940: Image and meaning, Oxford University Press, 2000).

Fenomenet är långt ifrån isolerat. Genom att blicka bakåt i tiden, och kort fokusera på Europas erfarenhet med denna form av måleri det senaste dryga seklet, kan man lyfta fram väggmåleriets speciella karaktär, hur bild och vägg, och vidare bild och rum harmonierat eller disharmonierat med varandra. En generell europeisk historisk genomgång från mitten av artonhundratalet fram till förra sekelskiftet visar också konstformens grundläggande principer och skiftande status bland konstnärer och konsthistoriker.

Före industrialiseringen i Europa och den därtill hörande intensifierade stadstillväxten som var som starkast på artonhundratalets andra hälft – före uppkomsten av den moderna staden med offentliga byggnader – kunde bilden på väggen ses i kyrkor, slott, herrgårdar och privata hem. I länder som Frankrike och Tyskland hade konstnärer som Jean Auguste Dominique Ingres, Eugène Delacroix, Johann Friedrich Overbeck och Peter von Cornelius, alltsedan artonhundratalets början målat stora väggmålningar, så kallade monumentalmålningar, och på så sätt haft att göra med bildens komplicerade relation till rummets arkitektur (Georg Pauli, Kort framställning av monumentalmåleriets utveckling i Sverige, Bonniers, 1933).

Fresk av Giotto, Judaskyssen, 1304-6. Foto: Wikimedia CommonsEnligt författaren Jocasta Innes, som forskat grundligt i ämnet, är en målning som är del av väggen och således en permanent del av rummet, en bild som skiljer sig från stafflibilden, och måste av den anledningen ses som mer dekorativ. Här kan man se att distinktionen mellan stafflibild och väggmålning förstärks. Oavsett om den murala konstformen är dekoration likt bakgrundskulissen eller ett mer laborerat motiv gynnas väggbilden av en atmosfärisk kvalitet, en kvalitet som binder rum och motiv samman. Det ideala är om motivets färger och nyanser inte bryter med arkitekturens, samt att bilden inte är illusorisk då det finns risk att en alltför verklighetstrogen bild distraherar. Istället borde den vara dämpad i sin framtoning och aldrig konkurrera med rummets funktion. Det viktiga är den harmoniska helhetseffekten och att väggen lyser igenom, andas (Jocasta Innes, Scandinavian painted décor, Cassel Wellington House, 1997).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varifrån kommer denna vedertagna föreställning om att rum och väggmålning ska bilda en ömsesidig relation? Om man frågar konsthistorikern och kunskapsteoretikern Sven Sandström så skulle han hävda att denna tanke härstammar från den klassiska traditionen, och då främst från det italienska renässansmåleriet. Här sågs inte verket som självständigt, utan som något med en beständig kontakt med muren. Man kunde ana i bilden en vilja att vara del av arkitekturen, och till skillnad från andra länders klassiska muraltradition, såsom Frankrikes, dominerade inte rummet över bilden. Det fanns snarare ett evident samband mellan bild och rum där balansen var kritisk. Spänningsområdet låg dock mellan bildens relativa självständighet och bildens funktion som dekorativt inslag och även här var det viktigt att inget dominerade över det andra (Sven Sandström, Italiensk tradition i svensk muralkonst, förf., 1963).

Med andra ord: bildens så kallade integritet förblir intakt när det råder balans. Sandström menar att det kan låta paradoxalt, men så länge väggmålningen inte hävdar sin självständighet, utan behåller sin relation till rummet, har bilden sin integritet kvar. En tektonisk bild är att föredra framför en alltför naturalistisk sådan.

Pierre Puvis de Chavannes, Le bois sacré cher aux Arts et aux Muses. Foto: Daniel Clauzier Wikimedia Commons.Men arkitekturen har ändå, om än indirekt, större inflytande över bilden än tvärtom, vilket har bidragit till att konstformen i vissas ögon nedvärderats. I många avseenden stjälper arkitekturen väggmåleriets förmåga att ses som en aktiv och innovativ konstform och faktum är att redan romantikerna beklagade sig över att väggmåleriet ställde sig under en annan konstform (Sandström, 1963).

När man sedan med viss historicitet för ögonen såg på konstformen, blev detta än mer en kritisk punkt för de som ansåg att väggmåleriet stagnerat i fråga om relevans. Väggmåleriet tycks aldrig kunna stå på egna ben; det befinner sig i limbo, som den evigt missgynnade ornamentala och arkitekturbetingade konstformen.

Men att konstformen blivit orättvist behandlad av konsthistoriker betyder inte att väggmåleriet alltid har varit underskattat. I början av förra seklet ansågs denna form av konst som höjdpunkten av måleri, och många konstnärer runt om i Europa ville få de prestigefyllda uppdragen att dekorera de offentliga rummen. Bilden på väggen skulle utsmycka det offentliga rummet och i många avseenden skulle den hjälpa till att skapa och förstärka en nationell identitet. Det fanns ett socialt patos kopplat till bilden, kanske mer än under tidigare perioder. Att väggbilden hade en stark symbolisk kraft – social, politisk, även psykologisk sådan – bidrog till det ökade intresset (Willsdon, 2000).

Självaste Georg Pauli, konstnär och teoretiker, var övertygad om att efter artonhundratalet, som lämnade bakom sig en tid då konsthandel och konstutställningar favoriserade stafflimåleriet, skulle väggmåleriet återigen utmärka sig bland konstnärer och andra aktörer (Pauli, 1933).

Fresk av Peter von Cornelius, Joseph gibt sich seinen Brüdern zu erkennen, detalj. Foto: Wikimedia Commons.Men väggmåleriet var tvunget att följa samma utveckling som den övriga konsten. Pauli motsåg en modern förnyelse av väggmåleriet och menade att den märkbara rytmiken i arkitekturskonsten skulle avspeglas i bilden, vare sig det rörde sig om ornamentik eller målningar. Bilden skulle följa den angivna rytmen. Georg Pauli förespråkade rytmik, eller stilisering, och såg detta som ett steg ifrån det naturalistiska väggmåleriet; ett sådant väggmåleri skulle vara mer arkitektoniskt, tektoniskt, och mindre knutet till stafflimåleriet. Vid övergången från den klassiska traditionen till den modernistiska traditionen sökte konstnärer helt nya stilar och lösningar för att kunna förena väggbilden med rummet. En ny form av harmoni stod i centrum (Georg Pauli, Väggmåleri, Bonniers, 1920).

En tradition och historia sammanjämkar konstformen till ett någorlunda homogent fenomen. Dess karaktär har alltid stått och vägt mellan stafflimåleri och arkitektur; och beroende på epok har formen lutat åt än det ena, än det andra hållet. Harmonin och helheten har alltid varit avgörande faktorer, men frågan hur denna helhet skulle åstadkommas har tolkats olika och varit föremål för sekellånga teoretiska diskussioner.

På artonhundratalet och tidigt nittonhundratal sker dock en bestämd förändring och oåterkallelig utveckling: Integrationen av vägg och bild går från att spegla naturalistiska ideal till att spegla ett renodlat ytmässigt samspel som respekterar väggen, underlaget, i fullgod modernistisk anda. Väggen får genom modernismen en ny möjlighet i Europa.

I del 2 behandlas kontexten, uppkomsten och utvecklingen av det svenska monumentalmåleriet vid förra sekelskiftet.

Allan Persson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sångaren Rickard Söderberg vill ta opera till lyssnarnas vardagsrum. Foto: Christian Andersson.

Operahuset med Rickard Söderberg

”Operan är en av de häftigaste upplevelserna man kan ha. Jag bryr mig inte om alla normer som förknippas med den, kom i skitiga kläder, sitt med din mobil om ...

Av: Linda Bönström | Musikens porträtt | 04 april, 2016

Marxismen och marknaden: Del III

Marxismens problem är att marknadskrafterna kunde smälta ner dess kritik och göra den till del av sitt maskineri. Den kritiska konsten blev insugen i varuutbudet och prissatt efter principen om ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 13 februari, 2014

Livet er om det vi trenger

Forord   Artikkelen min danner innledning til Livet med filosofi, der jeg allerede har planlagt at prosjektet skal bestå av følgende artikler, som jeg har gitt disse navn: Biologisk liv, Biografisk liv ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 maj, 2014

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 21 november, 2013

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om politik & samhälle | 12 juni, 2009

Två röda systrar

Hella WuolijokiHella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.