Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna



Tyra LundgrenI likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så hög temperatur, att de blivit hårda och olösliga i vatten. Av de konsthantverkliga produkter, som uppfunnits till människans nytta och glädje, har väl inga så troget följt henne genom århundradena som dessa ting skapade av jordens eget material: lera, sand och fältspat. Jord, vatten och eld är förutsättningen för detta hantverk som varit en del av människans liv sedan urminnes tider. Under senare år har jag särskilt fängslats av en viss specialitet inom keramiken, nämligen stengodset. Det är ett material som både i hårdhetsgrad och massans färg och glasyrerna många gånger för tankarna till den naturliga stenen eller ädelstenen. Stengodset känns ursprungligt och primitivt. Det tycks stå i samklang med naturkrafter, vilket lockar mig mycket.

När man i Europa, närmare bestämt Frankrike, under slutet av 1800-talet greps av ett starkt intresse för Japan, kom man också i kontakt med dess keramik som hade en påtagligt individualistisk karaktär som man särskilt uppskattade. Senare kom också intresset för det kinesiska stengodset från Sung-perioden (960-1279 e. Kr.). Så växte det fram en östasiatiskt inspirerad stengodstillverkning som något alldeles nytt i den dåtida västerländska keramiken. Föregångare för det nutida skandinaviska stengodset var Höganäskeramikern Patrik Nordström. Han mottog avgörande intryck från fransmännen. Enkelhet och självklarhet i formgivningen är utmärkande för Nordström, liksom glasyrernas dämpade färgskala. Den keramiker som jämte Wilhelm Kåge varit bland banbrytarna är Gunnar Nylund, vars riktiga stengods med starkeldsglasyrer introducerades på marknaden 1932. En särställning bland de svenska stengodspionjärerna intar Tyra Lundgren som koncentrerade sin keramiska verksamhet till skulpturer, främst fåglar men även figurala monumentalskildringar.

Eftersom beteckningen stengods ofta förekommer vill jag i korthet beskriva vad stengods är. Stengods innehåller huvudsakligen lera, kvarts och fältspat. Skärven är ogenomtränglig och godset tätsintrat eller vitröst, dvs. icke vattenupptagande. Stengods förekommer både glaserat och oglaserat. Många betraktar stengodset som det ädlaste av alla keramiska material, men länge användes det enbart till vaser och andra traditionella kärlformer. Nylund blev mycket omtalad för sina effektfulla djurskulpturer i stengods. Keramik är allt från porslinsserviser till unika prydnadsföremål. Det är med andra ord ett mycket omfångsrikt begrepp.

Det är få av 1900-talets svenska konstnärer och formgivare som uttryckte sig genom så många tekniker som Tyra Lundgren. Hon var förutom keramiker, målare, skulptör, konstkritiker och författare, grafiker, glas - och textilkonstnär. Konstvetaren Marika Bogren, som haft tillgång till Tyra Lundgrens dagböcker, utkom 2011 med den första heltäckande biografin om denna minst sagt mångsidiga konstnär, därför refererar jag huvudsakligen till denna bok, även om jag i min essä begränsar mig till Tyra Lundgrens keramiska verksamhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tyra Lundgren föddes 1897 i Stockholm och växte upp i borgerlig miljö med fem syskon. Fadern var professor vid Veterinär högskolan. Hon beskriver själv sin uppfostran som enkel och genomtänkt. Redan som mycket liten lär Tyra ha bestämt sig för att bli konstnär och gå sin egen väg i livet. ”Det har aldrig funnits något annat val” som hon uttryckte det. Föräldrarna ställde dock kravet att hon skulle utbilda sig till lärare ifall hon inte skulle lyckas som konstnär. Tyra skaffade sig en gedigen utbildning 1914-1922 gick hon på Högre Konstindustriella skolan (dåtidens konstfack) och syftet med studierna var en lärarutbildning men hon lyckades slingra sig ifrån denna och gick i stället på flera konstnärliga facklinjer. Hon beskrivs som mycket målinriktad och ambitiös med ett starkt behov av att bli sedd och respekterad. Sista året gick hon parallellt på Konstakademin Under denna period studerade hon också utomlands hos kända konstnärer och var bl.a. elev på Anton Hanaks skulpturskola i Wien och på André Lhotes målarskola i Paris. Där övade hon upp en säker formkänsla och umgicks med likasinnade som bl.a. Agda Holst.

Efter utbildningen vidtog vad hon självkallade ett keramiskt vagabondage, vilket innebar att hon under 1920 –och 30-talen gjorde resor i Europa och var verksam vid ett flertal porslinsfabriker. Tyra Lundgren var under denna period anställd vid Arabia porslinsfabrik utanför Helsingfors. Här ägnade hon sig företrädesvis åt att dekorera fajanser t.ex. urnor , skålar och fat med dekorativt svepande ytmönster med blomster ─ eller figurmotiv i en naivt folklig eller klasssicerande stil. Hon skall även ha använt sig av en smula expressionistisk teckningsstil. För sina fajanser var Tyra välkänd av recensioner att döma. Som konstnärlig ledare för fabriken ritade hon det mesta av servis ─ och nyttogods, dirigerade formgivningen, och skötte utställningsverksamheten. Hennes 20-talsproduktioin smälter väl in i den övriga produktionen inom den keramiska industrin, både vad gäller föremål och stil. Här får man kanske ha i åtanke att de konstnärliga medarbetarna knappast hade full konstnärlig frihet. Vad de skapade måste ju vara säljbart.

Tyra Lundgren StengodsTyras 20-talsproduktion visar prov på ett par av de i tiden rådande smakriktningarna, dels ett klassicistiskt formspråk, dels en närmast barock formglädje. Flera av hennes servisdekorer präglas av elegans och en spröd förfining, ett generellt drag under 20-talet. Hon samarbetade visserligen med Arabia, där hon även fungerade som konstnärlig ledare men den väsentliga tiden tillbringade hon i dels i Rom och dels i Paris. Tyra Lundgren bör ha fått många impulser i fråga om stil från den franska konsten och konsthantverket. Hennes fisk -och fågelskulpturer har under årtiondet en klart naturalistisk karaktär, även om de till färgen och formen inte alltid var direkt naturtrogna. Undantag utgör dock de s.k. Linjefåglarna i porslin som verkligen var dekorativa. Purismen, en konstriktning som strävade efter klarhet och renhet, låg i tiden.

1930-talets början var en övergångsperiod för Tyra som på flera sätt innebar ett stort steg i hennes keramiska utveckling. Det var under denna tid som hon direkt började arbeta med och skulptera i lera. Hon övergick från porslin och fajans till starkeldsgods (term som användes kring och efter sekelskiftet 1900 för stengods) och utnyttjade kontrasten mellan glaserad och obearbetad yta. Hon hade lärt sig förstå fransmännens respekt för ytan och italienarnas känsla för materialet och gjorde nu sina första djurskulpturer. Varken stengodsmaterialet eller keramiska djurskulpturer var några nya företeelser men vid denna tid tycks det ha funnits ett förnyat intresse för båda dessa genrer både i Sverige och i andra europeiska länder. Beträffande stengodset som skulpturmaterial fascinerades Tyra bl.a. av att det gav henne en möjlighet till en syntes av färg och form och för att det är ett var ett evigt material som inte förändras och inte bleknar. Men också för att arbetet med stengods var en utmaning. Det var som att vara inblandad i en kamp med de fyra elementen. Leran ─ jorden som fingrarna formar, elden som genomtränger, ger oförstörbarhet och klingande hårdhet, vattnet som måste till och luften som när syret stryps i ugnen kan ge färgen oanad mättnad och lyskraft.

I Sverige var 30-talet det årtionde då funktionalismens idéer gjorde sitt intåg även om det till en början var mer en filosofi än en stil. Det fördes diskussioner för och emot funktionalismen. Tyra Lundgren som under denna tid levde två liv ett kontinentalt och ett svenskt hade svårt att anpassa sig till vad hon kallade absolutistisk funktionalism. Funktionalismens skötebarn var serievaran, en anonym, standardiserad produkt avsedd att gå i stora upplagor. Detta låg inte för Tyra som hävdade konstnärens rätt till fritt skapande och experimenterande. Den engelske konstfilosofen Herbert Read (1893-1968) har bl.a. skrivit om hur hantverket gått tillbaka, den genuina folkkonsten i alla civiliserade länder har försvunnit och vad vi har istället för stor arkitektur, monumentalt måleri och arkitekturskulptur och det förnämliga konsthantverk som var knutet till den stora arkitekturen, det är maskinernas okänsliga massprodukter jämte deras biprodukter; centralisation, slum, social neuros ett avvitaliserat proletariat och en avhumaniserad intelligentia. Read pläderar för att varje individ får en grundläggande utbildning i ett hantverk och menade att konst var mycket mer betydelsefullt än både ekonomi och filosofi. Det är enligt honom ett direkt mått på människans andliga vision. År 1935 ställde Tyra Lundgren för första gången ut sina keramiska djurskulpturer i Sverige, något som av pressen möttes med stor entusiasm och många lovord. Hennes kollektion ansågs bl.a .modern, originell och dekorativ. Men hon skall också ofta av publiken ha fått frågan vad man använder sådant som hennes fåglar och fiskar till. De sista åren av sin tid vid Arabia var Tyra även verksam vid Sévres porslinsfabrik utanför Paris. Här kunde hon bränna figurerna i stengodslera som tålde höga temperaturer på 1300 grader och experimentera med utsökta glasyrer. Det dröjde inte många år förrän hennes särart uppmärksammades av fransk kritik. De erfarenheter hon gjorde vid Sévres omsatte hon sedan vid Arabia och vice verca. Hon sökte ständigt utvinna nya skönhetsvärden och överraskande effekter.

glaseratI samband med andra världskrigets utbrott tvingades Tyra Lundgren att flytta tillbaka till Sverige. Men omställningen var inte lätt. Här hemma rådde ännu den stränga parollen från 1930, ett ovant och kärvt klimat för en konstnär som vant sig vid friheten att skapa sköna och onyttiga ting. Det var svårt att efter att ha varit en europeisk storhet åter bli en svensk bland svenskar. Hon skaffade en ateljé i Stockholm och inledde samarbete med Gustavsberg. Därmed inleddes en ny och väldig arbetsperiod. Hon blev pionjär för ett tjugotal monumentalreliefer i offentliga miljöer och fick ett genombrott med Märkeskvinnor. Här porträtteras ett antal svenska föregångskvinnor från Heliga Birgitta till Greta Garbo. Reliefen finns på ett flickläroverk i Stockholm Livets rikedom med ett myller av duvor, småfåglar, och praktfulla solrosor var en hymn till livet. Tyras intention var att den skulle fungera som tröst för de sörjande, då reliefen sitter i anslutning till Uppståndelsens kapell i Borås krematorium. Älvens historia, en polykrom relief i Nämforsens kraftverk, uppvisar en utveckling från forntid till nutid och syftet var att även de som bor där kan ha glädje av den. Intressant beträffande de stora relieferna är att flera av dessa uttrycker ett idé innehåll med kunskapssymbolisk (historisk) innebörd. 

Ett idéinnehåll som möjligen även skulle kunna tolkas i allegoriska termer. Motivvalet i flera av de stora relieferna kan kanske ses i ljuset av det intresse och den entusiasm för nationella värden och inhemsk tradition som väcktes på nytt i Sverige under andra världskriget.

Keramik i offentlig miljö förekom förvisso innan 1940-talet med det var först under detta årtionde som materialet började användas i nämnvärd omfattning. Ett skäl till detta kan vara att man under efterkrigstiden inom skulpturen började använda nya material, nya uttrycksmedel. Keramik är dessutom många gånger ett billigare material än natursten och metall. Därför har keramik börjat utnyttjas som utsmyckning av offentliga miljöer alltmer inte minst beroende på dess hållbarhet och beständighet.

I snitt tog det Tyra tre år att färdigställa var och en av sina monumentala reliefer. Bakom dem ligger ett hårt arbete, från idé/skiss via förstudier till det slutliga utförandet som den oinvigde svårligen kan sätta sig in i. Vissa forskare hävdar att arbete är skapandets grund. Dessutom krävs det säkert ett visst mått av lekfullhet för att kunna skapa. Lekfullhet och skaparglädje kan sägas vara delar av samma väv. Utan lekfullhet - inga uppfinningar, inga arkitekter, skulptörer eller målare. I lek och konst förklaras världen, har någon sagt. Den kreativa människan uppvisar flexibilitet i tänkandet, har en uppmärksamhet och nyfikenhet utöver den vanliga och är starkt intresserad av sitt arbete, det som kallas motivation är i hög grad hennes kännetecken. Undersökningar har gjorts om den skapande processen, där två faktorer sägs balansera varandra, konstskicklighet å den ena sidan och ingivelse, inspiration å den andra. Och utifrån rapporter i samband med konstnärligt skapande har tre faktorer som gäller inspiration framträtt i skeendet, plötsligheten i förloppet, den speciella sinnesstämning som är utmärkande, och opersonlighetsmedvetandet, dvs. känslan av att vara en förmedlare. Ett exempel är Read som säger: ”all poesi jag skrivit ─ skrevs direkt, i ett tillstånd av trance”.

SjälvporträttI krigets skugga kom hemmets inredning att spela en viktigare roll än någonsin. Konst och konsthantverk fick en högkonjunktur, där det individuella och unika ersatte det anonyma. Stengodset som material hade sin höjdpunkt under 1940-och 50-talen. Men i 40-talets Sverige fanns ännu en funktionalistisk anda kvar med krav på renhet, enkelhet och funktion. Årtiondets tvistefråga var valet mellan socialt ansvar och personligt uttryck Tyra Lundgren som deltog i många diskussioner klagade över att det konstnärliga arbetet ställdes på avskrivning inför ett ensidigt intresse för serietillverkning, standardvara och billighetsproduktion. Hon menade att fabrikskonstnärerna borde vara mer ansvarskännande och industrial designers mer personliga som konstnärer, en inriktning som då var avvikande men idag har betydligt mer stöd för sig. Åren omkring 1950 skedde en del förändringar i Tyras arbetsförhållanden. Hon avslutade sitt samarbete med Gustavsberg och flyttade sin ateljé från Stockholm till Gotland. Denna period var också en stilistisk brytningstid. Samtidigt som hon arbetade i naturalistiskt präglade former började hon även söka sig till mer strama och stiliserade och senare allt mer abstrakta. Hon tog avstånd från sin tidigare naturalistiska stil. En tänkbar förklaring till detta kan vara att Tyra genom att hävda en idealistisk dimension av sitt arbete ville få sina keramiska objekt klassificerade som konst till skillnad från den avbildande enklare framställningen eller icke-konst. Tyra betraktade sig själv som skulptör med keramiken som material, men var verksam i en tid då hon betraktades som konsthantverkare. Att betraktas som konstnär gav högre status.

Vid utställningen på Galerie Blanche 1956 fick Tyra Lundgren ganska hård kritik av recensenterna som ansåg att hon nådde de bästa resultaten i de naturalistiska föremålen. De stiliserade objekten upplevdes som en menlös eftergift åt den s.k. tidsandan. Efter andra världskriget, slut öppnades åter Sveriges gränser mot Europa. Ett växande inflytande förändrade snabbt den konstnärliga smaken i landet. Impulserna från den då nya, abstrakta konkreta konsten tog sig bl.a. uttryck i en renlärighet av abstrakt art. Den enkla sakligheten var en stil som fördes över också till konsthantverkarna. Att Tyra påverkades av impulser som fanns i tiden är uppenbart. I en intervju säger hon sig alltid ha trott på att en vidöppen mottaglighet är en tillgång bara man vågar sila impulserna genom den egna personligheten. Inom konsthantverket var formfantasi decenniets lösenord. För keramikens del innebar detta en fri skulptural keramik. Mer experimentella former ersatte de tidigare eleganta linjerna. Konsten är alltid ett försök att skapa tilltalande former, men formen kan inte bara användas för att försköna tingen, den kan också berätta om det samhälle där formtraditionen uppstår, lever och dör. Formen är inte en löst påhängd utsmyckning, den är ett språk som man kan läsa och lära av.

Under 1960-talets senare del övergick Tyra Lundgren alltmer till att göra skulpturer i stället för reliefer. Att göra reliefer började sannolikt bli alltför mödosamt för henne i fysisk bemärkelse och under hennes sista år arbetade hon uteslutande i litet format och fåglar var det dominerande motivet. Inte för inte kallades Tyra för ”hon med fåglarna”. Fåglar eller fågelmotiv var hennes kännetecken och hennes begränsning. Nu kan man fråga sig hur man kan ägna nästan hela sitt liv åt samma motivkrets. Kanske för att det finns fåglar överallt och som levande varelser var de ett välfungerande komplement till mänskliga modeller för att studera anatomiska förhållanden och fånga rörelse och uttryck. Från de första fåglarna tillkomna under 1930-talet till de sista under 1970-talet utvecklade hon också motivet i olika riktningar och i skilda material, vilket visar att ett och samma motiv med variation kan hålla i ett helt konstnärsliv. För henne var intrycket viktigare än motivet. Som jag uppfattar Tyra Lundgren var det primära för henne fåglarnas formala värden. Det var inga fågelporträtt hon formade utan ett uttryck för fågelns idé. Fåglarna var en ständig och oupphörlig och aldrig sinande inspirationskälla till nya former och motiv. I det oändliga försökte hon variera fågelmotivet. De första fåglarna kom till omkring 1930 då Tyra Lundgren arbetade på porslinsfabriken Arabia. De var tiden för Stockholmsutställningen och stilmässigt låg de U-formade linjefåglarna nära det vi kallar Art deco.

Solfågel i Visby Foto Bengt Oberger WikiUnder 1940-talet då Tyra Lundgren etablerat sig som keramiker vid Gustavsberg utvecklade hon fåglarna åt ett mer naturalistiskt håll och i tydlig klotform. Hon hade tidigt arbetat med chamotte, dvs. leror blandade med bränd krossad lera så att uttrycket blev kärvt och grovkornigt och utnyttjade nu detta material. Stengodsets ytor lämnades delvis oglaserade, men med blanka a vingpennor i vackra färgtoner. Ögonen var ofta stora och runda och de plirande fågelblickarna gav verken en individuell karaktär. Hon tyckte om att experimentera med leror och glasyrer men i takt med den stora efterfrågan blev det svårt att variera sig och det började gränsa till serieproduktion, något som Tyra Lundgren ville komma ifrån.

Hennes senare fåglar blev mer personliga, mer individuella. Det var inte längre några slags ideala fåglar utan fåglar som förmedlade ett intryck t.ex. av nöjdhet, sömnighet, nyfikenhet. Som en förklaring till varför fågelmotivet så totalt dominerad Tyras motivkrets får antagligen även läggas säljbarhetskrav och publiksmak. Förmodligen appellerade fågelmotivet ─ speciellt i form av skulpturer tycks det till publiksmaken. Och då fanns det väl ingen anledning att upphöra med något som var så populärt. I synnerhet som Tyra uppenbarligen tyckte om att använda fågelmotivet. Fåglarna gjorde henne till en känd och älskad konstnär även i Sverige. Ändå kände hon sig inte helt och fullt som keramiker. Keramiken var för henne ett medel att förena taktila värden med färg, alltså en utväg till syntes av måleri och skulptur.

Själv blev hon ganska trött på att ständigt förknippas med sina keramiska fåglar och menade att hon gjorde så mycket annat. Detta skulle inte visa sig förrän under1960- och 70-talet då Tyra hade en mängd retrospektiva utställningar där andra av hennes uttrycksmedel ställdes ut, som bl.a. exponerades då hennes måleri från 1920-och 30-talen väckte stort intresse och gillande. Tyra Lundgren hade svårt att riktigt slå igenom här hemma. Säkert handlar det om att hon var kvinna dessutom ärelysten och äventyrlig sådan som likt andra målmedvetna kvinnor förminskades som divig och manhaftig. Hon satsade också mest på konsthantverk som värderades lägre än bildkonst och detta trots att hon i decennier arbetade för de bästa porslinsfabrikerna i västvärlden. Kanske berodde det även på hennes nästan ofattbara mångsidighet. Som arbetare hade hon få motsvarigheter bland svenska konstnärer. Hon kom ofta tillbaka till att man här i Sverige ska hålla sig till en sak för att bli ett begrepp och kunna sättas in i en kategori. Men jag tror att den viktigaste orsaken till hennes begränsade genomslag i Sverige var ideologiskt. Tyra Lundgren kritiserade nämligen den mäktiga Slöjdföreningens renläriga funktionalism. Hon hade gjort sin konstnärliga karriär utanför Sveriges gränser och stod åtminstone i praktiken utanför den socialt inriktade formgivningsideologi som drevs av denna. I denna polemik hade hon en allierad i bästa vännen Estrid Ericson som startade Svenskt Tenn 1924. 

De gick tillsammans på Tekniska skolan och representerade det som kallas Swedish grace; en nyklassisk strömning med ett kostbart, högklassiskt hantverk och ett mjukare, personligare uttryck än hos de strängt rationella funktionalisterna. Man kan på goda grunder konstatera att Tyra Lundgren från 1940-talet var en av Sveriges skickligaste inom det keramiska, vad gäller kunskap, teknik och uttryck vilket gav henne en välförtjänt position och ett erkännande inte minst som utövare av reliefkonst för offentlig miljö. Detta bekräftas i en rad artiklar av de kritiker som skrev om hennes konst, även om de inte delade hennes konstsyn och estetiska uttryck, det finns en bredd och kraft i Tyra Lundgrens arbeten som ingen kan stå likgiltig inför. Tilläggas kan att den 11 februari öppnade Norrköpings Konstmuseum den hittills mest omfattande retrospektiva utställningen med Tyra Lundgrens konst. Publiken får se keramik, måleri, textil och glas av denna mångsidiga konstnär. Delar av utställningen vandrar sedan vidare till Gotlands museum och därefter till porslinsmuseét i Gustavsberg.

Som varumärke och symbol för sitt konstnärskap valde Tyra Lundgren under 1940-talet den antika, grekiska gudinnan Pallas Athena (Minerva i den romerska mytologin.) Valet stämmer väl ─ hon delar många av hennes egenskaper. Athena var konsthantverkets beskyddare, framfödd ur sin faders, överguden Zeus huvud, iklädd full stridsutrustning. I Tyra Lundgrens sigill och stämpel ses det hjälmprydda huvudet i profil och intill den kloka ugglan som symboliserar gudinnans vishet och strategiska, intellektuella förmåga.

FågelTyra Lundgren bildade aldrig familj och fick inga barn. Marika Bogren skriver att en längtan till familjeliv kan skönjas i hennes dagböcker och utan uppvaktning var hon inte. Med de talrika resorna var det förstås svårt att satsa på en varaktig relation och i hennes generation var det heller inte vanligt med kvinnor som så helt gick upp i sin karriär, vilket troligen utmanade en del tilltänkta partners. Tidigt drömde hon i dagböckerna om den äkta, eviga kärleken och hade nog ställt sina ideal högt, men av rädsla garderat sig bort från den. Hon var inte beredd att ge avkall på sin personlighet och sina yrkesambitioner på grund av en man.

1979 avled Tyra Lundgren 82 år gammal i Stockholm efter en tid sjukdom. Hon beskrivs som en elegant, intellektuell och bildad person som talade fyra språk, men av släkt och vänner också som en motsättningarnas kvinna, en färgstark kvinna bokstavligt och bildligt talat. Hon lär ha varit en generös, trohjärtad och vänfast person men också en streber, ombytlig och självkritisk och dominerande Vissa ansåg henne vara manhaftig, egocentrisk eller karismatisk, dessa omdömen var kanske omgivningens sätt att försöka beskriva och hantera hennes kvinnliga styrka och konstnärliga självförtroende och integritet. Tyra Lundgren lär ha haft en stark känsla för livet och i hennes liv fanns tanken på konstnärlig odödlighet. Troligtvis valde Tyra Lundgren stengodset som material för att uppfylla denna dröm. Ett skäl till att hon fascinerades av det var ju att det var evigt. Jag citerar henne: ”Det som uppfyller mig är kanske mest en strävan att försöka fånga, fasthålla och föra vidare en gnista av liv.”

Lena Månsson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.