Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Konstens kiasma – korsning



Eija-Liisa Athila, Where Is Where?, 2008 Eija-Liisa Ahtila/BUS 2012/Crystal Eye Ltd, Helsinki. Courtesy of Marian Goodman Gallery, New York and Paris. Photographed by Marja-Leena HukkanenRäta linjer kallas parallella, om de äro i samma plan, och ej kunna råkas ehuru långt de än må utdragas. Utställningen ”Parallella världar” med finska samtidskonstnären Eija-Liisa Ahtila på Moderna Museet i Stockholm ifrågasätter den euklidiska geometrins definition nummer 23 genom att skapa en konstupplevelse som ständigt genomskär utställningens parallella världar.

I den aktuella utställningen på Moderna möter man en konst som återger territoriella, perceptuella, textuella, religiösa och politiska världar, som existerar och löper parallellt bredvid varandra i ett ömsesidigt beroende. Ahtila tematiserar och synliggör denna beroenderelation, genom att ständigt visa hur människan i sin tillvaro är begränsad perceptuellt, kulturellt, geografiskt och teknologiskt. Konstverken som presenteras i utställningen blir i flera avseenden försök till att överkomma människans begränsningar och beroendeförhållanden. En plats där vi kan växla perspektiv mellan till synes analoga världar och upprätta skillnader i vårt sätt att betrakta vår omgivning.

För att upprätta denna geometriskt odefinierbara zon, där centralperspektivet destrueras i en mångfald av sinnliga intryck, använder Ahtila framförallt filmens tekniska möjligheter att sammanfoga bild, ljud, och text till en upplevelse som förskjuter tidsliga och rumsliga gränser. I verket Huset, 2002, upprättas en domesticering av sinnena, där huset förvandlas till en rumslig inhägnad som stänger in och försluter sig mot den omgivande världen. Kvinnan i filmen låter sina visuella perceptioner av omgivningen inskränkas till husets rumslighet, som ett avgränsat och skyddat territorium från alla visuella intryck utanför hemmets sfär. Avsaknaden av det spontana, vilda och främmande tenderar paradoxalt att förstärka kvinnans inre föreställning om det yttre hot hon försöker fly undan.

Videoinstallationen upprättar, i samspelet mellan de tre olika videoprojektionerna, ett förhållande där samma perspektiv centreras genom visuella förskjutningar och skillnader i avstånd. Denna växelverkan som upprättas mellan närhet och avstånd förstärker filmens dramaturgiska uppbyggnad, själva berättelsen om kvinnans kamp att begränsa sin perceptuella räckvidd. Avsaknaden av en sinnlig kontakt med det främmande och oförutsägbara utanför huset, med följden av en stegrande isolering som gradvis leder till ett alltmer psykotiskt tillstånd, väcker oundvikligen frågor om vilken betydelse som det sinnliga har för en politisk gemenskap av öppenhet och erkännande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förhållandet mellan det politiska och territoriala återkommer även i verken Fiskare/Etyd nr 1, 2007, och Var är var?, 2008. Här framträder de territoriala gränserna i förhållande till historiska narrativ som kolonialmaktens inflytande och begränsningar i den mänskliga tillvaron. Till skillnad från de desperata försöken att undvika det främmande och yttre, att upprätta hinder för sinnligheten, möter vi i Var är var? en kvinnlig poet som genom skrivandet upprättar en relation till två unga algeriska pojkar och en historisk situation av skuld. Poetens handling att skriva om de unga pojkarnas öde utmynnar i en moralisk försoningsprocess, där pojkarna och kvinnas parallella öden möter varandra i filminstallationens diskontinuerliga uttrycksformer.

Horisontal. Installationsvy från Eija-Liisa Ahtila: Parallella Världar på Moderna Museet Foto: Moderna Museet / Åsa LundénAhtilas användning av en konkret historisk händelse tillsammans med autentiska bilder från Algerietkriget under 1950-talet, skapar skärningspunkter där vi som besökare konfronteras med samma moraliska skuldfråga som utgör upprinnelsen till filmens narrativ. Frågan om det kollektiva ansvaret för de algeriska pojkarnas mord på en jämnårig pojke. En postkolonial undersökning som förenar det autentiska med det fiktiva, och samtidigt ställer den nödvändiga frågan om hur vi som åskådare skall förhålla hos till vår egen position. En fråga som Ahtila också närmar sig i Fiskare/Etyd nr 1 där den dokumentära filmen av en grupp fiskare i Västafrika försöker ta sig ut på havet i en båt. Den tydliga kampen mot naturens krafter blir inom videoverket ett förhållande mellan aktivitet och passivitet, där vi på avstånd stilla betraktar den kamp som vi själva redan genomgått och övervunnit i vår industrialiserade värld. En kamp som kolonialismen förvägrat stora delar av världen att på egen hand genomgå.

Verken Antropomorfa övningar på film, 2011, och Horisontal, 2011, är utställningens mest aktuella verk tidsmässigt. Till skillnad från de tidigare verken som tematiserar människans sociala och politiska förhållanden, där frågor om skuld, försoning, delaktighet och öppenhet utreds, är de senare verken mer koncentrerade till frågor om människan perception i förhållande till teknikens representationsvillkor. Det stora videoverket Horisontal består av en gran i sex delar, som alla är medierade genom filmens optik. Sönderdelningen av granen i enheter med samma visuella omfång iscensätter hur filmmediet har en inneboende begränsning, där granen som är framför kameralinsen måste anpassas genom att delas in i mindre enheter och inta ett horisontellt läge för att representeras som porträtt i konsthallen. Filmens medium blir, trots sina begränsningar, en möjlighet för människan att visuellt erfara det parallella perspektiv på granen som alltid existerar, men som vi på grund av fysiska begränsningar aldrig kan inta. Ahtila försätter besökaren i en situation, där samma objekt kan betraktas från två parallella och fysiskt åtskilda perspektiv från samma position.

Utställningen med Ahtila utgör startskottet för en ny satsning under våren på Moderna i samarbete med Bonniers konsthall, där den rörliga bilden inom konsten står i centrum. Med ett fullspäckat program av föreläsningar, diskussioner, filmvisningar och symposium kommer det att finnas goda möjligheter för allmänheten att närma sig kunskaper om filmen som konstnärlig uttrycksform. Ahtilas aktuella utställning erbjuder i sammanhanget en konst där filmen upphäver den euklidiska geometrin, och låter jämlöpande berättelser om människans enkelriktade seende i historien genomskäras med hjälp av filmiska installationer som förskjuter betraktarens perspektiv från ett traditionellt fokus till en parallell möjlighet. Ett seende som ständigt existerar, men som ofta är politiskt och perceptuellt begränsat.

Henrik Örnlind

 

Källa:

Eija-Liisa Ahtila
Parallella världar
Moderna Museet, Stockholm
pågår till 6 maj 2012

  

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts