Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och Warhol



Jag låter Basquiat representera språk…Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ganska slutna former tar fram varandras styrkor och öppnar upp för varandra och för tolkaren, att de breddar sin syn på vad som sägs, de talar tungor; tungomålningar. Som att det bildas en ny, bättre, konstnär – ett sista rop från den flimrande sammanfattade historien. Texten är det alltomfattande underliggande, språket i sig är det som används inom de specifika grupperingarna – kommunikationen – som ligger mellan koderna, dess växlingar, raderna i samspelet mellan dem. Det ena oanvändbart utan det andra. Texten är bara sammanhanget och kulturen. Språket är det som talar. Framför allt är det just det som slår mig. Egentligen samarbetet endast, det kollektiva arbetet – gruppen kanske – skapar något som få eller ingen klarar av att göra på egen hand.

Å andra sidan hade det västerländska U-landet, som konstnärerna befolkade, endast varit ”civiliserat” något dussin år då dessa två män föddes och verkade där. Men även nya strömningar får sin hunger mättad hos de som går före sin tid och in i den nya. Fast å andra sidan. Kan det kanske räknas som samarbete, hela den diskursiva informationsteorin kring en civilisation som – trots att det i en del fall är mer fall, och en kort historia, än faktisk realitet – är den ett ständigt återkommande till barbari. Kanske är detta samarbetande inbyggt i samhället, kanske är samhället i sig ett samarbete, en konflikt med eftergivande och avsaknad av den individualistiska post-sjukdomen, kanske är det svårt att inte samarbeta.

Jean-Michel Basquiat dog 27 år gammal 1988. Som en rockikon. Till synes är verksamheten en omtalat komplex historia med ett möte och flera möten och hopp om återuppståndelse och slutligen sjukhus och död, där även Paige Powell, vegan och metakonstnär, ingår tillsammans med en krans av New Yorks 80-tal. Omtalat, omskrivet, omtolkat. Ponera detta: graffitikonstnären samarbetar med Renhållningsverket om att köra runt vackra målningar över hela staden samtidigt som vi andra redistribuerar vårt avfall till andra, mer passande, användningsområden. En mycket trolig form av socialt samarbete där alla vinner. Exemplen är oändliga i sitt antal. Idag ser vi dessutom mängder av andra samarbeten, tydliga i textuell form, men jag kanske har ett snävt sätt att ta mig an världen. Inte minst i min mailkorg och bland andra, benägen till samarbeten som jag är. Samarbetsformen stärker och förskönar det egna språket, all text, hos mig och hos dig; som att något att förhålla sig till gjorde saken bättre och lättare att se. Som att verken i sig blir en dialog synliggjord. Texten språkar. Som att verken på Arken är en dialog delad med världen. Precis som om det krävs en kontext för att återskapa och synliggöra det egna. Ett samarbete för att samarbeta.

När jag var i en känslig ålder berördes jag mycket av de filmatiseringar som gjorts om konstnärerna och de reproduceringar av deras konst, den dokumentation, som jag sett – nu är jag dock markant hårdare – så jag var märkligt förväntansfull över att se vad Arken gjort med deras konst. Hur deras specifika lokalitet bar upp eller hur verken samman samarbetade för att skapa utställningen och vems moraliska produktion som låg bakom och vilka former det tog. Jag ville kunna sträcka ut handen och ”röra vid konstverken”. Detta var nog en bidragande orsak till att jag spenderade mer tid runtomkring och såg den andra konsten; för att bygga förväntningar; rädslan inför en eventuell minnesförlust, att i nostalgisk psykos förkasta den värme och fascination som konsten jag var ute efter lämnat som i mig som ett just återkallat minne av styrka och vilja att driva mig själv och andra aktörer mot ginnungagapet och för att betala 53 kronor för en latte, som inte direkt var värt sitt pris.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

: …för att betala 53 kronor för en latte…Nästa gång tar jag med en termos. Förutom deras samarbeten hade det hängts en del av Warhols icke-massreproducerade – de som är som folkdrycken Coca marknadsförda, uppmålade till absurt igenkännande av redan fastsatta och färdiglagda symptom på den förhärskande ordningen, vilket också märktes i Arkens konstshop vid entrén – verk. Faktiskt var de andra verken också till stor behållning, avslöjande; bakom fasaden av kritisk produktion: en kännande konstnär med ett bräckligt uttryck. Basquiats konst var i sin tur precis som jag förväntat mig. Svart, hård, urban i sitt uttryck. Känns lite löjligt såhär i efterhand. Som att jag fallit för min egen fälla, den redan paketerade lösningen. Den inplastade, prissatta. Men nu, eller då, går jag runt i denna lokal; en lokal vars innanmäte mest ter sig som en industri. Grå. Betong mot lysrör. Vitt. Ett sjukhus för innanmätet. Sinnet. Som fisken i handsken för en del, visserligen, men mest för att upprepa mig. Större delen av tiden spenderade jag alltså med helt andra konstnärer i förundrad avund. Intrycket är därför mer splittrat än vanligt. Världen är en så rik plats och en så stor samlingslokal går att läsa som en tidskrift. Länge, om, ofta och igen. När sedan Basquiat och Warhol – för att återvända – sedan imponerats färdigt av varandra och det ohörda samtal de fört tystnat, då hänger de kvar här som ett eko av två röster som möttes grälade, älskade och aldrig mer.

Vad är då dessa begrepp som ligger som definit, Urban- respektive Popkonst som vi normalt sett förknippar med dessa två konstnärer. Jag tänker mig att det urbana, det innerstadsbaserade och innerstadskommenterande som endast ännu ett – språk; det popkulturella som i sitt textuella överflöd kritiserar det allmänna, samtexten vi skriver, den kultur som vi till hens konsumerar. Därmed är kanske tanken där. Staden, det spretiga och nedskräpade mot fond av det stela och polerade – samspel. En derridiansk cirkel. Ett hjul av sönderdelningar endast satta som nya normer att sönderdela, en livsprocess ämnad att undersöka sig självt.

Men det är något med den medvetna Basquiat, med sin ikonmålning, sin rättfärdiga ilska, behovet; det griper mig, allt det skiner igenom även i de mer återhållsamma verken han gjorde tillsammans med Warhol. Texten som kom ur in- och utbildning och språket som kom ur munnen på staden. Gatan är en tunga som slickar i sig unga och den kraft de besitter. Och precis som i alla samtal måste parterna stanna upp och lyssna. Kompromiss är en långsam process, som konst, demokrati och sömn.

Freke Räihä

WARHOL & BASQUIAT, Arken Museum of Modern Art, Köpenhamn

TOM 11 januari 2012

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.