Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och Warhol



Jag låter Basquiat representera språk…Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ganska slutna former tar fram varandras styrkor och öppnar upp för varandra och för tolkaren, att de breddar sin syn på vad som sägs, de talar tungor; tungomålningar. Som att det bildas en ny, bättre, konstnär – ett sista rop från den flimrande sammanfattade historien. Texten är det alltomfattande underliggande, språket i sig är det som används inom de specifika grupperingarna – kommunikationen – som ligger mellan koderna, dess växlingar, raderna i samspelet mellan dem. Det ena oanvändbart utan det andra. Texten är bara sammanhanget och kulturen. Språket är det som talar. Framför allt är det just det som slår mig. Egentligen samarbetet endast, det kollektiva arbetet – gruppen kanske – skapar något som få eller ingen klarar av att göra på egen hand.

Å andra sidan hade det västerländska U-landet, som konstnärerna befolkade, endast varit ”civiliserat” något dussin år då dessa två män föddes och verkade där. Men även nya strömningar får sin hunger mättad hos de som går före sin tid och in i den nya. Fast å andra sidan. Kan det kanske räknas som samarbete, hela den diskursiva informationsteorin kring en civilisation som – trots att det i en del fall är mer fall, och en kort historia, än faktisk realitet – är den ett ständigt återkommande till barbari. Kanske är detta samarbetande inbyggt i samhället, kanske är samhället i sig ett samarbete, en konflikt med eftergivande och avsaknad av den individualistiska post-sjukdomen, kanske är det svårt att inte samarbeta.

Jean-Michel Basquiat dog 27 år gammal 1988. Som en rockikon. Till synes är verksamheten en omtalat komplex historia med ett möte och flera möten och hopp om återuppståndelse och slutligen sjukhus och död, där även Paige Powell, vegan och metakonstnär, ingår tillsammans med en krans av New Yorks 80-tal. Omtalat, omskrivet, omtolkat. Ponera detta: graffitikonstnären samarbetar med Renhållningsverket om att köra runt vackra målningar över hela staden samtidigt som vi andra redistribuerar vårt avfall till andra, mer passande, användningsområden. En mycket trolig form av socialt samarbete där alla vinner. Exemplen är oändliga i sitt antal. Idag ser vi dessutom mängder av andra samarbeten, tydliga i textuell form, men jag kanske har ett snävt sätt att ta mig an världen. Inte minst i min mailkorg och bland andra, benägen till samarbeten som jag är. Samarbetsformen stärker och förskönar det egna språket, all text, hos mig och hos dig; som att något att förhålla sig till gjorde saken bättre och lättare att se. Som att verken i sig blir en dialog synliggjord. Texten språkar. Som att verken på Arken är en dialog delad med världen. Precis som om det krävs en kontext för att återskapa och synliggöra det egna. Ett samarbete för att samarbeta.

När jag var i en känslig ålder berördes jag mycket av de filmatiseringar som gjorts om konstnärerna och de reproduceringar av deras konst, den dokumentation, som jag sett – nu är jag dock markant hårdare – så jag var märkligt förväntansfull över att se vad Arken gjort med deras konst. Hur deras specifika lokalitet bar upp eller hur verken samman samarbetade för att skapa utställningen och vems moraliska produktion som låg bakom och vilka former det tog. Jag ville kunna sträcka ut handen och ”röra vid konstverken”. Detta var nog en bidragande orsak till att jag spenderade mer tid runtomkring och såg den andra konsten; för att bygga förväntningar; rädslan inför en eventuell minnesförlust, att i nostalgisk psykos förkasta den värme och fascination som konsten jag var ute efter lämnat som i mig som ett just återkallat minne av styrka och vilja att driva mig själv och andra aktörer mot ginnungagapet och för att betala 53 kronor för en latte, som inte direkt var värt sitt pris.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

: …för att betala 53 kronor för en latte…Nästa gång tar jag med en termos. Förutom deras samarbeten hade det hängts en del av Warhols icke-massreproducerade – de som är som folkdrycken Coca marknadsförda, uppmålade till absurt igenkännande av redan fastsatta och färdiglagda symptom på den förhärskande ordningen, vilket också märktes i Arkens konstshop vid entrén – verk. Faktiskt var de andra verken också till stor behållning, avslöjande; bakom fasaden av kritisk produktion: en kännande konstnär med ett bräckligt uttryck. Basquiats konst var i sin tur precis som jag förväntat mig. Svart, hård, urban i sitt uttryck. Känns lite löjligt såhär i efterhand. Som att jag fallit för min egen fälla, den redan paketerade lösningen. Den inplastade, prissatta. Men nu, eller då, går jag runt i denna lokal; en lokal vars innanmäte mest ter sig som en industri. Grå. Betong mot lysrör. Vitt. Ett sjukhus för innanmätet. Sinnet. Som fisken i handsken för en del, visserligen, men mest för att upprepa mig. Större delen av tiden spenderade jag alltså med helt andra konstnärer i förundrad avund. Intrycket är därför mer splittrat än vanligt. Världen är en så rik plats och en så stor samlingslokal går att läsa som en tidskrift. Länge, om, ofta och igen. När sedan Basquiat och Warhol – för att återvända – sedan imponerats färdigt av varandra och det ohörda samtal de fört tystnat, då hänger de kvar här som ett eko av två röster som möttes grälade, älskade och aldrig mer.

Vad är då dessa begrepp som ligger som definit, Urban- respektive Popkonst som vi normalt sett förknippar med dessa två konstnärer. Jag tänker mig att det urbana, det innerstadsbaserade och innerstadskommenterande som endast ännu ett – språk; det popkulturella som i sitt textuella överflöd kritiserar det allmänna, samtexten vi skriver, den kultur som vi till hens konsumerar. Därmed är kanske tanken där. Staden, det spretiga och nedskräpade mot fond av det stela och polerade – samspel. En derridiansk cirkel. Ett hjul av sönderdelningar endast satta som nya normer att sönderdela, en livsprocess ämnad att undersöka sig självt.

Men det är något med den medvetna Basquiat, med sin ikonmålning, sin rättfärdiga ilska, behovet; det griper mig, allt det skiner igenom även i de mer återhållsamma verken han gjorde tillsammans med Warhol. Texten som kom ur in- och utbildning och språket som kom ur munnen på staden. Gatan är en tunga som slickar i sig unga och den kraft de besitter. Och precis som i alla samtal måste parterna stanna upp och lyssna. Kompromiss är en långsam process, som konst, demokrati och sömn.

Freke Räihä

WARHOL & BASQUIAT, Arken Museum of Modern Art, Köpenhamn

TOM 11 januari 2012

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.