Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2017
Essäer om religionen

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | 14 december, 2016
Reportage om politik & samhälle

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och Warhol



Jag låter Basquiat representera språk…Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ganska slutna former tar fram varandras styrkor och öppnar upp för varandra och för tolkaren, att de breddar sin syn på vad som sägs, de talar tungor; tungomålningar. Som att det bildas en ny, bättre, konstnär – ett sista rop från den flimrande sammanfattade historien. Texten är det alltomfattande underliggande, språket i sig är det som används inom de specifika grupperingarna – kommunikationen – som ligger mellan koderna, dess växlingar, raderna i samspelet mellan dem. Det ena oanvändbart utan det andra. Texten är bara sammanhanget och kulturen. Språket är det som talar. Framför allt är det just det som slår mig. Egentligen samarbetet endast, det kollektiva arbetet – gruppen kanske – skapar något som få eller ingen klarar av att göra på egen hand.

Å andra sidan hade det västerländska U-landet, som konstnärerna befolkade, endast varit ”civiliserat” något dussin år då dessa två män föddes och verkade där. Men även nya strömningar får sin hunger mättad hos de som går före sin tid och in i den nya. Fast å andra sidan. Kan det kanske räknas som samarbete, hela den diskursiva informationsteorin kring en civilisation som – trots att det i en del fall är mer fall, och en kort historia, än faktisk realitet – är den ett ständigt återkommande till barbari. Kanske är detta samarbetande inbyggt i samhället, kanske är samhället i sig ett samarbete, en konflikt med eftergivande och avsaknad av den individualistiska post-sjukdomen, kanske är det svårt att inte samarbeta.

Jean-Michel Basquiat dog 27 år gammal 1988. Som en rockikon. Till synes är verksamheten en omtalat komplex historia med ett möte och flera möten och hopp om återuppståndelse och slutligen sjukhus och död, där även Paige Powell, vegan och metakonstnär, ingår tillsammans med en krans av New Yorks 80-tal. Omtalat, omskrivet, omtolkat. Ponera detta: graffitikonstnären samarbetar med Renhållningsverket om att köra runt vackra målningar över hela staden samtidigt som vi andra redistribuerar vårt avfall till andra, mer passande, användningsområden. En mycket trolig form av socialt samarbete där alla vinner. Exemplen är oändliga i sitt antal. Idag ser vi dessutom mängder av andra samarbeten, tydliga i textuell form, men jag kanske har ett snävt sätt att ta mig an världen. Inte minst i min mailkorg och bland andra, benägen till samarbeten som jag är. Samarbetsformen stärker och förskönar det egna språket, all text, hos mig och hos dig; som att något att förhålla sig till gjorde saken bättre och lättare att se. Som att verken i sig blir en dialog synliggjord. Texten språkar. Som att verken på Arken är en dialog delad med världen. Precis som om det krävs en kontext för att återskapa och synliggöra det egna. Ett samarbete för att samarbeta.

När jag var i en känslig ålder berördes jag mycket av de filmatiseringar som gjorts om konstnärerna och de reproduceringar av deras konst, den dokumentation, som jag sett – nu är jag dock markant hårdare – så jag var märkligt förväntansfull över att se vad Arken gjort med deras konst. Hur deras specifika lokalitet bar upp eller hur verken samman samarbetade för att skapa utställningen och vems moraliska produktion som låg bakom och vilka former det tog. Jag ville kunna sträcka ut handen och ”röra vid konstverken”. Detta var nog en bidragande orsak till att jag spenderade mer tid runtomkring och såg den andra konsten; för att bygga förväntningar; rädslan inför en eventuell minnesförlust, att i nostalgisk psykos förkasta den värme och fascination som konsten jag var ute efter lämnat som i mig som ett just återkallat minne av styrka och vilja att driva mig själv och andra aktörer mot ginnungagapet och för att betala 53 kronor för en latte, som inte direkt var värt sitt pris.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

: …för att betala 53 kronor för en latte…Nästa gång tar jag med en termos. Förutom deras samarbeten hade det hängts en del av Warhols icke-massreproducerade – de som är som folkdrycken Coca marknadsförda, uppmålade till absurt igenkännande av redan fastsatta och färdiglagda symptom på den förhärskande ordningen, vilket också märktes i Arkens konstshop vid entrén – verk. Faktiskt var de andra verken också till stor behållning, avslöjande; bakom fasaden av kritisk produktion: en kännande konstnär med ett bräckligt uttryck. Basquiats konst var i sin tur precis som jag förväntat mig. Svart, hård, urban i sitt uttryck. Känns lite löjligt såhär i efterhand. Som att jag fallit för min egen fälla, den redan paketerade lösningen. Den inplastade, prissatta. Men nu, eller då, går jag runt i denna lokal; en lokal vars innanmäte mest ter sig som en industri. Grå. Betong mot lysrör. Vitt. Ett sjukhus för innanmätet. Sinnet. Som fisken i handsken för en del, visserligen, men mest för att upprepa mig. Större delen av tiden spenderade jag alltså med helt andra konstnärer i förundrad avund. Intrycket är därför mer splittrat än vanligt. Världen är en så rik plats och en så stor samlingslokal går att läsa som en tidskrift. Länge, om, ofta och igen. När sedan Basquiat och Warhol – för att återvända – sedan imponerats färdigt av varandra och det ohörda samtal de fört tystnat, då hänger de kvar här som ett eko av två röster som möttes grälade, älskade och aldrig mer.

Vad är då dessa begrepp som ligger som definit, Urban- respektive Popkonst som vi normalt sett förknippar med dessa två konstnärer. Jag tänker mig att det urbana, det innerstadsbaserade och innerstadskommenterande som endast ännu ett – språk; det popkulturella som i sitt textuella överflöd kritiserar det allmänna, samtexten vi skriver, den kultur som vi till hens konsumerar. Därmed är kanske tanken där. Staden, det spretiga och nedskräpade mot fond av det stela och polerade – samspel. En derridiansk cirkel. Ett hjul av sönderdelningar endast satta som nya normer att sönderdela, en livsprocess ämnad att undersöka sig självt.

Men det är något med den medvetna Basquiat, med sin ikonmålning, sin rättfärdiga ilska, behovet; det griper mig, allt det skiner igenom även i de mer återhållsamma verken han gjorde tillsammans med Warhol. Texten som kom ur in- och utbildning och språket som kom ur munnen på staden. Gatan är en tunga som slickar i sig unga och den kraft de besitter. Och precis som i alla samtal måste parterna stanna upp och lyssna. Kompromiss är en långsam process, som konst, demokrati och sömn.

Freke Räihä

WARHOL & BASQUIAT, Arken Museum of Modern Art, Köpenhamn

TOM 11 januari 2012

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.