På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | 22 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Oswald Spengler, av  von Rudolf Großmann i tidskriften  Simplicissimus, 1922

Oswald Spenglers undergång ?

Det finns författare vars tänkande man bävar inför; vars texter ger sådana utblickar att läsaren känner svindel inför den bergstopp hon ställs på och den vy hon därmed skänks. Den ...

Av: Marcus Myrbäck | 13 juli, 2017
Agora - filosofiska essäer

Häxjakt, inkvisition och Camus - afrikanen

Förnuftsmässigt vet vi och via socialantropologin har vi lärt oss att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma i alla samhällsformer, under varje religiös täckmantel. Redan Romarrikets kejsare Constantinus (337-336 f.Kr.) ...

Av: Bo I. Cavefors | 16 december, 2013
Essäer

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | 18 december, 2008
Gästkrönikör

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och Warhol



Jag låter Basquiat representera språk…Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ganska slutna former tar fram varandras styrkor och öppnar upp för varandra och för tolkaren, att de breddar sin syn på vad som sägs, de talar tungor; tungomålningar. Som att det bildas en ny, bättre, konstnär – ett sista rop från den flimrande sammanfattade historien. Texten är det alltomfattande underliggande, språket i sig är det som används inom de specifika grupperingarna – kommunikationen – som ligger mellan koderna, dess växlingar, raderna i samspelet mellan dem. Det ena oanvändbart utan det andra. Texten är bara sammanhanget och kulturen. Språket är det som talar. Framför allt är det just det som slår mig. Egentligen samarbetet endast, det kollektiva arbetet – gruppen kanske – skapar något som få eller ingen klarar av att göra på egen hand.

Å andra sidan hade det västerländska U-landet, som konstnärerna befolkade, endast varit ”civiliserat” något dussin år då dessa två män föddes och verkade där. Men även nya strömningar får sin hunger mättad hos de som går före sin tid och in i den nya. Fast å andra sidan. Kan det kanske räknas som samarbete, hela den diskursiva informationsteorin kring en civilisation som – trots att det i en del fall är mer fall, och en kort historia, än faktisk realitet – är den ett ständigt återkommande till barbari. Kanske är detta samarbetande inbyggt i samhället, kanske är samhället i sig ett samarbete, en konflikt med eftergivande och avsaknad av den individualistiska post-sjukdomen, kanske är det svårt att inte samarbeta.

Jean-Michel Basquiat dog 27 år gammal 1988. Som en rockikon. Till synes är verksamheten en omtalat komplex historia med ett möte och flera möten och hopp om återuppståndelse och slutligen sjukhus och död, där även Paige Powell, vegan och metakonstnär, ingår tillsammans med en krans av New Yorks 80-tal. Omtalat, omskrivet, omtolkat. Ponera detta: graffitikonstnären samarbetar med Renhållningsverket om att köra runt vackra målningar över hela staden samtidigt som vi andra redistribuerar vårt avfall till andra, mer passande, användningsområden. En mycket trolig form av socialt samarbete där alla vinner. Exemplen är oändliga i sitt antal. Idag ser vi dessutom mängder av andra samarbeten, tydliga i textuell form, men jag kanske har ett snävt sätt att ta mig an världen. Inte minst i min mailkorg och bland andra, benägen till samarbeten som jag är. Samarbetsformen stärker och förskönar det egna språket, all text, hos mig och hos dig; som att något att förhålla sig till gjorde saken bättre och lättare att se. Som att verken i sig blir en dialog synliggjord. Texten språkar. Som att verken på Arken är en dialog delad med världen. Precis som om det krävs en kontext för att återskapa och synliggöra det egna. Ett samarbete för att samarbeta.

När jag var i en känslig ålder berördes jag mycket av de filmatiseringar som gjorts om konstnärerna och de reproduceringar av deras konst, den dokumentation, som jag sett – nu är jag dock markant hårdare – så jag var märkligt förväntansfull över att se vad Arken gjort med deras konst. Hur deras specifika lokalitet bar upp eller hur verken samman samarbetade för att skapa utställningen och vems moraliska produktion som låg bakom och vilka former det tog. Jag ville kunna sträcka ut handen och ”röra vid konstverken”. Detta var nog en bidragande orsak till att jag spenderade mer tid runtomkring och såg den andra konsten; för att bygga förväntningar; rädslan inför en eventuell minnesförlust, att i nostalgisk psykos förkasta den värme och fascination som konsten jag var ute efter lämnat som i mig som ett just återkallat minne av styrka och vilja att driva mig själv och andra aktörer mot ginnungagapet och för att betala 53 kronor för en latte, som inte direkt var värt sitt pris.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

: …för att betala 53 kronor för en latte…Nästa gång tar jag med en termos. Förutom deras samarbeten hade det hängts en del av Warhols icke-massreproducerade – de som är som folkdrycken Coca marknadsförda, uppmålade till absurt igenkännande av redan fastsatta och färdiglagda symptom på den förhärskande ordningen, vilket också märktes i Arkens konstshop vid entrén – verk. Faktiskt var de andra verken också till stor behållning, avslöjande; bakom fasaden av kritisk produktion: en kännande konstnär med ett bräckligt uttryck. Basquiats konst var i sin tur precis som jag förväntat mig. Svart, hård, urban i sitt uttryck. Känns lite löjligt såhär i efterhand. Som att jag fallit för min egen fälla, den redan paketerade lösningen. Den inplastade, prissatta. Men nu, eller då, går jag runt i denna lokal; en lokal vars innanmäte mest ter sig som en industri. Grå. Betong mot lysrör. Vitt. Ett sjukhus för innanmätet. Sinnet. Som fisken i handsken för en del, visserligen, men mest för att upprepa mig. Större delen av tiden spenderade jag alltså med helt andra konstnärer i förundrad avund. Intrycket är därför mer splittrat än vanligt. Världen är en så rik plats och en så stor samlingslokal går att läsa som en tidskrift. Länge, om, ofta och igen. När sedan Basquiat och Warhol – för att återvända – sedan imponerats färdigt av varandra och det ohörda samtal de fört tystnat, då hänger de kvar här som ett eko av två röster som möttes grälade, älskade och aldrig mer.

Vad är då dessa begrepp som ligger som definit, Urban- respektive Popkonst som vi normalt sett förknippar med dessa två konstnärer. Jag tänker mig att det urbana, det innerstadsbaserade och innerstadskommenterande som endast ännu ett – språk; det popkulturella som i sitt textuella överflöd kritiserar det allmänna, samtexten vi skriver, den kultur som vi till hens konsumerar. Därmed är kanske tanken där. Staden, det spretiga och nedskräpade mot fond av det stela och polerade – samspel. En derridiansk cirkel. Ett hjul av sönderdelningar endast satta som nya normer att sönderdela, en livsprocess ämnad att undersöka sig självt.

Men det är något med den medvetna Basquiat, med sin ikonmålning, sin rättfärdiga ilska, behovet; det griper mig, allt det skiner igenom även i de mer återhållsamma verken han gjorde tillsammans med Warhol. Texten som kom ur in- och utbildning och språket som kom ur munnen på staden. Gatan är en tunga som slickar i sig unga och den kraft de besitter. Och precis som i alla samtal måste parterna stanna upp och lyssna. Kompromiss är en långsam process, som konst, demokrati och sömn.

Freke Räihä

WARHOL & BASQUIAT, Arken Museum of Modern Art, Köpenhamn

TOM 11 januari 2012

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
“Life Sharing” av Eva och Franco Mattes (2000-2003)

100 nedslag i nätkonstens historia

Datorn står i sovrummet. Vi kan tänka oss att den brummar lite hemtrevligt medan fläkten snurrar för att kyla processorn. I sängen bredvid datorn ligger någon och sover fridfullt. Plötsligt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 oktober, 2017

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2015

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 26 juni, 2012

Det klingande sakramentet. Religion och Musik

Religion och Musik hör ihop. Nu som då. Genom historien har de tu länkat samman. Var än religion praktiseras i världen finns det musik. Dess förmåga att beröra människor känslomässigt ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om religionen | 01 augusti, 2011

Palestinier

  Jag är palestinier. I eldskrift på alla slagfält, har jag ristat mitt namn, och ställt alla andra anspråk åt sidan. De klamrar sig fast vid mig, bokstäverna i mitt namn. De lever med mig, ger mig näring, fyller ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Utopiska geografier | 28 februari, 2011

Skidans ursprung

Årets myckna snö ger mig anledning att fundera över det lättaste sättet att ta mig fram på oplogade trottoarer och över meterhöga snödrivor. Med hjälp av kälkar, sparkstöttingar och inte ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 27 januari, 2010

Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 17 juni, 2015

Samhällets morot Foto  Vladimir Oravsky

Morötter, Hitler och snögubbar

I dag är det den 4:e april enligt vår kalender och som varje annan dag kan även den 4:e april ha olika betydelser för var och en av oss jordingar ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.