Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Konstens porträtt

Den lilla människan - Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg

Den lilla människan
Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg

atelje.jpg
Skulpturen Göran och draken vid Torsten Renqvists
ateljé. foto Anders Forsberg
Bildkonstnären Torsten Renqvist är död. Tidningen Kulturens Anders Forsberg intervjuade sin gode vän Torsten Renqvist med anledning av en utställning med namnet Den lilla människan på galleri Argo i Stockholm i november 2005.

-Jag tappade kontakten med mina generationskamrater 1942. Jag hamnade på sanatorium, sedan flyttade jag till Danmark, gick till sjöss, bodde i England och Frankrike. Lars Nygren har räknat ut att jag har bott 8 år utomlands. Det känns märkligt eftersom jag tycker att jag alltid varit här.

Torsten Renqvist slår ut med händerna i en gest som visar på omgivningarna runt hemmet i Kummelnäs, i Nacka utanför Stockholm.

– Det är viktigt det där, för det betydde att jag inte tog del av tidsandan. Jag tänkte att jag var dummare och mindre bevandrad eftersom jag inte hade något förhållande till det moderna, till kubismen och allt det där andra. Jag trodde det på fullt allvar, men tittar man på det nu efteråt så är det nog ganska dödfödda projekt. I stället hade jag den övermaga ambitionen att göra något som skulle fungera varsomhelst, som skulle kunna säga något likaväl till en kines som en amerikan, eller en egyptier.

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – där ska visst poesins bisarriteter exponeras. Ida Westin har frotterat med Europas ljudpoeter.

Den brittiska poeten Caroline Bergvall läser sist, efter två fullgånget svårtillgängliga fransmän: Jacques Sivan och Vannina Maestri. Jag har bara känt till Bergvalls existens i en vecka. Klickandes mellan teoretisk konstkritik av hennes verk, PDF-er med till synes obegripliga konstellationer av ord, ljudfiler och intervjuer. Ju mer jag läser om Bergvall, desto konstigare och intressantare verkar det. Men jag har inte förstått någonting. Först när hon börjar läsa skakas jag på plats.

Ett samtal med Peter Beard

"Om något, så är jag en eskapist"

Ett samtal med Peter Beard. Text & foto av Carl Abrahamsson.

peterbeard01Med en ny imposant megabok utgiven av Taschen och en fantastisk utställning på Michael Hoppen Gallery i London, är livskonstnären och fotografen Peter Beard återigen högaktuell. Med en sedvanlig attityd av att inte bry sig för mycket om något alls, kan Beard bara konstatera att det är som om världen nu äntligen tycks hinna i kapp hans intensiva, fascinerande och färgstarka livshistoria.

Efter att ha studerat konst på anrika Yale under Joseph Albers reste Beard ut i världen på 60-talet. Inspirerad av Karen "Isak Dinesen" Blixens "Out of Africa" åkte han till Kenya redan 1955 och även till Danmark 1961, där han träffade den då döende författarinnan. Han kom även att köpa mark nära hennes egendomar i Kenya. "Hog Ranch", hans egen fristad av hus och stora tält strax utanför Nairobi, är en plats han regelbundet återvänt till och som präglat hans konstnärskap markant.

Veckans porträtt : Petra Mandal om Petra Mandal

 

Petra Mandal om Petra Mandal

 

Detta är jag

Halvvägs in i tapeten

 

sjalvportratt

 

 

Eller ut ur

jag är jord

talande i mitt hjärta

 

REBUS

 

Fina flickor

Välter inga gravstenar

fina flickor

skriker inte

 

 

rosett

 

 

mamma

ser dig!

ögon masker

 

 

fisk_nrbild

 

 

GULFJÄDERSTJÄRT

 

Kalas

men inte

riktigt

 

 

smycke

 

 

HOMAGE TO HENRY DARGER

 

en död

en självklarhet

 

cykloper

 

CYKLOPER I MÖRKER

 

VILANDE

BLIVANDE

SEENDE

 

Kill your darlings

det är ett hål i mitt hjärta

 

Jag har lika bra ben

som alla andra

 

kammoflage

 

LIKA BARN LEKA BÄST

 

Det är en båt

i min gryning

 

ringar

 

I SKOGEN VÄXER INGA DJUR

 

OXSVANSSOPPA

 

en bit av en människa

min tillit till och från

äta upp

och gå och lägga sig

 

 


 

Petra Mandal är född 1965 och utbildad smyckeskonstnär på konstfack med examen -99. Sedan dess verksam i Stockholm med verkstad och ateljé på Södermalm. Medlem i gruppen Makabra Bijouterier sedan -93. Ställt ut och medverkat i  diverse olika sammanhang som på Postmuseum, Biograf Zita, Candyland, Utställningen 100 tankar om konsthantverk, Vida Konsthall, Utställningen Utvalt, Signerat Silver mm. Vid kontakt skriv till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling

 b_konstverk
 "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")
 a_portratt
 The Anchor, 2006.

1.

Min mor kom aldrig hem från resan till Italien.

Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge i Toscana.

Allting i huset där jag växte upp packas ned i lådor.

Min far väntar på att kroppen ska komma hem.

Han visar ett papper där det står att jag hette Marie när jag var på barnhemmet innan jag blev Katarina.

Det kommer ett vykort från min mor, skrivet i en enda lång mening.

I en låda på vinden hittar jag hennes italienska halsband som hon fick när hon var sju år, det är gjort av turkosa pärlor med guld på.

Förut var mina föremål helt vita, nu bakar jag in dem i en blågrön massa av tvål i min ateljé i Frihamnen.

Ur tvålen träder det fram pärlor, och snäckor som min mor hade skaffat i Italien.

På min utställning på Millesgården visar jag ett helt möblemang inklätt i tvål, det är möblerna från mitt hem.

I mitten står en tvålstol, det är ett slags fadersgestalt.

På golvet framför stolen står de svarta herrskorna som jag fick alldeles före vernissagen,
inlindade i en plastpåse.

För ett halvår sedan fick jag cigarren som vilar på karmen, en Romeo y
Julieta Churchill.

Från taket hänger ett snurrande glasprisma: platsen för hjärtat.

Skulpturen heter Korta paradisiska stunder.

(Ur texten "Den italienska resan, 1994-1996" i boken "Bobos hjärta", 2005)

 

2.

Annelie och jag åker till Castiglione della Pescaia några dagar före min
födelsedag.

Det var två år sedan jag skrev till vicekonsuln och frågade om det fanns
någon information om min mors död.

Jag har skaffat anemoner i Stockholm och sätter samman dem med en
anemonbukett från Rom: det var hennes favoritblommor.

Kyrkogården ligger uppe på ett berg, och vägarna som leder dit är fulla av
irrgångar, ett sätt att beskydda sig mot angripare.

Jag tänker på hur min far var tvungen att gå den här vägen när de hade
fört bort min mor efter hennes död i hjärtattack.

De hade lagt henne i ett kapell och hon hade en blomma i handen.

Nu är grinden till kyrkogården låst, och jag börjar gå nedför den
ogästvänliga vägen igen.

Dottern i familjen som för nio år sedan hyrde ut lägenheten förstår genast
vem jag är och vad jag vill.

Hon visar mig lägenheten där det hände, och hon låter mig vara själv där
ett tag.

Jag har skrivit ett brev till min mor, där jag berättar om allt som har
hänt, och jag berättar även om händelserna kring Bobos hjärta.

Jag lämnar blommorna och brevet där.

De får ett nummer av Ernst Billgrens Konstkatalogen, där man kan se mina
verk: alla är gjorda efter min mors död.

När mamman ser bilden på ett toalettbord inbakat i tvål med snurrande
fotografier av släktingar ovanför, pekar hon och utbrister "It´s your
mother!"

Allting i Castiglione della Pescaia ser ut som Bobos hjärta.

(Ur texten "Den skånska resan, 1996ˆ2005" i boken "Bobos hjärta", 2005)

 

3.

Jag brukar alltid sova bredvid mina verk när jag arbetar med dem, men den
här gången var det inte möjligt. Varje kväll slungades jag bort från min
skulptur och fick ta in på vandrarhem, hyra ett rum någonstans eller någon
gång bo på hotell.

Vid den här tiden var jag inne i ett extra smärtsamt skede: allt det som
hade varit det allra viktigaste för mig hade försvunnit.

Efter min mors död i hjärtattack på en resa i Italien, försvann även min
far. Han hittade en ny familj, och vår kontakt bröts.

Som adoptivbarn kände jag mig sviken och på något sätt tillbakalämnad till
barnhemmet som jag en gång kom ifrån när jag var liten.

Mina adoptivföräldrar hade aldrig velat berätta någonting om min bakgrund,
och de ville inte heller att jag skulle ta reda på något.

Men när jag arbetade med "Inne i Björns rum" tog jag steget och började
göra efterforskningar - därför är mina resor till olika arkiv och mina
möten med mina framforskade syskon i olika delar av Sverige också invävda
i skulpturen.

Det speciella var att skulpturen hade fem armar, och jag hittade fem
syskon.

Jag kände igen någonting hos mig själv, någon kroppsdel, i varje syskon
jag fann, då det kändes som om jag själv var en skulptur som höll på att
ta form.

Besvikelsen var att min biologiska mamma inte vill träffas, hon menade att
det aldrig hade hänt.

(Ur texten "Du är vacker som en stjärna!" om den offentliga skulpturen
"Inne i Björns rum" i Bergsjön, Göteborg, 2005)

 

4.

ODENPLAN

Kan du inte ta och lämna de där människorna ifred", sa
kriminalkommissarien när jag satt mitt emot honom för att få veta hur det
hade gått till när min biologiske strorebror hade hittats död vid 42 års
ålder.

Nästa dag kom ett rekommenderat brev på posten: Avslag.

Efter många överklaganden och efterforskningar fick jag veta att han dog
på en toalett på Odenplan.

Den härdformade lunginflammationen var den främsta dödsorsaken, visade
protokollet.

(Ur "Natten, A-Z", 2006)

 

5.

ADAM

Jag har bara mött Adam en gång.

Det var klockan två på natten nedanför Stadsbiblioteket på Sveavägen.

Han låg i en barnvagn och hade en filt med stiliserade älgar på, och såg
ut att vara ungefär två månader gammal.

Två män stod med barnvagnen i skenet från Falafelkungen. De hejdade mig
när jag gick förbi.

"Kan du ta hand om honom?" frågade den yngre mig och nickade mot vagnen.

"Han heter Adam", sa han.

Jag tittade ner i vagnen och mötte Adams blick. 

(Ur "Natten, A-Z", 2006)

Katarina Norling är född 1963 i Stockholm. Sedan början av 1990-talet har hon ställt ut på gallerier och konsthallar i Sverige och utomlands. Hon har gjort de offentliga skulpturerna "Bobos hjärta" vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp, Skåne, och "Inne i Björns rum" i Bergsjön, Göteborg, och arbetar även med böcker. Hennes projekt "Natten, A-Z" (utställning och bok) visas på Bel Art Contemporary i Stockholm till och med den 29 november.

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"

 rudling
Foto: Tony Landberg

Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson.

Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger inte. Tvärtom förefaller Ewa Rudling att vara mer aktiv än någonsin tidigare.

När Ewa Rudling berättar anekdoter ur sitt livs historia är det som att man hastigt dras in i en film: en blandning av Hollywood-musikal ("Funny face" är inte helt långsökt i sammanhanget, där Rudling då blir en syntes av Fred Astaire och Audrey Hepburn), franska nya vågen (med Truffaut i spetsen) och lite Felliniesk livsglädje. Om det inte vore för att hon visar fotografier ur böcker och tidningar från alla dessa odödliga möten, magiskt fångade ögonblick tillsammans med vår egen kulturs ikoner, skulle man kunna tro att den charmerande damen fabulerar. Men icke!

Vad det handlar om är att Ewa Rudling genom sin livsaptit och sitt evigt ungdomliga mod välsignats med ett liv som är endera bohem-chic i Stockholm och endera seriös jet-setting i resten av den stora världen. I nätverk som bildar nätverk som bildar nätverk rör hon sig nyfiket genom mondäna sfärer som alla präglas av kärleken till kultur och kärleken till livet. Och tur för oss alla är att hon sedan 60-talet förevigat snudd på allt hon upplevt och alla hon träffat.

Veckans porträtt : Anna Kristensen

portrattAnna Kristensen om Anna Kristensen

Fråga till mig som jag försöker besvara: Varför målar du på containrar? Jag ställer den frågan eftersom jag precis varit aktuell med mitt containermåleri på galleri Candyland i Stockholm.

En conainermålning är inte stor, bara ca 20x20cm, den är målad med oljefärg direkt på plåten och det tar ungefär en timme att måla den. Beroende på väderlek är den torr efter några dagar. Det roar mig att tänka på att någon blir överraskad och glad av att hitta min målning... men det handlar inte enbart om att sprida glädje. Inte som när jag bakar kanelbullar. Konst är något jag använder för att förstå mitt liv. Jag tror tex att Magritte sökte tröst i Fra Angelicos målningar, precis som jag gjort hos både Fra Angelico och Magritte..

Veckans porträtt... Det här kortet tyckte min familj att jag skulle visa som porträttbild. Sedan när bilden väl är publicerad kommer dom att säga: "men tog du det kortet" och skratta gott. Då kommer jag att känna mig bortgjord som så ofta...

En vinter när jag var 7-8 år hade mina bröder lurat upp mig till taknocken på en lada. Den stod med gaveln ut mot landsvägen. Så sa dom: "när nästa bil kör förbi (det kom inte så många), då hoppar vi samtidigt alla tre". När nästa bil sedan kom i läge så hoppade bara jag förstås. Dom satt kvar uppe på taket och skrattade gott medan jag satt ordentligt fast i snö som nådde mig till halsen. Skräckslagen och bortgjord fick jag vänta på att vår pappa kom och grävde loss mig. Jag saknar omdöme och hamnar lätt i saker. Även i måleriet har jag rätt dålig koll på vad som driver mig och vad målningarna handlar om. Det är mycket som mest låter som efterkonstruktioner...

 container1
 container2
 container3
 container4
 lada_pa__lada
 Lada på lada
 varmkorvpite1
 varmkorvpite2
 "Varm korv", Piteå 2003
1984 gjorde jag en målning av den lada som jag berättar om här den ladan (ca 20 år efter episoden med hoppet). Inget som helst samband i övrigt - vad jag förstår.

"Fick du sälja något?" Eller: "Lycka till, hoppas du får sälja..." Det är ständigt återkommande uttalanden till mig som bildkonstnär. Jag har alltid lika svårt att förhålla mig till det... Jag tycker helt enkelt att det är tråkigt. Hur många säger till en författare: "hoppas du får sälja många böcker" eller till en regissör: "hoppas det är många som köper biljetter till din föreställning"? Tyvärr har jag en känsla av att många inte ens tittar på bilderna på en utställning utan håller en lapp med titlar och pris mellan sig och verket. Egentligen tycker jag nog också att jag som person är ganska oviktig. Kanske det är två orsaker till att jag började måla små målningar anonymt på containrar ca tio år efter "lada på lada"

Varför gör jag det? Ja det är mycket gammalt tankegods i omlopp som måleriet brottas med. Mycket härrör från Kant och handlar om konstens renhet och frihet. Mycket som man blir ställd till svars för om man utför en målning. En målning är ett statement med en mängd bibetydelser. Och vi tillhör alla en bestämd plats och en tid som inte är utbytbar. Vi förhåller oss... Men så här: JAG har inga problem med målarkonstens representation och förmåga att skapa bilder i folks hjärnor. Tvärtom det är det som är själva grejen; att måleriet är så effektivt just till att skapa föreställningar. Jag gillar det. Men andra verkar ha problem med det och dessutom TRO att jag som målare måste ha problem med det. Nästa sak som måleriet brottas med är att du utför en produkt som går att sälja. Jag har faktiskt inget problem med det heller. Om jag inte sålde skulle jag inte ha råd att måla. Om jag får pengar genom att sälja en målning eller genom att formulera en stipendieansökan förändrar inte läget. Min integritet och konstnärliga frihet är inte till salu mer eller mindre för att jag säljer min målning. Om bara dom som inte behöver tjäna pengar och som gör icke säljbar konst räknas som konstnärer, vilka är det då som ges tolkningsföreträde i konstvärlden? Jag tror (säger tror) att det är det här som drivit mig till att måla mina små målningar anonymt på containrar. Jag målar samma sorts bilder där som i ateljén. Dom ser plötsligt inte annorlunda ut för att dom är gratis och utan avsändare - men dom betraktas annorlunda.

Något problematiskt alltså - för mina bästa målningar gör jag naturligtvis i ateljén - och visar på gallerier - och min vilja är att skapa föreställningar som berör. Själv tycker jag om att bli förförd av måleri. Jag förälskar mig i målningar. Och jag tycker om gestaltade välformulerade bilder. "I learn my songs well before I start singing " skrev Dylan. Torgny Lindgren sa i en radiointervju att det hade tagit honom 40 år att gestalta de erfarenheter som ligger till grund för romanen Pölsan.

Det finns erfarenheter som bara låter sig gestaltas genom måleri.

I mina senaste målningar återkommer en kvinna som på sätt och vis rör sig oerhört fritt genom tid och rum. Magritte har gjort målningar som är omsorgsfullt gestaltade draman om skuld och sorg. I målningen  The Menaced Assassin från1926 ligger en död kvinna på en dyscha. I en av mina målningar låter jag henne gå därifrån och ger henne ensam ett utrymme i en ny målning. Hon är samtidigt samma kvinna som återkommer i andra av mina målningar. Ibland tar hon sin tillflykt till en blå vagn, ibland är hon eftersökt av män och ibland intar hon alltså delvis andras gestalter. Ibland målar jag henne på en container vars destination är oklar.

Anna Kristensen

Anna Kristensen bor i Umeå. Senaste separatutställningar: 2006  Galleri Göran Engström, Candyland, Stockholm, Ahlbergshallen, Östersund. För övrigt har hon varit lärare i konst, från 1993 adjunkt vid Estetiska Institutionen, Umeå universitet. Läs vidare på http://www.annakristensen.com/
Fotograf till alla bilder är P.Lundström.

 

 

 

 

Kain Tapper, in memoriam

tapperportrait 
 Foto: Kiasma museet i Finland
Kain Tapper, in memoriam

För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer under 1900-talet, även om han inte åtnjutit ett större internationellt renommé. Tyvärr, för att inte säga pinsamt nog, uppmärksammades Tappers bortgång endast i notisform i svensk media. Den svenske skulptören Mats Åberg skrev vid tillfället ett minnesord över sin finske kollega, vars liv, verk och person han kände väl, men av olika skäl publicerades aldrig texten. Tidningen Kulturen kan nu som första svenska medium reparera skadan och publicera en kontrasterande utsikt över ett konstnärligt landskap som inte kan skrivas bort ur konsthistorien. Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.