21. Erik

Vi tackar för den välskrivna artikeln. Efter noggrant övervägande har vi dock bestämt oss för att inte publicera den. Gerard Richter är en intressant konstnär, men hans målningar av fotografier ...

Av: Erik | 04 maj, 2012
Lund har allt utom vatten

Bild av Melker Garay

Slaktbänken

Melker Garay om den etiska värden som verkar vara skrivna i sand.

Av: Melker Garay | 30 november, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Atlantis - den sjunkna kontinenten

Det var Platon som i Kritia och sedan - fast i mindre omfattning - även i Timaios invigde det som kan kallas den längsta debatten som mänskligheten någonsin hållit. Allt började ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2011
Essäer om religionen

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

tack till  Bukowskis AuktionerDen kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla! Verket är utfört i bläck och färg på papper och har fodrats upp på kartong.

Uven på konstverket på Bukowskis auktion i november 2013 (nr 1438 i katalogen) kallades uggla och så har man antagligen länge kallat den. Det är emellertid en uv och det känner man igen på de utstående fjädrarna på båda sidor om huvudet. Ugglefåglarna jagar om natten och det är då man kan höra deras hoanden. Möss, sorkar och andra smågnagare utgör deras föda men en kraftig berguv kan till och med slå en hare. På konstmuseet i Göteborg hänger en målning av Bruno Liljefors som ett exempel på en riktigt stor uv.

Jag föreställer mig att Lin Fengmians uv är ett slags självporträtt. Han hör hemma både i öst och i väst. Han föddes år 1900 i Mexian i Guandongprovinsen och dog år 1991, hundra våldsamma och händelserika år. 1920 flyttade han till Shanghai för konststudier och vidare till Frankrike, först i Dijon och sedan i Paris. Där var han en flitig gäst på museer med europeisk och kinesisk konst.

Den här uven sitter på en gren med de tre kraftiga, framåtriktade klorna i ett fast grepp om grenen. Den helt mörka fjäderdräkten är lite tofsig i konturerna. Det syns tydligt för den avtecknar sig mot en lite ljusare öppning. Några löv intill är genomlysta bakifrån, andra lite mörkare. Det är så läckert gjort!

Nell Walden och Der Sturm

Nell WaldenKvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel Birnbaum, chef för Moderna museet i Stockholm, har under senare år gjort en vällovlig insats genom att sätta fokus på kvinnliga konstnärer som har hamnat i skuggan. Hilma af Klint-utställningen under året är ett lysande exempel. Att lyfta fram detta tidigare undanskymda konstnärskap har förändrat bilden av både Hilma af Klint och hennes samtid. Säkert finns fler dolda talanger som av olika skäl inte uppmärksammats men som skulle tillföra vår samtid något nytt och få oss att se på historien på ett annorlunda och rikare sätt. Intuitivt kommer jag att tänka på Nell Walden, vars permanenta utställning på Landskrona museum jag nyligen besökte.

Nell Walden, eller Nelly Roslund, som hon hette innan hon gifte sig, föddes 1887 i Karlskrona. Tillsammans med mor Hilda, far Fritjof och fyra syskon flyttade hon till Landskrona 1903 där hennes far tillträdde tjänsten som prost. Nell Roslund växte upp i ett priviligierat hem. Morfar, Carl Smith var en storköpman och redare, som fyllde hemmet med konstföremål från Indien, Japan och Kina, vilka väckte barnet Nells konst- och samlarintresse. Hon gick på flickskolan hos morföräldrarna i Trelleborg, följt av språkstudier i Lübeck och organistexamen i Lund. Men Nell ville se sig om i världen och gav sig ut i Europa igen för fortsatta studier, där det bland annat ingick resor till Dresden och Prag för att studera konst. Nells uppfostran hade varit konventionellt borgerlig och det förväntades att hon skulle gifta sig med en officer som hon var förlovad med, men ödet ville annorlunda.

Hemkommen till Landskrona igen 1911 träffade hon sin vän Gertrud Schlasbergs bror, Herwarth Walden, som var på tillfälligt besök från Berlin. Han spelade piano för henne, egna kompositioner. Nell fann honom spännande men ful. Han förälskade sig däremot i den vackra Nell och bestämde sig för att gifta sig med henne trots att han redan var gift med en avantgardistisk författarinna, Else Lasker-Schüler. Senare begav sig Nell Roslund till Berlin och en informatorsplats i en svensk familj. På Kurfürstendamm möter hon av en tillfällighet Herwarth, vilket hon tyder som en ödets skickelse och de gifter sig i London 1912. Nelly förkortade då sitt namn till Nell.

Konstnären Olle Bonniér minns Ulf Linde

Olle Bonniér i sin ateljé. Foto: Estoardo B. Carrillo.I tisdags besökte jag konstnären Olle Bonniér vid hans ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm. ”Maestro Olle” var en aning fundersam kring livets oväntade vägar i och med att konstkritikern Ulf Linde gick bort i lördags. När jag knackade på den orangeröda dörren och gick in satt han och läste om nyheten.

Jag har haft förmånen att känna Olle sedan 1985 i samband med vårt gemensamma intresse för mayafolket och konsten. På den vägen kurerar jag en retrospektiv Olle Bonniér-utställning som är tänkt att äga rum nästa höst på Edsvik konsthallar.

Hur minns du Ulf Linde?

– Han var en central figur i det svenska konstlivet, själva navet och runt honom roterade allting.

Hur var han som konstkännare?

– Linde var ett bländande geni, han hade en profetisk storhet, vi konstnärer Rodhe, Lindell, Pehrson jag och andra cirkulerade allihopa kring navet som hette Ulf Linde.

Tyra Kleen – en konstnärlig kosmopolit

Javanesisk danserska, Tyra KleenUnder romantiken på 1800-talet fanns liksom idag en fascination för Indien hos många människor, en längtan efter mystik och andlighet och en dröm om att finna en ursprunglig och paradisisk värld. Exotismen var ett tankemönster i romantiken och en revolt mot upplysningen. Längtan efter det okända, drömmar om fjärran länder är några exempel på exotismens filosofi. På 1920 och 1930-talet hamnade Indonesien och speciellt Bali i fokus för västvärldens orientintresse.

Till Bali reste konstnärer, koreografer, fotografer och internationella kulturpersonligheter i allmänhet. Konstnärinnan och författarinnan Tyra Kleen var en av de svenskar som drabbades av denna så kallade Balifeber, men då var hon före sin tid. Åren 1919-1921 tecknade och målade hon av brahmanpräster, dansare, musiker och musikinstrument på Bali. Den internationella Balifebern startade först efter kolonialutställningen 1931 i Paris. Den tidens västerländska kosmopolit och kulturella elit lockades då till ön för att uppleva dess ”ålderdomliga och rena” hinduiska kultur, medan den fanns kvar. Bali var med andra ord ”det sista paradiset”.

I Gauguins värld

Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?  Oljemålning 1897Hur många atombomber är vår prisvärda civilisation värd? Och hur många akademier behövs det för att vi med gott samvete skall kunna leva vidare i denna civilisation? Vad skulle konstnären Paul Gauguin (1848–1903) svara på dessa frågor? Han var en civilisationsavhoppare som fortfarande både lockar och irriterar många välbesuttna borgarsjälar. Även anständighetens fröknar har här en hel del att reta upp sig på, mitt i en märkesvaruindustri där de är lydiga betjänter.

Den bleksiktiga, för att inte säga anemiska grekisk-romerska kulturen, som fostrat så många akademier, var inte en existensform som tilltalade Paul Gauguin. Denne egenartade och banbrytande konstnär som också var en människa som ofta formulerade sig i skrift, har i en anteckning skrivit följande: "Ansträng er inte över hövan att fullända era verk. Det första intrycket är ömtåligt, och resultatet blir sämre om man i efterhand försöker förbättra vissa detaljer. Genom ett sådant tillvägagångssätt avkyler man den blodröda, sjudande lavan och förvandlar den till sten. Kasta tveklöst bort en sådan sten, även om den förefaller vara en rubin."

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Om och om igen, da Capo, once more. Courtesy Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år av en kommitté och alltid till en konstnär med anknytning till Österlen. Gittan Jönsson delar sin tid mellan Brantevik på sommaren, och sedan 2010 med Berlin på vintern. Priset består av 50.000:- och en utställning i Tjörnedala Konsthall. Utställningen ska jag återkomma till.

På väg för att träffa Gittan Jönsson kommer jag på mig med att gnola på Monica Zetterlunds ” O o o vad en liten gumma kan gno” med genial text av Hasse & Tage till ” What A Little Moonlight Can Do”.

Gittan är för de flesta kanske mest känd för målningen "Diskkasterskan" från 1978, en travesti till den grekiska skulpturen ”Diskuskastaren”, och ”Dammsugerskan”, figuriner i fajans. Kvinnor som gnor.

 - Det är ett blått hus till vänster, säger Gittan när hon ger mig vägbeskrivning.

Det stämmer bra. Precis vid det blå havet ligger hennes ljusblå hus från 1890. Att det ligger till vänster stämmer också, precis som att hon står väl förankrad i den politiska vänstern.

Vi äter lunch och lyssnar på havet. Samtalet flyter lätt trots att det är första gången vi träffas. Vi ser skutor med vind i de rödbruna seglen passera framför där vi sitter på altanen. Hennes blick är rak och hennes sätt att tala eftertänksamt. Varsamt berättar hon om sitt liv och sitt liv med konsten. Det är lätt att tycka om Gittan Jönsson.

Hennes målning ”Diskkasterskan” och fajansfigurinerna ”Dammsugerskan”, alla av dem unikum, som 1700-tals ”conversation pieces”, är de verk som i första hand fascinerat mig, det är om dem jag vill tala med henne. Men jag inser att det finns så mycket mer i hennes konstnärskap som väcker min nyfikenhet.

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

TudelningSkönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande skönhet och törstar därför efter den, ständigt. Men skönheten kan också bli farlig när den kommer alltför nära, som ett oanat hot om någonting oerhört vackert som kan skaka om betraktaren. Som en blixt från klar himmel. Det sägs att i vissa distrikt i Italien, där renässanskonsten främst visas, blir människor spritt språngande galna när de möter den formfulländade skönheten och harmonin i denna konst.

Stefan Lekberg, som för en tid sedan funderade på att ta bort sitt efternamn, ja kanske till och med försvinna ur registren, talar ofta och mycket om skönhet och andlighet i konsten: ”Det som på djupet förändrar oss mest är skönhet. Och den är det svåraste att uppleva; man behöver bereda skönheten en egen plats. Hur ska jag kunna ta emot mer skönhet”, frågar han sig. Han verkar besatt av vita ytor och ljusa färger, sannolikt för att betvinga mörkrets dolda sidor. Och han menar att han sett hur vissa personer blivit så berörda att de inte vetat varken ut eller in, i hans galleri Havsgården. Han menar att människor drabbas. ”Skönheten förändrar alla våra perspektiv”, hävdar Lekberg. Målningen Havsanemon och Grå ängel med ett brett ”sår” av koppar-bladguld mitt över en stor kropp som tycks falla ned över betraktaren, kan ha den drabbande effekten på vissa personer, understryker han.

Andreas Slominski och den onödiga konsten

Self Portrait with Sombrero, 1998Andreas Slominski är född 1959 i Tyskland och har, mig veterligen, ännu inte ställt ut i Sverige. Han tog examen 1986 från Hamburg Academy for Applied Arts. Innan han började på konsthögskolan pluggade han filosofi – något som märks i många av hans mångbottnade verk.

Konsten är, ofta, likt ett pussel. Man kommer som åskådare till en utställning och ser ett eller flera objekt, rester efter en process som inte delges. Det är nu upp till en själv att försöka ”räkna ut” eller ”fantisera” ut vad som har hänt.

I verket Self Portrait with Sombrero från 1998, möts man som besökare av ett fotografi där Slominski har på sig just en sombrero. Bredvid hänger också hatten som han har på sig på bilden, men toppen på den är avskuren. Man kan se två märkliga hål högt upp på väggen, nästan vid taket. Detta är allt.

Så börjar pusslet.

Slominski har alltså bestämt sig för att fotografera sig själv i den mexikanska hatten stående på en stege, nära taket och väggen i galleriet. För att inte toppen av hatten ska slå i taket, har han varit tvungen att beskära den. Hålen i väggen är nödvändiga för att kameran, och konstnärens hand, ska kunna få plats. Det finns en sorts logik i detta – Slominski gör det han måste för att bilden ska kunna tas. Samtidigt är det givetvis ett otroligt ologiskt sätt att ta ett självporträtt. På det här sättet visar han oss ett annat sätt att se världen, en värld där något slags anti-effektivitets-tänk tycks råda.

Ur arkivet

view_module reorder

Bill Saylor – det direkta uttryckets frihet

Bill Saylor – det direkta uttryckets frihet Amerikanske konstnären Bill Saylor är aktuell med en utställning i Stockholm under september månad. Med stora målningar som exploderar i olika riktningar, bjuder Saylor ...

Av: Carl Abrahamsson | Porträtt om politik & samhälle | 18 september, 2007

Feminism - befrielse eller tvångströja?

Eftertankar kring 8e mars, internationella kvinnodagenVärlden är full av tvångströjor. Är det bara att välja? Roma, du som tog vår frihet för att ge oss skydd och värn – nu, var ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 11 mars, 2014

"Anti-skriket" Edvard Munchs utställning i Paris

La Pinacothèque heter en relativt ny, privatägd, flervåningsutställningslokal, belägen i centrala Paris, bakom Madeleine-kyrkan vid de elegantaste och dyraste matbutikerna. "Från Rembrant till Vermeer" hade en enorm succé och kön ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 11 mars, 2010

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | Filmens porträtt | 22 april, 2016

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Figlio de putinara

Enär jag tidigt sent omsiden vaknade till hade demonstrationsskara samlat sig fram, hittat till utanförr leprahemmet, förkunnade i en och samma ivriga folkmun att dr Timo Prokrustes Ylimäärä genast skulle ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 05 mars, 2014

Beatrice och baby – en hommage till katten och kattens dag

Kattens dag infaller på samma dag som första advent. Så är det bestämt. Det här året firar vi således Kattens dag den 30 november. Men den 30 november 2014 är ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 30 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.