Blixtrande inblick i det moderna techne

  Är människan förvisad från ett mer ursprungligt vara, till följd av ett mekanisk-rationellt handlande och ytligt tänkande? I en bok utgiven av Rabén och Sjögren 1974, vilket består av uppsatser ...

Av: Robert Halvarsson | 30 mars, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jag röker hellre marijuana

Jag har tänkt på det här med dubbelmoral. Jag har också funderat lite grann över svensk drogpolitik. Om jag förstår det rätt är vissa droger tillåtna medan andra är förbjudna ...

Av: Stefan Whilde | 17 juli, 2011
Stefan Whilde

Dylan som DJ. En guldgruva för alla Dylan-fans

Vår tids kanske mest inflytelserika rockmusiker har fått ett eget radioprogram. I "Bob Dylan's theme time radio hour", som just nu är inne på sin andra säsong, spelar den snart ...

Av: Johan Kellman Larsson | 18 oktober, 2008
Essäer om musik

Strindberg får oväntat besök

I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt ...

Av: Göran Lundstedt | 25 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Konstens porträtt

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – där ska visst poesins bisarriteter exponeras. Ida Westin har frotterat med Europas ljudpoeter.

Den brittiska poeten Caroline Bergvall läser sist, efter två fullgånget svårtillgängliga fransmän: Jacques Sivan och Vannina Maestri. Jag har bara känt till Bergvalls existens i en vecka. Klickandes mellan teoretisk konstkritik av hennes verk, PDF-er med till synes obegripliga konstellationer av ord, ljudfiler och intervjuer. Ju mer jag läser om Bergvall, desto konstigare och intressantare verkar det. Men jag har inte förstått någonting. Först när hon börjar läsa skakas jag på plats.

Ett samtal med Peter Beard

"Om något, så är jag en eskapist"

Ett samtal med Peter Beard. Text & foto av Carl Abrahamsson.

peterbeard01Med en ny imposant megabok utgiven av Taschen och en fantastisk utställning på Michael Hoppen Gallery i London, är livskonstnären och fotografen Peter Beard återigen högaktuell. Med en sedvanlig attityd av att inte bry sig för mycket om något alls, kan Beard bara konstatera att det är som om världen nu äntligen tycks hinna i kapp hans intensiva, fascinerande och färgstarka livshistoria.

Efter att ha studerat konst på anrika Yale under Joseph Albers reste Beard ut i världen på 60-talet. Inspirerad av Karen "Isak Dinesen" Blixens "Out of Africa" åkte han till Kenya redan 1955 och även till Danmark 1961, där han träffade den då döende författarinnan. Han kom även att köpa mark nära hennes egendomar i Kenya. "Hog Ranch", hans egen fristad av hus och stora tält strax utanför Nairobi, är en plats han regelbundet återvänt till och som präglat hans konstnärskap markant.

Veckans porträtt : Petra Mandal om Petra Mandal

 

Petra Mandal om Petra Mandal

 

Detta är jag

Halvvägs in i tapeten

 

sjalvportratt

 

 

Eller ut ur

jag är jord

talande i mitt hjärta

 

REBUS

 

Fina flickor

Välter inga gravstenar

fina flickor

skriker inte

 

 

rosett

 

 

mamma

ser dig!

ögon masker

 

 

fisk_nrbild

 

 

GULFJÄDERSTJÄRT

 

Kalas

men inte

riktigt

 

 

smycke

 

 

HOMAGE TO HENRY DARGER

 

en död

en självklarhet

 

cykloper

 

CYKLOPER I MÖRKER

 

VILANDE

BLIVANDE

SEENDE

 

Kill your darlings

det är ett hål i mitt hjärta

 

Jag har lika bra ben

som alla andra

 

kammoflage

 

LIKA BARN LEKA BÄST

 

Det är en båt

i min gryning

 

ringar

 

I SKOGEN VÄXER INGA DJUR

 

OXSVANSSOPPA

 

en bit av en människa

min tillit till och från

äta upp

och gå och lägga sig

 

 


 

Petra Mandal är född 1965 och utbildad smyckeskonstnär på konstfack med examen -99. Sedan dess verksam i Stockholm med verkstad och ateljé på Södermalm. Medlem i gruppen Makabra Bijouterier sedan -93. Ställt ut och medverkat i  diverse olika sammanhang som på Postmuseum, Biograf Zita, Candyland, Utställningen 100 tankar om konsthantverk, Vida Konsthall, Utställningen Utvalt, Signerat Silver mm. Vid kontakt skriv till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling

 b_konstverk
 "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")
 a_portratt
 The Anchor, 2006.

1.

Min mor kom aldrig hem från resan till Italien.

Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge i Toscana.

Allting i huset där jag växte upp packas ned i lådor.

Min far väntar på att kroppen ska komma hem.

Han visar ett papper där det står att jag hette Marie när jag var på barnhemmet innan jag blev Katarina.

Det kommer ett vykort från min mor, skrivet i en enda lång mening.

I en låda på vinden hittar jag hennes italienska halsband som hon fick när hon var sju år, det är gjort av turkosa pärlor med guld på.

Förut var mina föremål helt vita, nu bakar jag in dem i en blågrön massa av tvål i min ateljé i Frihamnen.

Ur tvålen träder det fram pärlor, och snäckor som min mor hade skaffat i Italien.

På min utställning på Millesgården visar jag ett helt möblemang inklätt i tvål, det är möblerna från mitt hem.

I mitten står en tvålstol, det är ett slags fadersgestalt.

På golvet framför stolen står de svarta herrskorna som jag fick alldeles före vernissagen,
inlindade i en plastpåse.

För ett halvår sedan fick jag cigarren som vilar på karmen, en Romeo y
Julieta Churchill.

Från taket hänger ett snurrande glasprisma: platsen för hjärtat.

Skulpturen heter Korta paradisiska stunder.

(Ur texten "Den italienska resan, 1994-1996" i boken "Bobos hjärta", 2005)

 

2.

Annelie och jag åker till Castiglione della Pescaia några dagar före min
födelsedag.

Det var två år sedan jag skrev till vicekonsuln och frågade om det fanns
någon information om min mors död.

Jag har skaffat anemoner i Stockholm och sätter samman dem med en
anemonbukett från Rom: det var hennes favoritblommor.

Kyrkogården ligger uppe på ett berg, och vägarna som leder dit är fulla av
irrgångar, ett sätt att beskydda sig mot angripare.

Jag tänker på hur min far var tvungen att gå den här vägen när de hade
fört bort min mor efter hennes död i hjärtattack.

De hade lagt henne i ett kapell och hon hade en blomma i handen.

Nu är grinden till kyrkogården låst, och jag börjar gå nedför den
ogästvänliga vägen igen.

Dottern i familjen som för nio år sedan hyrde ut lägenheten förstår genast
vem jag är och vad jag vill.

Hon visar mig lägenheten där det hände, och hon låter mig vara själv där
ett tag.

Jag har skrivit ett brev till min mor, där jag berättar om allt som har
hänt, och jag berättar även om händelserna kring Bobos hjärta.

Jag lämnar blommorna och brevet där.

De får ett nummer av Ernst Billgrens Konstkatalogen, där man kan se mina
verk: alla är gjorda efter min mors död.

När mamman ser bilden på ett toalettbord inbakat i tvål med snurrande
fotografier av släktingar ovanför, pekar hon och utbrister "It´s your
mother!"

Allting i Castiglione della Pescaia ser ut som Bobos hjärta.

(Ur texten "Den skånska resan, 1996ˆ2005" i boken "Bobos hjärta", 2005)

 

3.

Jag brukar alltid sova bredvid mina verk när jag arbetar med dem, men den
här gången var det inte möjligt. Varje kväll slungades jag bort från min
skulptur och fick ta in på vandrarhem, hyra ett rum någonstans eller någon
gång bo på hotell.

Vid den här tiden var jag inne i ett extra smärtsamt skede: allt det som
hade varit det allra viktigaste för mig hade försvunnit.

Efter min mors död i hjärtattack på en resa i Italien, försvann även min
far. Han hittade en ny familj, och vår kontakt bröts.

Som adoptivbarn kände jag mig sviken och på något sätt tillbakalämnad till
barnhemmet som jag en gång kom ifrån när jag var liten.

Mina adoptivföräldrar hade aldrig velat berätta någonting om min bakgrund,
och de ville inte heller att jag skulle ta reda på något.

Men när jag arbetade med "Inne i Björns rum" tog jag steget och började
göra efterforskningar - därför är mina resor till olika arkiv och mina
möten med mina framforskade syskon i olika delar av Sverige också invävda
i skulpturen.

Det speciella var att skulpturen hade fem armar, och jag hittade fem
syskon.

Jag kände igen någonting hos mig själv, någon kroppsdel, i varje syskon
jag fann, då det kändes som om jag själv var en skulptur som höll på att
ta form.

Besvikelsen var att min biologiska mamma inte vill träffas, hon menade att
det aldrig hade hänt.

(Ur texten "Du är vacker som en stjärna!" om den offentliga skulpturen
"Inne i Björns rum" i Bergsjön, Göteborg, 2005)

 

4.

ODENPLAN

Kan du inte ta och lämna de där människorna ifred", sa
kriminalkommissarien när jag satt mitt emot honom för att få veta hur det
hade gått till när min biologiske strorebror hade hittats död vid 42 års
ålder.

Nästa dag kom ett rekommenderat brev på posten: Avslag.

Efter många överklaganden och efterforskningar fick jag veta att han dog
på en toalett på Odenplan.

Den härdformade lunginflammationen var den främsta dödsorsaken, visade
protokollet.

(Ur "Natten, A-Z", 2006)

 

5.

ADAM

Jag har bara mött Adam en gång.

Det var klockan två på natten nedanför Stadsbiblioteket på Sveavägen.

Han låg i en barnvagn och hade en filt med stiliserade älgar på, och såg
ut att vara ungefär två månader gammal.

Två män stod med barnvagnen i skenet från Falafelkungen. De hejdade mig
när jag gick förbi.

"Kan du ta hand om honom?" frågade den yngre mig och nickade mot vagnen.

"Han heter Adam", sa han.

Jag tittade ner i vagnen och mötte Adams blick. 

(Ur "Natten, A-Z", 2006)

Katarina Norling är född 1963 i Stockholm. Sedan början av 1990-talet har hon ställt ut på gallerier och konsthallar i Sverige och utomlands. Hon har gjort de offentliga skulpturerna "Bobos hjärta" vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp, Skåne, och "Inne i Björns rum" i Bergsjön, Göteborg, och arbetar även med böcker. Hennes projekt "Natten, A-Z" (utställning och bok) visas på Bel Art Contemporary i Stockholm till och med den 29 november.

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"

 rudling
Foto: Tony Landberg

Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson.

Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger inte. Tvärtom förefaller Ewa Rudling att vara mer aktiv än någonsin tidigare.

När Ewa Rudling berättar anekdoter ur sitt livs historia är det som att man hastigt dras in i en film: en blandning av Hollywood-musikal ("Funny face" är inte helt långsökt i sammanhanget, där Rudling då blir en syntes av Fred Astaire och Audrey Hepburn), franska nya vågen (med Truffaut i spetsen) och lite Felliniesk livsglädje. Om det inte vore för att hon visar fotografier ur böcker och tidningar från alla dessa odödliga möten, magiskt fångade ögonblick tillsammans med vår egen kulturs ikoner, skulle man kunna tro att den charmerande damen fabulerar. Men icke!

Vad det handlar om är att Ewa Rudling genom sin livsaptit och sitt evigt ungdomliga mod välsignats med ett liv som är endera bohem-chic i Stockholm och endera seriös jet-setting i resten av den stora världen. I nätverk som bildar nätverk som bildar nätverk rör hon sig nyfiket genom mondäna sfärer som alla präglas av kärleken till kultur och kärleken till livet. Och tur för oss alla är att hon sedan 60-talet förevigat snudd på allt hon upplevt och alla hon träffat.

Veckans porträtt : Anna Kristensen

portrattAnna Kristensen om Anna Kristensen

Fråga till mig som jag försöker besvara: Varför målar du på containrar? Jag ställer den frågan eftersom jag precis varit aktuell med mitt containermåleri på galleri Candyland i Stockholm.

En conainermålning är inte stor, bara ca 20x20cm, den är målad med oljefärg direkt på plåten och det tar ungefär en timme att måla den. Beroende på väderlek är den torr efter några dagar. Det roar mig att tänka på att någon blir överraskad och glad av att hitta min målning... men det handlar inte enbart om att sprida glädje. Inte som när jag bakar kanelbullar. Konst är något jag använder för att förstå mitt liv. Jag tror tex att Magritte sökte tröst i Fra Angelicos målningar, precis som jag gjort hos både Fra Angelico och Magritte..

Veckans porträtt... Det här kortet tyckte min familj att jag skulle visa som porträttbild. Sedan när bilden väl är publicerad kommer dom att säga: "men tog du det kortet" och skratta gott. Då kommer jag att känna mig bortgjord som så ofta...

En vinter när jag var 7-8 år hade mina bröder lurat upp mig till taknocken på en lada. Den stod med gaveln ut mot landsvägen. Så sa dom: "när nästa bil kör förbi (det kom inte så många), då hoppar vi samtidigt alla tre". När nästa bil sedan kom i läge så hoppade bara jag förstås. Dom satt kvar uppe på taket och skrattade gott medan jag satt ordentligt fast i snö som nådde mig till halsen. Skräckslagen och bortgjord fick jag vänta på att vår pappa kom och grävde loss mig. Jag saknar omdöme och hamnar lätt i saker. Även i måleriet har jag rätt dålig koll på vad som driver mig och vad målningarna handlar om. Det är mycket som mest låter som efterkonstruktioner...

 container1
 container2
 container3
 container4
 lada_pa__lada
 Lada på lada
 varmkorvpite1
 varmkorvpite2
 "Varm korv", Piteå 2003
1984 gjorde jag en målning av den lada som jag berättar om här den ladan (ca 20 år efter episoden med hoppet). Inget som helst samband i övrigt - vad jag förstår.

"Fick du sälja något?" Eller: "Lycka till, hoppas du får sälja..." Det är ständigt återkommande uttalanden till mig som bildkonstnär. Jag har alltid lika svårt att förhålla mig till det... Jag tycker helt enkelt att det är tråkigt. Hur många säger till en författare: "hoppas du får sälja många böcker" eller till en regissör: "hoppas det är många som köper biljetter till din föreställning"? Tyvärr har jag en känsla av att många inte ens tittar på bilderna på en utställning utan håller en lapp med titlar och pris mellan sig och verket. Egentligen tycker jag nog också att jag som person är ganska oviktig. Kanske det är två orsaker till att jag började måla små målningar anonymt på containrar ca tio år efter "lada på lada"

Varför gör jag det? Ja det är mycket gammalt tankegods i omlopp som måleriet brottas med. Mycket härrör från Kant och handlar om konstens renhet och frihet. Mycket som man blir ställd till svars för om man utför en målning. En målning är ett statement med en mängd bibetydelser. Och vi tillhör alla en bestämd plats och en tid som inte är utbytbar. Vi förhåller oss... Men så här: JAG har inga problem med målarkonstens representation och förmåga att skapa bilder i folks hjärnor. Tvärtom det är det som är själva grejen; att måleriet är så effektivt just till att skapa föreställningar. Jag gillar det. Men andra verkar ha problem med det och dessutom TRO att jag som målare måste ha problem med det. Nästa sak som måleriet brottas med är att du utför en produkt som går att sälja. Jag har faktiskt inget problem med det heller. Om jag inte sålde skulle jag inte ha råd att måla. Om jag får pengar genom att sälja en målning eller genom att formulera en stipendieansökan förändrar inte läget. Min integritet och konstnärliga frihet är inte till salu mer eller mindre för att jag säljer min målning. Om bara dom som inte behöver tjäna pengar och som gör icke säljbar konst räknas som konstnärer, vilka är det då som ges tolkningsföreträde i konstvärlden? Jag tror (säger tror) att det är det här som drivit mig till att måla mina små målningar anonymt på containrar. Jag målar samma sorts bilder där som i ateljén. Dom ser plötsligt inte annorlunda ut för att dom är gratis och utan avsändare - men dom betraktas annorlunda.

Något problematiskt alltså - för mina bästa målningar gör jag naturligtvis i ateljén - och visar på gallerier - och min vilja är att skapa föreställningar som berör. Själv tycker jag om att bli förförd av måleri. Jag förälskar mig i målningar. Och jag tycker om gestaltade välformulerade bilder. "I learn my songs well before I start singing " skrev Dylan. Torgny Lindgren sa i en radiointervju att det hade tagit honom 40 år att gestalta de erfarenheter som ligger till grund för romanen Pölsan.

Det finns erfarenheter som bara låter sig gestaltas genom måleri.

I mina senaste målningar återkommer en kvinna som på sätt och vis rör sig oerhört fritt genom tid och rum. Magritte har gjort målningar som är omsorgsfullt gestaltade draman om skuld och sorg. I målningen  The Menaced Assassin från1926 ligger en död kvinna på en dyscha. I en av mina målningar låter jag henne gå därifrån och ger henne ensam ett utrymme i en ny målning. Hon är samtidigt samma kvinna som återkommer i andra av mina målningar. Ibland tar hon sin tillflykt till en blå vagn, ibland är hon eftersökt av män och ibland intar hon alltså delvis andras gestalter. Ibland målar jag henne på en container vars destination är oklar.

Anna Kristensen

Anna Kristensen bor i Umeå. Senaste separatutställningar: 2006  Galleri Göran Engström, Candyland, Stockholm, Ahlbergshallen, Östersund. För övrigt har hon varit lärare i konst, från 1993 adjunkt vid Estetiska Institutionen, Umeå universitet. Läs vidare på http://www.annakristensen.com/
Fotograf till alla bilder är P.Lundström.

 

 

 

 

Kain Tapper, in memoriam

tapperportrait 
 Foto: Kiasma museet i Finland
Kain Tapper, in memoriam

För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer under 1900-talet, även om han inte åtnjutit ett större internationellt renommé. Tyvärr, för att inte säga pinsamt nog, uppmärksammades Tappers bortgång endast i notisform i svensk media. Den svenske skulptören Mats Åberg skrev vid tillfället ett minnesord över sin finske kollega, vars liv, verk och person han kände väl, men av olika skäl publicerades aldrig texten. Tidningen Kulturen kan nu som första svenska medium reparera skadan och publicera en kontrasterande utsikt över ett konstnärligt landskap som inte kan skrivas bort ur konsthistorien. Anders Forsberg

"Fotografi är min kärlek och musiken min passion."

ralphgibson04"Fotografi är min kärlek och musiken min passion."

Ett samtal med Ralph Gibson. Text & foto: Carl Abrahamsson

Att vara fotografisk poet med total integritet och dessutom framgångsrik på en krävande konstmarknad... Hur gör man? Amerikanske fotolegenden Ralph Gibson berättar i en ny bok och för Tidningen Kulturen om sina intryck från en lång och succépräglad karriär.

Boken, "Refractions" (Steidl, 2006), är en volym i vilken Ralph Gibson förmedlar ett destillerat uttryck av sin estetiska vision i både ord och bild. Det är inte ofta denna kombination lyckas, men i Gibsons fall gör den det. Han bjuder på samma sparsmakade kraft som återfinns i t.ex. Cartier-Bressons textsamling "The Mind's Eye" (Aperture, 1999). Korta koncisa texter med väl avvägda fotografier som inspirerande kontrapunkter snarare än renodlade illustrationer.

Ur arkivet

view_module reorder

Och att lyckas smakar honung

Mognadsexamen. Så kallades det fram till slutet av sextiotalet, sedan blev det studentexamen och nu – fyrtio år senare – har Centerpartiet tänkt till. Den samtida skolan ska räddas med ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 12 oktober, 2011

2. Ines

Hon sträckte sig efter förstoringsglaset, höll det framför sig och tittade ner i börsen. Jo, det fanns fortfarande en hel del där. Det skulle räcka ett tag till, trots att ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 24 december, 2011

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Smärtans hydra

  Unica Zürn. Foto: Man Ray. Smärtans hydra Under en period då Unica Zürn hade bestämt sig att inte skriva böcker såg dessa ritningar ljuset. Unica Zürn överlever genom att skriva korta ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 05 juli, 2009

Postapokalypsens symboliska murar

När jag var i Tokyo i maj visade min kompis upp en mangabok med en gigantisk, flådd jätte på framsidan. Ovanför jätten svävade en liten mansfigur med två dragna, sylvassa ...

Av: Sebastian Lööv | Essäer | 08 september, 2014

Petra Mölstad- Det

Petra Mölstad – Betraktar fåglar smyger på rådjur skrubbar mig mot folk och tjyvar. Samlar. Gillar inte almsjuka och rävskabb. Krafsar in och ut och försöker gnaga genom barriärer. Går ...

Av: Petra Mölstad | Utopiska geografier | 06 augusti, 2012

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Zeitgeistens förvandlingar: Illusionen och tidsandan

På morgonen den 11 september 2001 kolliderade två föregivet kapade flygplan med tvillingskyskraporna på Manhattan. Mammons största katedral hade plötsligt stuckits i brand. Inte ens den mest konspirativt lagde såg ...

Av: Lars Holger Holm | Essäer | 13 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.