Philip Roth åttio år – en författare som satt sin sista punkt

Den 16 mars firade Philip Roth sin åttioårsdag i sin hemstad Newark i New Jersey, på västra sidan av Hudsonfloden mittemot Manhattan. Förstaden han växte upp i, Weequahic, hade den ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 mars, 2013
Litteraturens porträtt

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | 02 november, 2006
Bildreportage

Behöver vi en ny genesis?

Är det Vetenskapen eller Dikten som ska ge oss vår nya världsuppfattning? Behöver vi en ny genesis? Bibelns Genesis känner vi till. Ormen frestar Eva, som plockar en frukt från ...

Av: Percival | 28 december, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Desperately Seeking Kurt: I väntan på Jeff

Arto Lindsay har alltid varit en av mina favoritartister. Från DNA till hans soloalbum, spela mig något av Arto, så kommer jag genast att må bra.  Jag älskar hans poesi såväl ...

Av: Sachiko Hayashi | 17 september, 2011
Musikens porträtt

Barnmålaren Vera Nilsson



Lampsken, 1930Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i bästa fall som pittoreska inslag bland männen. 1900- talets början innebar formellt förbättrade förhållanden när det gällde kvinnliga rättigheter, men konstnärligt upplevdes de ofta som konkurrenter och därmed blev motståndet starkare. Strategin från det manliga etablissemanget verkar ha tagit två vägar, antingen förtalades kvinnorna eller så uppmärksammades de inte alls och fick ingen publicitet. Kvinnornas konsthistoria är ofta en historia om lovande konstnärer som tvingas kompensera bort sina talanger inför alla krav som ställs av samhälle, ekonomi och familj. Regler har dock alltid undantag och därför är det viktigt att lyfta fram en av dessa sällsynta kvinnliga konstnärer som lyckats nå uppmärksamhet och framgång såväl under som efter sin livstid. Vera Nilsson kom dock tidigt att främst associeras med hemmets sfär och mot sin vilja blev hon känd som barnmålare för den större publiken.

De biografiska data jag haft tillgång till är främst Göran. M. Silverstolpes monografi Vera Nilsson, utgiven av Sveriges Allmänna Konstförening 1986. Silverstolpes bok är baserad på samtal med Vera Nilssons dotter Catharina Nilsson. Vera Nilsson kan inte betraktas som en marginaliserad eller bortglömd konstnär. Hon förekommer i de flesta konsthistoriska översiktsverk från och med mitten av 1900-talet. Elisabeth Lidén har i sin doktorsavhandling ”Expressionismen och Sverige” (1974) diskuterat konstnären ingående och då framför allt hennes verksamhet före andra världskriget.

Vera Nilsson föddes i Jönköping den 1 juni 1888 som yngst av fyra syskon. Fadern Karl Nilsson, var kronofogde. Modern Ada kom från Öland och moderns ursprung skulle få stor betydelse för dotterns liv och konst. Fadern var en framsynt man, alla döttrarna skulle få yrkesutbildning och Vera utbildade sig till teckningslärare. Som hos alla stora konstnärer kom hennes anlag tidigt i dagen. På den tiden var det ovanligt med kvinnliga målare, men hennes föräldrar hade inga invändningar när hon förklarade att det var konstnär hon ville bli. Därför blev det, efter avslutade studier för Carl Wilhelmsson på Valand i Göteborg, Paris, där hon var elev hos den välkände kubisten Le Fauconnier på Akademi de la Palette, där Chagall och svenska konstnärer som Karl Isakson och Ivan Aguéli också varit elever. 1912 såg hon en van Gogh- utställning i Köln och det blev avgörande för hennes fortsatta utveckling. Här fanns allt att se, men Vera såg, har det sagts, bara van Gogh, skriver Göran Silverstolpe i sin monografi. Vera Nilsson påverkades så småningom av expressionisternas färg och intensiva formspråk. De följande åren var hon bosatt i Köpenhamn och på Öland och 1918 debuterade hon på Liljevalchs i Stockholm i utställningen ”Yngre svenska konstnärer”.

HänderPå denna utställning var det främst dramatiskt upprörda landskapsbilder från bl.a. Alvaret på Öland, där hon bodde på sommaren. Målningarna därifrån visar inte något leende Öland. Idyllen var inte hennes. Himlen är aldrig blå över vattnet och marken är ofta uppfläkt som efter ett bombanfall. Hennes bilder väckte starka känslor. Inte underligt om betraktarna associerar till världskriget. Veras upprördhet över krigets fasor kunde ingen betvivla. Hon såg bortom ytan. Likt van Gogh och Cézanne försökte hon finna naturens specifika kvaliteter, det som låg bortom konventionella framställningar av landskapet. Den tidens främste konstkritiker August Brunius skrev några rader om Vera Nilssons målningar i Svenska Dagbladet, ofta citerade: ”Jag skulle vilja säga att här finns endast en riktig konsekvent expressionist; Vera Nilsson. Hon har både det vilda sinnelaget och den vilda tekniken. Ge henne det mest fromma och bleklagda landskap som motiv och hon förvandlar det till en uppslukande apokalyptisk syn. Det är som en jordbävning sprängt jordskorpan eller som om gravarna just öppnat sig”. Vera Nilssons dramatiska uttryck var för starkt för somliga. Hon målade på ett sätt som samtiden inte förväntade sig. Hon gick bortom trender och mode och var före sin tid.

Vintrarna 1916-19 tillbringade Vera Nilsson liksom många andra svenska konstnärer i Köpenhamn. Det var inte enbart landskap hon arbetade med under det sena 1910-talet. Nu tillkom en rad porträtt. Flicka i gul klänning som av många kritiker anses som ett av den svenska kubismens yppersta verk. ”Vera Nilsson är det moderna måleriets främsta barnskildrare och vår kanske märkligaste och mest personliga expressionist” står det i ”Konstens värld” från 1985. Barnbilderna har ofta förknippats med hennes konstnärskap,trots att de utgör en mycket begränsad del av hennes produktion. I januari 1922 födde Vera Nilsson en dotter Catharina (Ginga). Hon var ett barn som fick växa upp resande tillsammans med sin ensamstående mamma och det är denna flicka man ser på alla målningar från den tiden och fjorton år framåt. Det finns målningar av Ginga, när hon dansar, leker, sover och läser, ensam eller med lekkamrater.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det första steget 1923Det finns inget arrangerat över Vera Nilssons porträtt Det första steget från 1923. Den lilla flickan är sannerligen inget näpet Elsa Beskow- barn, snarare får man associationer till John Bauer och hans trollungar, hon ser ut som en varelse som lever i en mystik sagovärld eller kommer från ett annat universum. Ansiktsfärgen har en dragning åt grönt vilket understryks av det varmt röda i klänningen. Samtidigt som det är ett mycket levande barn så får man en känsla av att det också föreställer en gammal gumma, som bär en liten flicka inom sig. Kanske är det så att konstnären vill berätta att alla människor har ett litet barn inom sig. Hon skildrar något som man inte ser men som ändå är verkligt; en stämning, ett sinnestillstånd och stor inlevelse i barnets känslor och situation samt respekt för barnet som människa. Bilden väckte starka reaktioner. Barnen på Vera Nilssons målningar är små gestalter som alltid berättar om hur det är att vara människa. Hon gestaltar barn likvärdiga med vuxna, de är människor med egen integritet och personlighet, som med stort allvar går upp i sina lekar och aktiviteter. Aldrig någonsin förfaller hon till att teckna barn som något gulligt eller rörande för vuxna att se på. Barnen är så långt ifrån Carl Larssons Sundbornidyller som tänkas kan.


I sina målningar framställer hon barnbilder av en typ som inte förekommer i någon större utsträckning under tidigare perioder, det är målningen av barnet med barnets fysiska proportioner. Vera Nilsson har målat ett riktigt barn, inte idén om barnet. Kritiken hade i många fall fördömt Vera Nilssons expressionistiska måleri och hennes sätt att framställa ett barn långt från den konventionella. Hon förskönar inte, hon iakttar och skildrar just mysteriet barn. Det är denna friska djärvhet som är hennes signum. Hon vill göra något verkligt, säger hon själv. Bilderna växer fram under kamp, hon gör utkast och skisser, om - och påmålningar. Hennes måleri är inte insmickrande utan grovt och kärvt liksom verkligheten. Kvinnliga konstnärer blev ofta utsatta för osaklig kritik, präglad av könskonventioner. Vera Nilssons sprudlande kraft sågs som föga kvinnlig och därigenom brutal och onaturligt manlig.

Lillan skriverVera Nilsson har i en serie målningar främst gett säreget suggestiva tolkningar av barnets känslor inför omvärlden. Först var konstkritikerna mycket negativa. De ansåg barnen fula och frånstötande, någon gick så långt att han skrev att barnen på hennes bilder såg ut som om de kom från en vanföranstalt. Och visst var det inga söta barn som Vera Nilsson målade. Hennes barnskildringar saknar den publikfriande ton som så ofta förknippas med just barn på bild. Hon ville visa hur det är att vara liten och hjälplös. Barnbilderna vädjar inte till åskådarnas sentimentalitet utan till deras solidaritet.

Under första delen av sitt konstnärskap framställer hon med förkärlek den lilla världen, som också kan vara den storas spegelbild. Tidens händelser färgar stämningarna i hennes uttrycksladdade landskap och osentimentala barnbilder. Hon tar avstånd från folkhemsidyllen som präglar den svenska konsten under förkrigstiden. Hennes konst var svår att infoga i ett konstklimat dominerat av 1920-talets nysaklighet och hennes föga inställsamma barnbilder ansågs vara oseriöst måleri. Men tiderna kom att förändras. Ett studium av 1930-talets konstkritik visar att många nu satte uttrycken för den djupt kända mänskliga upplevelsen främst i konsten. Människan ställs i centrum som bärare av samtidsångesten. Här finns nu en aversion mot 20-talsklasssicismens välbalans och den abstrakta konstens formalism. Man angrep den exklusivt individualistiska attityd som brukar betecknas lárt pour lárt, konsten för konstens egen skull.

Porträttkonsten har en lång tradition. Redan Aristoteles hade funderingar kring porträtt och menade att människans intresse för porträtt främst berodde på förtjusningen att känna igen någon. Ända sedan 1600 talet har det inom porträttkonsten förts en diskussion om skillnaden mellan ett inre abstrakt subjekt och en objektifierad materiell kropp. Rembrandt valde att återge det som han menade vara den inre karaktären på bekostnad av modellens yttre drag. Grundläggande för expressionistiska konstnärer som Vera Nilsson är att de söker fånga och gestalta uttryck hos människor och natur. Expressionister menar att det inte är i det naturalistiska, akademiska måleriet byggt på konventioner och idealiseringar som man finner det verkliga. De söker sig i stället bort från konventioner till det spontana och försöker befria sig från tidigare erfarenheter och kunskap om dem man iakttog. Vera Nilsson sökte gestalta inte ytan utan i stället människors, djurs och naturens väsen. Ofta är det snarare karaktären än utseendet hon vill ge en bild av.

Bubblor, 1927Barnen kommer igen då och då i hennes måleri, ofta i känslostarka bilder som på den stora målningen Penning contra liv, som finns på Skövde stadsteater. Där krossar en vagn, krigets och penningens, barnen och deras mödrar. Den målade Vera Nilsson i starkt engagemang under det spanska inbördeskriget 1938. Monumentalmålningen, med sitt radikala antifascistiska budskap som riktas mot patriarkatet, mot krig och kapitalism, måste betraktas som helt unik i vår konsthistoria. Här målas den ekonomiska profiten upp som krigets förutsättning och den internationella vapenindustrin lägger under sig oskyldiga offer, kvinnor och barn. Som världen ser ut tycks tavlan ha ständig aktualitet. Hon ville att det skulle svida i åskådaren, att hennes konst skulle påverka människor. Men mänsklighetens drama omfattar inte bara de stora världspolitiska händelserna, det är också vardagen. Vera Nilsson ägnar till synes triviala och vardagliga händelser stor uppmärksamhet och omsorg genom hela sitt konstnärskap. Vid sidan om den stora dramatiken finns hela tiden mer anspråkslösa studier av människor i arbete, rörelse i vila. Folk som köper och säljer, barn som leker, en man som sopar gatan, en annan som väntar eller bara skyndar förbi tecknas hastigt i skissblocket. Hon fångade människor och deras liv genom sin förmåga att gestalta blickar och rörelser.

Vera Nilsson rörde sig mellan landsbygden och staden. Platser som hon ständigt återkom till under hela sitt liv var Paris och Öland. Att placera in människan i landskapet och då framför allt som en liten individ i en mäktig omgivning emanerar från den romantiska traditionen. Redan i Vera Nilssons tidiga landskapsmålningar förekommer individer, vanligtvis en ensam människa i det stora landskapet, i några undantagsfall djur som hästar, får och kor. I målningen ”Landskap med hästar” framställs en mörk och vild himmel i en dunkelblå och svavelgul färgskala. Här tar hon för sig av den nya konstnärliga friheten, skriver Silverstolpe, en frihet som tillät blå träd, gröna kor och förskjutna perspektiv.

Terrängstudie, ÖlandVera Nilsson intresserade sig även för stadens liv och rörelse, vilket teckningar från olika delar av världen vittnar om, men det är inte enbart främmande stadsmiljöer. På samma sätt som hon återkommit till det öländska landskapet har hon bearbetat intrycken i närmiljön i staden. Gata i Malaga är ett av hennes mest intressanta arbeten från tiden i Spanien omkring 1920. Vera hade mött fattiga flickor som dansade på gatan och tiggde och hon var skakad av upplevelsen och har sagt att medkänslan med flickorna var det viktigaste när hon under två år arbetade med tavlan. Hon ställer gatflickornas maktlöshet mot männens pengar och makt. Det är en gatubild i den moderna konstens anda även om de modernistiska dragen är så återhållsamma att Silverstolpe föredrar att tala om frändskap med El Greco. När Vera Nilsson reser tecknar hon ständigt. Hon tycks alltid söka sig till människorna på gatan för att finna platsens specifika puls och identitet. De resmål hon väljer är ingalunda några trygga turistorter. Hon färdas till exempel med lastbåt till exotiska platser på vinst och förlust. Det stråk av utsatthet som präglades av de dansande gatubarnen i Malaga återkommer i hennes teckningar av de hemlösas liv under broarna i Paris 1948. Konsten blir här en angelägenhet som ställer krav på såväl utövare som betraktare. Hennes måleri är kärvt och återhållsamt, färgerna dova och jordiga.

Vera Nilsson sägs ibland tillhöra den s.k. patetiska expressionismen som söker ge uttryck åt dramatiska och ångestladdade själstillstånd. Det är en konst som betonar den mänskliga kontakten och det sociala ansvaret, som rörelsens inledare kan man räkna van Gogh, Munch och den religiösa konstens pånyttfödare fransmannen Rouault. För Vera Nilsson var konsten liksom för dem en inre angelägenhet som handlar om mänskliga värden.

Vissa kritiker menade att Vera Nilsson konst var deprimerande och ångestladdad och därför svår att ta till sig och givetvis måste hon liksom varje normal människa känna ångest inför det hotfulla i tiden, men hon var inte präglad av ångest. Tvärtom, menar Silverstolpe, var hennes läggning positiv och hon resignerade aldrig. Hon ville i stället för egen del försöka bidra till att världen skulle bli åtminstone en liten aning bättre. En sådan människa är i grund och botten optimist. Det personliga hos Vera Nilsson är så starkt att även om hon utvecklas i linje med samtidskonsten smälter hon aldrig in i den allmänna trenden utan väljer egna vägar. Hon tillhör modernisternas generation men lockas inte av en konstnärlig verklighet som isolerar sig från varje annat mänskligt område. Vera Nilssons form är radikal men också hennes konstsyn. Hennes skönhets- uppfattning är anarkisk, det vill säga fri från normer Hon hävdar att om konsten vill ge människorna något av glädje och intresse måste den också ha något att meddela. För att citera Göran M. Silverstolpe: ”Hon förklarade vid ett par tillfällen att hon alltid velat ha något sagt”. Hon använde också uttrycket att en bild måste vara sägande”.

”Solkyss”, Skärhamn Bohuslän 1952.Människan och framför allt barnet är centrum i Vera Nilssons liv. Att ha ett budskap i bilden anser Vera Nilsson som något mycket viktigt. Hon är uppfylld av människan, hennes existens och villkor och vill skildra dessa som helhet. Konstnären avbildar inte modellen utan söker finna en bild av hennes innersta kärna. Varje bild är för henne en fråga om existensen, om människans vistelse här. ”De är dramer allihop” förklarade hon i en tidningsintervju 1965. Det unika i Vera Nilssons barnframställningar har betonats, de har betraktats som exceptionella då hon alltid återger barn med inlevelse och respekt. Samtidigt har det riktats kritik mot hennes bilder av barn, då man har ansett dem fula, till och med frånstötande. Kanske beror detta avståndstagande på att hennes barnporträtt är starkt individualiserade och saknar varje form av idealisering. Vanligtvis skildrade hon barn som var upptagna med något., att läsa eller leka och de tycks omedvetna om att vara iakttagna. Hon har avbildat barnen som enskilda individer fullt sysselsatta med sina bestyr.

Den mest berömda barnmålningen: ”Det första steget” kan ses både som en praktisk verklighet och som sinnebild för början av vår livsvandring. Barnet gör saker, tar sitt första steg, försöker skriva eller blåsa såpbubblor, hela tiden koncentrerat på sin uppgift. Det är barnets strävan att orientera sig i tillvaron som hon framställer, barnets nyfikenhet och upptäckarglädje, Vera Nilsson ger barnet egenvärde. Bilden är ett porträtt av ett visst barn men även sinnebilden för en människa i vardande. Jag tycker att ”Det första steget” är ett stort och mycket viktigt konstverk i svensk konsthistoria. För Vera Nilson representerar hennes barn samtidigt världens alla barn.

Kanske har intresset för hennes barnbilder kommit att undanskymma annat, men det är viktigt att rikta uppmärksamheten mot hela hennes livsverk. Ett område där Vera Nilsson såg konsten som en betydelsefull angelägenhet var i skildringen av Europas förhållande till främmande kulturer. Hennes fascination inför den exotiska kulturen och i synnerhet den afrikanska ledde till att hon drogs in i världsmedborgarrörelsen och den afrikanska befrielsekampen. Hon var lidelsefullt engagerad i samtidens stora frågor i politik, i fredsfrågor och i kvinnosaken. En känd målning FN- paraplyet, visar tydligt hur hon ser på världen; alla bör få plats under ett och samma paraply.

gubbhuset, 1930Under 1950-talet utförde hon två betydande alfrescomålningar i skolor i Stockholm och Eskilstuna- Sagan om solen och stormen respektive Händer. Den första bygger på en fabel av Aisopos om kampen mellan stormen och solen, om vem av dem som kan få av en man hans kappa. Vera Nilsson gjorde figuren till en kvinna. Målningen är fylld av en stark och intensiv rörelse, av virvlar i blått, gult och grönt. Händer är en berättelse om människohanden, dess arbete och verksamhet. Vera Nilsson var också en av initiativtagarna till de stora satsningarna på konst i Stockholms tunnelbana och utförde själv mosaikpelaren. ”Det Klara som aldrig försvinner på T – centralen 1957”. I likhet med många andra konstnärer ville hon göra god konst tillgänglig för alla och i flera avseenden var hon pionjär. 1954 valdes hon in i Konstakademin för De fria konsterna som första kvinna under 1900-talet och fick 1948 som första kvinna ta emot Prins Eugen-medaljen.

Under 60-talet tillkom ytterligare en apokalyptisk målning som har lockat till samma tolkningar som de dramatiska landskapsvisionerna, vilka målades under första världskriget. Man har läst in granatkrevader och alla krigets fasor i det öländska landskapet och som August Brunius hyllat hennes vilda sinnelag och hennes vilda teknik. Samma sårade jordskorpa framträder i målningen I förvillelsens tid, nu som en sprängningshotad himlakropp i violett. Världssituationen präglas av hotbilder, kärnvapenkrig, atombomber och miljöförstöring. Framtiden är mörk, mänsklighetens dunkla krafter hotar att ta överhanden. Men Vera Nilsson blir aldrig en moraliserande realist, budskapet står i centrum och konsten blir en inre angelägenhet. Hon lever i en omvälvande tid, men Vera Nilson tycks aldrig tappa tron på konstens kraft att ge människorna nytt hopp. Denna kultursyn och detta aktiva intresse är en viktig grund för Vera Nilssons konstnärskap. Hennes konst hör på flera sätt till de hemlighetsfulla i svenskt 1900-tals måleri. Det är ett starkt personligt måleri, där en explosiv form och en uttrycksfull färg i samverkan med den motiviska inlevelsen gör hennes målningar till själsliga dokument. Hon beskrivs som en outsider och solitär i den svenska 1900-talskonsten, egensinnig och självständig, orädd och färgstark. Hela sitt liv var Vera Nilsson en målare som behöll den intensiva känslan för mystiken.

Som en röd tråd i Vera Nilssons måleri löper hennes politiska och mänskliga engagemang. Under hela sitt vuxna liv var hon engagerad i världsmedborgarrörelsen, atombomb- motståndet och fredsrörelsen och under sina sista tio år i antikärnkraftsrörelsen. Hon ville peka på det oerhörda i vad det innebär att vara människa, med människans lyckomöjligheter och tunga ansvar. Vera Nilsson var en konstnär som skapade bilder om vilka hon en gång yttrade: ”kan jag ge människorna något av glädje och intresse så är det genom dem”. Hon avled den 13 maj 1979 verksam in i det sista. Det var mycket viktigt: ”Ty denna konstnär fattar ej konsten som en kräsen lyx utan som en djupt allvarlig och nödvändig sak, en sida av livet som angår alla” hade Axel Romdahl skrivit.

Det sista hon arbetade med före sin bortgång var ett flerspråkigt vykort med uppropet som bar den svenska texten: ”Kvinnor. Stoppa upprustningarna! samt till världens kvinnor från de svenska kvinnorna; ”Rädda livet! För detta budskap vidare”!

Lena Månsson

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om samhället | 29 maj, 2013

Jag är ju Putin

jag är ju Putin, Vladimir den andre danar mitt Ryssland, Pusjkin är död det finns bara en som jag sårad stolthet är vår väg     Tjetjenien, Ossetien, Georgien och Ukraina nya söta Ryssland Estland, Lettland och glesa ...

Av: Mats Waltre | Gästkrönikör | 08 september, 2014

Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

 Andreas Zingerle “Monitoring Harry Brooks” (2016), Courtesy the artist’s homepage.

Scambaiting- den bluffande konstnären

Komikern James Veitch får, precis som vi andra, en väldig massa skräppost i sin inkorg, men istället för att kasta dem i papperskorgen så svarar han på dem. På Youtubekanalen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 13 juni, 2017

Dagmar Norell och omvändelse

Det finns hos vissa människor idag en övertro på vetenskapen. De kan endast tro på det som kan bevisas, vilket säkert är ett hinder för att leva helt och fullt ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 25 juni, 2012

Breven till en död vän

Ur en ny bok av Cecilia Persson

Av: Cecilia Persson | Utopiska geografier | 07 november, 2017

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet

Västerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 13 juli, 2010

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | Musikens porträtt | 30 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.