'> '>

Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

Trulson! Var är du?



 Anders Trulson från Svenskt Porträttgalleri via WikipediaFör hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har två levnadsteckningar publicerats om Trulson – den ena skriven av Ewert Wrangel (1912), den andra av Nils Gösta Sandblad (1944) – men för en bredare allmänhet är han inte särskilt känd idag.

Trulson föddes den 14 juli 1874 i Tosterup på Österlen. På 1890-talet studerade han vid konstakademierna i Köpenhamn och Stockholm och därpå vid målaren Kristian Zahrtmanns skola i den danska huvudstaden. Han gjorde sig främst känd som porträtt- och landskapsmålare och var huvudsakligen verksam i Skåne, åtminstone fram till 1906 då han för första gången åkte utomlands på en studieresa till Sydtyskland och Norditalien. Under de följande åren besökte han Frankrike, Holland och Belgien. Tack vare kontakterna med Zahrtmann gick Trulsons sista resa till mellersta Italien.

1883 besökte Zahrtmann för första gången den stillsamma bergsbyn Civita d’Antino i Abruzzo, drygt tio mil öster om Rom. Där skulle han, fick han veta, finna Italiens vackraste människor – de skönaste modeller en konstnär kunde önska sig. Han anlände till Civita i juni. Den sista halvmilen gick han till fots eftersom det inte var möjligt att ta sig uppför den branta, slingrande vägen med häst och vagn. Han hyrde in sig hos familjen Cerroni och fick disponera tre vitkalkade rum med stengolv och välvda tak. Han bodde precis ovanför stadsporten. Åt det ena hållet hade han utsikt mot torget. I motsatt riktning syntes en bred stentrappa som ledde ner till den kommunala brunnen. Han brukade stå i fönstret och betrakta byns fagra kvinnor när de gick fram och tillbaka för att hämta vatten.

Zahrtmann finner sig omedelbart till rätta i byn. Den 11 juni skriver han i dagboken att han har blivit vän med ”hela befolkningen som är så skön och naiv”. Han målar av brinnande lust. Människor är älskvärda och tillmötesgående och har inget emot att bli porträtterade. Han stannar månad efter månad i Civita d’Antino.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det blir oktober och vinskörd. Åsnorna är tungt lastade med vinsäckar gjorda av getskinn med pälsen vänd inåt. Zahrtmann njuter av att se byborna pressa musten ur druvorna. I dagboken skriver han: ”De står upp i de mäktiga murade karen och dansar med sina nakna ben musten ut.” I ett brev till en vän i Köpenhamn beskriver han traktens härliga vin: ”Man kan dricka sig ett rus utan att känna något obehag därav.”

Under de följande 20 åren kom Zahrtmann att besöka Civita otaliga gånger. Ibland var han där halvårsvis. 1900-1911 bodde han i byn varje sommar. Nästan alltid hade han sällskap av ett antal skandinaviska konstnärsvänner som också inkvarterades hos familjen Cerroni. Till de mer namnkunniga hör Peder Severin Krøyer, Marie Krøyer, Poul Christiansen, Peter Hansen, Ejnar Nielsen, Johan Rohde, Joakim Skovgaard, Edvard Weie samt svenskarna Karl Isakson och Anders Trulson.

Sommaren 1911 besökte Trulson Zahrtmann i Civita. Han anlände den 9 juni. Konstnärerna Poul Christiansen, Knud Sinding och Hjalmar Sørensen var också där. Ganska snart märktes det att Trulson inte var frisk. Han skyllde på dåliga njurar men de andra anade att det rörde sig om lungsot. Han var mager och blek, åt knappt något, blev lätt andfådd och drabbades ofta av våldsam hosta. De försökte förmå honom att söka läkare, men det ville han inte höra talas om.

Målning  av Trulson från CivitaTrulson blev för var dag allt svagare men arbetade ändå flitigt. Varje morgon gick han ut för att måla, stod där i vinden och kämpade för att inte staffliet skulle blåsa omkull. Den italienska familjen de bodde hos grät när de märkte att den svenske konstnären hade slutat att äta. På kvällen den 24 augusti överräckte Trulson en summa pengar åt Zahrtmann och bad honom se till att de modeller han hade anlitat skulle få betalt. Han hade då gått med på att bli undersökt av en läkare som hade konstaterat att Trulson led av långt framskriden lungtuberkulos. Han var sängliggande, men strax före klockan elva denna afton rusade han plötsligt upp ur bädden och skrek:

– Kom hit! Jag dör!

Han drabbades av våldsam blodstörtning. Kort därpå var han död. Ett par dagar därpå jordfästes han. Hela byn hade samlats på begravningsplatsen för att ta farväl av den svenske konstnären som hade vistats i Civita under tio veckors tid.

– Han kom hit som en främling men dog som vår vän, var det någon som sade vid graven.

En åsktung junieftermiddag kör jag uppför den branta, slingrande vägen som Zahrtmann första gången vandrade längs många år tidigare. Jag parkerar på torget vid kyrkan och beger mig ut i byn för att leta spår efter de skandinaviska konstnärerna. De är inte svåra att finna. Jag får genast syn på stadsporten som välver sig under huset där Zahrtmann och hans vänner bodde: Cerronis hus. På andra sidan skymtar den monumentala stentrappan.

Jag går genom gränden mot porten samtidigt som jag låter blicken vandra längs fasaderna. I Cerronis hus är fönsterluckorna stängda. Inte ett liv märks i byggnaden. Jag knackar på en dörr men ingen öppnar.

Målning  av Trulson från CivitaPå andra sidan stadsporten har en minnesplatta murats fast. Den är tillägnad Zahrtmann som mot slutet av sin levnad blev utnämnd till hedersmedborgare i Civita d’Antino. Byn tackar den danske målaren för hans generositet och all den skönhet han spred genom sin konst under många och långa vistelser i byn. Bybornas tacksamhet har också uttryckts på andra sätt. Den öppna platsen runt brunnen vid stentrappans fot kallas Piazzale Zahrtmann.

Även Peder Severin Krøyers minne vårdas. Han har fått en gata döpt efter sig. Men det där med danska namn är ju inte alldeles lätt, inte för italienare. Peder har blivit Peter och det egendomliga danska ø:et har helt sonika tagits bort. Således heter gatan Via Peter Severin Kryer.

Jag strosar fram och tillbaka längs Kryers gata, går ett varv runt Piazzale Zahrtmann, dricker några friska klunkar vatten ur brunnen och börjar sedan gå uppför den monumentala stentrappan i solgasset och hettan.

Tillbaka på byns centrala torg ser jag att kommunkontoret har öppnat efter middagsstängningen. En tjänsteman tar emot mig. Jag berättar att jag är intresserad av Kristian Zahrtmann och de andra skandinaviska konstnärerna som fordom brukade vistas i byn. Tjänstemannen upplyser mig om att många av artisternas tavlor fortfarande finns i Cerronis hus – för att inte tala om alla väggmålningar som lär pryda rummen. Tyvärr är de inte till allmän beskådan. Huset är privat och dess ägare är sällan i Civita d’Antino. Större delen av året bor de i Rom, eller om det nu möjligen är Milano.

– I första hand är jag inte intresserad av Zahrtmann utan av Anders Trulson, berättar jag. Den svenske konstnären dog ju och begravdes här i Civita. Jag skulle gärna vilja se hans grav.

– Han ligger på den gamla begravningsplatsen, säger tjänstemannen och förklarar hur jag ska hitta dit.

En bild av Zahrtmann som föreställer Trulson (och Poul Chrisitansen med ryggen till)Det är inte svårt. Det är bara att korsa torget och sedan följa lyktstolparna nerför backen. Det är omöjligt att missa.

Efter några hundra meter drabbas jag av känslan att jag har gått om inte vilse så i alla fall fullständigt fel. Jag följer visserligen de svarta lyktstolparna nerför branten, men ingen annan tycks ha gått här på åratal. Gräset växer högt. Man kan blott ana att det en gång i tiden fanns en upptrampad stig här.

Byn ligger redan långt bakom mig men jag kan fortfarande inte skymta något som liknar en begravningsplats. Jag tvekar, borde kanske vända om men fortsätter ytterligare en bit i hettan, i solen. Det är nästan outhärdligt varmt, ett oväder är på väg; stora svarta åskmoln vältrar sig över närmsta bergskam och hukspringer i allt snabbare takt åt mitt håll samtidigt som jag med viss försiktighet tar mig vidare genom det höga gräset, nerför den allt brantare sluttningen.

Till sist får jag syn på en långsträckt stenbyggnad med tegeltak. Det kunde vara en kyrka eller något slags kapell. Gallergrindarna i byggnadens port är i prydda med kors. En blixt klyver himlen och följs strax av en bedövande knall, men ännu inte en tillstymmelse till regn, solen fortsätter att gassa medan jag i allt svårare svettning irrar runt i byggnadens närhet på jakt efter en kyrkogård. Jag har nästan gett upp när jag plötsligt inser att det är själva byggnaden som är begravningsplatsen. Jag kikar in genom gallergrindarna och där inne kan jag ana gravstenar med årtal och namn.

Jag öppnar grindarna. Samtidigt som jag kommer in i byggnaden går solen i moln. På väggen sitter en skylt som i det dunkla ljuset berättar att denna begravningsplats övergavs för gott i oktober 1977. Det är mer än trettio år sedan. Här finns inte en själ. Bara jag och alla bortglömda döda.

Den gamla begravningsplatsen i Civita d'Antino där Trulson är begravd Foto: Johan WerkmästerJag smyger fram genom vitkalkade valv, som vore jag rädd att väcka alla dem som ligger begravda här, samtidigt som åskan mullrar utanför med all större kraft. Jag läser på gravstenarna men ingenstans finns Anders Trulsons namn. Jag smyger runt ytterligare ett varv men utan resultat. Till sist tappar jag tålamodet.

– Jävla Trulson! Var är du? ryter jag så att det ekar mellan valven.

I nästa ögonblick sker något egendomligt. Jag får syn på ett par gallergrindar – precis likadana som dem jag kom in genom – som jag tidigare inte lagt märke till. Det är som om de plötsligt hade uppenbarats där i väggen.

Jag öppnar grindarna och kommer ut i en liten igenvuxen, muromgärdad trädgård. Där, under höga brännässlor, är Anders Trulson begravd. På muren hänger en minnestavla, gjuten i grönärgad brons. Anders Trulson 1874-1911, står det. Inget mer. Bara hans namn och dessa årtal.

Åskan är mycket nära nu. Blixt och knall är nästan samtidiga. Jag står i en liten igenvuxen trädgård i Civita d’Antinos gamla övergivna begravningsplats och betraktar en grönärgad tavla till minne av en svensk konstnär som för nästan ett sekel sedan dog av blodstörtning här.

Av någon anledning känns det följdriktigt att skyarna öppnas. Regnet vräker ner, men jag kan inte förmå mig att ta skydd. Jag står där i regnet och fryser så att jag skakar.

Johan Werkmäster

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | Utopiska geografier | 06 juni, 2011

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 Maj, 2011

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito

Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.