Den nya flaggan?

Nytt från Nya Zeeland – flaggan fortsätter flamma stolt

I ”Sörgården”, den trevliga läseboken för folkskolans yngre åldrar som kom ut kring början av förra sekelskiftet och som trycktes om i många upplagor, finns en trevlig bild på en ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 mars, 2016
Essäer om politiken

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 05 november, 2011
Kulturen strippar

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | 20 juni, 2010
Essäer

Johanna forskar kring smärtan



Johanna Willenfelt Foto: Frida FrankerEn trafikolycka både begränsade och berikade Johanna Willenfelts liv. I Johannas konstutövande öppnades nya fält upp, bland annat ställer hon frågor kring smärta och kroppsligt medvetande. Härnäst väntar en utställning på Nordens hus i Reykjavik.

Stockholm. Våren 1999. Johanna närmar sig i maklig promenadtakt infarten till en innergård. I det dunkla valvet står en skåpbil som till synes är parkerad, men när hon spatserar in och passerar skåpbilen börjar den plötsligt att krypköra.
- Bilen skar av min väg och tryckte upp mig mot valvets tegelvägg. Jag pressades upp mot väggen med axel och rygg fast som i ett skruvstäd, säger Johanna Willenfelt.
Bland annat gick ledbanden av i Johannas vänstra axel vilket resulterade i en belastningsskada.
- Smärtan yttrar sig så att jag efter vad som anses normal belastning får kvardröjande värk och stramhet i muskulaturen. Det känns som att ständigt ha en muskelsträckning i hela axel- och bröstryggsregionen.
Begränsningar på såväl fritiden som i arbetet blev ett bistert faktum. Men i dag kan Johanna även se positiva aspekter med olyckan.
- Lika mycket som mitt konstutövande har fått lida av min oförmåga till arbete, så har det berikats mångfaldigt på sättet smärtans erfarenheter öppnat upp nya fält.
På grund av sin smärtproblematik arbetar idag Johanna mer varierat. Vid Konsthögskolan Valand har hon mejslat fram nya arbetsmetoder, bland annat jobbar hon med text som konst.
- Jag målar inte längre. Det är för statiskt. Jag jobbar mer forskningsbaserat genom att låta konsten och det teoretiska arbetet korsbefrukta varandra. Dessa undersökningar kan senare mynna ut i en utställning där jag i installationer kanske förenar text med teckningar eller ljud.

Johanna Willenfelt, Documenting Bodies: Epikris, 2010. Foto: Giorgi Makhniashvili Smärtan har även blivit ett tema för det konstnärliga arbetet. Ett konkret exempel är från Johannas magisterutställning på Göteborgs konsthall 2010. Där arbetade hon med sjukhusbritsens papper. Istället för den egna kroppens avtryck på papperet fanns en bild av patientens smärtberättelse i form av läkares journalföringar, som var sammanflätade med litterära fragment samt egna anteckningar.
- Jag använde mig delvis av arkivmaterial från Sahlgrenska sjukhuset, delvis av mina egna journalhandlingar, men även av de berättelser som jag hade fått av andra som också lider av långvarig eller kronisk smärta. Verket är både fiktivt och dokumentärt. Jag adderar lager av text för att skapa olika nivåer och på så sätt bryta upp sammanhang och formulera nya berättelser.

Verket ställer frågor om hur vi ser på andras smärtkroppar, hur vi påverkas av dem och hur läkares och andra människors omdömen om vår smärta bidrar till att forma vår identitet. Johannas frågeställningar kring smärta och kroppsligt medvetande fyller flera syften.
- De verkar terapeutiskt genom att de bearbetar min egna kroppsliga smärta. Men framförallt avtäcker de den, vilket som konstnär medför att jag öppnar upp för granskning av en större struktur. Jag intresserar mig för de faktorer som i ett specifikt sammanhang ger ett visst fenomen legitimitet eller företräde framför andra. Och som påverkar en människas sjukdomsberättelse.
- Här kan ibland, fortsätter Johanna, de målande, symboliska bilder patienten i kliniska sammanhang ombeds använda för att beskriva sin smärta korrespondera dåligt med ganska trubbiga metoder som man i många fall mäter eller skattar smärta på.
Och här tar det filosofiska fältet och etiken vid, menar Johanna.
- Jag tänker att det kan vara konstens roll att kommunicera det obegripliga smärtfenomenet på ett sätt som öppnar upp för nya reaktioner på både sin egen och andras smärta.
Johanna Willenfelt är född och uppvuxen i Aneby i norra Småland. Redan som barn närde hon konstnärsdrömmar.
- Min faster målade och förestod en butik för konstmaterial. Så hon försedde mig och min syster med akvarell och pasteller. Jag minns att det var väldigt lusfyllt.

Johanna Willenfelt, Documenting Bodies: Epikris, 2010. Foto: Giorgi Makhniashvili Hon har sedan dess tröskat igenom flera förberedande konstutbildningar, däribland Gerlesborgsskolan och Basis Konstskola i Stockholm. 2010 avlade hon sin magisterexamen i Fri konst vid Konsthögskolan Valand. Och därefter har hon lagt ut födkrokar lite varstans.
- Jag söker allt från brödjobb till allt som går att få inom kultursektorn. Och sen söker jag såklart stipendier.
Tecknandet vill Johanna fortsätta med eftersom det inte belastar musklerna i lika hög grad som måleriet. Tidigare har hon illustrerat för tidskriften Bang och Rädda barnen, svartvita bilder med en ironisk tagg. För tillfället arbetar hon inför en grupputställning på Nordens hus i Reykjavik.
- Just nu kan jag inte säga nåt om mitt pågående arbete förutom att vi alla ska jobba kring temat natur och kultur. De jag ska samarbeta med är ett konstnärskollektivt som heter Slippery Terrain.

När Johanna inte arbetar med sin konst så ägnar hon sig gärna åt film, böcker och att träffa vänner. Dessutom pluggar hon kontinental filosofi på distans vid Södertörns högskola.
- Det gäller att förhandla med kroppen om tiden så att jag också hinner vila och träna för att motverka att smärtan tar över.
- Filosofin, till exempel, stimulerar och är användbar i det jag gör. Den ligger nära konsten.
I framtiden vill hon hitta fler forum att uttrycka sig i. Kanske essäskrivande.
- Jag hade en handledare på konsthögskolan som varje gång vi träffades undrade om jag hade bestämt mig för om jag ville göra konst eller skriva. Jag vill göra både och, svarade jag alltid. Och ja, det vill jag fortfarande. Jag måste bara lyssna på kroppen, säger Johanna och skrattar.

Nicklas von Matérn

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.



Ur arkivet

view_module reorder

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet

Foto · Carl Abrahamsson Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 oktober, 2007

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.