Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | 20 Maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Helena Häger – Jorden är ett embryo inuti universums livmoder

Helena Häger, 20 år, från Kristinehamn, bor på Öland. Jag vill omfamna den impulsiva poesin men samtidigt dra paralleller till någonting större. Hitta metaforer och samband mellan olika ting. Ibland ...

Av: Helena Häger | 11 februari, 2013
Utopiska geografier

Stefan Whilde

Anteckningar om getter, sjömän, åtgärdspaket och musik!

1. Vi har nu gått in i getens år. Fred och harmoni väntar enligt kinesisk lära. Hälsa och motion dessutom. Efter ett oroligt 2014 i lilla Sverige och stora världen ...

Av: Stefan Whilde | 01 april, 2015
Stefan Whilde

 Maijishans grottor

En sommardikt av Percival

Dikten "De nya Mästarna" är en text som inom sig bär en vision av en kommande tids musikskapare. Här avses de människor (jordiska och ojordiska) som inser att hela mänskligheten ...

Av: Percival | 28 Maj, 2017
Utopiska geografier

Johanna forskar kring smärtan



Johanna Willenfelt Foto: Frida FrankerEn trafikolycka både begränsade och berikade Johanna Willenfelts liv. I Johannas konstutövande öppnades nya fält upp, bland annat ställer hon frågor kring smärta och kroppsligt medvetande. Härnäst väntar en utställning på Nordens hus i Reykjavik.

Stockholm. Våren 1999. Johanna närmar sig i maklig promenadtakt infarten till en innergård. I det dunkla valvet står en skåpbil som till synes är parkerad, men när hon spatserar in och passerar skåpbilen börjar den plötsligt att krypköra.
- Bilen skar av min väg och tryckte upp mig mot valvets tegelvägg. Jag pressades upp mot väggen med axel och rygg fast som i ett skruvstäd, säger Johanna Willenfelt.
Bland annat gick ledbanden av i Johannas vänstra axel vilket resulterade i en belastningsskada.
- Smärtan yttrar sig så att jag efter vad som anses normal belastning får kvardröjande värk och stramhet i muskulaturen. Det känns som att ständigt ha en muskelsträckning i hela axel- och bröstryggsregionen.
Begränsningar på såväl fritiden som i arbetet blev ett bistert faktum. Men i dag kan Johanna även se positiva aspekter med olyckan.
- Lika mycket som mitt konstutövande har fått lida av min oförmåga till arbete, så har det berikats mångfaldigt på sättet smärtans erfarenheter öppnat upp nya fält.
På grund av sin smärtproblematik arbetar idag Johanna mer varierat. Vid Konsthögskolan Valand har hon mejslat fram nya arbetsmetoder, bland annat jobbar hon med text som konst.
- Jag målar inte längre. Det är för statiskt. Jag jobbar mer forskningsbaserat genom att låta konsten och det teoretiska arbetet korsbefrukta varandra. Dessa undersökningar kan senare mynna ut i en utställning där jag i installationer kanske förenar text med teckningar eller ljud.

Johanna Willenfelt, Documenting Bodies: Epikris, 2010. Foto: Giorgi Makhniashvili Smärtan har även blivit ett tema för det konstnärliga arbetet. Ett konkret exempel är från Johannas magisterutställning på Göteborgs konsthall 2010. Där arbetade hon med sjukhusbritsens papper. Istället för den egna kroppens avtryck på papperet fanns en bild av patientens smärtberättelse i form av läkares journalföringar, som var sammanflätade med litterära fragment samt egna anteckningar.
- Jag använde mig delvis av arkivmaterial från Sahlgrenska sjukhuset, delvis av mina egna journalhandlingar, men även av de berättelser som jag hade fått av andra som också lider av långvarig eller kronisk smärta. Verket är både fiktivt och dokumentärt. Jag adderar lager av text för att skapa olika nivåer och på så sätt bryta upp sammanhang och formulera nya berättelser.

Verket ställer frågor om hur vi ser på andras smärtkroppar, hur vi påverkas av dem och hur läkares och andra människors omdömen om vår smärta bidrar till att forma vår identitet. Johannas frågeställningar kring smärta och kroppsligt medvetande fyller flera syften.
- De verkar terapeutiskt genom att de bearbetar min egna kroppsliga smärta. Men framförallt avtäcker de den, vilket som konstnär medför att jag öppnar upp för granskning av en större struktur. Jag intresserar mig för de faktorer som i ett specifikt sammanhang ger ett visst fenomen legitimitet eller företräde framför andra. Och som påverkar en människas sjukdomsberättelse.
- Här kan ibland, fortsätter Johanna, de målande, symboliska bilder patienten i kliniska sammanhang ombeds använda för att beskriva sin smärta korrespondera dåligt med ganska trubbiga metoder som man i många fall mäter eller skattar smärta på.
Och här tar det filosofiska fältet och etiken vid, menar Johanna.
- Jag tänker att det kan vara konstens roll att kommunicera det obegripliga smärtfenomenet på ett sätt som öppnar upp för nya reaktioner på både sin egen och andras smärta.
Johanna Willenfelt är född och uppvuxen i Aneby i norra Småland. Redan som barn närde hon konstnärsdrömmar.
- Min faster målade och förestod en butik för konstmaterial. Så hon försedde mig och min syster med akvarell och pasteller. Jag minns att det var väldigt lusfyllt.

Johanna Willenfelt, Documenting Bodies: Epikris, 2010. Foto: Giorgi Makhniashvili Hon har sedan dess tröskat igenom flera förberedande konstutbildningar, däribland Gerlesborgsskolan och Basis Konstskola i Stockholm. 2010 avlade hon sin magisterexamen i Fri konst vid Konsthögskolan Valand. Och därefter har hon lagt ut födkrokar lite varstans.
- Jag söker allt från brödjobb till allt som går att få inom kultursektorn. Och sen söker jag såklart stipendier.
Tecknandet vill Johanna fortsätta med eftersom det inte belastar musklerna i lika hög grad som måleriet. Tidigare har hon illustrerat för tidskriften Bang och Rädda barnen, svartvita bilder med en ironisk tagg. För tillfället arbetar hon inför en grupputställning på Nordens hus i Reykjavik.
- Just nu kan jag inte säga nåt om mitt pågående arbete förutom att vi alla ska jobba kring temat natur och kultur. De jag ska samarbeta med är ett konstnärskollektivt som heter Slippery Terrain.

När Johanna inte arbetar med sin konst så ägnar hon sig gärna åt film, böcker och att träffa vänner. Dessutom pluggar hon kontinental filosofi på distans vid Södertörns högskola.
- Det gäller att förhandla med kroppen om tiden så att jag också hinner vila och träna för att motverka att smärtan tar över.
- Filosofin, till exempel, stimulerar och är användbar i det jag gör. Den ligger nära konsten.
I framtiden vill hon hitta fler forum att uttrycka sig i. Kanske essäskrivande.
- Jag hade en handledare på konsthögskolan som varje gång vi träffades undrade om jag hade bestämt mig för om jag ville göra konst eller skriva. Jag vill göra både och, svarade jag alltid. Och ja, det vill jag fortfarande. Jag måste bara lyssna på kroppen, säger Johanna och skrattar.

Nicklas von Matérn

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.



Ur arkivet

view_module reorder

Victoria Jordanovas exceptionella resonans

Inom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 13 april, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 6 2012

Veckans krönika skulle som vanligt handla om något aktuellt. Jag funderade på antingen den absurda ”Storebror-ser-dig-lagen” ACTA eller den inte mindre absurda svenska anslutningen till europakten. Då kom budet om ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 februari, 2012

Dervischdans. Foto: Wikipedia

I minnets och dansens universum

I dansens universum kan vi aldrig upphöra att dansa. Men dansar vi? Är vi helt fria i vår dans som är utan början och utan slut? För har vi en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 21 augusti, 2015

Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

”Underrepresenterad” och ”Spegla samhället”

Det ideologiska sammanhanget

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 10 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts