Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Gustav Klimt och Wien-Secessionen Del 1: Upprorsåren



 

Gustav KlimtGustav Klimts konst värdesätts såväl av en internationell publik som av konst- och kulturvetenskaperna. Många av hans verk har fått stor uppmärksamhet och är omnipresent i egenskap av reklambärare inte minst i Wien och Österrike, där man kan se hans bilder i alla möjliga sammanhang. Folk inreder sina badrum med Klimtkakel, hänger upp Klimtbilder i vardagsrummen i form av petis points-broderier, affischer, inramade produktioner eller hänger upp vykort på kylskåpen. Lika mycket som han präglade sin egen epok och var en pionjär för Modernismen i Wien, lika mycket tycks han vara omtyckt av dagens konstbeundrare. Anmärkningsvärt är att trots att hans verk har förvandlats och mångfaldigats i otaliga varianter har de varit motståndskraftiga mot sociala gränsdragningar. "Kyssen" pryder väggen i såväl studentrummet i form av en billig affisch som i burgna borgliga hem, men då kanske som lite dyrare inramade högglansiga reproduktioner. Mitt eget hem är inget undantag.

Klimt (1862-1918) var samtida med en hel kulturs och ett rikes katastrofala sammanbrott. Hans verk reflekterar i hög grad ett fin de siècle-samhälle mer än en realistisk uppgörelse med den sociala verkligheten i skuggan av det sönderfallande habsburgska riket. Under hans livstid betraktades hans konst som dekadent, en dåtida beteckning för sekelskiftet per se, d.v.s. en tid av nedgång och förfall. Idag har man ett annat synsätt på Österrike-Ungerns sista år, sekelskiftet 1800-1900, kanske som ett resultat av det nyvaknade intresset för kulturen under denna tid.

Gustav Klimt var 14 år när han skrevs in vid Konsthantverksskolan i Wien. Undervisningen inriktades på praktiska kunskaper och färdigheter med målsättningen att stärka förbindelsen mellan konstnärligt arbete och hantverksmässigt industriella produktionsformer. Konsten hade som uppgift att förädla människan. Den behövde inte vara funktionell, dess uppgift var att bidra till ett högre sinnestillstånd. Tanken var att om man omgav sig med vackra saker, skulle man må bättre och bli en mer harmonisk människa. Det handlade här om heminredning; möbler och prydnadssaker.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man föreställde sig att en estetiskt genomarbetad produkt skulle kunna hävda sig på marknaden, något som visade sig vara orealistiskt. På den tiden var bostadsbristen stor i Wien. Folk bodde mycket illa, ibland till och med i skjul och grottor och de möbler som die Wiener Werkstätte tillverkade hade mycket få personer råd att köpa. Möblerna blev dyra för gemene man. Därför blev tillverkningen och samarbetet med industrin ingen bra idé.

Däremot uppträdde borgerskapet i ökande utsträckning som uppdragsgivare för offentliga och privata byggnader och konstverk."Ringstrasse-projekten" gav arbete åt en hel generation konstnärer. Ringstrasse är den breda cirkulära gata, som ersatte ringmuren runt Wiens innerstad på uppdrag av kejsaren Franz Joseph I tiden efter 1860. De påkostade fasaderna utefter gatan har gett namn till den historiska stilen "Ringstraßenstil", som är typisk för perioden 1860-1900. Men missnöjet med undervisningen i Konsthantverksskolan som den historicistiska konstdoktrinens högborg kom till uttryck redan under skolans första två decennier.

MedicineFörst när secessionisterna övertog skolan ersattes kopierandet med självständig konstnärlig kreativitet. Men flera av de element som karaktäriserar Klimts stil kan säkerligen föras tillbaka på skolans "konsthantverksmässiga" utbildning.

Efter skolan lyckades Klimt inleda en betydande karriär. Tillsammans med brodern Ernst och Franz Matsch bildade han ett "konstnärscompagnie" och utförde utsmyckningsuppdrag i det habsburgska rikets provinser och åren 1886-1888 arbetade trion med takmålningarna i Burgtheaters båda trapphallar och i Konsthistorisches Hofmuseum. Klimt fick även i uppdrag att porträttera publiken på den gamla Burgtheaterns sista föreställning 1888 i 1800-talets borgerliga anda och formspråk. Målningen "Salongen i gamla Burgtheater" lovprisades av kejsaren och blev viktig för Klimts ställning som konstnär i Wiens societet. 1898-1899 arbetade Klimt med ett privat uppdrag för industrimannen Nikolaus Dumbas palats på Parkring i Wien, något som gav honom tillfälle att pröva och förverkliga sina idéer om "allkonstverket" det vill säga den totala psykologiska inverkan på en persons rumsuppfattning, som en inredning skulle kunna åstadkomma. Hela hus kunde utformas i enlighet med ett enhetskoncept, där varje detalj harmoniserade med helheten och ibland till och med påverkade vilka kläder husets inneboende skulle bära för att passa in i helheten. Denna tanke, detta koncept, kom senare att prägla utformningen av Secessionens utställningar.

Redan i de tidiga monumentala målningarna för Ringstrasse-byggnaderna hade Klimt använt sig av kvinnliga aktstudier med sina systrar som modeller. Hans syfte var att möjliggöra en identifikation med historiska gestalter genom kvinnofigurernas sinnlighet och erotiska utstrålning. Genom att levandegöra antika myter förlänar Klimt erotiken en hemlighetsfull historisk oskuld. Med sina antik-erotiska målningar protesterar han mot det sena 1800-talets skenheliga moral.

Efter tumultartade strider inom Österrikes dominerande konstnärsorganisation grundade Gustav Klimt tillsammans med Otto Wagner, Koloman Moser, Josef Hoffmann och Joseph Maria Olbrich "Die Wiener Secession" i maj 1897 med planer på en förnyad utställningstradition. Själva benämningen "Secession" var en protest. Namnet går tillbaka till den romerska "secessio plebis", plebsens uttåg ur republiken i protest mot patriciernas vanstyre. Secessionisternas tidskrift "Ver Sacrum" (helig vår), som blev rörelsens språkrör, hämtar sin titel från en ritual i antikens Rom, där unga män vigdes åt gudarna i tider av hotande fara.

PhilosophieKlimt blev Wiener Secessionens förste ordförande och strateg och kan i och med detta betraktas som en av den moderna konstens banbrytare. Med sin konst revolterade han mot fadersgenerationen både konstnärligt och politiskt och tog strid mot föråldrade konstnärliga ideal. Gustav Klimt uttrycker sig sålunda: "Varken det talade eller det skrivna ordet ligger för mig, särskilt inte när jag ska yttra mig om min egen person eller om mitt arbete (...) Den som vill veta något om mig som konstnär - det enda som är av intresse - bör studera mina bilder uppmärksamt och med deras hjälp försöka utskilja vem jag är och vad jag vill."

År 1900 kunde secessionisterna registrera många kulturpolitiska vinster. Konsthantverksskolan övertogs i en handvändning. Under direktören Felician von Myrbachs ledning reformerades skolan och Josef Hoffmann, Kolomann Moser och Arthur Strasser anställdes som lärare. I nära samarbete med Wiener Werkstätte kom skolan att bli en grundval för det "Modernas" genombrott i Wien, som uttryckligen avsade sig alla estetiska bindningar till historiska förebilder. Man ville ha en helt "ny början". Begreppet "modern" avser här en ny estetik som är avpassad efter dess egen tid enligt mottot: "Åt tiden dess konst. Åt konsten dess frihet."

År 1894 fick Klimt och Franz Matsch i uppdrag att utföra takmålningarna för Wiens nybyggda universitetsaula. Motiven skulle vara allegoriska framställningar av de olika universitetsfakulteterna med det föregivna temat "Ljusets seger över mörkret". På Klimts lott föll fakulteterna "Filosofi", "Medicin" och "Juridik". Redan skisserna till "Fakultetsbilderna" utlöste protester. Klimts synsätt var annorlunda, han vägrade att underordna sig det planerade förhärligandet av vetenskaperna och deras verksamhet i samhällets tjänst. Vad gäller målningen "Filosofi" presenterade han en bild på världen som "theatrum mundi" i barockens tradition. Traditionellt var barockens "theatrum mundi" indelad i Himmel, Jord och Helvete, men på Klimts skiss saknas själva Jorden. Nederst i målningens vänstra hörn står en åldring med ansiktet dolt i händerna. Jorden har smält samman med de två övriga regionerna. Gestaltar han här "Helvetet på Jorden"?

Åttiosju medlemmar protesterade vilt mot utkasten till takmålningarna och gav därmed upphov till en sensationsprocess. En konstdebatt utvecklades till en kulturstrid. I början ignorerade uppdragsgivaren, kulturministeriet, professorernas angrepp, men Klimts utkast för den andra bilden, "Medicin", fick striden att blossa upp ytterligare.

I en artikel i "Ver Sacrum" skildrar Ernst Stöhr målningen med orden:"Livet utspelas mellan tillblivelse och förgängelse, och livet själv ger på sin väg från födelse till död upphov till det djupa lidande, för vilket Asklepios undergörande dotter, Hygieia, funnit ett lindrande och läkande medel." När "Medicin" ställdes ut, blev det ett sådant liv att konflikten nådde det österrikiska riksrådet. Klimt hade blivit en belastning. Att protesterna mot den tredje målningen "Jurisprudens" kom att bli så aggressiva hade säkerligen att göra med det hån som Klimt redan hade varit utsatt för.

Klimt genomgick en djup personlig kris och nyorientering. Klimt avbildar rättsvetenskapen som en bestraffande och hämndlysten makt med utpräglat sexuella ambitioner. I bildens mitt står en naken gammal böjd man som hålls fast och nästan uppslukas av ett bläckfiskliknande odjur medan tre nakna kvinnliga furirer övervakar avrättningen. En av de främsta kritikerna till alla tre utkasten var Karl Kraus: "... för herr Klimt är begreppet jurisprudens uttömt med brott och straff, rättskipning är liktydigt med att "åka dit och få på nosen".

JurisprudenceKlimt nekades ställa ut "Jurisprudens" på världsutställningen år 1904 i St. Louis. Detta ledde till att han beslutade sig för att avsäga sig uppdraget för "Fakultetsbilderna" och betalade tillbaka alla förskottsbetalningar. I en intervju säger han: "Det får vara nog med censuren. Jag tar till självhjälp. Jag vill bryta mig lös. Jag vill ta mig ur alla dessa bedrövliga löjligheter som bara hindrar mitt arbete och finna tillbaka till friheten. Jag avböjer all statlig hjälp, jag avstår från allt ... Staten ska inte kunna inrätta utställningsväsendet och det konstnärliga uttrycket åt sig som en diktatur, där det i stället vore dess plikt att uppträda som förmedlande och kommersiell faktor och helt och hållet överlåta det konstnäriga initiativet åt konstnärerna..."

Koloman Moser och Erich Lederer köpte de tre utkasten. "Medicin" hamnade i Österreichische Galerie och målningarna "Filosofi" och "Jurisprudens" köptes av baron Bachofen-Echt. Under Hitlertiden "ariserades" de, det vill säga konfiskerades som judisk egendom av staten. I maj 1945 brändes de tre verken upp på slottet Immendorf i Niederösterreich, när de flyende SS-trupperna satte eld på slottet.

Fortsättning följer...

 

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.