Saxå konsertlokalen Foto Björn Gustavsson

Om Saxå kammarmusikfestival

Saxå kammarmusikfestival: artister som verkligen brinner för kammarmusik möter här en publik som gör detsamma. Och resultatet blir därefter.

Av: Björn Gustavsson | 12 september, 2016
Essäer om musik

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | 08 december, 2014
Gästkrönikör

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth



Ron Nameth, Stockholm 1986. Foto: Carl AbrahamssonI samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten tidsresa bakåt. Själva kärnan i utställningen är en kort film av amerikanen Ron Nameth och även uppblåsta stillbilder från denna. Nameth var på några stycken av dessa speciella kvällar på "Little Richard's" i Chicago 1967 och filmade för fullt. Den färdiga filmen, "Andy Warhol's Exploding Plastic Inevitable", är kort, bara cirka 15 minuter, och visar i snabba klipp den show som omgav Velvet Undergrounds spelningar.

Lösryckta bilder av ljusspel, bandet, dansarna, väggarna och så vidare i psykedeliska färger, till bandets ultraklassiska låtar "I'll be your mirror", "Venus in furs" och "Heroin" skapar en verkligt stark upplevelse och ger en skön smak av hur det var på Velvets konserter under deras tidiga storhetstid.

Nameths kortfilm blev senare lite av en kultfilm och visades sporadiskt på filmfestivaler över hela världen, bland annat i Stockholm 1985, där jag såg den första gången. Följande intervju med Ron Nameth gjordes ursprungligen 1986 för fanzinet LOLLIPOPs Velvet Underground-special, av mig, Peter Sjöblom och Erik Lindgren.

Hur kontaktade du Velvet Underground? Hade du hört musiken eller hade du bara hört talas om gruppen?

- Jag kände till Andy Warhol, och även Velvet Underground och The Exploding Plastic Inevitable Show. Vi träffades i Chicago och jag berättade att jag ville göra en film med dem. Jag gjorde många musikfilmer på den tiden, ett slags föregångare till rockvideor, fast på 16-mm film. Det var mycket som hände med rockshower på den tiden, med ljusspel och så vidare och jag hade jobbat mycket just med ljusspel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad hade du hört om Velvet Underground?

- Jag hade hört deras musik och kände till vad Warhol sysslade med. Det intressanta med musikfilm är att man inte behöver "förklara" musiken på ett dokumentärt vis. Jag ville göra en renodlad musikfilm som var spännande att se på. Bara något visuellt, inga diskussioner.

Var showen så fantastisk som man läst?

- Ja, den var helt fantastisk. I San Francisco hade man använt mycket ljusspel på de olika klubbarna, med hela LSD-grejen och allt det där. Ljussättningen var en viktig del av musiken. Man skulle inte bara höra utan även uppleva, vara en del av det hela.

Jag har alltid fått ett intryck av att Velvets förkastade hela hippiekulturen.

- Absolut. Det var främst Warhol som använde ljusspelen, inte Velvets. Det var ju "hans" filmer, "hans" dansare och så vidare. Velvet Underground var det band som passade bäst för att "illustrera" Warhols bilder. Han visade "Vinyl" och en massa andra filmer, "Trash" bland andra. Det var väldigt New York-präglade filmer. Han tog teman som till exempel våld ur den amerikanska kulturen, teman från gangster- och Western-filmer, sådant som förekommit i Hollywoods produktion. Han visade allt i långa, maximalt utdragna episoder, i motsats till Hollywoods uttänkta och effektiva handlingar.

Eftersom du såg showen genom en kamera måste du ha varit extra observant. Hur reagerade publiken?

- Showen var på en nattklubb och där var en stor blandning av människor. Många, konstnärer och andra, kom för att det var Andy Warhol. Och sedan fanns det ju folk som var intresserade av musiken. Några flippade ut helt, andra bara stod helt still. Jag koncentrerade mig inte så mycket på musiken som på showen, vad som hände och så. Jag försökte bara skildra själva upplevelsen i ljud och bild, utan berättande.

Hur förberedde du dig för inspelningen?

- Jag bara gick in med kameran och filmade. Det var det. Jag ville inte förbereda så mycket.

Hade Velvets något inflytande över ditt arbete?

- Absolut inte. Ingen brydde sig alls, allra minst bandet. Det var bara jag, kameran och upplevelsen. De spelade varje kväll i ett par veckor, så jag gick dit ganska många kvällar. Först filmade jag mörka miljöer där filmer och ljus blixtrade till, så jag använde väldigt snabb film. Jag försökte leva med varje kväll och låta upplevelsen växa.

Hur mycket filmade du totalt?

- Ganska mycket. Jag använde bara 13 minuter men jag måste ha filmat minst tre-fyra gånger så mycket.

Var det du som spelade in ljudet?

- Ja, vi spelade själva in där någon kväll. Filmljud är ju dåligt i sig på 16 mm. Vi hade ingen möjlighet att mixa eller så, så det blev primitivt.

Kommer du ihåg några låtar som du valde att inte ta med?

- Det var inte så att jag valde de låtar jag tyckte bäst om, utan de som kom med var de som passade bäst in under de 13 minuterna. Filmen börjar lite stillsamt, några ljus blixtrar till, filmer syns. Sedan stegras allting för att till slut explodera.

Så du försökte visa hela showen på 13 minuter?

- Ja, den var ju mycket, mycket längre.

Du jobbade där flera kvällar. Hade du någon kontakt med bandet?

- Inte mycket mer än den kontakt vi hade i början. Jag hade pratat lite med Andy Warhol och lite folk kring honom. Och lite grann med John Cale.

Vad fick du för intryck av medlemmarna?

- John Cale är John Cale och han har en egen slags energi. Den kan man nästan känna i filmen, den elektriska energi han hade. Lou Reed... Vissa kvällar var Lou Reed inte ens med. Han var upptagen på annat håll.

Hur var deras attityd gentemot spelningarna?

- Som deras allmänna attityd mot allting. De spelade och det var det. De levde sig in i musiken, var ganska spända men gjorde det de kände för.

Hur var dansarna?

- Gerard Malanga och Ingrid Superstar var huvuddansarna, men ibland var de flera. Allt var mycket improviserat. Warhol regisserar inget, han bara sätter ihop saker som får utvecklas själva. Ibland levde sig dansarna in så mycket att de gjorde en helt egen show.

Träffade du Velvet Underground eller Andy Warhol efter filmandet?

- Jag har träffat Warhol ett par gånger och John Cale också. De har säkert sett filmen i och med att den distribuerades i New York. Senare fick filmen pris i USA och i Australien. Det var ett bra bevis på att allt hade fungerat. Showen var en del av Velvet Underground och vice versa och det hade varit omöjligt att separera dem. En perfekt blandning.

Hur stora var de vid den här tiden?

- De hade passerat "underground"-stadiet och var på väg att bli kända. De hade ju ett par plattor bakom sig och behövde inte längre begränsa sig till lokala barer i New York.

Var "Little Richard's" fullpackat?

- Ja, det var därför de förlängde allt. De hade en vecka bokad, men spelade i två. Det var bra för mig eftersom jag fick mer tid att filma. Det var en väldig blandning i publiken. "Little Richard's" låg i gamla delen av Chicago och det var inte direkt någon undergroundklubb.

Vilka grupper hade du arbetat med innan Velvet Underground?

- Mest med kompisar som var musiker, inga direkt kända. Jag jobbade lite ihop med John Cage. Vi gjorde två stora multimedia-shower, en för cirka 80.000 personer på en enorm arena. Vi hade nog 52 högtalare och 48 projektorer spridda. Visst skulle man kunna göra sådana saker idag men folk tycks inte längre reagera på samma sätt. Då exploderade allting. Warhol, San Francisco-hippierörelsen och allt det där. Allt det audiovisuella var en förlängning av hela drogrörelsen. Folks sinnen var öppnare då. Enda sättet att illustrera drogupplevelsen var genom multimedia. Ljud och bild kommer från lite varstans. Velvet Underground hade väldigt hög volym och filmerna blåstes upp bakom dem. Men de hade ändå en väldigt hård östkustattityd. Med mycket hårdare droger och känslan för New York. I väst var det "flower power" och helt annorlunda. Det finns så många människor i New York och det påverkar ju folk. I Los Angeles är allt så utspritt och det finns mycket sol och så vidare. Det är en helt annan upplevelse.

Har du sett Warhols film med Velvets?

- Nej, jag visste inte ens att det fanns en. Han gjorde filmer och sedan stoppade han in dem i någon hylla. Många är helt bortglömda. De filmade dygnet runt, tittade på rullarna ett par gånger och stoppade sedan undan dem.

Verkade EPI-showen dyr att göra?

- Nej, det var bara Andy och en kille till som skötte ljuset. Men Andy gjorde inte så mycket. Han var bara Andy Warhol.

Vad tyckte du om Velvet Underground då du gjort filmen?

- Jag trodde att de skulle fortsätta och bli större. De var ju inte direkt kommersiella. De skulle aldrig bli som Rolling Stones eller så. Jag hade varit mycket i San Francisco och jag bodde i Chicago, rhythm'n'bluesens stad, en hård stad. New York är mer avant garde och existentialism så just det var intressant första gången jag såg dem.

Märkte du några skiljaktigheter mellan Cale och Reed?

- Ja, man märkte lite inom hela gruppen, även med Moe Tucker. Ibland märktes det i showen också, det var nog en del av det hela. Precis som Lou Reed är John Cale en väldigt mäktig och kraftfull person som styrs av det han vill göra. Lou Reed var mer inåtriktad där Cale fick det hela att explodera. Men det var bara en upplevelse. Jag är inte det minsta intresserad av att stå här och se vad som händer där borta. Man måste in och uppleva själv istället för att komma med förklaringar på allt.

Tycker du att regissören bör vara en del av det han skildrar?

- Det beror på vilken sorts film man gör. Det är klart att i en långfilm så är det genom rollerna man identifierar sig. I den dokumentära traditionen pekar man rätt ut i luften och säger "Det där finns där" och beskriver det. Ett annat sätt är att uppleva något. Försöker man få människor att uppleva något på film, kan den inte bli särkilt lång. Folk är inte vana vid att uppleva själva. De är vana vid andrahands- istället för förstahandsupplevelser. Blir det för långt står de inte ut och går. Det är som om de bara väntar på att få allt förklarat. Men det var inte därför jag gjorde filmen så kort. Det var mer en lek med bilderna och musiken. Jag gjorde inga beslut om hur lång filmen skulle vara. Först gjorde jag den längre, men jag var inte nöjd med resultatet.

Det finns många snabba klipp i filmen. Var det något som skulle visa hur du upplevde showen?

- Ja, men det var också beroende av de rent tekniska svårigheterna vid tagningarna. Det visade sig att det fanns så lite ljus i lokalen att jag fick filma med mycket låg hastighet. Det fick bli åtta bilder i sekunden för att få tillräckligt med ljus på varje bild. Sedan, genom att göra två kopior av varje bild, fick jag 24 bilder per sekund. Det medförde en speciell nervig effekt, vilket passade bra eftersom det var samma effekt som stroboskopen hade live.

I boken "Uptight" berättas att en av dem som skötte belysningen blev vansinnig, enligt Lou Reed på grund av stroboskopen. Det ska ha varit därför de började bära solglasögon på scen.

- Det var John Williams. Det var efter en show det bröt ut. Jag arbetade rätt mycket med honom för att få veta om ljussättningen. Det hade nog en mängd personliga orsaker också. Men, det är klart... Sitter man i en sådan miljö kväll efter kväll... Om stroben håller en viss rytm påverkar det hjärnvågorna. Alfarytmen i hjärnan är 13 cykler i sekunden. Hos människor med epilepsi, det vill säga instabila hjärnstrukturer, fångas den rytmen upp och de får anfall.

Har du fått några liknande reaktioner på din film?

- Ja. Inte så att folk får epileptiska anfall men några har gått därifrån med huvudet förvridet eller åtminstone med omtumlade ögon. När man ser det på video eller film kan man klara av det men föreställ dig showen på alla sidor om dig i alla tre dimensioner. Filmen kommer in i en helt annan tid-rymd-plats i hjärnan och likadant var det med showen. De använde medvetet stroberna till att ändra tidsbegreppet. Man var någon helt annanstans, som drogpåverkad.

Det var alltså inte bara "det skulle vara häftigt med en strobe", utan en från början uttänkt manipulering?

- Ja, de ville ändra folks referensramar helt och det gjorde de också. Jag tror att det var en väldigt hård miljö att vara i. Cale och Reed är hårda människor. John Williams var det inte.

Har du följt deras solokarriärer?

- Lite grann, men i och med att jag reste mycket runt jorden, så lyssnade jag inte på dem under två-tre år. Jag var i Nepal ett år. Det skulle inte ha varit samma sak att lyssna på Velvet Underground där!

Hade du kontakt med andra sorters grupper i stil med Mothers of Invention och Jefferson Airplane?

- Visst, men attityden hos dem var helt annorlunda. Man kunde dela upp allt i västkust och östkust, hur de upplevde allt, hur de klädde sig och så vidare.

Fick du någon uppfattning om hur gruppmedlemmarna såg på sig själva?

- Nej, inte direkt. De var väldigt coola. Väldigt drogiga och mycket coola.

Tror du att de levde det liv deras texter handlade om?

- Jag tror att det var det enda de gjorde. Det de sjöng om var deras liv.

När man läser "Uptight" verkar de väldigt trevliga och städade. Moe Tucker bodde hemma hos sina föräldrar och så vidare.

- OK, Lou var mycket speciell och det var Moe också. Vad du läste var nog inte helt fel, men allt gav ett intryck av att det var en hård miljö. Men kom ihåg att jag bara hade kontakt med dem på ett yttre plan, inte på det privata planet.

Hur tror du att showen påverkade folk?

- It probably blew a few minds! Inte så att folk förändrade sina liv men de blev nog rätt omskakade just då. Volymen var mycket hög och ljusen mycket starka. Man blev tvungen att försöka blunda och sluta öronen. En del gick, de klarade inte av det. Andra kom tillbaka senare. Det var mycket påfrestande att jobba därinne. Jag minns att jag var helt slut efter varje tagning. Det var ungefär så att jag filmade med ett öga och höll koll på vad som hände med det andra. Jag såg åt två håll samtidigt.

Kan du jämföra musiken live och på skiva?

- De spelade låtar från första och andra LP-skivorna, med små variationer. Sedan spelade de någon låt jag inte kände igen. Personligen var jag inte så intresserad av musiken. Cale och Reed var intressanta.

Sa de någonting mellan låtarna?

- Nej. Det enda jag minns var något utrop från Cale om att publiken skulle hålla tyst. Det var genom musiken de kommunicerade.

I slutet av filmen är det bara rundgång.

- Ja, det var den låten jag inte kände igen. Den var lång. Den verkade i alla fall vara det. Folk blev helt slutkörda. Det bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Och de spelade den varje kväll.

Började de med låtarna och slutade med "oljudet"?

- Ja, det stegrades så. Filmen följer i miniformat en två-tretimmars-shows uppbyggnad.

Jag minns en piskscen under "Venus in furs".

- Ja, det var dansarnas egna lilla show. Ibland var Gerard Malanga riktigt hård mot Ingrid Superstar. Men det var det som var Warhols grej, att han lät alla göra vad de ville. De som såg showen fick verkligen mycket för pengarna, vare sig de ville det eller inte.

Hade Velvet Underground någon intellektuell attityd eller var det bara rock'n'roll?

- De var inte bara en rock'n'roll-grupp. De var helt och hållet Velvet Underground och inte rock'n'roll. Det var en kombination av hård rock och det speciella sound som kom från samspelet mellan Cale och Reed. Där fanns också inslag av experimentell musik. Cale hade ju påverkats av John Cage och LaMonte Young. Orsaken till att de spelade var ju att de hade mycket gemensamt.
De såg saker på ett likadant sätt. Jag gjorde filmen eftersom det låg en massa energi och kraft i gruppen. Jag var inte det minsta intresserad av att dokumentera, men jag antar att när något som Velvet Underground "inträffar", så är det intressant att kunna återvända till det och se allt på nytt.

 

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Livspusslet – hur får man ihop det?

Alla pratar om det. Skriver om det. Läser om det. Funderar på det. Livspusslet. Alla har ett livspussel i Sverige.Kändisar har också ett livspussel. Med bitar som inte går ihop ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 24 april, 2013

Fotboll på liv och död

Den senaste tidens tragiska händelse i Helsingborg visar än en gång hur fotboll väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 april, 2014

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 juli, 2010

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 maj, 2015

Författaren som termometer i samtidens röv

   Klas Östergren. Foto: Cato Lein Författaren som termometer i samtidens röv Tidningen Kulturens Crister Enander har träffat Klas Östergren i ett kylslaget landskap. Vädret stämmer. På något obegripligt sätt gör det ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 12 januari, 2007

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

 Tage Aurell

existentialisten från Mangskog

Tage Aurell (1895-1976) är en, enligt min mening, alltför förbisedd författare idag. Han var dock en stor författare. Dessutom kan man med fog tolka honom som existentialist (med reservationer); något ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 11 juli, 2016

Minnet av Finland

För några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den ...

Av: Tobias Harding | Porträtt om politik & samhälle | 11 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.