Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Bob Colacello: Andy Warhols vapendragare



Bob ColacelloI samband med att Bob Colacellos fotobok OUT gavs ut 2008 och den stora Warholutställningen på Moderna i Stockholm ägde rum, ringde jag upp Colacello i New York för att prata lite om där och då och här och nu. Intervjun publicerades ursprungligen i pappersutgåvan av Tidningen Kulturen.

På våren 2010 dök en ny spännande fotobok upp, "Andy Warhol: Unexposed exposures", som Colacello satt samman. Den består av bilder som refuserades i samband med att Warhols "Exposures" kom ut 1979. Med anledning av detta, kanske en "smula" försenat, kommer här intervjun igen för alla nätofiler som av någon anledning inte sparat sina gamla nummer av TK. Historien är, som det ju brukar heta, alltid aktuell.

Då den blott 23-årige Bob Colacello 1970 fick ett samtal från Warhols närmaste man, Paul Morrissey, kunde han knappt tro att det var sant. Den ökända gruppen på skandalomsusade "The Factory" hade läst några av den unge Colacellos filmrecensioner och kallade upp honom till ett möte. När mötet var över hade Colacellos liv förändrats drastiskt - till det bättre.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mellan 1970 och 1983 arbetade Colacello som redaktör på Warhols Interview Magazine. I det att The Factory mer och mer utvecklades till ett centrum för tung konsthandel, befann sig Colacello i en drömsituation. Warhol som person och kulturellt fenomen innebar tillträde till allt och alla, från undergroundfilmare, konstnärer, jetsettare och politiker till aktuella kändisar. Colacello redigerade tidningen, skrev, intervjuade och... fotograferade dessutom vilt nattetid. Som det brukar heta, "hellre än väl".

Bilder från Studio 54, privata fester, vernissager, resor. Kändisar och åter kändisar. De charmigt spontana och grynigt svartvita bilderna må visa upp en förgylld värld men det finns inget som helst förskönande över dem. Tvärtom. Den kontrasten gör boken OUT (som Colacellos skvallerspalt i Interview kallades) till en riktig juvel. Boken blir en slags omedveten antropologisk dokumentation som i rusets ögonblick var spontan och kul men som 25-30 år senare får ett helt annat värde.

- Det handlar om en tid som det finns en slags glamourös aura kring, berättar Bob Colacello. Det finns mycket som gjorts om den tiden, även när det gäller fotoböcker. Men jag tror att det här är den enda där den som tagit bilderna verkligen var mitt i smeten. Alla bilder är liksom tagna på en meters avstånd. Jag visste inte hur man ställde in skärpan om jag skulle behöva gå längre bak. Jag tog inte bilderna som en professionell fotograf. Jag bara var där. Jag tog dem som en vän. Som en redaktör för skoltidningen.

- För det första var vi alla unga, svarar Colacello skrattande på frågan om var magin kom ifrån.
- Det fanns naturligtvis människor som Diana Vreeland som inte var så unga, men de hade en ung attityd och de hade levt under 50- och 60-talen och varit med om att skapa den här öppenheten. Den sexuella revolutionen, hippie-rörelsen, feminist-rörelsen, gay-rörelsen... Allt det där var saker som legat och kokat ett tag. På 70-talet kokade det över. Grytan exploderade och vi som var kring 20 då hade förmånen att kunna njuta av de triumfer som tidigare generationers strider hade medfört.

- Vi var den första generationen som var väldigt välbeställd, som utan problem kunde gå på college och vara fria. Kvinnorna frigjordes genom p-pillret och vi frigjordes alla av penicillin och andra mediciner som gjorde sexuellt överförbara sjukdomar enkla att behandla och bota. Aids hade inte dykt upp än. Aids var det som verkligen avslutade den här eran.

- Interview var en trendskapande kraft, fortsätter han. Andy Warhol var en trendskapande kraft. Man måste också komma ihåg att New York är annorlunda mot nästan alla andra amerikanska städer. New York domineras inte av en huvudsaklig affärsverksamhet. Inte av film, som Los Angeles. Inte av gammal societetsmakt, som Boston. New York har alltid varit en stad som bygger på flera olika affärsverksamheter och nya pengar har alltid strömmat in. New York är huvudstad för finans, konst, teater, mode och förlagsbranschen. Det finns så många element som utgör New York. Så det var enklare för den här typen av blandning. Jag tror att både Andy Warhol som person och Interview Magazine stod för idén om att blanda högt och lågt, "uptown" och "downtown", gay och straight, svart och vit. Vi trodde på att sudda ut gränser och skillnader.

Interview fick också oerhört mycket kritik för just detta, minns Colacello.

- I konstvärlden fanns det en åsikt om att konstnärerna inte borde umgås så mycket med sina rika kunder. Man ifrågasatte varför Interview gav så mycket utrymme till dem vi kallade "Millionettes", arvtagare och arvtagerskor, och inte till unga konstnärer. Det kanske var en legitim kritik. Men Andy och Interview handlade om glamour. Vi drogs till vackra och glamourösa människor. På det sättet var det elitistiskt och förmodligen inte så demokratiskt.

- Diana Vreeland sa alltid till mig, "Bob, en tidningsredaktörs arbete handlar inte om att ge folk vad de vill ha utan vad de inte vet att de vill ha, än." Hennes filosofi var att ständigt överraska läsaren. Det blev även min filosofi. Det är det fortfarande.
Efter att ha författat den extremt underhållande "Holy Terror" (1990), en bok om tiden med Warhol, har Colacello även skrivit en Ronald Reagan-biografi ("vår förste pop-president", som han själv uttryckt det.). Fascinationen inför mäktiga människors privata sfärer fortsätter att locka.

- Jag är mycket mer fascinerad av statsöverhuvuden och regeringsmedlemmar än jag är av filmstjärnor eller rockstjärnor, förklarar han. Jag skulle hellre träffa Juan Carlos av Spanien eller Angela Merkel än Angelina Jolie och Brad Pitt. De har makt och de påverkar våra liv. Jag tycker det är mer intressant att föra en konversation med folk som faktiskt sitter i regeringar och vet vad som pågår än med Hollywoodstjärnor som tror att de vet vad som pågår.

- Populärkulturen är inte längre vad den en gång var, förtydligar Colacello. Nu är den till och med för populär för mig. Den har sjunkit så lågt. Allting har dragits ned på lägsta möjliga minsta gemensamma nämnarnivå. Det är en trend som Warhol förutsåg och uppmuntrade. Jag har ambivalenta känslor inför min roll i det.

- Den bästa intervjun Warhol någonsin gjorde var i Stockholm 1968, då han ställde ut på Moderna Museet. Han sa, "I framtiden kommer alla att vara berömda i 15 minuter..." Han arbetade också för det här slags världsherraväldet som media har idag, som lett till att berömmelse är det allra högsta värdet snarare än någon form av talang eller erfarenhet. Det handlar om att bli berömd, hur eller vad man än gör. Jag tror vi är i Romarrikets sista skede. Jag tror att den västerländska civilisationen håller på att begå självmord.

OK, tillbaka till dåtiden då, försöker jag. När man läser om eran och de inblandade, verkar det ha varit ett ständigt pågående rus i vilket man, förvånande nog, även lyckades göra lönsamma konstaffärer. Colacellos diet bestod, enligt honom själv, under lång tid av vodka och kokain. Hur ser det ut idag? Är den excessiva kvoten fylld?

- Ja, jag slutade dricka och ta droger för över 13 år sedan, berättar han. För mig handlar det om en ny fas. För att ha kul idag, samlar jag klipp från tidningar och arkiverar dem. Klippen handlar om olika människor jag kanske en dag vill skriva om.

Finns det någon episod från eran som Colacello kommer ihåg som extra minnesvärd?

- Nej, det kunde egentligen ha varit vilken kväll som helst... Allt verkade så oskyldigt på den tiden. 70-talet var den oskuldsfulla tiden i vår dekadenta era. Eller den oskuldsfulla början på vår stora dekadens.

- Det bästa med att arbeta på Interview och med Andy var att han tillät mig att lära mig medan jag jobbade. Jag skapade saker medan vi arbetade på. Också den otroliga variationen av människor vi mötte och skrev om. Det blev en fantastisk utbildning. Jag var lycklig som inte behövde klättra på någon social stege. Jag anlände överallt tillsammans med Andy. Man flög direkt till toppen med honom.
Jag undrar om det mest är glada minnen som dyker upp när Colacello själv nu bläddrar i boken.

- Definitivt. Men det finns också en underliggande sorgsenhet eftersom så många människor är borta. Inte bara de som dog gamla. Det finns också många som dog långt innan de skulle behövt dö.

- Aids slog till hårdast mot de som var mest promiskuösa. Den slog undan den där känslan av att man inte behövde oroa sig för något. Vad som helst hade gått för sig, men plötsligt inte längre. Det var verkligen sorgligt i och med att så många kreativa människor dog så unga. Den slog allra hårdast mot konst-, mode- och litteratur-miljöerna. Aids slog hårt mot de miljöer som jag beskriver i min bok.

- Men sådant är livet. Då man blir äldre inser man att lyckan är flyktig men att även sorgen är flyktig. Man bara fortsätter.

Med den attityden arbetar Bob Colacello oförtrutet vidare, nu främst för Vanity Fair, med att porträttera framstående människor runt om i världen. I mångt och mycket är det samma internationella nätverk han jobbar vidare i.

- Jag har mycket att vara tacksam för när det gäller Andy, avslutar Bob Colacello. Andy gjorde det möjligt för mig att gå in genom öppna dörrar, men det var jag själv som gjorde det möjligt för mig att bli välkommen fler gånger.

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.