Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Finns de nån Gud tror du? ett reportage från brofästet

Vi satt på cementplattformen under bron, jag och Tinny. Den höga bron över forsen. Det blåste jävlar och därnere var allt äckligt. Drick sa jag. Jag dricker ju sa hon ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Sprida konst med datavirus

Jag minns ett datavirus som drabbade min hemdator Amiga 500 i slutet av 80-talet. På skärmen kunde man läsa: “Something wonderful has happened Your AMIGA is alive !!! and, even ...

Av: Mathias Jansson | 11 april, 2014
Essäer om konst

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen

Jag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns ...

Av: Tim Andersson | 22 april, 2010
Kulturreportage

Smärtans hydra



unica_manray 
Unica Zürn. Foto: Man Ray.

Smärtans hydra

Under en period då Unica Zürn hade bestämt sig att inte skriva böcker såg dessa ritningar ljuset. Unica Zürn överlever genom att skriva korta berättelser för tyska tidningar. Backgrunden är Berlin strax efter kriget. 1953 träffar hon Hans Bellmer (1902-1975) i Paris, och tillsammans med honom lever hon ett bohemiskt men stundvis tragiskt liv. Fattigdom och exalterande framgångar - speciellt litterära - upplever hon vid sidan om långa depressiva perioder.

Och det var i Paris som museet Halle Saint-Pierre presenterade  det första helt omfattande retrospektivet om henne, för några år sedan.. Utställningen bestod av ett hundratals ritningar realiserade mellan 1954-1970. Det var Ängeln som guidade mig dit.

unica_1 
 unica_2
 unica_3
 unica_4
 unica_5
 unica_6
 unica_7
Samtliga bilder är från museet Halle
Saint-Pierre i Paris.

En kryptisk mapp av Unica Zürn ängsliga inre landskap

Feminina gestalter med fjällar, ormar, spetstiga tusenfotingar, udda fåglar, rövväxter, sfinxer, tvåhövdade drakar, och andra underbara flygande monstervarelser, varelser som ofta lever i sällskap med geometriska figurer och spiraler med ögon.Unica Zürn undersöker ständigt smärtans hydra och det schizofrena mentala universumet genom att förväxla den kollektiva arketypen med en mer personlig psykisk filigran.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Jag insåg att hon var talangfull med sina 'automatiska' ritningar, sina oavbrutna grafiska melodier", skriver Hans Bellmer om hennes tidigare ritningar.

Berömd men blasfem är verket "Ett foto: Unica", som framställer Bellmer naken och fastbunden med mängder av deformerat kött omkring honom, fotot blev omslag till boken Le Surrealisme, même, med undertexten: att bevara fryst.

Utan att maskera en faderlig och samtidigt en aning patriarkalisk ställning mot Unica Zürn, uppmuntrar Hans Bellmer, konstnären till la Poupée, hennes konstnärliga fallenhet. Detta i motsats till andra surrealister som t ex André Breton som ignorerar och förtrycker sin hustru Jacqueline Lambas konstnärliga attityd genom att göra en musa av henne. Eller Yves Tanguy och Man Ray som aldrig förstod att deras fruar Kay Sage respektive Lee Miller valde dem bara för att de själva var konstnärer.

Hans Bellmer lät sig påverkas av Unica Zürns passion för anagrammen. I Anatomie de l'image, 1957 jämför Bellmer kroppen till "en mening som ber oss att bli värkt för att hennes riktiga innehåll ska åter komma i balans genom en serie av oändliga ordlekar".

Dessa teorier speglas i det redan citerade serieverket Die Puppe (1933-1954), som André Breton och Pierre Eluard beskrev som det första och enda surrealistiska objektet. Verket är ett kroppsligt anagram av disartikulerade ben, lår, kön och tuttar som intar andra, ibland skandalösa, funktioner än de naturliga.

Unica Zürns ritningar betonar en desperat men vital ambition mot en form och struktur som naturen inte kan inrama. Unica Zürn var besatt av kabbala och numerologi och förväntade sig dö vid 54 års ålder, ty 5+4=9 och 9 var hennes magiska nummer.

Unica gillar också texts anagram, redan 1954 publicerar galleriet Springer i Berlin Hexentexte (Häxans texter):10 anagram och 10 teckningar med ett postskriptum av Bellmer. Surrealisterna (gamla och nya) mottar Unica Zürn med entusiasm. Hon deltar i deras kollektiva utställningar, framförallt i den stora och sista internationella surrealistiska utställningen på Galleriet Cordier i Paris1959.

Tre egna utställningar följer den. På galleriet Le Point Cardinal, 1962, träffar hon Max Ernst som sammansätter en till Unica dedicerad kryptografi på utställningens bokkatalog.

Men Unica Zürn träffar också Henri Michaux (1899-1984), vars samlade konstnärskap har många beröringspunkter med surrealismen, men han tillhörde aldrig rörelsen. Överhuvudtaget är verken svåra att genrebestämma, men ett genomgående tema i dem är försöken att nå den undflyende varelsen som finns inom honom själv men som sällan ger sig till känna. Under 1950- och 60-talen försökte han tränga in i själens djup med hjälp av droger som meskalin, LSD och hasch. Det resulterade i bland annat böcker som Misérable miracle (Erbarmliga under), 1956 och Paix dans les brisements (Frid i bristningarna) 1957.

Mötet är konstnärligt givande för Unica Zürn men betyder också att hon börjar prova vissa droger som ger henne psykiska besvär. Unica Zürns mentalsjukhusbesök (som hon kallar "mina korta semesterdagar") blir flera. Michaux ger henne "vapen" för att kunna skydda sig mot de mentala konstellationernas ormgrop, meskalin alltså. Michaux blir Unicas ödets man och den är honom som hon porträtterar i Der Mann im Jasmin med undertexten Intryck från en sinnesjukdom, en bok som kommer ut ett år efter hennes död 1971.

Unica Zürns mest betydande verk: Mörk vår och Jasminmannen finns på svenska hos Vertigo. Michel Leiris hälsade Jasminmannen som årets viktigaste bok. Jasminmannen är en självbiografi hinsides alla normer och kanon, en bok i vilken den underbara Unica Zürn gör en alkemisk fusion mellan Nigredo och Albedo, mellan kreativitet och delirium, verklighet och fiktion, och broderar krönikor från "sjukdomens" inre, reportage om det kvinnliga vansinnets scenario. Unica Zürn förstod meningen i hennes existens, meningen var den ständiga flytten och destruktivitets behov. Trots detta kunde hon förvandla den valda destruktiviteten till konst.

Självmordet tar form

På det här sättet förverkligade Unica Zürn en inre rörelse och insikt som tillhörde livet intill det gamla förtjusande landet som vi kallar döden. Dunkler Frühling (Mörk vår 1967) är en kort erotisk roman där idéen om självmord börjar ta form.

Den 19 oktober 1970 åker hon hem från mentalsjukhuset. Kramar sin Hans Bellmer (som en sjukdom hade förlamat), ritar någonting på ett papper för att sedan kasta det. Livet var inte längre ett äventyr för Unica Zürn, allt hade blivit svarare och hon kände sig som i ett fängelse tillsammans med en livskamrat som hade blivit gammal och sjuk.

Hon tittade på Hans som hade somnat, luften luktade höst men vinden fläktade ro.

Unica Zürn ritade sin sista ordlek i luften. Ängeln hade inte vingar längre, så hon föll ned - så många våningar, Kanske med något kg siqualone i magen för att  bli det som hon hade för övrigt aldrig velat bli: en människoskugga. Ljuvare var att dö än sjunka i denna magma av psykofarma, lättare att upplösas i vinden än i denna gyttja. Hon kände i bröstet plågan under en klump av vingar; ålderdom & ordlekar.

Nu lyser hon i mörkret. I sällskap med en larv, en djup tanke, en blå blick och de övervintrande växternas knoppar. R.I.P.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Curved Cosmos Seen as Virtually Flat in the Universe: A Scaling Agreeing with…

  Truth spirit, enlighten and guide our researchOh Mary conceived without sin pray for us that have recourse to you A metaphysical geometrical representation of a curved cosmos seen through a flat ...

Av: Piero Benazzo | Essäer | 13 december, 2010

Den nya tidens skräck

  Den nya tidens skräck Dagens skräckscen kan man dela upp i mainstream och underground. Undergroundscenen exploderade egentligen redan år 2001 med Fred Vogels ökända August Underground, en nihilistisk sadism vars ...

Av: Magnus Blomdahl | Essäer om film | 18 september, 2007

Stefan Whilde

Livets mening på begriplig dialekt

Jag har en sommarstuga strax utanför en sydskånsk stad. Stugan ligger i en bortglömd by. Byn finns inte med på någon karta. Den blott och bart existerar, kan man säga ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 augusti, 2015

7. Nils-August

Ahh! Det där satans julpyntet, hur länge ska man stå ut med det, egentligen? Nu satte det fälleben på honom också, det var droppen! Han låg på köksgolvet och kom vare ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 27 januari, 2012

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 februari, 2011

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion

illustration Sabina A kterDahl Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion Konstantinopel utlöste diktarinspirationen hos 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert – och har ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 13 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.