av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jag mötte en målare



Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett oskuldsfullt sätt, inte utstuderat som en akademiker i säckiga byxor och dyr skinnarmbågad kavaj. Rocken med skärp, hatten, det bondsluga ansiktet (som skuret för en roll i Himlaspelet), den rörliga uppmärksamheten, de kvicka svaren som när de gällde konst gick via de gestikulerande stora händerna, som om kunskapen fanns där, i kroppen. "Rätt färg på rätt plats, det är det hela", sa han till den tillskyndande lokal-tvreportern.

Erik B. Gustavsson penselburken

Om Erik B. Gustavsson

Erik B. föddes i Eskilstuna 1913. Som sexåring studerade han i Allers familjejournal Marcus Larsson - den första förebilden, "natur bevarad i ett måleri", skrev han till mig i ett brev, tecken som även om de liknade verkligheten likväl var tecken (= konst). Som sjuåring fann han det absurt att om förmiddagen - den mest energiska tiden av dagen - sitta fast i en skolbänk, och skolkade. För ung att gå till sjöss tvingades han förstås tillbaka.

Det var då han via den blå halsådern på den pageklippta flickan i bänken framför hittade sina flyktlianer. Det skulle kunna skrivas en ny, och mänskligare, The Vivisector (Patrick Whites roman, på sv. Målaren) om pojken i skolbänken.
 
På akademin hade redan modellen eller naturföremålet och dess bakgrund blivit det avgörande motivet. En gång var pallen som modellen stödde foten på full av intorkad färg...det blev för mycket. Han doppade penseln i paletten och började måla pallen. Läraren Isaac Grünewald gick runt och tittade på elevernas dukar och stannade till. "Vem är han förälskad i, herr Gustavsson, som dansar fram på trottoaren?" frågade han och började själv ta viga danssteg i en ring av elever. "Han är förälskad i en pall!"

Erik B. Gustavsson modell1962Det fanns en tid då han gav sig på abstrakt måleri, efteråt fick han kassera allt från den perioden. Han hade svikit sin tyngdpunkt eller den personliga kemin. "Först kan man allt", förklarade han för mig. "Man är fullkomligt konturlös, fram till tjugo¬årsåldern - ändå ser man vid en återblick genast sin kontur! Sen lär man, kopierar, övar, grubblar. Man får omdöme. Jag hade omdöme vid 40, inte när jag var 20. Det gäller att begränsa sig. Och sen, ja då vill man bli barn på nytt - med den vuxne bakom ryggen."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han gjorde ett antal iakttagelser och sammanförde dem; färgen bestämde teckningen, som stämningen eller tonen innehållet i en novell; han var kolorist, det var viktigt att framhålla. Och vem kunde finna ett så osannolikt uppenbarande grönt, alltid skiftande, alltid på något sätt precist i helheten. Efter en avslutad målning, hur än slutackordet blev, hände det att han föll på knä i en from gest; tillvaron hade fullbordat sig i en samling tecken, i något färdigt, till skillnad från människan som är oavslutad.

Vad Maj, som han i fyrtioårsåldern gifte sig med, betydde är oskattbart. När hon intellek¬tuellt vital och hans främsta kritiker gick bort i cancer, hade Erik ett tiotal år kvar att leva. Först var han paralyserad, men erinrade sig sedan att "Jag kunde ju måla innan jag träffade Maj".

När han 2003 slutade måla kunde den som kom upp från Gamla Stans tunnelbane¬stationse få se en gestalt sitta i fönstret i första våningen vid Munkbron som såg ut över Kornhamnstorg. Den pensionerade Erik B. Han såg. Jag frågade vad skillnaden var mellan att se och att måla det man ser. "Det är en stor skillnad", sa han. Likväl satt han där och såg, timmar i sträck, när han inte talade i telefon med sin syster. Vad såg han, och vad höll honom, trots dövhet och hjärtfel, vid så gott mod? En dag låg, som i Jan Mårtensons dikt, bara glasögonen kvar.

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.