Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | 20 maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Hayati Kafe. Foto: Martin Adolfsson (detalj)

Stockholm Jazzfestival 2015: Hayati Kafe hyllar Frank Sinatra och Putte Wickman

Ett samtal med sångaren Hayati Kafe om turktoppen, svensktoppen, storbandsjazz, Frank Sinatra, den amerikanska sångboken och språket ladino.

Av: Leif Carlsson | 07 oktober, 2015
Musikens porträtt

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | 28 december, 2012
Musikens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | 31 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Veckans porträtt : Anna Kristensen



portrattAnna Kristensen om Anna Kristensen

Fråga till mig som jag försöker besvara: Varför målar du på containrar? Jag ställer den frågan eftersom jag precis varit aktuell med mitt containermåleri på galleri Candyland i Stockholm.

En conainermålning är inte stor, bara ca 20x20cm, den är målad med oljefärg direkt på plåten och det tar ungefär en timme att måla den. Beroende på väderlek är den torr efter några dagar. Det roar mig att tänka på att någon blir överraskad och glad av att hitta min målning... men det handlar inte enbart om att sprida glädje. Inte som när jag bakar kanelbullar. Konst är något jag använder för att förstå mitt liv. Jag tror tex att Magritte sökte tröst i Fra Angelicos målningar, precis som jag gjort hos både Fra Angelico och Magritte..

Veckans porträtt... Det här kortet tyckte min familj att jag skulle visa som porträttbild. Sedan när bilden väl är publicerad kommer dom att säga: "men tog du det kortet" och skratta gott. Då kommer jag att känna mig bortgjord som så ofta...

En vinter när jag var 7-8 år hade mina bröder lurat upp mig till taknocken på en lada. Den stod med gaveln ut mot landsvägen. Så sa dom: "när nästa bil kör förbi (det kom inte så många), då hoppar vi samtidigt alla tre". När nästa bil sedan kom i läge så hoppade bara jag förstås. Dom satt kvar uppe på taket och skrattade gott medan jag satt ordentligt fast i snö som nådde mig till halsen. Skräckslagen och bortgjord fick jag vänta på att vår pappa kom och grävde loss mig. Jag saknar omdöme och hamnar lätt i saker. Även i måleriet har jag rätt dålig koll på vad som driver mig och vad målningarna handlar om. Det är mycket som mest låter som efterkonstruktioner...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 container1
 container2
 container3
 container4
 lada_pa__lada
 Lada på lada
 varmkorvpite1
 varmkorvpite2
 "Varm korv", Piteå 2003
1984 gjorde jag en målning av den lada som jag berättar om här den ladan (ca 20 år efter episoden med hoppet). Inget som helst samband i övrigt - vad jag förstår.

"Fick du sälja något?" Eller: "Lycka till, hoppas du får sälja..." Det är ständigt återkommande uttalanden till mig som bildkonstnär. Jag har alltid lika svårt att förhålla mig till det... Jag tycker helt enkelt att det är tråkigt. Hur många säger till en författare: "hoppas du får sälja många böcker" eller till en regissör: "hoppas det är många som köper biljetter till din föreställning"? Tyvärr har jag en känsla av att många inte ens tittar på bilderna på en utställning utan håller en lapp med titlar och pris mellan sig och verket. Egentligen tycker jag nog också att jag som person är ganska oviktig. Kanske det är två orsaker till att jag började måla små målningar anonymt på containrar ca tio år efter "lada på lada"

Varför gör jag det? Ja det är mycket gammalt tankegods i omlopp som måleriet brottas med. Mycket härrör från Kant och handlar om konstens renhet och frihet. Mycket som man blir ställd till svars för om man utför en målning. En målning är ett statement med en mängd bibetydelser. Och vi tillhör alla en bestämd plats och en tid som inte är utbytbar. Vi förhåller oss... Men så här: JAG har inga problem med målarkonstens representation och förmåga att skapa bilder i folks hjärnor. Tvärtom det är det som är själva grejen; att måleriet är så effektivt just till att skapa föreställningar. Jag gillar det. Men andra verkar ha problem med det och dessutom TRO att jag som målare måste ha problem med det. Nästa sak som måleriet brottas med är att du utför en produkt som går att sälja. Jag har faktiskt inget problem med det heller. Om jag inte sålde skulle jag inte ha råd att måla. Om jag får pengar genom att sälja en målning eller genom att formulera en stipendieansökan förändrar inte läget. Min integritet och konstnärliga frihet är inte till salu mer eller mindre för att jag säljer min målning. Om bara dom som inte behöver tjäna pengar och som gör icke säljbar konst räknas som konstnärer, vilka är det då som ges tolkningsföreträde i konstvärlden? Jag tror (säger tror) att det är det här som drivit mig till att måla mina små målningar anonymt på containrar. Jag målar samma sorts bilder där som i ateljén. Dom ser plötsligt inte annorlunda ut för att dom är gratis och utan avsändare - men dom betraktas annorlunda.

Något problematiskt alltså - för mina bästa målningar gör jag naturligtvis i ateljén - och visar på gallerier - och min vilja är att skapa föreställningar som berör. Själv tycker jag om att bli förförd av måleri. Jag förälskar mig i målningar. Och jag tycker om gestaltade välformulerade bilder. "I learn my songs well before I start singing " skrev Dylan. Torgny Lindgren sa i en radiointervju att det hade tagit honom 40 år att gestalta de erfarenheter som ligger till grund för romanen Pölsan.

Det finns erfarenheter som bara låter sig gestaltas genom måleri.

I mina senaste målningar återkommer en kvinna som på sätt och vis rör sig oerhört fritt genom tid och rum. Magritte har gjort målningar som är omsorgsfullt gestaltade draman om skuld och sorg. I målningen  The Menaced Assassin från1926 ligger en död kvinna på en dyscha. I en av mina målningar låter jag henne gå därifrån och ger henne ensam ett utrymme i en ny målning. Hon är samtidigt samma kvinna som återkommer i andra av mina målningar. Ibland tar hon sin tillflykt till en blå vagn, ibland är hon eftersökt av män och ibland intar hon alltså delvis andras gestalter. Ibland målar jag henne på en container vars destination är oklar.

Anna Kristensen

Anna Kristensen bor i Umeå. Senaste separatutställningar: 2006  Galleri Göran Engström, Candyland, Stockholm, Ahlbergshallen, Östersund. För övrigt har hon varit lärare i konst, från 1993 adjunkt vid Estetiska Institutionen, Umeå universitet. Läs vidare på http://www.annakristensen.com/
Fotograf till alla bilder är P.Lundström.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Clemens Altgård. Foto: Adrian Altgård

Clemens Altgård Ur Grå Dub

Clemens Altgård (f. 1959) följer upp sin rosade återkomst till lyriken, Odöd, med en diktsamling där temat är än mer oförsonligt, politiskt och personligt. Med Grå dub axlar Clemens Altgård ...

Av: Clemens Altgård | Utopiska geografier | 10 oktober, 2016

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 juli, 2013

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 23 maj, 2016

Eleni Schmidt. Ett perfekt barn

Eleni Schmidt är skolbibliotekarie och skriver på fritiden. Älskar teater. Ville bli skådespelerska som liten, men upptäckte att det är roligare att skriva. Bor i Stockholm men har rötter i Västergötland.    Ett perfekt ...

Av: Eleni Schmidt | Utopiska geografier | 10 oktober, 2011

Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 26 maj, 2013

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 06 december, 2011

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

I Virginia Woolfs landskap

Virginia Woolf på tjugotalet. Okänd fotograf I den lilla idylliska byn Rodmell i södra England, där rosorna denna sommar blommor i en överdådig prakt, fann författarinnan Virginia Woolf under en ...

Av: Signe Hassler | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.