Demonernas domptör. Om Bertil Malmberg

Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg. Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig inte ifred. Inte för ...

Av: Crister Enander | 18 april, 2011
Litteraturens porträtt

Intoleransens spelregler

I dagarna publicerades Forum för levande historias rapport Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete. Det är ett viktigt arbete, och den komparativa ansatsen kan ytterligare hjälpa oss ...

Av: Simon Sorgenfrei | 26 augusti, 2011
Essäer om religionen

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena ...

Av: Marcus Ridung | 26 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Erik Larson i odjurets trädgård

Erik Larson på amerikanska västkusten, han bor i Seattle, är född 1954 och med förflutet som Staff Reporter på Wall Street Journal. Han har också varit flitig i den periodiska ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Kain Tapper, in memoriam



tapperportrait 
 Foto: Kiasma museet i Finland
Kain Tapper, in memoriam

För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer under 1900-talet, även om han inte åtnjutit ett större internationellt renommé. Tyvärr, för att inte säga pinsamt nog, uppmärksammades Tappers bortgång endast i notisform i svensk media. Den svenske skulptören Mats Åberg skrev vid tillfället ett minnesord över sin finske kollega, vars liv, verk och person han kände väl, men av olika skäl publicerades aldrig texten. Tidningen Kulturen kan nu som första svenska medium reparera skadan och publicera en kontrasterande utsikt över ett konstnärligt landskap som inte kan skrivas bort ur konsthistorien. Anders Forsberg

Hemma hos skulptör Torsten Renqvist, utanför Stockholm. Vi har just gjutit brons på det enklaste och nästan mest primitiva sätt man kan tänka sig. På marken har vi improviserat en ugn för att bränna bort vaxen och en annan för att smälta bronsen. Ugnarna har vi byggt med löst hopfogat tegel, jord och sand. Det hela har varit mer som en lek men gjutningarna har gått strålande och vi är glada.

Jag öppnar den finska kulturtidskriften Ny tid och läser att Kain Tapper är död och säger det till Torsten som sitter mittemot vid köksbordet.

-Va, är Kain död?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

mansklig_1 
 mansklig_ii
 mark_ria_bild_1
 mark_ria_bild_2
 mark_ria_detalj_signatur
 sluten_bild_1
 sluten_bild_2
Samtliga bilder på verken av Kain
Tapper är av artikelförfattaren.
Torsten ser ledsen ut. Vi enas om att ett minnesord bör skrivas. Torsten enas om att det är jag som bör skriva det. Nåväl. Jag ska göra en personlig beskrivning av hans särart och betydelse. Kain Tappers curriculum innehåller allt det bör, från missförstådd ung konstnär till utställningar på Biennalen i Venedig, Louisiana, Årets konstnär i Finland etcetera. Till hans sista utställning kom 10 000 besökare. Men att räkna upp en ärofylld kronologi för oss inte närmre kärnan i verket.

Kain Tapper föddes i Saarijärvi 1930. Han blev 74 år gammal. Han växte upp som nummer tre i en brödraskara av fyra. Alla fyra bröderna valde, ovanligt nog för en lantbrukarfamilj, konstnärliga yrken.

När Kain var tolv år tyckte hans far att han var vuxen nog att flotta timmer. Så här beskriver hans bror Harri arbetet med timmerflottningen:

"Flottningsarbetet krävde snabbhet och styrka, men också munterhet. På grund av forsens nyckfullhet och farlighet måste flottaren vara en yrkesman som inte fick missta sig i bedömningen av vattnets kraft och rörelser."

"Flottningsfärden inleddes på en älv vars vatten långsamt gled mot en fors. I suget vid forsen blev vattnet glansigt och becksvart och skummade snart ner bland Ryöppäläforsens klippor, virvlade till botten i bakvattnen innan det strömmade vidare under broarna. Längs flottningsleden fanns också stillastående och uppdämt vatten vid Kvarnforsen längre ned. Vattnets kraft var våldsam när det befriades från dammens bojor. Vid sjön tog de skvalpande vågorna emot forsens strida ström. Vid flottleden förekom således alla de rytmer som strömmande vatten kan uppbåda".

Detta arbete som säkert satt djupa spår i utövarna ter sig idag som en mycket udda företeelse. För ett sentida stadsbarn verkar det ofattbart att man så kunde balansera på våta timmerstockar i en strid ström utan att drunkna eller klämmas ihjäl. Men Kain överlevde och alkoholen på Helsingfors restauranger tycks ha utgjort ett större drunkningshot samtidigt som minnet av forsens livliga vatten med alla de olika rytmerna från pianissimo till fortissimo säkert fortsatte att forsa i hans minne. Med tiden blev han en duktig vattendrickare.

Paul Osipow sa en gång till Torsten "Du och Kain går inte söder om Berlin. Ni har sett för mycket skog." Hm. Vare sig Kain eller Torsten brydde sig någonsin om de yttre uttrycken för framgång, norr eller söder om Berlin.

Efter en utställning fick Kain ett stipendium för att resa till Italien. Därifrån skrev han att han längtade hem till potatislandet.

Vilken skillnad mot det svenska geniet Tobias Sergel som reste till Italien för att studera och kom hem mer romare än romarna. Men han var mycket bra. I synnerhet när han inte behövde det. Det vill säga i sina teckningar

Det italienska folket brukar se kulturen som ett verktyg för att tukta den farliga och onda naturen. En skog ska helst omvandlas till park, träd ska stå givakt i en allé, blommor ska stå i vas. I skrivande stund befinner jag mig i Italien. Utanför fönstret, på en liten inhägnad gräsplätt, gråter tio vingklippta gräsänder. Det är grannens bidrag till denna "civilisationsprocess". I Italien finns naturen kvar som ett svagt dekorativt eko i stuckaturens blommor. I Giorgiones kända och gåtfulla målning Stormen är blixten med som en bakgrundsdetalj. Människorna och naturen tycks oberörda av varandras existens.

För en som vuxit upp i skogen finns där en trygghet och en förtrogenhet som inget slott i världen kan ge och ingen stuckatur ersätta. Kain ger oss en skärva av denna insikt.

När Kain en gång besökte Stockholm och träffade Torsten tolkades deras samtal. Torsten talar nämligen inte finska. Kain sa något till Torsten. Tolken översatte. "Vi vet vårt värde."

Vad menade han? Jag tror att Kain på ett befriande, mycket osvenskt, sätt litade på sig själv, sin intuition och sin uppgift och i Torsten såg en kärv själsfrände.

Kain och Torsten tyckte personligen om varandra. Båda har ett speciellt förhållningssätt till träet. Samtidigt är de varandra mycket olika. Vad de två skulptörerna delar, trots de stora skillnaderna - Torsten mer idébaserad, filosofisk och litterär, Kain lyrisk och intuitiv - är naturkänslan och förmågan att iaktta det förbisedda och därifrån skapa hypnagoga bilder. Det vill säga bilder som vid ett enda ögonkast fastnar i minnet och då tycks självklara. "Javisst. Precis så är det!" Bilderna kommer automatiskt att ingå i vår gemensamma kulturella minnesbank. Exempel: Torstens grafiska blad av Rishögar, Regn och Kains tallrelief Gungfly. Ingendera upprepar sig utan de skapar hela tiden nya bilder med en omisskännlig handstil. Bägge är också humanister men ingen av dem sätter människan ensam i centrum, utan i ett större sammanhang. Kain genom att utelämna henne, Torsten genom att skildra djur och geologi. Torsten jobbar mer med konturen och teckningen. Kain mer med ytan och volymen. Torsten brukar påstå att han saknar fantasi. Om det betyder att han måste ha sett bilden innan han utför den så tror jag detsamma gäller Kain. De hittar inte på.

Båda undviker att se likheten mellan en gren och en figur och därav göra en gubbe. Det vore för enkelt. Kain söker inte likheten; han gör en ny kropp. Ibland tänker jag mig att han i sina skulpturer synliggör den energi som finns i trädet. Den vi märker av när vi hugger upp den till ved och eldar upp det i bastun. Trädet kan också sågas till bräder och limmas ihop till ett block. När detta block hamnar i Kains händer befrias den energi som finns lagrad därinne. Den sol som belyst trädet, den vind som blåst genom dess grenar, den måne som vandrat över dess krona kommer genom hans händer åter fram. Han framkallar så att säga, för att låna en term från fotografin, de negativa bilder som bor inne i trädet eller stenen. Trädet lagrar i sina årsringar minnen som Kain registrerar, avlyssnar och för oss återger. Mellan Kain och hans material finns en symbios. Han och träden har vuxit upp ihop.

Kain Tapper skulle med lätthet kunna tävla mot vilken skulptör som helst om det funnes en sådan gren. Men hans motiv är hans helt egna. När andra skulptörer rör sig på klassisk mark med änglar, madonnor, helgon, hjältar, kungar och hästar så hittar Kain sina motiv i urskogen men inte tomtar och troll, inte ens Näcken utan Vinden, Gungflyt, Mörkret, Månljuset... ämnen som ingen skulptör ditintills ens tänkt på. Men Kain var speciell. Kanske utvald. Man kan få känslan av att det var motiven som fann honom. Naturkrafterna var han sällsynt motaglig och lyhörd för. Det gör honom unik och med tacksamhet tar man del av hans iakttagelser som han generöst delar med sig av genom sina skulpturer. En torr tanke är det väl att tänka att det är få av oss som sett ett troll men alla har vi ju känt en vind; genom Kain får vi syn på Vinden. Trots att hans verk skulle kunna kallas abstrakta så är de det aldrig ändå. De är viskningar, muller och åska.

Enligt Torsten tyckte Kain illa om Axel Gallen-Kallela. Varför då frågar jag. Han var ju bra. "För att han var uppfostrad med honom och han tyckte illa om det illustrativa i Gallen-Kallelas konst." Huruvida detta stämmer vet jag inte men det är stor skillnad mellan att personifiera och illustrera naturfenomenen och myterna såsom Axel Gallen-Kallela gör i sina Kallevalabilder och att som Kain Tapper skulptera Åskvinden.

När man jämför Kains bilder med andra konstnärers slås man av att många av dem tycks åka ut på landet för att måla av naturen. Kain kommer in med naturen till staden bärande på den i lådor med storm, vind och åska. Tidigare åkte "stadsborna" ut för att dokumentera landsbygden och bondebefolkningen. Det blev pittoreskt. Tavlorna med guldramar som hängdes upp i salongerna liknade jakttroféer. Kanske finns det lika stora skillnader mellan Kain Tapper och Axel Gallen-Kallela som mellan Johan Ludvig Runeberg och Väinö Linna. Det saknar mening att säga att den ene är bättre än den andre. Man kan säga att Väinö Linnas och Kain Tappers personliga erfarenheter av sina ämnen gjort dem mindre pittoreska och mer sanningsenliga. Men Runeberg och Gallen-Kallela röjde vägen.

Konsten konkurrerar inte, den kompletterar. Den är inte absolut utan bara skärvor av verkligheten.

I barndomshemmet hade Kain som uppgift att valla boskapen och hans bror Harri beskriver honom som en halvvild herde. Att valla djur ensam ute i skogen tycks vara en bra grund för en konstnär. Ensamheten och naturnärheten när säkert fantasin. Enligt legenden var även Giotto di Bondone en fåraherde när han som liten pojke upptäcktes av Cimabue medan han var i färd med att teckna av ett får. Målaren Cimabue tog med Giotto från landsbygden till sin verkstad i Florens. Kain upptäcktes av sin folkskolelärare som blev entusiastisk när han såg pojkens arbeten. Han uppmuntrade honom att gå vidare på den konstnärliga banan och bör ha ett särskilt tack. Om inte skulle Kain Tapper kanske ha blivit en omskriven finsk skidåkare - han kom som sextonåring på tredje plats i finländska mästerskapen - men den idrottsliga spänsten tog sig i stället uttryck i skulpterandet.

Att jämföra honom med Giotto, som betytt så mycket för den västerländska konsten, kan tyckas överdrivet. Att inte göra jämförelsen skulle vara oförlåtligt. Att nöja sig med att säga att han var en särplägad finsk skulptör som måhända sett för mycket skog och som arbetade informellt vore att stänga in honom i ett alltför litet rum.

Olikheterna mellan Giotto och Kain är enorma. Beröringspunkterna få men går på djupet. Tänk på naturkänslan, värmen, det djupt humana. Den självklara samklangen med naturen. Att aldrig hemfalla åt det ytliga och dekorativa.

Giotto var en tecknare och målare som utförde stora figurativa bibliska scener. En realist som återupptäckte studiet av verkligheten. Men framförallt arbetade han i sin ungdom med att skildra den helige Franciskus som skrev hyllningen till solen och månen. En kristendom med panteistiska inslag. En livshållning som Giotto förkroppsligade och Kain var befryndad med. När Kain får i uppdrag att göra en altarbild skildrar han berget Golgata som rämnar. Båda två äger en förmåga att förenkla och förtäta, dikta. De har ett absolut gehör för proportioner, mått och är jordnära. Mellan Giotto och Kain finns det sålunda en, måhända, avlägsen men djup likhet i poesin. Jag vågar till och med säga att de kompletterar varandra.

Titta på Giottos fresk Miraklet vid källan som ingår i Sankt Franciskussviten i Assisi. Med några enkla rytmiska linjer målar han ett berg. Gå intill målningen och ni ser att den är uppbyggd av tunna linjer målade med den finaste mårdhårspensel. På samma sätt bygger Kain upp sina bilder från grunden med stämjärnets hjälp. De får en grafisk yta som reflekterar ljuset såsom en temperamålning. Ibland verkar de till och med självlysande. En skulptur är ju statisk men Kains arbeten har en puls som kommer av andningen mellan den stora volymen och de fina valörerna och detaljerna. Som den breda floden med de fina vågorna. Säkerligen är det inte magi men en hantverksskicklighet parad med djupa insikter som ger upphov till detta trolleri.

Det sägs att Giotto slog ut det bysantinska fönstret. Kain var med om att slå ut det illustrativa fönstret. Till sin hjälp hade han Hugo Simberg som i sin målning Sårad Ängel dessförinnan plockat ner de himmelska änglarna till marken.

När Kain besökte Akropolis med sin läromästare Aimo Tukiainen var han mer intresserad av klippan och trappstegen än själva templet. Kanske för att han där såg naturen och spåren efter människors slit. Templet var måhända för konstlat och Fidias skulpturer för fulländade och avslutade för att han skulle vilja ta vid där. Dessutom tycks Tapper ha varit främmande för det linjära berättandet i friserna. För Kain existerar inte det episka. Därvidlag skiljer han sig radikalt från Giotto. Hans verk är egendomliga, oförklarliga ting utan början och slut. Som betraktare förnimmer man vilka krafter som finns instängda i de enkla skulpturerna. Likt Aladdins lampa innehåller de en slags mäktig ande. Men en högst tillfälligt inspärrad och icke tjänande ande, fullt beredd att när som helst slita sig lös. Skulpturen tycks nästan sprängas inifrån av anden som vill, eller som just nu är i färd med att bryta sig fri ut ur materien. Han fångar ett alldeles bestämt skälvande ögonblick. Som i Golgata som rämnar.

Från resan i Italien skrev han "att huvudsaken är att det är livet självt, livsglädjen, livsbejakelsen och livets djup som de stora konstnärerna beskriver." (Då kanske det var ett axiom. Nyss, när den postmoderna  konstvinden blåste som värst med sitt "konst skapas av konst", skulle det  ha varit ett djärvt påstående att hävda livet självt som inspirationskälla). Själv lär han ha gått igenom livskriser men räddats av sin humor och sin arbetsglädje.

Kain var en välutbildad konstnär. Han kände sitt material och kunde hantera sina verktyg. Bra ledsagning hade han, efter konstindustriskolan, gått som lärling i fem år hos Aimo Tukiainen, men att ha haft en far som hyvlade skidor och snidade åror måste betytt minst lika mycket. Det är ju redskap som ingalunda är lätta att tillverka. De ska väga minimalt, vara smidiga och fungera. På samma sätt som de duger för händer och fötter tror jag att han strävade efter att hans bilder skulle fungera för ögat och sinnet. De må vara stora och tunga, såsom skulpturer plägar vara, men de ska gå att ta till sig. Hans skulpturer erövrar oss med sin omedelbarhet. Så har det inte alltid varit. I början vållade hans verk debatt och rabalder. De tycktes för enkla och råa, och icke-figurativa som de var, även svåra att avläsa. "Är en stubbe konst?" Idag är de en oumbärlig del av inte bara skulpturens historia utan tillhör vårt gemensamma kulturarv.

Kains arbeten är långt ifrån litterära. De är egendomliga och lever med en egen kraft. Gå in i ett rum där en av hans skulpturer står och ni ska förstå vad jag menar. Hans bilder elektrifierar rummet. Vad jag vet har han aldrig skulpterat en figur med gloria men hans bilder tycks alltid vara omgivna av en nimbus. I hans monolitiska verk finns ett vibrato som av ett membran spänt mellan himmel och jord. Det finns ett italienskt ord, "immedessimare", som har flera betydelser. Att av två eller flera saker göra ett, identifiera sig med eller "leva sig in i". Till exempel en skådespelares inlevelse i rollen. Vad gör Kain? Han tar de enskilda delarna i sin syn och samlar, enar dem, i ett block. Blocket tycks sprängfyllt. Varför? För att det inom sig innehåller så många motstridiga delar. Han är inte ensam om detta arbetssätt men han bemästrar detta förenande på ett suveränt sätt. Ett holistisk-panteistiskt synsätt.

När han gör bilden av en lada med fyra hörn och tak så är det väl inget märkvärdigt med det. Men när han i ett block hugger ut mörkret börjar man undra. Det är som om hans skulpturer på ett retsamt sätt är nycklar som kan öppna dörrar i vårt inre. Dörrar till rum vi inte ens visste fanns. Så vidgas vårt inre i kontakten med hans verk.

Troligen utförde han sina tidigaste arbeten utomhus, mot en brokig bakgrund. Inte inne i en ateljé mot den vita väggen. Därför hävdar sig hans bilder sig så bra i det offentliga rummet. Själv har jag har aldrig velat ha en skulptur av Kain Tapper hemma då skulle jag bli tvungen att tömma hela lägenheten på allt annat.

Mats Åberg, skulptör.

Ur arkivet

view_module reorder

En bemerkning om Claude Monet og livsvirksomheten hans

Oscar Claude Monet, som var Monet's fulle navn, ble født i Paris, den 14. november, 1840.  Foreldres navn var Louise-Justine Monet og Adolph Monet. Fra før av hadde ekteparet Monet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 juli, 2010

Han vägrade att dö

Elias CanettiDöden var den yttersta och största förolämpningen mot människan. Elias Canetti förklarade ett privat krig - ett ensamt korståg - mot döden. Han gjorde det envist, styvnackat och utan ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2009

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatisering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau ...

Av: Gunilla Dored | Essäer | 25 maj, 2011

Språk

Efter illusionen om att kunna förstå och om att kunna förklara, efter illusionen om en vilken som helst form av kommunikation och samförstånd, vill jag återkomma till ett stadium (som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 maj, 2016

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 04 januari, 2010

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 01 juli, 2011

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.