Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij

... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt ...

Av: Freke Räihä | 25 oktober, 2010
Utopiska geografier

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 december, 2016
Essäer om konst

Roger Karlsson på scen. Foto: Carina Hedlund.

Porträtt: Roger Karlsson

När jag promenerar hem från showen ”Storhetsvansinne” med Niklas Strömstedt är det inte Niklas musik som ringer i öronen. Nej, i huvudet surrar en av Roger Karlssons låtar. Inget ont ...

Av: Thomas Wihlman | 20 mars, 2016
Musikens porträtt

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

"Bilderna finns där jag är..."



smoliansky

"Bilderna finns där jag är..."

Ett samtal med Gunnar Smoliansky. Text & foto: Carl Abrahamsson

Fotografen Gunnar Smoliansky är aktuell med inte mindre än tre utställningar under hösten 2006. Det stillsamt poetiskt betraktande fotografiets svenske nestor, nu hela 73 år, är mer aktiv än någonsin, trots att det föredragna tempot är lugnt.

- Jag har varit extra aktiv på sistone, med början i Slussenutställningen på Waldemarsudde 2002, berättar Smoliansky då vi träffas på Stockholms Stadsmuseum en osedvanligt varm septemberdag. På museet visas en liten samling bilder som på ett tydligt sätt visar denne egensinnige fotografs konsekventa sätt att betrakta olika saker på. Här finns allt från porträtt av barn i gatumiljö, över surrealistiska abstraktioner av högst vardagliga objekt till rena historisk-estetiska pärlor i form av de högt ansedda Slussenbilderna från 50-talet.

- Sedan Slussenbilderna ställdes ut på Waldemarsudde har det kommit ut ett antal böcker och gjorts ett antal utställningar, berättar Smoliansky vidare. Då är det klart att intresset ökar. Det känns som att det kommer mycket folk på utställningarna. Jag hade t.ex. en liten utställning på Fotoantikvariatet på Torkel Knutssonsgatan i höstas. Jag visade 14 små bilder i ett litet rum. På öppningskvällen påstås det att det var 500 människor där. Det fortsatte sedan att komma folk i tre månader efter det. Det var ett underbart ställe att ställa ut på. Borta från flärden. Det tycker jag är viktigt. Det här (Stadsmuseet) är inte så flärdfullt heller.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Projektet (för övrigt ett ord Smoliansky inte gillar) som ställdes ut på smultronstället Fotoantikvariatet kallades "Sotbrand" och är ett samarbete med konstnären och författaren Claes Bäckström. Dennes lägenhet drabbades av en brand som inte ödelade så mycket som den sotade ned. Gunnar Smolianskys bilder från lägenheten är ödsliga, nästan kusliga skildringar av lägenhetens svedda objekt, bilder fulla av kontrast och ett distanserat men ändå synnerligen medlidande betraktande.

Liksom många av de tyngre fotograferna i vår äldre generation, har Smoliansky ett förflutet i Christer Strömholms legendariska fotoskola (mer om detta nedan). Men själva intresset för fotografi vaknade till liv innan dess.

- Det började med att jag visste att jag inte ville ta studenten, minns Smoliansky leende. Jag var trött på gymnasiet och gymnasiet var trött på mig. Vi flyttade och jag slutade i Lidingö läroverk. Vi flyttade ut till Nacka. Pappa och mamma hade fullt upp med nya huset och alla lånen, så jag lyckades slingra mig ur att söka till Södra Latin eller vad det nu hade blivit. Det hade nog inte gått om de inte haft så mycket att stå i och tänka på. Villkoret var att jag skulle gå någon slags aftonskola. Första aftonen träffade jag en tjej där och så var det slut med skolan... Vi låtsades gå dit bägge två men vi hade ett annat ställe som vi gick till.

- Jag kände att det var riskabelt att gå i skolan, fortsätter han. Med högre utbildning följer en viss typ av jobb. Det är ingen ände på vad man kan torska på. Jag var omedvetet på jakt efter något annat som jag då inte visste vad det var. Det är väl en vanlig åkomma då man är 17 år. Jag tycker likadant fortfarande. Om jag är på en fest, så är det värsta jag kan råka ut för när någon frågar "Ja, vad jobbar du med då...?" Man kan ju inte hålla på och larva sig för mycket heller utan man får väl klämma fram att man är fotograf. Det är då det börjar för då kommer alla följdfrågor... Jag kan aldrig svara annat än så här: "Vad jag gör kan jag inte tala om, men jag kan tala om vad jag inte gör". Det är väl detsamma när man är ung. Man vet inte vad man ska ge sig på men man vet rätt mycket om vad man inte ska ge sig på.

- Hursomhelst... Jag hade en lekkamrat ute i Nacka. Han frågade en kväll om jag ville se på när han gjorde bilder. Jag visste inte vad han menade med att "göra bilder". Han plockade fram lite grejer, skruvade i en lampa i badrummet och så började han fiffla med sin utrustning... Han hade en liten träram och 6 x 6-negativ. Plötsligt står jag där och tittar hur det växer fram en sådan liten kontaktbild. I det ögonblicket visste jag att det var det jag ville syssla med. Jag var helt säker på det. Det var det som skulle bli resten av livet. Jag visste absolut ingenting om fotografi då. Jag gick hem med en bok, K.O. Sjöströms "Amatörfotografen". Jag låg och läste den och fattade ingenting.

Här befinner vi oss på mitten och slutet av 40-talet, en tid och värld långt, långt borta från dagens valmöjligheter vad gäller utbildningar och den bildkommunikation som tar sig i det närmaste vulkaniska uttryck idag. En utbildning till fotograf var på sin höjd något man själv kunde ordna som lärling.

- Det fanns liksom ingenting, förklarar Smoliansky. Det existerade inte. Så det var märkligt att jag fastnade för just det. Jag var ute efter ett sätt att uttrycka mig. Jag hade tagit några klarinettlektioner och upptäckte att det inte var min grej riktigt. Jag lyssnade gärna men kunde inte spela. Jag hade inga ingångar. Den världen som alla unga lever i nu, den fanns inte. Mellan barn och vuxen fanns det bara en liten transportsträcka som man gick och väntade ut. När jag kände att jag ville fotografera, då hade jag heller ingen aning om vilken slags bilder jag ville ta.

Om den tid vi lever i idag består av ett överflöd av bilder och referenser till tidigare bilder och fotografer i ett sammelsurium av metabetraktanden, så var Smolianskys formativa dagar kreativa på eget bevåg. Walker Evans, Laszlo Moholo-Nagy, Harry Callahan och många andra Smolianskyanska sinnesfränder var visserligen aktiva på sina håll och kanter, men var inte synliga utanför sina egna länders sfärer.

- Jag hade ju liksom aldrig sett något, förklarar Smoliansky vidare. Men ändå fastnade jag för fotograferandet direkt. Det första jag gjorde med kameran var de där Slussenbilderna. Och på den vägen är det. Jag har aldrig ifrågasatt mitt val, aldrig någonsin. Att tänka på vad jag skulle ha gjort om jag inte valt fotografi är en hemsk tanke.

Inspirerad av de egna trevande initiala experimenten började Gunnar Smoliansky ana den kraft som finns i det poetiskt subjektiva fotografiet. Under färdens gång började även visionen om att kunna arbeta med att fotografera ta form.

- Jag kunde då inte göra annat än att gå på Bennos Foto på Drottninggatan och köpa utgången film billigt, säger han och skrattar. Jag bara gick omkring. En liten tall med snö på i motljus tyckte jag var fint. Jag höll på så och experimenterade. Sedan åkte jag till Brasilien med min polare. Då hade jag bestämt mig för att vara fotograf, men jag visste fortfarande inte vad det innebar. Jag trodde att det var lite som att vara läkare, att man måste ha ett visst slags legitimation eller en utbildning. Jag visste inte hur man skulle få till det eller om det behövde stå "fotograf" i passet. Jag visste kort sagt ingenting.

- Den enda konstnärliga träning jag hade var att jag på inrådan av en äldre kamrat hade börjat läsa Hemingway. "First 49 Stories", en underbar bok. Det var väl det, plus att pappa var musiker. Det blev som en slags klåda, själva behovet att uttrycka sig.

- Jag läste i septembernumret 1952 av tidningen "FOTO" och rev ur några sidor med "Christer Christian", som Christer Strömholm kallade sig då. Det var den första presentationen för en svensk publik av hans bilder. De bilderna gjorde ett sådant intryck på mig att jag rev ur sidorna. De ligger fortfarande hos mig någonstans.

- Jag kände direkt när jag hade kameran att jag måste se något på gatan, minns Smoliansky vidare. Gatan var oerhört viktig. Amerikanska tidningen "Popular Photography" var också bra. Den speglade verkligen det tidiga 50-talet. Årsboken de gav ut blev alltid en klassiker. Det var det befintliga ljuset som gällde och man hade en dragning till att fotografera i dunkel och att pressa filmen. Det var ett slags försök att tänja gränserna.

- Sedan gjorde jag lumpen och efter det åkte jag till Brasilien, fortsätter han. Jag var tvungen att sälja kameran där efter ett tag så jag kom hem utan. Men... Så fort jag kom hem köpte jag en Rolleiflex igen och fotograferade de bilder som kommer att visas på Waldemarsudde nu under hösten: Bilder från Centralen i Stockholm från vårvintern 1956. Jag hade ingen tanke då på att det kunde finnas folk med ungefär den inriktningen som jag kände att jag hade. Jag visste inte att möjligheten fanns att frilansa, att försörja sig på fotograferandet. Jag bara fotograferade.

- Jag hade tur och hittade ganska snabbt ett jobb på Atlas-Copco, som hjälpreda i mörkrummet först. Ganska så snabbt så var jag upphöjd till fotograf. Jag hade tydligen någon slags talang som lyste igenom. Jag var där i säkert åtta år. När jag sedan sedermera slutade där, då hade jag abstinens i flera år. Jag saknade att komma ut på de stora varven och landet var fullt av gruvor vid den tiden. Det var inte bara Kiruna utan det fanns överallt. Jag har varit i dem alla och klättrat i stegar med blixtar och Hasselbladare.

- För mig var det som att vara ute och göra mina egna bilder, minns han. Det var anläggningsarbeten här och där... En ständig kontakt med nya miljöer och arbetslivet. Då kändes allt det där väldigt fascinerande. Vi pratar om det tidiga 60-talet. Det var oerhört spännande att komma ut på det sättet till så häftiga miljöer.

- Jag har kvar en del bilder som jag tycker är rätt fina på så kallade arbetare. 60- och 70-talen var en tid när man i svensk fotografi hade mycket arbetarromantik och de olika fotograferna mutade in olika områden i den här romantiken. Jag deltog aldrig i det där. Jag gick på gatorna och gjorde mitt. Jag tyckte också det var intressant med arbete och verklighet, men eftersom jag arbetat i en sådan miljö så hade jag inte samma romantiska syn på det hela.

- Många av mina vänner mötte jag hos Christer på kurserna på Fotoskolan, berättar Smoliansky, nu med tydlig nostalgi i rösten. Jag blev kvar där i tre-fyra år och det var inte bara en kväll i veckan utan det kunde bli fyra kvällar i veckan. Det blev ett sätt att leva. Christer och alla kompisar där blev mitt liv. Leican hängde med överallt och jag fotograferade allt och alla som fanns omkring mig. På sätt och vis har det fortsatt så för mig.

Skolans filosofi, oftast synonym med Strömholms egen, uppmuntrade till att ge sig ut på ett eget sökande, oavsett om det handlade om det oerhört näraliggande eller det i fjärran skimrande. Smoliansky var i slutet av 50-talet redan bekväm i sitt ultrasubjektiva, ofta nästan abstraherade perspektiv, genom vilket han fångade både människor och miljöer.

Vid den här tiden uppstod också ett annat passionerat intresse för Gunnar Smoliansky: Jazzmusiken. Den "scen" som uppstod i mitten av 60-talet, i Stockholm såväl som på andra ställen i Västvärlden, var en kokande gryta av korsbefruktanden, musikaliska såväl som andra. Många av de amerikanska jazzmusikerna befann sig i exil från att dras med i Vietnamkriget och de klamrade sig fast vid de jazzklubbar som i de olika metropolerna kunde hysa dem. I Stockholm var Gyllene Cirkeln på Sveavägen centrum för denna smältdegel av bebop och konst. Smoliansky blev vän med de flesta av dessa musiker och konstnärer och fotograferade, liksom tidigare, helt enkelt sin närmiljö. Jag ventilerar inför honom om det inte skulle kunna bli en riktigt fin fotobok eller utställning från den här tiden i Stockholm.

- Jag vet inte, svarar han. När jag har fotograferat har jag aldrig haft en tanke på att jag sparar något åt eftervärlden, förklarar han. Typ att om jag fotograferar mina vänner jazzmusikerna på 50- och 60-talen så bevarar jag dem. Alla var vänner och man levde tillsammans i den världen. Jag har varit väldigt lite intresserad av att fotografera dem med instrument som sticker ut ur munnen och med svettpärlor i pannan. Det gjorde de renodlade jazzfotograferna. Jag plåtade mer i det liv man levde tillsammans. Aldrig planerat.

- Allt det där är över, suckar Smoliansky (men ändå inte uppgivet eller nostalgiskt). Det är en värld som inte finns mer. Man behöver inte försöka återuppliva det, men man kan ju lätt konstatera att det var en slags guldålder.

- Jag dokumenterar inte och jag gjorde det inte då heller, förtydligar han vidare. De flesta fotografer tar definitivt avstånd från att dokumentera. Att dokumentera har att göra med den där knappologin som man sysslar med på Nordiska Museet eller på Stadsmuseet. Det är säkert bra att det görs men det har ingenting med det jag kallar fotografi att göra. Litteratur har inte med kontorsarbete att göra. Jag menar inte att sätta näsan i vädret. Det är vad det är, men det ska inte vara mindre än vad det är.

Stockholmsvandringar, jazzmusiker, konstnärer, det mjuka, snudd på helt tysta sökandet efter symbiotiska strukturer och visuella vävar... Gunnar Smolianskys kreativa gärning har varit densamma ända sedan 1950-talet: konsekvent poetisk, ödmjuk och högst personlig. Men han är den förste att påpeka att det naturligtvis måste finnas en kommunikation med dem som betraktar bilderna också.

- Fåfängan finns med i det också, medger han. Man vill sätta sina spår. Det är ju inte enbart fåfängt. Jag vill känna mig som en fotograf, inte som en artist. Man vill gärna vara med i det offentliga samtalet. Då ingår det ju också att man både visar och lämnar en dokumentation, ett spår. Det är knappt så att jag har lust att göra något utan att det blir något av det. En trycksak, en liten skrift, bok, eller box... Hela tiden borde det bli något. Det kan ju vara en av anledningarna till att man är närvarande fortfarande.

"Sotbrand" är en superb sådan liten bok, baserad på utställningen (eller vice versa) och utgiven på Modernista Förlag 2005. Lika finstämd och smakfull är en liten box i kartong med text och bilder som utgavs i samband med att Smoliansky mottog Lennart af Petersen-priset 2005. Vad som än publiceras och hur det än tar sig ut, så är ledorden "liten", "måttfull", "anspråkslös" o.s.v. Inte för att det inte skulle kunna vara på något annat sätt, utan helt enkelt för att Smolianskys konstnärliga vision genomsyrar alla led i processen: från det trägna, intuitiva sökandet efter en bild till den slutgiltiga kommunikationen med betraktaren (om nu en sådan någonsin kan vara "slutgiltig"...).

Uppmärksamheten leder också till nya skaror av beundrare och fotografer. Det är inte för utan att den tidlösa kvaliteten Smolianskys arbete hyser tilltalar en generation som kanske mer än någonsin sitter fast i sin egen samtids sönderfragmenterade skruvstäd. Men helt smärtfritt har det inte varit för Smoliansky att arbeta med människor som har en annan syn på fotografi, bottnande i orsak-verkan-effekt och handelsvareaspekter.

- Bildköparna är nästan yngre än de unga fotograferna som jobbar nu, konstaterar han. Jag har full förståelse för att de vill jobba med sin generation. Det är bara naturligt. Men vad jag har svårt att tycka är naturligt, och som snarare är en brist i den världen, är att det emellanåt kan ligga ett väldigt värde i att för en billig penning kunna köpa in sig i den där andra världen. Det är konstigt att de inte förstår vilken styrka det skulle kunna vara, rätt använt.

- Det är svårt att generalisera när det gäller samtiden, konstaterar Smoliansky vidare. Vad som är lättast att säga rakt av är att det slinker med mycket som är ingenting. Det gör det väl å andra sidan på alla håll och kanter. Jag söker andra saker i fotograferandet än vad de är ute efter. Men samtidigt tror jag inte bara att det är det. Jag tror också att det är en slags omogen förtjusning i en ny teknik som möjliggör alldeles för mycket. Alla hemligheter är borta. Det finns ingen magi i det längre. Jag snackar inte om den biten som är nostalgisk utan det som finns i bildernas uttryck. Det finns aldrig en liten dunkel vrå där man får kicken av att inte riktigt veta. Allting fläker upp sig på ett sätt som är uttröttande. Det är utanpåverk. Lite trött blir man på allt det där. Men jag vill å andra sidan inte heller vara en sur gubbe.

- Vartefter som man blir äldre och gaggigare så blir man mer intresserad av en sorts arkivarbete på ett sätt. Jag känner att det finns en tendens till att jag börjar gräva i det gamla. En liten tröst är att jag så sent som i år två gånger visade alldeles nya bilder. "Sotbrand" var en av dem. Jag känner inget tvingande behov av att skapa nytt. Det räcker bra med att ta hand om det jag har.

- Det finns mycket som är intressant för mig i mina egna negativ, berättar han. Det finns inget slut på det. Jag kan lugnt stå där i mörkrummet varje dag tills jag kolar och det finns massor att printa. Jag gör gärna om saker också.

- Den där urvalsmekanismen man har, den fungerar ju så att den i viss mån blundar för det allra bästa i själva ögonblicket. Det har jag hållit på med ända sedan 70-talet: att varv efter varv gå igenom alla mina pärmar. Jag har tagit en ohygglig massa vändor i mina pärmar, fyllda av negativ och kontaktark. Det flyter hela tiden upp grejer som jag inte kommer ihåg eller minns hur jag sett där och då.

- Om man fotograferar som jag gör, d.v.s. att jag inte är programmerad för ett projekt, ett mål, utan man tar en bild i taget och låter det hela komma till en, då är det väldigt långt ifrån en intellektuell process. Det är helt intuitivt. Intuitivt ligger man före sig själv.

- Jag har aldrig haft ett projekt och kommer förhoppningsvis aldrig att ha det heller, deklarerar Smoliansky. Det är naturligtvis ett påstående med viss modifikation. På ett visst stadium så övergår ju något man håller på med till att bli just ett projekt. När man t.ex. känner att man ska forma något som ska bli något annat, en bok eller en utställning.

- Bilderna finns ju dessutom alltid där jag är, förtydligar han. Jag åker ingenstans för att fotografera. Om jag är utomlands så är det knappt att jag tycker det är någon idé att fotografera. Utlandet har inte med mig att göra. Det kan vara trevligt att vara där men det har inget på mina bilder att göra. Min bildvärld är här där jag är. Bilderna finns där jag är.

- Om ens första intryck är att det någonstans finns hur mycket bilder som helst att göra, då slutar det ofta med att jag går därifrån utan något alls. Den rätta miljön för mig är där det nästan inte går att fotografera alls, där man liksom får koka soppa på en spik. Det är verkligen något jag gillar. Då blir det i allmänhet något som är riktigt bra av det hela. Det förhåller sig så i alla fall för mig. Jag tror överflödet är mums för de som inte är så noga med vad de gör. Det bjuds på anslående saker, men det är farligt med anslående saker. Jag tycker det är bättre att bara finnas där och begrunda det hela. Sedan kanske något visar sig.

- Jag kommer ihåg alla somrar innan min sista skilsmässa, då vi höll till i Finnmarken, fortsätter Smoliansky. Bara skog... 13-14 somrar i en liten stuga med en äng, en sjö och så skog. Jag tänkte "Vad fan gör jag här? Här finns ingenting!" Jag har svårt för att vara ledig så jag åkte runt i bilen på alla små ringlande skogsvägar och gick även i skogarna mycket. Så småningom växte det fram en massa bilder, men det var ofta motsträvigt. Den eller den platsen ville inte ge ifrån sig något helt frivilligt och det tyckte jag var bra. Man går bland myrstackar, trädstammar, stenar med lava på. Man kan gå i flera år på samma ställe. Under några dagar kan man sedan hitta allt på en gång. Det är ungefär som med Stonehenge: en dag, ett klockslag så händer det något. Om man inte är observant i det ögonblicket så finns det inte mer. Man måste självklart vara intresserad av att vara där. Det blir en gåva då allt sammanfaller.

- Även till vardags är det så att efter ett antal år har man varit på alla platser och man har fått alla gåvorna som fanns där. Min modell när jag har hållit på ett visst ställe är att helt enkelt köra på tills jag spyr på det, tills jag känner att "Inte en bild till... Nu får det verkligen vara nog..." Då är det bara att säga tack och adjö. Men det finns alltid mer att upptäcka. Det är som livet självt.

 

Vidare läsning
www.gunnarsmoliansky.se
www.waldemarsudde.se
http://www.stadsmuseum.stockholm.se/museet.php?artikel=43&sprak=svenska
http://www.planett.se/Gal_Tomrummet

Ur arkivet

view_module reorder

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 Maj, 2012

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd

Kanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias ...

Av: Elin Miller | Resereportage | 03 april, 2013

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.