Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."



degeer

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson

Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De Geer. Två stycken hade varit på tok för många och ingen alls hade varit urbota trist. När Tidningen Kulturen knackar på i den De Geerska ateljén möts vi av en man i läkarrock och hammare i handen...

- Ursäkta mig lite, jag ska bara slå sönder den här bilen...

En snart 70-årig man med rufsigt grått hår och disträ blick går ned på knä, iklädd en läkarrock som det står "Hets" på ryggen på. Han höjer en tung hammare och drämmer till en Shelby leksaksbil, anno circa tidigt 60-tal. Bilen krossas i olika delar, som sedan varsamt samlas ihop och bärs in i en gammal gymnastiksal, nu fungerande som ateljé. Här tar mannen i fråga emot och hälsar välkommen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en gammal skolbyggnad i Årsta utanför Stockholm huserar Carl Johan De Geer: känd, ökänd och (för ett fåtal) okänd för så många saker att man inte riktigt vet var man ska börja för att ge en rättvis bild. Fotograf, filmare, bildkonstnär, installationsskapare, scenograf, musiker, textilkonstnär, författare och fortfarande mycket annat.

När jag hälsar på i den överfulla ateljén är det en stor installation till Kulturen i Lund som är aktuell. Spillrorna efter Shelbyn ska placeras in i en slags efter-kriget-eller-krisen-miljö som påminner om ett sargat Märklin-landskap i en dyster mardröm präglad av matta färger. Allt är försent, husen har rasat, bensinmackarna stängt igen, djuren är slaktade, planen har kraschat och allt är anfrätt och urspårat o.s.v. En storslagen dystopi, om än med ett stort mått sedvanlig De Geersk humor.

Vidare ställde De Geer ut på Galleri Bel'Art i Stockholm under augusti och september 2006. Vidare har han gjort affischen till Göteborgs Filmfestival 2007. Vidare visar Moderna Muséet i Stockholm upp en stor mängd fotografier från 60-talet samt hans egenhändigt byggda fotoautomat som tog dessa bilder året ut 2006. Det kreativa kaoset i Årsta är måhända inte universums centrum men det är definitivt centrum för en svensk konstnär som tycks mer i ropet nu än egentligen någonsin tidigare.

- Ja, det är mycket som händer nu, konstaterar De Geer då vi sätter oss ned i ateljéns köksområde. Ibland kommer allt på en gång. Så var det med Lena Svedbergfilmen till exempel. Jag fick två förfrågningar på nästan samma gång om jag ville göra en film om henne. Det var mycket underligt. Hon dog 1972, då hon ju tog sitt liv. 28 år senare hörde plötsligt två personer av sig samma vecka och ville att jag skulle göra en film om henne. Den ena var Tarik Saleh som varit inblandad i den där Guantanamo-filmen. Den andra var Göran Olsson som jobbade med ett projekt som hette "Ikon", med fokus på dokumentärer för SVT. Han blev senare filmkonsulent. Jag sa ja till båda.

Filmen De Geer refererar till, "Jag minns Lena Svedberg" (2000), är ett mästerverk i det mindre formatet, endast sex minuter lång. Med De Geers egna stillbilder och porträtt av Svedberg i svartvita sviter och hans egen röst som enkelt men emotionellt delger sin saknad efter en människa och konstnär som varit borta länge, eller kanske var borta t.o.m. då hon levde, blir effekten oerhört personlig och insiktsfullt delikat.

- Tarik hade väl tänkt sig att jag skulle skriva en text och att han skulle leta upp arkivfilm. Han hörde aldrig mer av sig och jag tror inte han någonsin hittade något filmmaterial med Lena. Med Göran gjorde jag en film som är sex minuter och som bara hade en budget på 60.000:-. Det är inte så mycket. Jag tittade igenom mina negativ och fann kanske 130 bilder som vi kunde använda.

Svedberg och De Geer var båda aktiva i kretsen kring tidningen "Puss" (1968-1974). De Geers dokumenterande av de människorna och den tid de levde i och dessutom påverkade blev mångbottnat ju mer tiden passerade. Då handlade det om att dokumentera och uttrycka sig ("Med kameran som tröst", som De Geer själv skulle uttrycka det något senare.). I samband med Svedbergfilmen fick allt plötsligt ett mer distinkt konsthistoriskt perspektiv. De Geer tycks medveten om det men verkar alltid föredra nuet, det aktuella.

- Det var tidsfaktorn som spelade in, förklarar han. Det hade ju förekommit två utställningar där hon varit med. Den ena var "Hjärtat sitter till vänster" i Göteborg. Den andra var "Det stökiga 70-talet, efter majrevolten" på Moderna Muséet. I båda de utställningarna fanns Lena Svedberg med. Det var nog dessa utställningar som gjorde att intresset för henne plötsligt var aktuellt.

1960- och 70-talen var explosiva på både politiska och kulturella plan. I backspegeln kan mycket av protesterandet idag tyckas charmigt naivt och blåögt, men ingen kan förneka dessa busiga konstnärers provokativa effekt på sin samtid. Carl Johan De Geers beslagtagna tryck med amerikanska flaggor med hakkors, brinnande flaggor med könsord på o.s.v. skapade stor debatt och tillika polisingripanden. Där Lena Svedberg var fjärran, introvert och maniskt meditativ, var både De Geer och "Puss"-nestorn Lasse Hillersberg högljudda och, i sammanhanget, ungdomligt modiga.

En fråga De Geer torde få ofta men som ändå känns relevant fortfarande: Finns det något kvar i honom av den vision han och de andra närde då?

- Det har skett en hel del förändringar, svarar han snabbt. Gänget kring tidningen "Puss", med Hillersberg, Öyvind Fahlström och alla de andra, ansåg att unika konstverk var något så borgerligt att det borde man inte hålla på med. Helst skulle det vara massproducerat i form av affischer. Det var vårt ideal på den tiden.

- Jag hade ett litet screentryckeri där jag själv gjorde allt, skar ut en slags film med skalpell och det fick en annan karaktär än om man ritar eller målar. Liksom Matisse, när han klippte ut sina delar. Det blir distinkt. Men även i fyrfärgsmotiv strävade vi efter att sprida materialet. Någon gång kunde Lasse eller någon annan bekosta en affisch i stor upplaga. Men problemet var att det ju inte fungerade alls. De politiska striderna var så hårda och splittringen inom vänstern var så stor så att de bok-kaféer och andra ställen som fanns ofta bojkottade alla oss. Vi ansågs inte som renläriga inom marxismen. Vi var svartlistade även inom vänstern!

Här skrattar De Geer till och verkar minnas tiden i en slags mix av ren personlig nostalgi och skräckblandad förtjusning. Att viljan att förändra starkt fanns närvarande råder det inga tvivel om, men hur man skulle gå tillväga var en helt annan sak.

- Om vi hade gjort en kraftansträngning för att få ihop en summa som t.ex. krävdes för att trycka 1000 exemplar i offset, så blev 999 exemplar liggande och ett gav man bort till någon kompis. De andra samlade damm i en garderob. Det enda alternativet blev då att skapa unika konstverk. Då hade man en dröm om att de i alla fall skulle hamna i offentliga miljöer och platser, muséer o.s.v. Det skedde i enstaka fall. Men den verkliga mardrömmen var att ens konstverk skulle hamna i någons vardagsrum och det var förmodligen det som skedde...

- Massproducerandet fungerade inte så bra, helt enkelt. När jag tryckte mina affischer, var det ofta i 50 exemplar, högst 100. Schablonerna torkade också igen, så det hade ofta med rent tekniska saker att göra. Efter ett tag blev det fult. Den mest berömda affischen tog ju dessutom polisen hand om!

Jag frågar Carl Johan De Geer vad han tror skulle kunna väcka samma anstöt som hans numer klassiska agit-popkonstverk "USA Mördare", där stjärnorna i USAs flagga ersatts med distinkta hakkors. Svaret blir enkelt: Precis samma bild, fast 2005.

- Ja, förra året blev det faktiskt ett himla liv om den igen, skrattar han. Det skulle säljas ett exemplar på Bukowskis och en amerikan hade kommit in där, sett den och det hade blivit ett jävla liv. Han trodde att det var riktat mot George Bush och Irakkriget. Så de tog ned den! De ville inte längre ha den för försäljning. Hade den varit riktad mot Bush så hade man inte fått ha den där heller. När mannen sedan fick höra att den var gjord 1967 så la de ned just det där. Det handlade ju faktiskt om Vietnamkriget. Men jag skulle lika gärna kunna säga att det handlar om nuet och om Irak och det är uppenbart att det kan väcka starka känslor.

- I Irak har de förresten slutat utreda mord, suckar De Geer uppgivet. Det är ett samhälles yttersta sammanbrott. Där vem som helst kan döda vem som helst och polisen inte bryr sig, då finns det inget samhälle längre.

Det vänsterorienterade svenska klimat De Geer befann sig mitt i, dessutom ivrigt påhejandes, ersattes sedermera med individualism en masse och ett på många sätt hårdare samhälle. Protesterna mot dessa utvecklingar tar sig även de våldsamma uttryck och detta är heller inget De Geer uppskattar.

- Jag är 68 år, förklarar han. Jag tycker inte om demonstrationer. Jag gillar inte stämningen när folk tillsammans skriker saker som "Krossa det!", vad det nu än kan handla om. Till slut blir man likadan som de man vill bekämpa.

Perioden, som föraktfullt och förenklat brukar kallas "progg" eller "vänsterflum" var dock betydligt mer än så. På många nivåer och plan lyfte de anarkistiska konstnärerna fram mer än bara rent reaktiv kritik. Man experimenterade med form lika mycket som med politiserat innehåll. Carl Johan De Geer var högst sannolikt den mest versatile av dem alla, möjligen i konkurrens med dåvarande frun Marie Louise De Geer (numer fru Gösta Ekman). Textiltryck, formgivning, fotografi, måleri och allt i en enda stor livskonstsgryta. Konst, design och i viss mån även mode i en färgstark symbios.

- Jag ser inte kombinationen av konst och design som ett nytt fenomen alls, förklarar han. Jag var ju med i modevisningar och jag gjorde kläder 1964 redan. Design, mode och bildkonst hängde ihop redan då. Jag höll på med textildesign och även plagg redan då också. Jag fotograferade dessutom Parismodet 1967 för DN. Vi var ett litet gäng som åkte till Paris. Rebecka Tarschys som skrev texten, Marie-Louise, jag och Gunilla Axén.  Rebecka var helt säker på att det var sista året som något så reaktionärt som Parismodet skulle finnas, eftersom de ju bara gjorde extremt dyra plagg till scheik-hustrur. De kostade flera hundratusen per plagg redan då. Hon var helt övertygad om att vi kunde bete oss hursomhelst på de här ställena och det spelade liksom ingen roll om vi blev portförbjudna, för året efter skulle inte dessa visningar ens finnas. Där hade hon helt fel.

- Jag har ett oerhört rikligt bildmaterial med tusentals bilder därifrån, konstaterar De Geer belåtet. Jag poserar själv med kläder på vissa av dem. Lite science fiction-kläder. Jag kommer ihåg att Paco Rabanne var lite av en dystopiker i sina kläder. Det fanns en del Mad Max-liknande kläder som var kul, långt innan de filmerna kom. Jag fotograferade också Mahjongkläderna då det begav sig. De uppmärksammades i en bok för några år sedan. Hursomhelst, det är inget nytt fenomen med en blandning av konst, design och mode. För mig finns det ingen egentlig skillnad mellan konstarterna. Jag har ju också ritat en del möbler, men mest för filmer och scenografi.

De bilder som nyligen köpts in av Moderna Muséet, "CJs fotoautomat", samt själva den egenhändigt byggda kameralådan (en grön ölback med ett landskap i, bakom vilket kameran fanns dold. Om man tryckte på knappen "Tryck på knappen!", vilket många gjorde, så blev man fotograferad...) är ett litet tvärsnitt av det kulturella segment som snurrade i det De Geerska solsystemet: filmkompanjonen Håkan Alexandersson, Olle Adolphson, Gösta Ekman, Olle Granath, John Franzén, Ludvig & Torkel Rasmusson, Agneta Ekmanner, Jonas Cornell, Folke Edwards, Einar Heckscher, Birgitta Hahn, Judith Hollander et cetera, et cetera. Fotoautomaten stod placerad på det för gruppen centrala galleriet Galleri Karlsson och även hemma hos paret De Geer.

- Jag hade en vision om att svenska hem skulle vara helt täckta av mönster, berättar han. Jag och Marie-Louise hade det så. Vi bodde i två års tid i en lägenhet i Smedslätten, i ett nedgånget hyreshus. Marie-Louise ville bli målare och jag var fotograf men ville också hålla på med mina tyger och tryck. Vi använde hemmet som en plattform. Vi hade inga kontakter med muséer eller producenter på den tiden. Jag hade lite kontakter på olika tidningar jag jobbade för som fotograf men det var ändå inte så ofta som jag faktiskt jobbade. Det var väl en eller två gånger i  månaden. Det gick nästan att leva på men inte riktigt.

- Vi ville skapa ett hem som skulle knäcka Karin och Carl Larssons tio gånger om, minns han vidare. Det var bårder och mönster och kreationer på golv och väggar. Jag målade tvärs över golvet och tvärs över möblerna och upp på väggen. Och så tygerna på det. De hängde liksom överallt. På detta satte vi sedan upp tavlor och bilder. Det fanns ingen strategi bakom annat än att vi gillade färger och vi använde lägenheten som en plattform för att visa det och se vad som fungerade. Vi hade fester och bjöd dit enormt mycket folk. Det finns mycket i den aktuella Moderna Muséet-utställningen från just den tiden. Det kom hem väldigt mycket kulturfolk till oss.

- Lägenheten fungerade som en språngbräda för oss där vi kunde visa allt, fortsätter De Geer. Marie-Louise visade upp sina tavlor och jag mina tyger och fotografier. Det fanns nästan inte en tom centimeter. LIFE Magazine var faktiskt hemma hos oss en gång och gjorde ett hemma-hos-reportage. Fotografen Norman Parkinson tog bilderna. Det påstods att han ägde en egen ö i Söderhavet och att han bara jobbade en månad per år och då tjänade han så oerhört mycket pengar att han kunde ta det lugnt resten av året. Han var redan då i 60-års åldern. Så han kom tillsammans med en journalist från LIFE. De gjorde något slags Sverige-svep och tittade förbi oss då de var i Stockholm. Men den typen av exponering hjälpte oss inte så mycket. Det var ingen som hörde av sig till oss bara för att vi varit med i LIFE.

- Om jag skulle rangordna min verksamhet utifrån vad jag kan bäst så kommer textilkonsten allra först. Där ser jag mig som en mästare som dock inte tjänat några pengar på det. Det är det jag kan bäst men haft minst inkomster ifrån. Jag har haft mycket glädje av det dock! Och kanske att andra haft glädje av det också, när jag gett bort tyger på födelsedagar... När det gick som bäst, med ett tyg som hette "Monster", en bestseller i "10-gruppen", så minns jag att det högsta jag kom upp i var 240:- i kvartalet. Så småningom sjönk det... Jag fick royaltyredovisningar i många år från Borås Väveri och de skickade faktiskt utbetalningskort på 0:-...

- Jag skulle vilja göra en bok med alla tyger. Jag skulle rita upp alla de mönster som mänskligheten behöver, vilket enligt mig är ca 25 stycken. Några små, några väldigt stora, några på den ledden och andra på den andra. Några figurativa, andra abstrakta. Några gamla och också några nya. Och så skulle jag deklarera att här är alla de tyger mänskligheten behöver. Men det kommer naturligtvis aldrig att ske.

De Geers textilformgivning skedde i den första fasen under samma paraply som textilkollektivet "10-gruppen", men har under decenniernas gång skötts mer och mer av honom själv. Vad förhållandevis få känner till är hans musicerande, något som inte levt vidare speciellt aktivt. På den tid då det begav sig spelade Carl Johan De Geer i både "Gunder Hägg" och "Blå Tåget"...

- Det jag är absolut sämst på är att spela musik och det har jag haft oändligt mycket större inkomster av, skrattar han. Det finns ingen som helst relation mellan kompetens och möjlighet att försörja sig i en kulturell yrkesverksamhet. Jag tycker också själv att jag är rätt bra på att skriva men böckerna säljer ju heller inte så mycket. Barnböckerna är väl de bästa.

Barnboken "Örnis bilar" gjorde De Geer tillsammans med tecknaren Jan Lööf (som även gjorde den nu smått legendariska serien "Felix" mellan 1967 och 1973), men det är nog främst de hårdkokta romanerna "Kyss mig dödligt", "Det bombade ögat" och "Solens sista strålar" han är känd för rent författarmässigt. Här framkommer hans förkärlek för författaren Mickey Spillane (som för övrigt dog sommaren 2006) tydligt. Denna kärlek finns även distinkt närvarande i De Geer och Håkan Alexanderssons filmer, bl.a. i filmatiseringen av De Geers egen "Res aldrig på enkel biljett" och TV-serien "Privatdetektiven Kant". I deras sista gemensamma film, "Hammar", medverkade Spillane t.o.m. personligen. Han befann sig i Sverige för att göra reklam för en bok och duon De Geer & Alexandersson såg naturligtvis till att ta tillfället i akt.

- Jag har ju dessutom skrivit mycket för Arena och Aftonbladets kultursida, fortsätter De Geer. Jag började skriva en hel del kulturartiklar och tänkte först att jag skulle ta dem till Dagens Nyheter. Men de ville inte ha dem. Jag upplevde att de var väldigt snorkiga. Jag spelade i samma band som några av dem, Torkel Rasmusson och Leif Nylén. Men det innebar ingen nepotism utan snarare tvärtom. Det var bättre för mig att gå någonstans där ingen visste vem jag var. Jag gick till Aftonbladet som då låg i gamla Klaraområdet.

Att Carl Johan De Geer åstadkommit enormt mycket under sin kreativa tid är uppenbart. Det tycks heller inte finnas några tendenser till att han vill lugna ned sig. Vissa konstnärer klarar bara en sak, ett uttryck, ett medium och det behöver naturligtvis inte vara något negativt. Carl Johan De Geer tycks dock bemästra det mesta. Frågan är om det någonsin blir ett problem att vara multidisciplinär för honom?

- Då och då tänker jag "Nu är jag trött på det här... Nu ska jag pröva något helt nytt...", svarar han. Ny teknik, nytt tema... Sedan upptäcker jag att det ändå blir samma sak i alla fall. Det är samma slags teman som återkommer vad jag än gör. Temat i "Med kameran som tröst del 2" (De Geers långa självbetraktelsefilm från 2004) är att även om man vuxit upp i överklassen så kan det ha innehållit en misär, även ekonomiskt. Jag tror Anneli Jordahl nämnde att jag på en debatt på biografen Zita förklarat att jag kände igen hennes mammas rädsla för att aldrig få mat. Jag delar den känslan med hennes mamma. Då var det någon som föraktfullt skrev att detta ju är omöjligt. I filmen tar jag upp hur jag upplevde det i min egen barndom.

- Min mamma var sinnessjuk, berättar De Geer vidare. Hushållet var en enda röra. Vi barn hade inga begrepp om något. Hade vi tur kunde vi äta hos någon kompis, men hos oss förekom inga vardagsrutiner alls. Detta tror folk inte på. De tycker att det verkar lögnaktigt för de vet ju att överklassen har det så bra och de har betjänter och det bärs fram mat vilka tider på dygnet som helst. Jag försöker spräcka någon slags fördom. Folk tror nästan inte på vad jag säger fast det är sant. Det är intressant.

- Det är för övrigt en mycket intressant frågeställning, fortsätter han. Har man rätt att lida fast man har det bra? I ett samhälle som Sverige är det ju många som lider och känner sig i behov av terapi och hjälp. Men om man jämför med hur folk har det i kåkstäder i Sydamerika och Asien... Man kan inte förakta människor för att de lider, trots att de har elektricitet och mat och tak över huvudet. De lider i alla fall. Det finns en relativism i det. Vi kan ju aldrig gå tillbaka till hur samhället var förr. Många lider så att de kompenserar med att konsumera saker ännu mer, och mat. Det är absurt. Det är tröst det handlar om. Vi lever i en absurd och relativistisk värld.

När man tittar på installationen "Frukostdags 2020", som De Geer ställer ut på Kulturen i Lund under hösten 2006, så handlar det om konstruktioner av världar som visar på en möjlig utveckling, mer eller mindre sannolik och grymt dystopisk. Jag förmodar att tanken bakom är att få folk att vakna upp och bli medvetna? Carl Johan De Geer nickar medgivande.

- Folkpartiets kampanj heter just nu "Framtidens Nyheter" och är lite skrämmande, anser han. Deras vision av skolan liknar ju en Roy Andersson-film, en riktig dystopi där allt är grått och ingen får yttra sig. Det är som George Orwells "1984". Folkpartiet ser det som ett ideal. Det blir en slags omedveten surrealism.

- Jag är science fictionläsare och min favorit är Philip K Dick. Jag gillar även William Gibson. Just den här (visar), "Minority Report", är intressant. Det handlar ju om en Folkparti-vision, där man ska stoppa brottet innan det sker. Gibson blev väl epokgörande på något sätt då han kom men även hans senare saker är mycket bra. Det finns en ganska ny som heter "Pattern Recognition" som jag tycker är oerhört bra. Den handlar om en kvinna som är expert på att bedöma om nya loggor och varumärken är bra. Hon försörjer sig på att gå på möten och svara Ja eller Nej på skyltar som snabbt visas inför henne. Hon blir illamående och spyr om hon ser varumärket "Tommy Hilfiger" och kan inte gå in på varuhusavdelningar där de kläderna finns. Hon kan heller inte själv bära varumärken. Hon får ha specialgjorda kläder eller sprätta bort märkena. Jag håller med henne och jag är främmande för en värld dominerad av varumärken. För vissa är det så oerhört viktigt. Vissa saker kan man helt enkelt inte ha. Man talar om för alla att de ska bli individer som uttrycker sig själva, men så är det ju inte. Det är uniformer det handlar om. Ingen tycks bry sig om det.

Oavsett vad De Geer manifesterar idag så genomsyras det av en slags humanistisk grundsyn präglad av värme och humor. Men på ytan är det ofta betydligt dystrare tongångar som spelas. Oavsett om det är gamla fotografier som printats ut på duk och målats över i en slags mollstämd nostalgisk vision eller den episka installationen i Lund, i vilken allt mänskligt har kraschat, så handlar det om att utopiernas tid är förbi. Får han anstränga sig för att finna lite humor, om än svart, att stoppa in i verken?

- Ja, det händer varje dag, svarar han. När jag gjorde den där kraschade NK-fasaden (en skulptur/installation i hans ateljé) så tänkte jag att nu har jag gjort "mer av samma". Min hustru har jobbat mycket med psykiatrisk vård och det är från henne begreppet "Mer av samma" kommer. Jag tänker på det när jag i ögonblicket ifrågasätter om jag ska hamra sönder en leksaksbil till... (skratt) Men det är alltid svårt att säga hur en sak till slut blir.

I den breda vänkretsen på 60-talet fanns en extra god vän, Håkan Alexandersson. Även om honom har De Geer gjort en kort minnesfilm, "Jag minns Håkan Alexandersson", som blickar tillbaka på den enorma kreativitet de delade. Mest känd är TV-serien "Tårtan" såklart, men deras egen filmstudio "Meyer-ateljéerna" producerade även andra TV-serier och långfilmer i omgångar. Filmer som definitivt och på gott och ont präglade de generationer tittare som tog del av de besynnerliga och minst sagt okonventionella skapelserna.

- Vad jag märkte, och även Alexandersson som ju också försörjde sig som fotograf på 60-talet, var att ungefär 1972 blev det en strukturförändring av media i Sverige. TV blev den huvudsakliga bildbäraren. Tidigare hade det ju varit tidskrifterna och tidningarna. Fotografer blev tvungna att nischa sig. Lennart Nilsson är ett bra exempel. Många fick lägga stillbildskameran på hyllan och skaffa filmutrustning istället så att de kunde jobba för TV. Jag och Alexandersson började då göra barnserier för TV. "Tårtan" ansågs vara ett fiasko. Det fanns folk på TV då som ansåg att "Tårtan" inte borde få sändas överhuvudtaget. Några hävdade att den skulle låsas in i ett skåp och att nyckeln skulle kastas.

- Men vi fortsatte idogt och jag jobbade också som stillbildsfotograf på andras filminspelningar. Men att göra fotografiska reportage blev svårt. Tidningar las ned och många redaktioner bestämde att de inte skulle anlita frilansare utan att de egna fotograferna skulle fotografera t.ex både nyheter och mode. Det var en mycket klar strukturförändring. Så det blev film som tog över, även i mitt liv. Större delen av mitt liv har jag ju försörjt mig som filmarbetare på någon nivå. Antingen i egna eller andras produktioner, t.ex Jan Troells, Marie Louise Ekmans, Lukas Moodyssons... Lukas arbetar inte alls med samma team längre utan filmar mycket själv nu och experimenterar vidare. Det är bra. Jag tycker nästan det är en konstnärs plikt att göra folk besvikna.

Både i generell attityd och experimentlusta kan man definitivt hävda att Lukas Moodysson är ett av De Geers kreativa barn. Håller han själv med?

- Nej, det är en överdrift. Men ja, han var inspirerad av min fotobok "Med kameran som tröst del 1". Hans mamma är bibliotikarie och ordnade ett långlån åt honom på den boken. Alla som var med i teamet som gjorde filmen "Tillsammans" var tvungna att bläddra igenom boken. Det ingick i förberedelserna. Vissa citat finns med också i filmen. "Att diska är borgerligt" t.ex. kommer från den boken.

- Många har sagt till mig att mina filmer är smala och de ses bara av 1000 eller 5000 personer. Det är ju för litet för att en film ska kunna bära sig ekonomiskt. Då brukar folk säga att det inte fanns någon budget för marknadsföring och PR. Men jag tycker att det är helt fel. Det spelar liksom ingen roll om inte en film ligger i tiden. Då kan det räcka med väldigt lite publicitet som puffar på. Marknaden måste vara mogen för en viss sak och den saken måste vara gjord i en viss anda som passar in precis just då. Är det inte det så spelar det ingen roll hur stor budget PR-maskineriet än får.

- Många säger också att det är synd att vissa filmer inte får större budget för då skulle de bli så mycket bättre, fortsätter De Geer. Det är jag inte alls säker på. Det finns inga garantier för det alls. Jag har alltid jobbat med en bråkdel av vad som anses normalt för en film. Och folk har ändå fått lön. Största utgiften vanligtvis är inte tekniska kostnader utan den har med löner att göra. Därför kan ju ungdomar göra film nästa gratis idag. Men det fungerar naturligtvis inte i längden att jobba på sparlåga ekonomiskt. Folk utvecklas, skaffar familj, bostad och så. Då måste man ju ha löner.

- En film är väldigt komplicerad och innehåller väldigt många element. Det finns alltid element av överraskning. Jag läste något om en amerikansk producent i Hollywood som sa något i stil med "Om jag hade producerat alla de filmer som jag sagt nej till och sagt nej till alla de som jag producerat, så skulle jag stå på exakt samma punkt." Man kan liksom aldrig veta. I fallet med stora filmer som kanske kostar 100 miljoner dollar, så finns det ingen som kan veta exakt hur det kommer gå. De har ingen aning, bara förhoppningar.

- Jag vågar också påstå att kritiken alltid har fel, fortsätter De Geer. Om man tittar t.ex. på hur man behandlade Strindberg då han började måla och även hans böcker, så ser man att han behandlades som skit. Han var liksom bara en slags idiot. När Verdis operor hade urpremiärer kastade de tomater på scenen. Ett annat exempel är en bok jag tycker är jätterolig, "Dumskallarnas sammansvärjning". Den blev refuserad av en mängd förlag och författaren tog sitt liv i förtvivlan över detta. Åtskilliga år senare lyckades hans mamma få manuskriptet publicerat. Men då var han ju redan död. Kritiken är oftast något oerhört destruktivt.

- Jag är jättenyfiken på att höra mer om de kulturella skillnaderna som ingen vet om men som ändå påverkar så mycket, spinner De Geer vidare. Det finns många konstiga saker. I Tyskland är det lagstadgat att vuxna barn ska ta hand om sina föräldrar vid hög ålder. Det är en självklarhet där. I Sverige finns det ju inget sådant att jämföra med. Tanken är främmande. Att vuxna som kanske är 60 år och har föräldrar som är 85 skulle försörja dem... Det är för oss en absurd tankegång men det är självklart i Tyskland.

- Skillnaden mellan USA, England och Sverige är förmodligen inte fullt så stor. Vi har så mycket amerikansk litteratur och film som översvämmar Sverige. Men sällan åt andra hållet. Hasse & Tage var ju det roligaste som fanns i Sverige men utomlands var det ingen som skrattade. En fransman tycker förmodligen inte det är roligt om någon i en scen kommer in i basker och ropar "Sacré Coeur". Det är roligt för en svensk men inte för en fransman. Det är intressant tycker jag. Svensk litteratur kommer ju ut. PO Enqvist och Mankell såklart. Men svenska filmer går det sämre för, undantaget Beck och Wallander, som ju egentligen är tyska produktioner.

Liksom andra tunga svenska konstnärer som t.ex Ernst Billgren och Jan Håfström är Carl Johan De Geer väldigt mycket ett svenskt fenomen. Jag undrar om han aldrig längtat ut, utanför Nordens trygghet, som konstnär?

- Med filmerna har det fungerat, berättar han. Filmen om Lena Svedberg åkte ut på en massa festivaler, bl.a. till Toronto. Det tyckte jag var kul eftersom jag är född där. Det var lite romantiskt att komma tillbaka dit. Jag är väl egentligen en utlandssvensk? Jag är ju född utomlands. Men det är väl inte det som menas med det uttrycket? Med filmen "Mormor, Hitler och jag" blev jag inbjuden till ofantligt många filmfestivaler och det kändes bra. Jag var stolt.

- Jag hade först en lista på sju festivaler, bl.a. Cannes, fortsätter han. I och med att "Mormor, Hitler och jag" visades där ville många andra festivaler också ha den. Plötsligt hade jag en lista på 20 festivaler. Jag kunde inte längre komma ihåg vilka festivaler det rörde sig om. Sedan innehöll listan plötsligt 200 filmfestivaler och då slutade jag helt att åka eller ens tänka på att åka. Jag skulle ha kunnat åka på filmfestivaler på heltid i säkert två år och inte tjänat ett öre. Man kan få flygbiljetten betald av Filminstitutet och hotellet betalt av själva festivalen, men man får ju inga inkomster från det annars.

- Att vara på filmfestival i Sydkorea var intressant för där är de kulturella skillnaderna helt enorma, minns han. Det var en stor visning, på alla sätt perfekt. Vi hade en visning och efteråt skulle jag prata. Jag märkte att de inte förstod vad jag menade. Jag går ju ganska skarpt till rätta med min egen familj i tidigare generationer, även i "Med kameran som tröst del 2". Det finns inte i Sydkorea. Jag försökte hålla ett tal och säga att det kanske förändrar sig i framtiden även hos dem, men de var verkligen helt oförstående. Ingen kan prata illa om någon annan i familjen. Ingen kan heller skiljas och vara vän med den förra partnern. Jag hade en fantastiskt klyftig kvinna som var min tolk, en verkligt briljant person och intellektuell. Vi åkte taxi och jag berättade att jag var god vän med min ex-fru. Hon kunde inte förstå och ville inte höra mer om det. Ett sådant begrepp finns liksom inte. Har man skiljt sig har man förstört familjesystemet som hela samhället vilar på. Vissa kulturprodukter går därmed inte att exportera från Sverige till Sydkorea!

- Det kan ju vara en förklaring till att Ernst Billgren och Jan Håfström inte är några stjärnor i andra delar av världen, men att de är jättestora här. Jag har ju skrivit en bok om Ernst. Han har ställt ut utomlands och haft framgångar i Norge och Finland. På båda ställena har han också gjort ganska stora offentliga utsmyckningar. Han förklarar framgång utomlands med att det är något som måste försvaras nästan varje månad genom någon form av närvaro. Är det för många års mellanrum mellan utställningarna försvinner man.

Carl Johan De Geer associeras nog främst med grundepitetet "konstnär", men det kan ju betyda så mycket. Och i hans fall gör det verkligen det. Trots att "Tårtan" har etablerat en slags kultstatus för 60-talister och kanske även yngre generationer, så har förmodligen hans generella personliga status och hans bildkonst hamnat i första rummet.

Vid närmare betraktan ser man dock att han skapat en stor mängd filmer, vars form och innehåll bär hans egen särprägel. Filmerna kommenterar honom själv eller hans umgängeskrets. Filmerna kommenteras av honom själv. De är alla på ytan till synes lösryckta men definitivt sammanhängande för de som ger dem tid och uppmärksamhet. "Med kameran som tröst del 2" är ett perfekt exempel på en poetisk slags "auteur"-film som till lika stora delar är självbiografisk och allmängiltig. De Geers uppgörelse med sin egen adliga och högborgerliga bakgrund blir lika mycket en kritik av hans egen kritik till slut. Minnena från barndomens trauman övergår via ungdomens uppror till den vuxnes obevekliga jämkning. Inte helt förvånande är det mer film De Geer vill göra då jag frågar vad hans drömprojekt är.

- Jag skulle vilja ha en större summa pengar, skrattar han. Ibland kan man se sådana undersökningar i tidningarna: "Vad skulle du göra om du fick en stor summa pengar?" Kanske skulle folk svara att de vill resa jorden runt eller något liknande, kanske köpa hus. Om jag hade en summa pengar som redan var skattad och klar, då skulle jag samla ihop ett filmteam och några skådespelare som jag redan känner. Min krets, så att säga. Och så skulle jag säga "Vi träffas på måndag klockan nio och så dricker vi kaffe. och sedan är ni med varje dag under tre månader. Vi kommer inte ha några manuskript..."

- Det tjatas så in i helvete om att felet med svensk film är att manuskripten inte är tillräckligt genomarbetade, fortsätter han. Jag tror precis tvärtom. "Tårtan", som ju blivit en klassiker, har förföljt mig och Håkan Alexandersson. Vad vi än har gjort så har folk bara landat i att prata om "Tårtan". Hursomhelst, "Tårtan" hade inga manuskript alls. Vi improviserade fram allt och det blev vår mest berömda produktion i särklass. "Res aldrig på enkel biljett" byggde på en roman jag skrivit så där fanns ett manuskript som var ofantligt detaljerat. Det ledde till att arbetet blev så tungt så att filmen egentligen aldrig lyfte. Jag anser att ett väldigt genomarbetat manuskript är en tung vikt att bära.

- Det är som Joseph Heller och "Moment 22", skrattar De Geer. Han skrev ytterligare sju romaner som tog tre år styck att skriva och flera av dem var fantastiska. Ingen ville veta av dem. "Moment 22" var vad de ville prata om. Heller söp ihjäl sig till slut.

- Jag har kommit över det där med "Tårtan" nu, men i 25 år var jag helt förtvivlad, suckar De Geer. Det låg som en stor vikt över mig. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Folk ville inte prata om något annat än "Tårtan". Jag tycker att "Privatdetektiven Kant" är mycket bättre. Den är verkligen bra tycker jag. Den ägs tyvärr av Sveriges Television till 100% så den kommer aldrig att ges ut på DVD. Vi får heller ingen royalty på "Tårtan", som ju finns släppt nu. De lurade oss när vi skrev kontraktet.

- På Meyer-ateljéerna på Västmannagatan improviserade vi mycket. Där fanns det en oändlig mängd rum som var väldigt lätta att göra om till fängelser eller psykiatriska kliniker eller allt möjligt med ganska små åtgärder. Dessa miljöer inspirerade oss till att skapa handlingar och scener i en film. Och vi filmade scenerna utan att tänka alltför mycket på det. Det byggde på att vi hittade på under färdens gång. Vi kunde sitta vid trekaffet och bara komma på saker. Alexandersson hade t.ex läst en dag att alla i Rote Armé Fraktion var prästbarn. Det var intressant. Så fick vi också bygga en prästmiljö, hemsk som i en gammal Ingmar Bergman-film. Vi lyckades samla ihop allt under natten. Jag hittade en gammal Veckojournalen med foton av svenska biskopar och jag ramade in dem. Tjejerna som jobbade med mig marmorerade ett helt rum på kort tid. Kristina Elander hade gjort ett krucifix till en Vilgot Sjömanfilm som hette "Tabu", som innehöll Kjell Bergkvist som Jesus, naken och med erektion. Det krucifixet hade hon kvar så vi bara målade om det. Från trekaffet och fram till morgonen efter hade vi skapat en helt ny miljö och det blev de bästa scenerna i hela filmen. Prästen terroriserar en stackars flicka så att hon senare blir terrorist. Det var samma sak med "Tårtan". Vi hittade på allra, allra sist att de var sjömän. Det visste vi inte när vi började. Vi gjorde första och sista avsnittet sist.

- Just nu går svensk filmpolitik i absolut motsatt riktning, konstaterar de Geer vidare. Den nya chefen och Institutet säger att det görs för många filmer och att de är för billiga. Filmerna ska nu bli dyrare och bättre förberedda in i minsta detalj. Det låter för mig som en mardrömssituation på Hollywoodnivå, där det finns manusdoktorer som ska granska och ändra alla manus så att det till slut endast återstår minsta gemensamma nämnare. Det blir filmer helt utan spets.

- Jag tror på det öppna arbetssättet som går tillbaka till teatergrupperna på 60- och 70-talen. Det arbetssättet är inte vanligt längre. Det finns skådespelare som inte vill improvisera och sådana kan jag inte ha med i mina filmer. Att jobba med Pia Johansson i "Med kameran som tröst del 2" var kul för hon är ju en improvisationsmästare som hållit på med teatersport och annat. Hon är otroligt kvicktänkt och väldigt lämplig när man inte har något manuskript.

- Det är hursomhelst mitt drömprojekt, konstaterar han. Jag har en idé om en handling som jag inte ska avslöja. Det handlar mycket om att använda det man har tillgång till. Några som fått göra något liknande är Monty Python-gänget när gjorde "The meaning of life". Något amerikanskt storbolag hade bett dem föreslå en film och var villiga att finansiera det hela. Då satte Monty Python ett villkor: att finansiärerna inte skulle få läsa något manuskript alls eller veta något om filmens innehåll. Detta är min dröm.

- Ingmar Bergman skulle naturligtvis kunna få ett sådant jobb. Moodysson och Lars Jönsson har väl i viss mån haft den friheten men nu gör de ju konstigare och konstigare filmer som till slut ingen ser. Jag tycker för övrigt att Lukas "Ett hål i mitt hjärta" är kul. Jag och Lukas träffades på en filmfestival i Bergen i Norge för några år sedan och bara pratade och pratade och pratade. Både han och jag tycker att den filmen är rolig men det är ingen annan som tycker. Än så länge har Lukas Moodysson förmånen att bestämma själv men det har inte jag.

Vad man än gör så är man beroende av andra, menar De Geer. Kanske ett allmänmänskligt faktum eller ett dimmigt spår från 1970-talet? Har man som De Geer varit inblandad i så många kollektiva processer ("Puss", "10-gruppen", film- och TV-produktionerna o.s.v.), så är vikten av samarbete A och O. Han menar t.o.m. att han orienterat sig efter var nätverken funnits och varit som mest aktiva.

- Jag har definitivt varit beroende av vissa personer i kulturlivet som hjälper till i olika perioder, förklarar han. När Alexandersson och jag började göra barnserier, kring 1970, fanns det en chef som ingick i en slags beredningsgrupp som tillsammans skulle fatta beslut på demokratiskt vis. Vi hade lämnat in massor av förslag till TV men fått nej på allt. Vi lämnade förslag på ett barnprogram som var helt annorlunda skrivet. Det skulle ha utgångspunkt i ett bageri och det skulle finnas ett bud som skulle åka ut med tårtor men de skulle alltid mosas innan han skulle hinna fram. Vi hade planerat att Peter Harrysson skulle spela den rollen men det vet han fortfarande inte om.

- När chefen, Ingrid Edström som hon hette, var på väg till jobbet den morgonen sägs det att hon hade sett en person bli klämd i bussdörren med en tårtkartong och tårtan hade blivit förstörd. När det förslaget kom upp så tyckte hon därför att det var ett i verkligheten förankrat förslag... Vi fick igenom förslaget genom denna konstiga slump. Edström som var vår supporter slutade senare och det gick då åtta år innan vi gjorde film igen. Från 1974, då vi gjorde "Dr. Krall", fram till 1982.

- Under åtta år var vi svartlistade, minns De Geer. Då kom en ny chef, Helena Sandblad. Hon blev känd för att hon ville slopa Kalle Anka på julafton, något jag helt och hållet stöttade. Hon stöttade oss tills hon dog. Vi var på hennes begravning och insåg att vi plötsligt inte hade någon som vi kunde lämna ett förslag till som var intresserad överhuvudtaget.

- I början av 90-talet var jag mer inne på bildkonst än film och då stöttades jag av en museichef i Borås som hette Tomas Lindh. Han sa till mig att "90-talet är ditt." Han ville bli chef på Liljevalchs och ville göra retrospektiv med mig. Han ordnade utställningen "Trivsel", som var en stor utställning med åtta olika interiörer, hela rum och en stor ruin. Han ordnade en hel turné för den utställningen. Han ringde till mig 1989 någon gång och sa att 90-talet var mitt och att jag måste göra en stor utställning. Jag sa att jag inte kunde ta mig tid att göra någon stor utställning eftersom jag har familj och en hyra som måste betalas. Konstnärer får ju aldrig betalt. Ställer man ut på ett galleri kan man ju eventuellt sälja. Jag hade aldrig ställt ut på galleri bortsett från Galleri Karlsson på 60-talet. Annars hade jag bara ställt ut på muséer och aldrig sålt någonting utan levt på scenografi och filmarbete. Han sa att han skulle ordna pengar åt mig och det gjorde han. Han fick ihop en budget genom att sälja in utställningen och ta in en rätt stor summa från varje museum. Det innebar att jag kunde jobba med det i ett års tid.

- Man behöver ha stöd från människor som gillar vad man gör, betonar De Geer återigen. Det kan t.o.m. påverka vilken gren man riktar in sig på. När Göran Olsson ringde och frågade om jag ville göra film så började vi direkt samarbeta. Han ordnade finansiering för en film om året, i fem år. Då jobbade han med projektet Ikon för SVT, som hade fokus på dokumentärfilm. Sedan var han filmkonsulent i fyra år och vi gjorde en film om året. Jag var 61 år då vi gjorde Lena Svedbergfilmen och det blev som en nystart vid 61 års ålder. Jag hade ju faktiskt redan jobbat med film i 30 år men aldrig fått någon uppmärksamhet på filmfestivaler eller från utlandet.

- Men vid den här tiden började det väl bli inne med dokumentärfilm, kring år 2000. Det startades en hel del dokumentärfilmfestivaler runt om i världen. Många städer fick liksom för sig att placera sin ort på kartan genom att starta en egen kortfilmsfestival. Det är ganska kul. Jag har varit på många av dessa och också fått priser. Jag har bl.a. fått ett pris i Portugal, "för unga filmare som vill pröva sina vingar"... Det var en jävla tur att jag inte var där personligen som 63-åring för att hämta priset. Då hade jag väl inte fått det (skratt).

Carl Johan De Geer är mitt i en mängd projekt och ännu fler lurar bakom kröken. Själv konstaterar han lugnt att han precis som med de två Lena Svedberg-erbjudandena (som dök upp vid ungefär samma tid) nu på kort tid fått två erbjudanden från folk som vill skriva böcker om honom och hans arbete.

- Det är hedrande såklart, avslutar han. Men jag vill bara en sak. Jag skulle naturligtvis vilja att de läser alla mina böcker, att de ser alla mina egna filmer, och dessutom alla mina och Håkan Alexanderssons filmer. Ska det ske får det liksom inte bli ytligt. Det måste vara komplett.

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts