En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Håret lindas kring ögat, fångar en riktning



TEMA FINLAND

Kaarina Kaikkonens bildsfärer utgörs av tveklösa bilder som angriper åskådaren med tveksamhetens språk.  Ett tungt lakan hänger i luften, tungt av vatten. Faller över munnen. Fäster med tråd.I sitt konstnärskap drar Kaarina Kaikkonen det kraftfulla ur gamla material, bortglömda. Letar upp en ny betydelse, döper dem i den. Använda föremål sätts in i ett sammanhang där de inte platsar, men tar emot och över det sammanhanget. Kaikkonens avlidna mors åldrade dansskor dansar igen men med annan kropp. Kroppslöst. Människan är frånvarande i Kaikkonens verk och i det förvånansvärt närvarande. Det är nu istället objekten som fyller ut den plats där kroppen förväntas vara. Talar. En plötslig berättelse om köttets avdankning. Blodets urtappning. Någonting sitter på insidan av Kaikkonens installationer, vrålar galet gult bakom. Det är fint. En tunn hud att se genom.

Kaarina Kaikkonen föddes 1953 i Iisalmi, Finland. Studerade från 1978 –83 på Finlands Konstakademiskola. Hon har bland annat fått Finska statens konstpris och det Finska konstpriset och haft otaliga utställningar runt om i världen. Hon är välrepresenterad i europeiska och nordiska sammanhang men hennes konst har också uppmärksammats i bland annat Asien (Echigo-Tsumari Triennal, Japan) och Sydamerika (8 Havanna Biennal, Kuba). Kaikkonen bor och arbetar i Helsingfors.

Kaarina Kaikkonen bygger ofta sina installationer och konstverk direkt på utställningsplatsen. Storskaliga konstkroppar, omöjliga att bortse ifrån. De är mäktiga och angripande. Genom sina verk söker Kaarina Kaikkonen efter sin ständigt skiftande kontur. Hon har beskrivit det som att hon behöver en kontur för att tydligare förstå sig själv, för att förstå var insidan slutar och utsidan tar vid. Reflektionen är tydlig i hennes konst, väldiga kluster av tankevåggor väller upp ur installationerna. Likt en röst som skaver i fållarna på de igen använda kläderna som utgör stommen för hennes materialanvändning.

Just det att hon använder redan nötta material; kavajer, damskor, potatispåsar, papp, skjortor, biblar, polska telefonkataloger … förstärker monumentens kraft. Det finns en historia som är omöjlig att känna till när materialen används i så stor skala som konstnären har valt att röra sig i. Det är omöjligt att veta vad de bär samtidigt som det är en självklarhet att historia samlas som celler på de förbrukade, men inte övergivna föremålen. Kaikkonen höljer sig i en bred grund – skulptur, måleri, arkitektur, en oskarp gräns i ständig förändring. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Herrkavajer och jackor är det mest representerade materialet i Kaikkonens konstverk. En återspegling av den avlidna fadern, en avstannad sorg som förflyttar sig i konstnärskapet. Den kanske mest kända installationen Way, 2001, bestod av 3000 kavajer utplacerade på trappstegen till Helsingfors Katedralen. Ett vördnadstagande gentemot byggnaden, men också ett annat förhållningssätt än det förväntade. Ett lamt öga, betraktande byggnaden som vore den något annat. När det mänskliga inslaget skalas bort ur det mänskligt förknippade underlaget föds helt nya betydelser. Verken är dödsvakor, stela orörliga. Paradoxen; framåtsträvande livfulla.

Objekten i Kaarina Kaikkonens verk drar mot en väldig magnet. En sugkraft som kallar. Essensen i konstverken är en stark strävan efter riktning. En strävan talande i tungor, otystbar. Hela konceptet med ovetandet. Att det inte går att föreställa sig framtid. Den är obekant, framförliggande, avlägsen. I det står vi. I det står Kaikkonen i sitt gestaltande. Vi är i varje stund delaktiga i någonting pågående och i samma stund på väg in i något annat, framförstående. I den absurditeten knycker verken i stadiga konvulsioner, sväller ut i en lägrad utgångspunkt.

Är vi på väg från en plats eller är riktningen motsatt, är vi i själva verket på väg till en plats. En fråga som reinkarneras i åsynen av Kaikkonens konst och som kan verka oskyldigt simpel, men axlar en gravallvarlig ton. A path, hette den installation som 2004 ställdes ut i Umedalens skulpturpark. Där hängde konstnären upp herrkavajer mellan höga tallar. En stig. En ostridbar riktning. De är alla de facto på väg någonstans. Spöklika. Människolösa. Men är riktningen ens här mer än ett väderstreck. Vad är gestalterna, kavajerna, ersättarna av deras förra bärare, i själva verket på väg emot?

Oavsett hur upphöjda, maktfulla objekten för Kaikkonens konst vid första anblicken ser ut att vara, inflikas en motvikt. Någonting oskyddat, fragilt bryter av, ett långt hårstrå som lindats kring ögat. Vanmakt, kränkning, tvång. En stum paralysi i all rörelse hennes konst förmedlar. Kaarina Kaikkonens bildvärld känns inte flyktig trots den konkreta distress den speglas i. Snarare målmedveten, skyndande eller ibland dröjande i själva målmedvetenheten. Dröjande kvar i lusten över fångsten. Fångsten av en förnimmelse att färdas mot.    

Matilda Södergran     
Kaarina Kaikkonen är aktuell på: Borås Internationella Skulpturfestivalen (utomhus) från 17.5. Norrtälje konsthall (utom- och inomhus) från 24.5. Örebro (utomhus) från 14.6

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.