I huvudet på Björn Gustavsson

I denna sommarkrönika: tre starka diktsamlingar plus en minst lika stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla ...

Av: Björn Gustavsson | 20 juni, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | 19 januari, 2011
Essäer om religionen

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Håret lindas kring ögat, fångar en riktning



TEMA FINLAND

Kaarina Kaikkonens bildsfärer utgörs av tveklösa bilder som angriper åskådaren med tveksamhetens språk.  Ett tungt lakan hänger i luften, tungt av vatten. Faller över munnen. Fäster med tråd.I sitt konstnärskap drar Kaarina Kaikkonen det kraftfulla ur gamla material, bortglömda. Letar upp en ny betydelse, döper dem i den. Använda föremål sätts in i ett sammanhang där de inte platsar, men tar emot och över det sammanhanget. Kaikkonens avlidna mors åldrade dansskor dansar igen men med annan kropp. Kroppslöst. Människan är frånvarande i Kaikkonens verk och i det förvånansvärt närvarande. Det är nu istället objekten som fyller ut den plats där kroppen förväntas vara. Talar. En plötslig berättelse om köttets avdankning. Blodets urtappning. Någonting sitter på insidan av Kaikkonens installationer, vrålar galet gult bakom. Det är fint. En tunn hud att se genom.

Kaarina Kaikkonen föddes 1953 i Iisalmi, Finland. Studerade från 1978 –83 på Finlands Konstakademiskola. Hon har bland annat fått Finska statens konstpris och det Finska konstpriset och haft otaliga utställningar runt om i världen. Hon är välrepresenterad i europeiska och nordiska sammanhang men hennes konst har också uppmärksammats i bland annat Asien (Echigo-Tsumari Triennal, Japan) och Sydamerika (8 Havanna Biennal, Kuba). Kaikkonen bor och arbetar i Helsingfors.

Kaarina Kaikkonen bygger ofta sina installationer och konstverk direkt på utställningsplatsen. Storskaliga konstkroppar, omöjliga att bortse ifrån. De är mäktiga och angripande. Genom sina verk söker Kaarina Kaikkonen efter sin ständigt skiftande kontur. Hon har beskrivit det som att hon behöver en kontur för att tydligare förstå sig själv, för att förstå var insidan slutar och utsidan tar vid. Reflektionen är tydlig i hennes konst, väldiga kluster av tankevåggor väller upp ur installationerna. Likt en röst som skaver i fållarna på de igen använda kläderna som utgör stommen för hennes materialanvändning.

Just det att hon använder redan nötta material; kavajer, damskor, potatispåsar, papp, skjortor, biblar, polska telefonkataloger … förstärker monumentens kraft. Det finns en historia som är omöjlig att känna till när materialen används i så stor skala som konstnären har valt att röra sig i. Det är omöjligt att veta vad de bär samtidigt som det är en självklarhet att historia samlas som celler på de förbrukade, men inte övergivna föremålen. Kaikkonen höljer sig i en bred grund – skulptur, måleri, arkitektur, en oskarp gräns i ständig förändring. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Herrkavajer och jackor är det mest representerade materialet i Kaikkonens konstverk. En återspegling av den avlidna fadern, en avstannad sorg som förflyttar sig i konstnärskapet. Den kanske mest kända installationen Way, 2001, bestod av 3000 kavajer utplacerade på trappstegen till Helsingfors Katedralen. Ett vördnadstagande gentemot byggnaden, men också ett annat förhållningssätt än det förväntade. Ett lamt öga, betraktande byggnaden som vore den något annat. När det mänskliga inslaget skalas bort ur det mänskligt förknippade underlaget föds helt nya betydelser. Verken är dödsvakor, stela orörliga. Paradoxen; framåtsträvande livfulla.

Objekten i Kaarina Kaikkonens verk drar mot en väldig magnet. En sugkraft som kallar. Essensen i konstverken är en stark strävan efter riktning. En strävan talande i tungor, otystbar. Hela konceptet med ovetandet. Att det inte går att föreställa sig framtid. Den är obekant, framförliggande, avlägsen. I det står vi. I det står Kaikkonen i sitt gestaltande. Vi är i varje stund delaktiga i någonting pågående och i samma stund på väg in i något annat, framförstående. I den absurditeten knycker verken i stadiga konvulsioner, sväller ut i en lägrad utgångspunkt.

Är vi på väg från en plats eller är riktningen motsatt, är vi i själva verket på väg till en plats. En fråga som reinkarneras i åsynen av Kaikkonens konst och som kan verka oskyldigt simpel, men axlar en gravallvarlig ton. A path, hette den installation som 2004 ställdes ut i Umedalens skulpturpark. Där hängde konstnären upp herrkavajer mellan höga tallar. En stig. En ostridbar riktning. De är alla de facto på väg någonstans. Spöklika. Människolösa. Men är riktningen ens här mer än ett väderstreck. Vad är gestalterna, kavajerna, ersättarna av deras förra bärare, i själva verket på väg emot?

Oavsett hur upphöjda, maktfulla objekten för Kaikkonens konst vid första anblicken ser ut att vara, inflikas en motvikt. Någonting oskyddat, fragilt bryter av, ett långt hårstrå som lindats kring ögat. Vanmakt, kränkning, tvång. En stum paralysi i all rörelse hennes konst förmedlar. Kaarina Kaikkonens bildvärld känns inte flyktig trots den konkreta distress den speglas i. Snarare målmedveten, skyndande eller ibland dröjande i själva målmedvetenheten. Dröjande kvar i lusten över fångsten. Fångsten av en förnimmelse att färdas mot.    

Matilda Södergran     
Kaarina Kaikkonen är aktuell på: Borås Internationella Skulpturfestivalen (utomhus) från 17.5. Norrtälje konsthall (utom- och inomhus) från 24.5. Örebro (utomhus) från 14.6

Ur arkivet

view_module reorder

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 22 november, 2011

Georg Brandes, en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier

Det händer inte så ofta att en doktorsdisputation drar horder av besökare, inte bara släkt och vänner, utan personer ur de mest skilda läger. Så var dock fallet då Pil Dahlerup 1983 vid ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 14 Maj, 2014

Av det ni lämnar i ruiner ska jag bygga ett tempel

Det känns som att det svenska litteraturklimatet blir alltmer fientligt gentemot poesin. Att den litterära jordmånen dödar dess rötter. Att den inte längre tillåts växa. Den har blivit en fridlyst ...

Av: Tim Sterner | Gästkrönikör | 24 november, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 08 augusti, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.