Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Håret lindas kring ögat, fångar en riktning



TEMA FINLAND

Kaarina Kaikkonens bildsfärer utgörs av tveklösa bilder som angriper åskådaren med tveksamhetens språk.  Ett tungt lakan hänger i luften, tungt av vatten. Faller över munnen. Fäster med tråd.I sitt konstnärskap drar Kaarina Kaikkonen det kraftfulla ur gamla material, bortglömda. Letar upp en ny betydelse, döper dem i den. Använda föremål sätts in i ett sammanhang där de inte platsar, men tar emot och över det sammanhanget. Kaikkonens avlidna mors åldrade dansskor dansar igen men med annan kropp. Kroppslöst. Människan är frånvarande i Kaikkonens verk och i det förvånansvärt närvarande. Det är nu istället objekten som fyller ut den plats där kroppen förväntas vara. Talar. En plötslig berättelse om köttets avdankning. Blodets urtappning. Någonting sitter på insidan av Kaikkonens installationer, vrålar galet gult bakom. Det är fint. En tunn hud att se genom.

Kaarina Kaikkonen föddes 1953 i Iisalmi, Finland. Studerade från 1978 –83 på Finlands Konstakademiskola. Hon har bland annat fått Finska statens konstpris och det Finska konstpriset och haft otaliga utställningar runt om i världen. Hon är välrepresenterad i europeiska och nordiska sammanhang men hennes konst har också uppmärksammats i bland annat Asien (Echigo-Tsumari Triennal, Japan) och Sydamerika (8 Havanna Biennal, Kuba). Kaikkonen bor och arbetar i Helsingfors.

Kaarina Kaikkonen bygger ofta sina installationer och konstverk direkt på utställningsplatsen. Storskaliga konstkroppar, omöjliga att bortse ifrån. De är mäktiga och angripande. Genom sina verk söker Kaarina Kaikkonen efter sin ständigt skiftande kontur. Hon har beskrivit det som att hon behöver en kontur för att tydligare förstå sig själv, för att förstå var insidan slutar och utsidan tar vid. Reflektionen är tydlig i hennes konst, väldiga kluster av tankevåggor väller upp ur installationerna. Likt en röst som skaver i fållarna på de igen använda kläderna som utgör stommen för hennes materialanvändning.

Just det att hon använder redan nötta material; kavajer, damskor, potatispåsar, papp, skjortor, biblar, polska telefonkataloger … förstärker monumentens kraft. Det finns en historia som är omöjlig att känna till när materialen används i så stor skala som konstnären har valt att röra sig i. Det är omöjligt att veta vad de bär samtidigt som det är en självklarhet att historia samlas som celler på de förbrukade, men inte övergivna föremålen. Kaikkonen höljer sig i en bred grund – skulptur, måleri, arkitektur, en oskarp gräns i ständig förändring. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Herrkavajer och jackor är det mest representerade materialet i Kaikkonens konstverk. En återspegling av den avlidna fadern, en avstannad sorg som förflyttar sig i konstnärskapet. Den kanske mest kända installationen Way, 2001, bestod av 3000 kavajer utplacerade på trappstegen till Helsingfors Katedralen. Ett vördnadstagande gentemot byggnaden, men också ett annat förhållningssätt än det förväntade. Ett lamt öga, betraktande byggnaden som vore den något annat. När det mänskliga inslaget skalas bort ur det mänskligt förknippade underlaget föds helt nya betydelser. Verken är dödsvakor, stela orörliga. Paradoxen; framåtsträvande livfulla.

Objekten i Kaarina Kaikkonens verk drar mot en väldig magnet. En sugkraft som kallar. Essensen i konstverken är en stark strävan efter riktning. En strävan talande i tungor, otystbar. Hela konceptet med ovetandet. Att det inte går att föreställa sig framtid. Den är obekant, framförliggande, avlägsen. I det står vi. I det står Kaikkonen i sitt gestaltande. Vi är i varje stund delaktiga i någonting pågående och i samma stund på väg in i något annat, framförstående. I den absurditeten knycker verken i stadiga konvulsioner, sväller ut i en lägrad utgångspunkt.

Är vi på väg från en plats eller är riktningen motsatt, är vi i själva verket på väg till en plats. En fråga som reinkarneras i åsynen av Kaikkonens konst och som kan verka oskyldigt simpel, men axlar en gravallvarlig ton. A path, hette den installation som 2004 ställdes ut i Umedalens skulpturpark. Där hängde konstnären upp herrkavajer mellan höga tallar. En stig. En ostridbar riktning. De är alla de facto på väg någonstans. Spöklika. Människolösa. Men är riktningen ens här mer än ett väderstreck. Vad är gestalterna, kavajerna, ersättarna av deras förra bärare, i själva verket på väg emot?

Oavsett hur upphöjda, maktfulla objekten för Kaikkonens konst vid första anblicken ser ut att vara, inflikas en motvikt. Någonting oskyddat, fragilt bryter av, ett långt hårstrå som lindats kring ögat. Vanmakt, kränkning, tvång. En stum paralysi i all rörelse hennes konst förmedlar. Kaarina Kaikkonens bildvärld känns inte flyktig trots den konkreta distress den speglas i. Snarare målmedveten, skyndande eller ibland dröjande i själva målmedvetenheten. Dröjande kvar i lusten över fångsten. Fångsten av en förnimmelse att färdas mot.    

Matilda Södergran     
Kaarina Kaikkonen är aktuell på: Borås Internationella Skulpturfestivalen (utomhus) från 17.5. Norrtälje konsthall (utom- och inomhus) från 24.5. Örebro (utomhus) från 14.6

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.