Lena S. Karlsson

Odd Lindells tolkning av Doktor Glas

Lena S. Karlsson är väldigt förtjust i en ny uppsättning av "Doktor Glas".

Av: Lena S. Karlsson | 16 oktober, 2015
Gästkrönikör

Identitet och identifikation - En pluralistisk synvända

Judendomen som utgångspunkt Det paradoxala är att tillkomsten av staten Israel har inneburit en kris för den judiska identiteten. Sedan biblisk tid har den byggt på upplevelsen av att vara ett ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 november, 2011
Essäer

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Mohammed Ali: en legend

För 50 år sedan blev en viss Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att ...

Av: Gregor Flakierski | 25 februari, 2014
Övriga porträtt

Till Hugo Claus in memoriam



Image

Den belgiske författaren Hugo Claus är död. Tidningen Kulturens Christer Enander träffade Hugo Claus för några år sedan. Vi publicerar porträttet exklusivt för vår webupplagas läsare.

Han ser butter och missnöjd ut, inte olik en gammal hamnarbetare som en kylslagen och blåsig måndagsmorgon har glömt att köpa ut den heliga kvartingen; eldvatten som värmer och livar upp i det kylslagna helvetet. Hugo Claus trivs inte i rollen som intervjuobjekt. Det är mer än uppenbart. Den massiva massmediala uppmärksamheten stör honom. En efter en har jag sett slokörade svenska journalister återvända, som efter ett förlorat slag, när de ställt sina frågor och fått de svar Hugo Claus behagat ge. De muttrar om och småsvär över att han är svår att komma in på livet. När jag frågar vad de pratat om är det alltid samma frågor. Det är James Joyce och litterära influenser, Claus syn på den litterära samtiden.

Hugo Claus beskrivs ofta som den belgiska samtidslitteraturens enfant terrible. Så står det till och med i pressmaterialet från hans svenska förlag, Bonniers. Hugo Claus är bångstyrig, uppkäftig, ofta upprörande och provocerande. Det är ord – en etikett – som ofta klistras på författare, de är säljande och gångbara. Snälla författare är alls inte lika intressanta som elaka. Det är modernismens budskap nerskuret till reklammakarnas fyrkantiga och enkla språk. Ty en upprorsmakare är som kommersiell "produkt" på den  litterära marknaden mer gångbar än vad dess eventuella motsats  skulle vara. Herman Lindqvist givetvis undantagen. Lindqvist är  å andra sidan enbart produkt, inte författare. Det är en  avgörande och betydande skillnad, ett teoretiskt och ekonomiskt betingat yxhugg som alldeles i onödan klyver litteraturen i två delar.

När Hugo Claus med ett inåtvänt och lite frånvarande leende, likt en vänlig farbror, har bökat sig väg fram bland alla besökare på bokmässan i Göteborg har det inte varit helt lätt att få bilden av upprorsmakare och enfant terrible att smälta  samman med denna i mässhallarnas kvävande värme tålmodigt  svettande och buttert vänliga uppenbarelse. Utan att klaga har  Hugo Claus torkat svetten ur pannan, signerat böcker, nickat  vänligt mot tanter och farbröder. Snällt har han krafsat sitt namn i den till svenska nyöversatta mastodontvolymen "Belgiens sorg". Han har inte gormat och hojtat, inte slängt saker eller glåpord omkring sig som andra mer medialt välanpassade litterära revoltörer. Nej, tålmodigt har Hugo Claus uppfört sig. Och det är kanske just det som varit problemet. För svenska journalister är det måhända svårt att inse att det finns författare som är genuina bråkstakar och upprorsmakare, sådan som inte enbart spelar rollen av rebell inför rullande kameror och sensationshungriga och lystna pressögon.

Hugo Claus är försenad när jag ska träffa honom på hotellet där han bor. Inte bara försenad. Han är försvunnen! Ingen vet var han är. Inte på rummet. Inte i matsalen bland de andra frukostätarna. Det letas, det rings, frågas och undras. Jag slår mig till slut ner i en av foajens flotta fåtöljer, tänder en cigarrett och läser morgontidningen. Självfallet funderar jag på hur jag ska kunna intervjua denne märklige man, som uppenbarligen inte frivilligt släpper ifrån sig några snitsiga uttalanden eller med någon större glädje talar om sig själv. Jag tänker på hur det var när jag ringde och ville boka tid för intervjun. Då visste ingen heller var Claus befann sig. Han svarade inte på telefon, gick inte att få tag i. Ingen visste ens säkert om han skulle komma till Göteborg, trots tidigare givet löfte. Det surrade oroligt på Bonniers förlag varje gång man ringde och frågade efter Hugo Claus.

Det är inte utan att jag ler för mig själv där i hotellfoajen; Hugo Claus har - åtminstone på mig - redan lyckats inge ett synnerligen övertygande, äkta och sympatiskt intryck. Varför ställa upp på att uppträda som buktalardocka, upprapandes sina  egna ord och åsikter, gång på gång? Varför acceptera dessa jippon som inte har med skrivandet att göra? Varför överhuvudtaget böja sig för den nya massmediala  litteraturvärlden?

Ja, sådana är de typiska och smånervösa tankar som far runt i huvudet på mig inför intervjun. En sak sak har jag i alla fall fullständigt klar för mig, där jag sitter och tänker på den försvunne Hugo Claus: Jag tänker inte prata med honom om James Joyce eller spekulationerna kring Nobelpriset; inte gaffla om litterära influenser eller hans syn på andra författare. Ärligt talat har jag inte den blekaste aning om vad jag ska fråga Hugo

Claus. Inte en enda fråga har jag skrivit ner.

Efter en stund, en tre-fyra cigaretter senare, kommer Ingela Palmquist, Bonniers sympatiska och behagligt effektiva PR-chef, och säger att Hugo Claus har dykt upp. Han hade varit ute på stan med en fotograf. Nu sitter han inne i baren.

- Jag blir lätt uttråkade, är det första Hugo Claus säger när jag slår mig ner vid hans bord.

- Jaha, då är vi två, svarar jag och plockar fram bandspelaren och sätter igång bandet.

Hugo Claus rycker till och tittar en stund förvånat på mig.

Sedan börjar han skratta med ett närmast gurglande skratt som bubblar upp djupt nere från lungorna. Han skakar på huvudet och kliar sig i det redan rufsiga, gråa håret.

Vi enas om att beställa en rejäl kanna kaffe. Det första Hugo Claus frågar medan kyparen serverar kaffet. Vi småpratar. Jag stänger snart av bandspelaren och Hugo Claus ler ett befriat leende, ser plötsligt lite mer avslappnad ut. Det dröjer länge innan jag sätter på den igen.

I stället pratar vi om helt andra saker än om Hugo Claus och litteratur. Vi pratar om hur man ska bota eller åtminstone lära sig att uthärda den dagliga, alltid djävulska och ständigt attackerande ledan. Claus lär mig till exempel en lek som faktiskt verkar ovanligt rolig och ställer extremt höga krav på deltagarnas bildning. Vi pratar om öl, om inställningen till sex i olika europeiska länder. Vi talar om den katolska kyrkan, om vilken Claus inte har direkt vänliga saker att säga efter att ha tillbringat sina första tio år i en klosterskola, från arton månaders ålder till sitt elfte levnadsår. Claus tillhör också de få författare som blivit dragen inför domstol för blasfemi, en anklagelsepunkt vilken dock ändrades till "sårande av god smak" eller något liknande.

Kort sagt, Hugo Claus är trevlig, vass i repliken, rolig och underhållande, trots att vi tvingas prata på engelska, uppblandat med lite tyska och franska. Han kopplar av, tycks glömma bort stressen och uppståndelsen, pratar om sitt stora hus i Antwerpen, en ombyggd sockerfabrik; sitt sommarställe i södra Frankrike. Det är uppenbart att Hugo Claus är förtjust i detta livets goda, som eufemismen lyder för mat, sex, bekvämlighet, sprit och vad man nu kan fylla en tråkig vardag med. Sedan berättar Claus att detta är andra gången under hela hans liv som han ställer upp på en bokmässa. Den första gången var i Frankfurt.

Claus skräder sannerligen inte orden. Inte heller sitt missnöje med de tidigare intervjuerna håller han inne med.

- De har sett ut som skolpojkar som inte har gjort läxan ordentligt! säger han och skrattar.

Det är kanske inte så lätt, försöker jag förklara för Hugo Claus, att intervjua en författare vars produktion man knappt kan läsa. Enbart fyra av hans romaner finns översatta till  svenska (dessutom en pjäs, "Gilles!", som jag snokat upp där den låg och samlade damm i Kungliga Dramatens arkiv). Och Hugo Claus är vad man populärt brukar kalla en "multikonstnär". Han har skrivit över femtio teaterpjäser, ett tusental dikter, hundratals essäer, filmer, romaner, TV-kritik... Att då sitta och försöka ställa mer eller mindre intelligenta frågor utifrån ett så begränsat material är - åtminstone för mig - frustrerande. Det kan han förstå.

- Men min nuvarande huvudsysselsättning är att vara ett helgon som jag redan sagt till dig, säger Claus när jag efter en timmes samtal återigen knäpper på bandspelaren.

- Jag är en helig man som är god för andra. Som gör vad andra människor vill. Ett helgon som kan vara bitter, hård, våldsam...

Nu till exempel, före jag träffade dig, var jag ute nästan tre kvart med en fotograf. Hon intresserar mig inte. De foton hon tog av mig intresserar mig inte. Jag har bara ett liv, si och så många timmar. Vad gör jag där framför en kamera som säger klick-klick? Varför går jag där och pratar huvudet av mig?

- Att gå där i en park med en flicka som inte intresserar mig det minsta är sannerligen en handling av ett helgon. Eller åtminstone borde det vara det. En handling av ett fejkat helgon.

Claus utstrålar tyglad frustration. Som vore han sedan länge iförd en alldeles för trång och skavande, kliande och stel kostym. Bakom hans vänliga fasad döljer sig vrede, missnöje och upprördhet. Ingenting tycks tillfredsställa honom. Allt är fel i denna artificiella mässvärld. Han är irriterad över allt ifrån journalister till sin egen dumhet att gå med på att utsätta sig för detta spektakel. Men frustrationen har djupa rötter, söker sig ner i Hugo Claus' vardag.

- Min typiska arbetsdag, förklarar Claus, borde starta klockan åtta och sluta kring tolv. Sen skulle jag vara fri, äta en enorm lunch, eftersom jag äter allt jag ser, följd av en siesta.

Resten av dagen skulle jag rumla runt med vänner, jaga flickor, dricka alldeles för mycket. Kanske gå på bio, roa mig och ha det kul. Så ser min perfekta arbetsdag ut. Jag skulle vara nöjd med mig själv eftersom jag redan på förmiddagen hade arbetat fyra timmar.

- Nu är det i stället så att jag går upp klockan åtta och klagar. Jag tror inte att det kommer att fungera den här dagen heller. Jag klagar och är som en gnällig hund för mina flickvänner. Så jag går ut och köper tidningarna. New York Herald Tribune köper jag varje dag och löser korsordet. Av besatthet löser jag det varenda dag enbart för att det är så förbannat svårt. Det handlar till exempel om amerikanska basebollspelare från 1923. Det är en ursäkt för att inte arbeta. Sedan spelar jag dart. Sedan lägger jag patiens och under tiden skriver jag två ord, tre ord. Genast är klockan ett och jag måste äta. Efter att ha ätit alldeles för mycket somnar jag på direkten, vaknar sedan upp ursinnig och arg då jag ser mörkret redan sänka sig över himlen. Och så går det på och på, dag efter dag. Jag är otillfredsställd och blir otrevlig mot alla.

Människor ringer mig. Jag svarar i telefonen och när klockan är nio vill jag titta på TV. Därefter börjar jag arbeta. Hela dagen har gått förlorad åt en massa negativa upplevelser. Sedan skriver och skriver och skriver jag tills ett-två på natten.

- Så har jag hållt på i år efter år, suckar Claus. Det är min typiska arbetsdag. Det låter hemskt. Det kunde vara så enkelt. Ändå fortsätter jag att hålla på så. Jag har ingen riktig fighting spirit längre, ingen disciplin.

- Jag lever i en labyrint, i ett ingenmansland. Men å andra sidan om jag inte har någon självdisciplin hur kommer det sig  att jag skrivit hundratjugo böcker...?!

Ur en daglig otillfredsställelse och ilska över sin egen dumhet skriver Hugo Claus. Irriterad, störd och frustrerad över en värld som inte går att undvika att bli förbannad på arbetar han vidare. Det tycks vara ett tema som återkommer i såväl Claus' liv som i hans skrivande. I uppror mot dumhet och inskränkthet, vilken även kan vara hans egen, far pennan maniskt över de tomma ark som borde ha varit fyllda sedan länge, skrivna långt tidigare.

Bakom sig har Claus ett mycket brokigt och utsvävande liv. Så har han till exempel försörjt sig som gigolo, vilket väl är snäppet mer spektakulärt än att ha levt tillsammans med mjukporrdrottningen Silve Kristel - mer känd som Emmanuelle.

- Jag jobbade med de sämsta jobben, som målare, på byggen, säger Claus. Jag var en av lägsta bland de låga. Jag arbetade som alla andra, men så en dag bestämde jag mig för att inte arbeta mer. Jag accepterade inte längre att någon sade åt mig att jag skulle vara där klockan sju eller att jag skulle göra det eller det. Den enda vägen ut var att bli gigolo. Jag var då en snygg, smal och mycket underhållande ung man som umgicks med vackra kvinnor som höll mig vid liv. Och med en av dem gifte jag mig. Jag har varit gift fyra gånger. Den senaste skulle jag inte ha gift mig med överhuvudtaget men hennes far gav oss en massa pengar så... Jag gifte mig med henne! Nu skiljde jag mig ifrån henne förra året. Jag har barn med min första fru, med den senaste och ett med Kristel som jag aldrig var gift med.

- Det låter som ett komplicerat liv, flikar jag in.

- Ja, komplicerat men inte obehagligt, svarar Claus utan att vare sig le självgott eller se så där grabbaktigt och patetiskt nöjd ut som jag lätt kan föreställa mig att någon annan och mindre desillusionerad och mindre ärlig man hade gjort om han kunnat blicka tillbaka på ett lika äventyrligt liv. Nej, det vore ett beteende som tycks vara djupt främmande, ja otänkbart för Hugo Claus. Det är inte någon manschauvinistisk show som han håller på med där vi sitter och pratar, inte något inövat litterärt och massmedialt spektakel. Chosefritt berättar han utan krumbukter om hur det liv som är och har varit hans.Claus betraktar inte sitt liv som något märkvärdigt, inte heller förringar han det; han är allt annat än uppblåst eller tuppaktig. Han sätter sig inte på några höga hästar; sticker inte någon litterärt högfärdig näsa i vädret. Hugo Claus är en djupt ärlig människa, han ser klart och tydligt såväla sina brister som förtjänster, trots att han villigt erkänner att han lider av megalomani, av galopperande storhetsvansinne. "Jag är bäst på allt", säger han utan att för en sekund se varken belåten eller självgod ut. Snarare lidande, störd och smått irriterad över sig själv. När jag då lite retligt föreslår att det väl vore bättre om han - Hugo Claus som är bäst på allt - kunde fortsätta vår intervjun själv, med bara bandspelaren påslagen... att han även kunde överta min roll och också ställa frågorna till svaren han kommer att ge, medan jag gick och tog en öl i baren eller gjorde någonting annat, då skakar han på huvudet, skrattar och säger att hans megalomani inte sträcker sig över alla områden. En sak är uppenbar: Claus har tagit för sig av livet. Stundtals njutit av det, andra gånger och oftast - som vi alla - kastats hit och dit av livets inneboende lynnighet och egendomliga tillfälligheter.

- Jag har varit otroligt fattig, litterärt hungrig och jag har varit extremt rik. Och så har det gått på och på, säger Claus och tänder ytterligare en av mina cigaretter.

- Du förstår, säger han, jag har slutat röka.

- Jag kan se det, säger jag.

- Nej, det är sant! försvarar Claus sig. Jag har inte rökt på fem månader.

Efter en stund glider samtalet åter in på katolska kyrkan, till vilken Claus tycks ha ett starkt och okomplicerat hat-och-kärleks-förhållande, med tydlig slagsida mot hat och avsky.

- Vad jag hatar och kommer att bekämpa intill min död, säger Claus, är de människor som utnyttjar den religiösa känslan, vilken jag ser som ganska nobel, till ett instrument för kontroll, terror, dominans och exploatering av andra människor.

Som säger hur vi ska bete oss. Hur vi ska knulla. Det kommer jag alltid att kämpa emot och jag är mycket bestämd på den punkten. Jag vill inte höra att Moder Theresa är väldigt bra och god för planeten för att hon är en nunna.

- Jag skulle spränga katedralen i Chartres om det skulle sätta stopp för all känslor av synd och skuld och hela den osunda mytologi som tvingats på folk! utbrister Claus på sitt lugna och sarkastiska sätt som är fullkomligt befriat från affekterad retorik.

När Hugo Claus säger att han skulle spränga katedralen i Chartres tror man honom. Han skulle göra det om det verkligen skulle leda till en förändring. Den pjäs som Claus skrev, vilken fick två präster i publiken att gå till rätten och anklaga honom för blasfemi, handlar även den om de perverterade skuldkänslor inför sexualiteten som den katolska kyrkan ger upphov till hos ofta unga människor. Det var i början av 60-talet och Claus gjorde en egen version av ett medeltida drama.

- I skolans undervisning om äldre litteratur, förklarar Claus, finns det ett speciellt drama som alltid framhålls som juvelen bland juveler och som handlar om en flicka som blir förförd av Djävulen. Hon lever med Djävulen och plötsligt dyker Gud upp och säger "Flicka, detta är fel! Följ mig och gå i kloster!". Hon går i kloster, blir nunna och blir mycket lycklig. Hon lever lycklig och dör lycklig. Det är i korthet pjäsens handling. Jag tyckte att tala om för unga flickor att de skulle gå i kloster under sitt liv var ett rent brott, ett brott mot naturen. Jag tycker inte att unga pojkar och flickor ska leva och tro att de ska gå i kloster. Så jag skrev en annan pjäs där den unga flickan också blir förförd av Djävulen och är mycket mycket lycklig. Hela tiden med benen i luften, skrikande av glädje, Gud kommer och hon tar fram en piska och piskar och slår Gud och jagar iväg honom. Sådana var min pjäs, en medicin mot den medeltida pjäsen. Det var rena värnplikten från min sida att skriva den pjäsen.

- Då ställdes jag inför ett problem, säger Claus och ler underfundigt. Hur ska jag på scenen visa Gud? Kom ihåg att Gud skapade människan som en avbild av Gud. Människan är ett djur som föds naken och som dör naken. Alltså måste Gud vara naken! Det här är, det måste du komma ihåg, nittonhundrasextiotvå! Jag lät Gud uppträda som den heliga treenigheten. Gud, fadern, var en väldigt fet, blek och stor man. Naken, med fettet dallrande.

Sonen, en mycket vacker ung man, med en törnekrona som enda klädsel. Och en annan naken ung man, också han naken, med vingar på ryggen fick spela den helige anden.

- De kommer in på scenen. Den tjocke, äcklige gubben och de två pojkarna. Flickan tar fram piskan och slår och piskar de tre männen som springer ut bland publiken och hon springer efter dem och slår och slår dem. Alla tyckte det var kul, utom de två prästerna som råkade befinna sig i publiken. Sedan lever flickan lycklig och tillfredställd i hela sitt liv.

När Claus berättar om pjäsen tycks han äntligen lysa upp, börja pyra av entusiasm, en inre glöd. Att få hämnas barndomens helvete och oförrätter i klosterskolan, att rasa mot asketiska eunucker som förnekar sexualitetens betydelse och njutningar, fyller Claus med tillfredsställelse. Barndomen, åren i klosterskolan, har satt djupa spår i Claus' skrivande, inte minst tydligt i "Belgiens sorg" vilken Claus först skrev som en ren självbiografi.

- Jag ville visa för mina barn, säger Claus, hur deras dumme far hade blivit som han blev. Men sedan såg jag att det även kunde bli en roman, så jag skev om den.

 

Den buttre mannen har tinat upp, eldvattnet för Hugo Claus är skrivandet; orden som etsar sig ner i själen på läsaren, som bränner och svider likt salt i samhällets, dubbelmoralens och  den absurt sjuka samtidens variga och öppna sår. När timmarna har försvunnit och Hugo Claus åter måste återvända till mässhallarna drar han stoiskt upp kragen, tar på sig rocken och längtar uppenbart tillbaks till sina ilskna och otillfredsställande dagar i väntan på att mörkret ska sänka sig och klockan bli tio och han grymtande av olust återigen börja skriva och skriva och skriva.

 

 Crister Enander

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Carlo Maria Martini. Foto: RaminusFalcon

Den helige Paulus förvandling

Bo I Cavefors tolkar delar av den avlidne kardinalen Carlo Maria Martinis "Le confessioni di Paolo". Den sjunde Betraktelsen av Carlo Maria Martini SJ i hans bok "Den helige Paulus ...

Av: Bo Cavefors, Carlo Maria Martini | Essäer om religionen | 03 april, 2015

Gud finns bortom Gud. Inledande samtal om mystiken. Del 1

Johannes Flink (JF), Guido Zeccola (GZ), Carl-Michael Edenborg (CME), träffades för några veckor sedan för att tala om Gud men sedan pratade de om mystiken. Tidningen Kulturen lovar en fortsättning ...

Av: Johannes Flink, Carl-Michael Edenborg, Guido Zeccola | Kulturreportage | 19 juli, 2010

Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | Musikens porträtt | 03 september, 2016

Vladimir Oravsky av Ole Schwander_foto Vladimir Oravsky

Parlamentsvalet i Georgien oktober 2016

”Våld har präglat de sista dagarna fram till parlamentsvalet i Georgien. En bilbomb avsedd för en partiledare skadade fyra i Tbilisi, vid ett valmöte utbröt skottlossning och valets starkaste ledare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 oktober, 2016

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Ett kärleksmöte genom filmkonsten

Ett kärleksmöte genom filmkonsten Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans möte är mer kärlekshistoria än filmhistoria. Åtminstone deras möte. Filmerna de gjorde tillsammans är i själva verket som ett långt kärleksbrev (eller ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 02 september, 2006

Kaj Svensson Foto Joanna Gapinska

Två dikter av Kaj Svensson

Kaj Svensson är tillbaka med två nya dikter.

Av: Kaj Svensson | Utopiska geografier | 05 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.