Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | 09 december, 2010
Stefan Whilde

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 oktober, 2012
Musikens porträtt

Asklepieios mirakelkurer och människans behov av myter

Människan verkar ha ett grundläggande behov av att förstå världen och särskilt det som hon inte har något inflytande över. Kan hon inte logiskt förklara de faktorer som omger henne ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 september, 2013
Kulturreportage

Tino Sehgal - immaterialitetens konst



Image
Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström
Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med bilder eller kataloger. Tanken är att de inte ska förbruka materiella resurser. Situationerna består av människor som har instruerats av konstnären att säga vissa saker eller röra sig på olika sätt och interagera med besökarna. I hans verk på Venedigbiennalen började utställningsvakterna plötsligt sjunga och dansa kring besökaren, och på senaste biennalen i Berlin rörde sig ett par långsamt på golvet i en passionerad kyss. Nu ställer han ut ett nytt verk på Magasin 3 i Stockholm.

I ett vitt rum som också är en korridor ligger en man och vrider sig långsamt och plågat i smärta. Han skulle ha kunnat vara nerslagen och misshandlad eller drabbad av akut sjukdom, men han söker inte hjälp utan vänder sig nedåt eller inåt när man går fram mot honom. Han fortsätter sakta sina rörelser inom ett begränsat fält liggande på golvet. Det skulle nästan vara meditativt om det inte vore för lidandet i hans ansikte. Vad har hänt?

Nästa rum är alldeles tomt så när som på en man som talar i mobiltelefon borta vid fönstret. Är han en del av verket? Om man efter en stunds tvekan fortsätter in i det tredje rummet är också det tomt men utan fönster. Plötsligt kommer en kvinna in genom nödutgången. Hon går baklänges in i rummet och ställer sig vänd mot väggen - ganska nära. Nu kommer flera människor in i rummet från de två ingångar som finns - till synes slumpmässigt. De rör sig drömskt baklänges och ställer sig alla vända mot väggarna eller hörnen i rummet. En kvinna börjar andas tungt och de andra följer efter. Så småningom börjar hon viska något som är svårt att urskilja och de andra faller in unisont. Går man närmare hör man att de säger högre och högre tills de nästan skriker: "The objective of this world is to be the subject of discussion". Efter en stund låter det som att de säger: "The objective of this work is to be the subject of discussion" - alla med ryggarna vända in mot rummet. Det faller till en viskning och stiger i volym igen. Om man försöker lämna rummet hindrar en man reträtten med sin kropp, fortfarande med ryggen mot som om han hade en rörelsedetektor. När man kämpar mot ger han vika ganska snart. Andra gången är det svårare. Nu börjar någon av dem att tala om jakten och bytet. De svarar varandra i tur och ordning - fortfarande vända mot väggarna - och håller anföranden om allt från förövare och offer, via våldtäkter och tjejer med korta kjolar till att tala om att besökaren jagar en av dem och kanske har en dragning till just den personen. De skrattar åt det de själva säger. Akustiken i rummet gör att det är svårt att uppfatta allt. Ryggarna vända mot besökaren i rummet ger en känsla av frånvändhet och inbjuder inte till kontakt. Vad skulle hända om man vände på någon av dem och talade direkt med honom eller henne? Kanske är det svensk timiditet eller överdriven respekt för verket som gör att jag aldrig får veta det.

En stund senare träffar jag Tino Sehgal.

- Senast jag var i Sverige var för sju år sedan, berättar han. Det var en festival mellan dans och konst , "I'll never let you go", på Moderna Museet som Mårten Spångberg organiserade. Det har en särskild betydelse för mig eftersom det spelade en stor roll i att möjliggöra steget från dans och teater till att göra utställningar. Intresset för dans väcktes i sena tonåren parallellt med att han läste internationell ekonomi.

- Jag var intresserad att se om det var möjligt att inte ta del i någon materiel produktion men ändå kunna producera något, vara verksam och generera en inkomst.

Han är intresserad av teorier om hur man skulle kunna producera annorlunda om det fanns olika möjligheter.

- Dansen är en modell för en sådan möjlighet, säger han. Den stora utmaningen för min generation är självklart frågan om vi kan förändra vår livsstil till en som är hållbar. Mitt arbete föreslår en produktionsmodell som är arbetsintensiv men inte förbrukar världens resurser. Samtidigt föreslår den att vi fokuserar den uppmärksamhet som tidigare generationer gav åt relationen mellan människor och objekt till relationer mellan människa och människa. Han vill att vi ska ägna oss åt relationer hellre än saker och nämner en radikalisering av tjänstesektorn. Hur ser han då på ett fenomen som coaching?

- Jag tycker att det är intressant eftersom det är ett immateriellt produktionssätt, svarar Tino, men samtidigt har jag vissa invändningar mot det eftersom det anpassar människor till samhället som det ser ut idag. Jag vill att vi ska hitta nya sätt att relatera till varandra.

Kan du ge några förslag?

- Det förekommer redan idag en slags nertrappning där många som lyckats väl i näringslivet hoppar av karriären för att fokusera på andra värden i livet. I Tyskland är det också alltfler som tar ut pappaledighet sedan det blev möjligt. Likaså finns det numera äldre som själva väljer att bo tillsammans i kollektiv som skiljer sig från den typ av äldreboende som erbjuds av marknaden. Han fortsätter med att beskriva Michel Foucaults idéer kring jagets teknologier, där jaget förstås som delaktig i sin egen konstruktion, till exempel genom vänskap, till skillnad från en identitet som är resultatet av familje- eller marknadsrelationer.

Är det något av sina verk som han uppskattar särskilt mycket?

- Ja, det finns ett verk som jag hade på en konstmässa där två gallerier samtidigt försökte sälja mina verk genom att förklara och demonstrera dem, men de fick bara säga varannat ord i taget och ändå skapa grammatiskt korrekta meningar. Det betydde att de behövde samarbeta samtidigt som de tävlade med varandra. Verket heter "This is competition“.

- Mina verk finns som en typ av repertoar som kan visas på olika platser med olika människor varje gång. Det betyder att varje gång de visas måste de skapas på nytt så att säga, men det ger också möjligheten att ändra eller förbättra deras installation. Den tid han har över ägnar han helst åt familjens sex och en halv månader gamla nytillskott, men han ser också gärna på fotboll. Vad gör honom upprörd?

- En särskild typ av självrättfärdighet, ofta från vänstern, en uppfattning att systemet är fel men att man som individ eller konsument ändå inte kan göra något åt det och därför lika gärna glatt kan delta i det. Det är ett slags carte blanche för att inte ta ett eget ansvar.

Vad gör dig lycklig?

- Det är när besökarna deltar i mina verk. Självklart behöver de inte göra det, men jag tycker om när de gör det.

Charlotte Norlin

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Emma Sundström

Att låta världar mötas

Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad ...

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 16 februari, 2017

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 januari, 2013

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 01 september, 2012

Ina Sohlberg, dikter

Ina Sohlberg är 25 år och Magister i litteraturvetenskap med fokus på William Blake, Guillaume Apollinaire, Gunnar Ekelöf, André Gide och de franska surrealisterna på 1920-talet. Bor i Paris, flyttar ...

Av: Ina Sohlberg | Utopiska geografier | 12 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.