Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Han tänker med kroppen



Samtal med dansaren Kjell Nilsson

TEMA VÄSTERBOTTEN 

Den syltsöta katalanbakelsen på Mekkas konditori i Umeå försvinner raskt och inte alls med den zenminimalistiska långsamhet som jag förknippar Kjell Nilsson med efter hans föreställning Kanske dans, där han använder 50 minuter till att sätta – sig – på – en – parkbänk – ta – fram – en – termos – skruva – av – locket – hälla – upp – kaffet – ta – fram – ett – smörgåspaket – … ja, resten kan anas, eller hur?

Image
Kjell Nilsson. Foto: Annika Burholm
Kjell skrattar åt jämförelsen och går genast in på den dansen:
– Jo, där är en fullständig identifikation med rörelsen och dess innehåll. Jag lägger inte till någonting, som ett leende till exempel, utan det ska ses ändå. I kroppen. Innehållet skiftar med kroppens spänningsgrad.
Kjell Nilsson är en solitär i svensk dans. Jag påstår det och frågar sedan: Är det rätt ord? Han nickar. 

Han har gått sin egen väg ända sedan hobbykursen i amerikansk fridans i Uppsala 1966, där han kunde uttrycka sig genom dans utan att vara skolad. Han blev biten, sökte till Balettakademin i Stockholm och blev antagen – vid 23 års ålder! Professionella dansare börjar annars som barn, eller åtminstone tonåringar, men inte Kjell. Hemma i Kalix var kroppen inget man ägnade sig åt förutom inom idrott och möjligen sällskapsdans, men inte scenisk dans. Och absolut inte för män eller pojkar!

Men på Balettakademin mötte Kjell en brokig samling både män och kvinnor från 20 till 40 år, dans var skoj och man behövde varken ha någon specialkropp eller vara akrobat för att lära sig Martha Grahams och Merce Cunninghams dansteknik, minns han:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– De erfarenheterna gav mig en speciell dimension av dans som har följt mig sedan dess. Jag ser inte dansen som en ungdomssport (skratt) utan som ett konstnärligt uttryck som alla kan ägna sig på sitt sätt, i förlängningen även handikappade.

Efter ett antal år på Balettakademi­n, Cramérbaletten och Östgötabaletten (som balettchef) samt undervisning och egna koreografier i Stockholm drog han till Umeå 1997. Han längtade norrut. Och en grej till:

– Jag ville inte dras in i Stockholms danskultur. Det åtgår så mycket tid att hävda sig i den, om man är udda. De är mer låsta i sitt tänkande om hur dans ska se ut. I recensenternas ögon är steget kort mellan solitär och krumelur, och jag ville inte bli krumelur. I Umeå är det lättare att producera och nå ut. Här har jag fått tid att fördjupa mitt rörelsespråk. Här har jag kunnat realisera min dröm att dansa mina egna koreografier.

Det lyser om Kjell när han säger det. Som värmeljuset mellan kaffekopparna. 

Kanske dans var en sådan dröm. Att sitta på en bänk och dricka kaffe kan ju nästan alla människor göra, och ändå blir det en överraskning, för när de enkla, bekanta rörelserna hejdas och underordnas dansen ser man dem på ett nytt sätt. Och då kan andra saker upplevas, som att:

– Även i den enklaste rörelse finns en storhet. Att stå i första position kan vara en hisnande upplevelse för mig! Det behövs inga volter. Ändå vill vårt samhälle att alla ska vara atleter i sina olika roller, duktiga när vi städar, virtuosa när vi fostrar våra barn med mera. Och vi laddas med värderingar om hur vi rör oss: att kvinnor ska röra sig graciöst och männen stadigt. Men vad är det för fel med klumpighet till exempel? Det är ju ett uttryck som alla andra. Jag tycker att alla ska få göra på sitt sätt.

Nu börjar jag ana den där dimensionen Kjell fick med sig från Balettakademin, nämligen … ja, han får säga det själv:

– Det stora värdet med Cunningham är att han är den yttersta demokraten. För honom är alla rörelser likvärdiga: ett stort hopp har samma värde som en huvudvridning. Många koreografer ser i spegeln och tar de rörelser som de gillar. Cunningham vill att det ska uppstå något som inte hans jag skulle kunna producera, utan något som är sant. Och när man är ett med rörelsen är den sann. Det är det jag har velat arbeta efter. Fast jag vill att mitt jag ska vara med också.

Du som alltid arbetar med kroppen, hur ser du på den?

– Som en resurs att nå olika uttryck, svarar han prompt. Så den har ingen egen vilja då? fortsätter jag. Nej, blir svaret, kropp och psyke hämtar material av varandra. Man kan inte låta huvudet gå före, då kommer man ingen vart, utan kroppen går före och arbetar fram något, jag vill det, att kroppen ska hitta på själv, hämta från djupet.

Är din kropp en tanke då? undrar jag. Ja, exakt så är det, svarar Kjell. Och jag lyssnar och följer. Så sakteliga uppstår en sanning som jag håller mig till. Jag kan hålla på otroligt länge för det måste växa fram på ett organiskt sätt, inte ett konstruerat.

Men vet kroppen mer än oss? Jag är ute efter en mystisk dimension, nästan religiös, men Kjell nappar inte på den tråden. Kroppen har sin historia, sina mönster och minnen, och dessa kan den inte gå utanför.

Han vill att kroppen förblir ett okänt landskap för honom, för ju mer han vet desto mer låser det honom.

– Jag vill se kroppen som den är. Och genom att avskilja kroppens rörelse från sitt ursprung, som kaffedrickningen till exempel, och abstrahera den till dans görs den allmängiltig.

– Varför vill du göra det?

– Det är intressant för det uppenbarar människan.

– Så du vill … visa människan?

– Ja.

Ibland passar de stora orden bra. Tilläggen och tolkningarna överlämnar han till betraktarens öga.

Och nu? Jo, nu vill Kjell Nilsson i Umeå utforska tråkiga landskap. Göra koreografier som inte är så intressanta egentligen utan som får folk att utbrista Nej, men Gud, vad är det här? Ska man orka se på det här?

– För konsten måste också syssla med element som inte är så speciella. Att jag tycker det har nog med åldern att göra. För hittills har hela ens inriktning varit att attrahera och binda åskådaren till sig. Även i Kanske dans faktiskt. Nu är det dags för antitesen. 

Och katalanbakelsen är ju som sagt redan uppäten.

Annika Burholm 

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts