En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Han tänker med kroppen



Samtal med dansaren Kjell Nilsson

TEMA VÄSTERBOTTEN 

Den syltsöta katalanbakelsen på Mekkas konditori i Umeå försvinner raskt och inte alls med den zenminimalistiska långsamhet som jag förknippar Kjell Nilsson med efter hans föreställning Kanske dans, där han använder 50 minuter till att sätta – sig – på – en – parkbänk – ta – fram – en – termos – skruva – av – locket – hälla – upp – kaffet – ta – fram – ett – smörgåspaket – … ja, resten kan anas, eller hur?

Image
Kjell Nilsson. Foto: Annika Burholm
Kjell skrattar åt jämförelsen och går genast in på den dansen:
– Jo, där är en fullständig identifikation med rörelsen och dess innehåll. Jag lägger inte till någonting, som ett leende till exempel, utan det ska ses ändå. I kroppen. Innehållet skiftar med kroppens spänningsgrad.
Kjell Nilsson är en solitär i svensk dans. Jag påstår det och frågar sedan: Är det rätt ord? Han nickar. 

Han har gått sin egen väg ända sedan hobbykursen i amerikansk fridans i Uppsala 1966, där han kunde uttrycka sig genom dans utan att vara skolad. Han blev biten, sökte till Balettakademin i Stockholm och blev antagen – vid 23 års ålder! Professionella dansare börjar annars som barn, eller åtminstone tonåringar, men inte Kjell. Hemma i Kalix var kroppen inget man ägnade sig åt förutom inom idrott och möjligen sällskapsdans, men inte scenisk dans. Och absolut inte för män eller pojkar!

Men på Balettakademin mötte Kjell en brokig samling både män och kvinnor från 20 till 40 år, dans var skoj och man behövde varken ha någon specialkropp eller vara akrobat för att lära sig Martha Grahams och Merce Cunninghams dansteknik, minns han:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– De erfarenheterna gav mig en speciell dimension av dans som har följt mig sedan dess. Jag ser inte dansen som en ungdomssport (skratt) utan som ett konstnärligt uttryck som alla kan ägna sig på sitt sätt, i förlängningen även handikappade.

Efter ett antal år på Balettakademi­n, Cramérbaletten och Östgötabaletten (som balettchef) samt undervisning och egna koreografier i Stockholm drog han till Umeå 1997. Han längtade norrut. Och en grej till:

– Jag ville inte dras in i Stockholms danskultur. Det åtgår så mycket tid att hävda sig i den, om man är udda. De är mer låsta i sitt tänkande om hur dans ska se ut. I recensenternas ögon är steget kort mellan solitär och krumelur, och jag ville inte bli krumelur. I Umeå är det lättare att producera och nå ut. Här har jag fått tid att fördjupa mitt rörelsespråk. Här har jag kunnat realisera min dröm att dansa mina egna koreografier.

Det lyser om Kjell när han säger det. Som värmeljuset mellan kaffekopparna. 

Kanske dans var en sådan dröm. Att sitta på en bänk och dricka kaffe kan ju nästan alla människor göra, och ändå blir det en överraskning, för när de enkla, bekanta rörelserna hejdas och underordnas dansen ser man dem på ett nytt sätt. Och då kan andra saker upplevas, som att:

– Även i den enklaste rörelse finns en storhet. Att stå i första position kan vara en hisnande upplevelse för mig! Det behövs inga volter. Ändå vill vårt samhälle att alla ska vara atleter i sina olika roller, duktiga när vi städar, virtuosa när vi fostrar våra barn med mera. Och vi laddas med värderingar om hur vi rör oss: att kvinnor ska röra sig graciöst och männen stadigt. Men vad är det för fel med klumpighet till exempel? Det är ju ett uttryck som alla andra. Jag tycker att alla ska få göra på sitt sätt.

Nu börjar jag ana den där dimensionen Kjell fick med sig från Balettakademin, nämligen … ja, han får säga det själv:

– Det stora värdet med Cunningham är att han är den yttersta demokraten. För honom är alla rörelser likvärdiga: ett stort hopp har samma värde som en huvudvridning. Många koreografer ser i spegeln och tar de rörelser som de gillar. Cunningham vill att det ska uppstå något som inte hans jag skulle kunna producera, utan något som är sant. Och när man är ett med rörelsen är den sann. Det är det jag har velat arbeta efter. Fast jag vill att mitt jag ska vara med också.

Du som alltid arbetar med kroppen, hur ser du på den?

– Som en resurs att nå olika uttryck, svarar han prompt. Så den har ingen egen vilja då? fortsätter jag. Nej, blir svaret, kropp och psyke hämtar material av varandra. Man kan inte låta huvudet gå före, då kommer man ingen vart, utan kroppen går före och arbetar fram något, jag vill det, att kroppen ska hitta på själv, hämta från djupet.

Är din kropp en tanke då? undrar jag. Ja, exakt så är det, svarar Kjell. Och jag lyssnar och följer. Så sakteliga uppstår en sanning som jag håller mig till. Jag kan hålla på otroligt länge för det måste växa fram på ett organiskt sätt, inte ett konstruerat.

Men vet kroppen mer än oss? Jag är ute efter en mystisk dimension, nästan religiös, men Kjell nappar inte på den tråden. Kroppen har sin historia, sina mönster och minnen, och dessa kan den inte gå utanför.

Han vill att kroppen förblir ett okänt landskap för honom, för ju mer han vet desto mer låser det honom.

– Jag vill se kroppen som den är. Och genom att avskilja kroppens rörelse från sitt ursprung, som kaffedrickningen till exempel, och abstrahera den till dans görs den allmängiltig.

– Varför vill du göra det?

– Det är intressant för det uppenbarar människan.

– Så du vill … visa människan?

– Ja.

Ibland passar de stora orden bra. Tilläggen och tolkningarna överlämnar han till betraktarens öga.

Och nu? Jo, nu vill Kjell Nilsson i Umeå utforska tråkiga landskap. Göra koreografier som inte är så intressanta egentligen utan som får folk att utbrista Nej, men Gud, vad är det här? Ska man orka se på det här?

– För konsten måste också syssla med element som inte är så speciella. Att jag tycker det har nog med åldern att göra. För hittills har hela ens inriktning varit att attrahera och binda åskådaren till sig. Även i Kanske dans faktiskt. Nu är det dags för antitesen. 

Och katalanbakelsen är ju som sagt redan uppäten.

Annika Burholm 

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.