En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Om Joseph Cornells hermetiska väg



Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte jag i dess labyrintiska källare. Trånga korridorer med dunkelt suggestivt ljus. Gamla brevpapper med sirliga typsnitt. Anilinpennor inslagna i vaxat papper.




Joseph Cornell tog föga förvånande intryck av surrealisterna - främst Max Ernst - som med sitt mer karga och reducerade formspråk ligger i linje med hans eget uttryck. Cornells första separatutställning ägde rum på Julien Levy Gallery i New York, det galleri som var surrealismens verkliga näste. Levy var den första som ställde ut Walt Disney i en gallerikontext, och Bunuels film »Den andalusiska hunden« fick sin första visning här. Det måste ha varit en god mylla för ett konstnärspsyke som Cornells,ett galleri med både serieteckningar och surrealister i sitt stall.

Annons:

Mystiska blanketter och reverser. Uppstoppade fåglar som det lokala tekniska läroverket donerat. Överblivna skvallertidningar med den tidens fotomodeller, tidsbundna skönheter ur massbildsflödet. Grafiska blad med ritningar över teknisk apparatur ...

Med dylika bilder skapade Joseph Cornell stramt klassicistiska verk med djupt hermetisk, sluten karaktär.

Själv växte man upp och lämnade denna fascinerande bildvärld bakom sig, fick en nykter och klar syn på vad som har betydelse, på vad det innebär att »betyda«. Man lärde sig att tänka linjärt och torrt, inte i analoga hopp. Cornell lämnade nog aldrig helt detta naiva tillstånd, för honom fanns betydelserna kvar, de djupt personliga minnena kopplade till tingen.

Frågan är om han ens någonsin riktigt »växte upp «. Han bodde stora delar av sitt liv hemma i sin mammas vård i Queens och lär ha haft ett sjukligt blygt och introvert förhållande till omvärlden. Knappast lämnade han sin egen gata, odlade inga vänskapliga band och visst utgör han i mångt och mycket ett tragiskt konstnärskap; eftersom världen därute är skrämmande och otillgänglig så återstår inget annat än att skapa sitt helt egna universum. Kanske kan man till och med kalla hans konstnärskap för religiöst, inte i bemärkelsen att han hade en dogmatisk tro, utan att han sökte en bortomvärldslig lugn och stram ordning där passioner, slitningar och vardagens friktion slocknat. Få konstnärskap uttrycker en sådan tystnad.

Joseph Cornell tog föga förvånande intryck av surrealisterna - främst Max Ernst - som med sitt mer karga och reducerade formspråk ligger i linje med hans eget uttryck. Cornells första separatutställning ägde rum på Julien Levy Gallery i New York, det galleri som var surrealismens verkliga näste. Levy var den första som ställde ut Walt Disney i en gallerikontext, och Bunuels film »Den andalusiska hunden« fick sin första visning här. Det måste ha varit en god mylla för ett konstnärspsyke som Cornells,ett galleri med både serieteckningar och surrealister i sitt stall.

Av och till försörjde han sig som återförsäljare och designer av tyg i metervara, och fortsatte att samla på sig ett sällan skådat berg av allehanda ting. Just överflödet och kaoset måste ha varit avgörande för hans skapande. De flesta har nog någon gång låtit blicken svepa över ett ostädat skrivbord och sett märkliga samband i röran.

På senare tid har de mentalsjukas bildskapande i allt högre grad börjat ställas ut av seriösa gallerier, och inte bara på sjukhusens väggar. Namn som Adolf Wölffli och Aloise beundras numera för sin konstnärliga kvalitet. Deras verk har gått från att »enbart« vara psykologers vägar till att ställa diagnos till konstnärliga verk med sitt eget berättigande. Cornell har dock hamnat på »rätt« sida om gränsdragningen mellan sunt och psykiskt sjukt, han verkade utanför mentalsjukhusets väggar.

Cornells verk vittnar om en upphovsman med konstnärlig känsla, med insikt i de »regler« som existerar inom visuellt skapande. Han hade dock ingen konstnärlig utbildning utan får snarast karaktäriseras som ett slags underbarn, som rent intuitivt hade känslan för komposition. Klassicisten strävar efter balans och erkänner regler för sitt skapande, men detta arbetssätt skulle den alltigenom naiva och intuitivt orienterade knappast skriva under på.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Verken har en poetik där varje isolerad bild och varje fragment ingår i ett system i vilket inget är överflödigt eller onödigt. För att dra en parallell till litteraturen kan det sägas att Cornell skapar visuell poesi med bilderna som ord, vilka upprättar sitt eget system. Ett system som inte finns utanför bilden, utan som skapas för varje enskilt verk. Även om den yttre tekniska formen i de flesta fall var kabinett och tittskåp så finns det en förvånande bredd i uttryck och känsla hos honom. Vad som fascinerar är mångfalden, medan det samtidigt finns ett så distinkt fingeravtryck att hans verk aldrig skulle misstas för något annat än stammande från just hans hand. Från det lätta, friska och lugnt meditativa i hans assemblage med glaskulor och kartor över solsystem till det tryckande klaustrofobiska i de verk där äldre kungligheter placeras i husarrest i trånga lådor.

Ständigt återkommande är kartorna, kanske det mest tydliga surrogatet för de äventyrsresor Cornell själv aldrig företog. För honom var höjden av äventyr att ta bussen några kvarter i Queens och handla lite basvaror på snabbköpet. Men kartan kan också ses som emblem för en vidare strävan och en generell konstnärsproblematik, viljan att göra sig en bild av en stor svårgrepplig värld. Den utgör också ett inspirerande råmaterial för formella experiment och som bakgrund kan kartan sägas utgöra det koordinatsystem där Cornell placerade in sina ting.

Det som finns är det som syns. Så skulle man mycket enkelt kunna sammanfatta den positivistiska vetenskapssyn som präglade museernas stora sekel, 1800-talet. De brunmurriga, tröttande och pedagogiskt hopplösa stora institutionerna som vi nog alla minns med skräck från skoltidens studiebesök. Fornminnen och pilspetsar och dammiga fåglar i monter efter monter ...

Den metafysik som ligger bakom detta okritiska samlande av ting kan karaktäriseras som »naiv«. Det går ett stråk av barnslig förtjusning inför alla dessa ting, självaste Carl von Linn var ett barn med friska ögon när han begav sig bort från botanikens böcker, ut på ängarna för att återigen börja se.

På 90 och 00-talet började ordet ”undersökning” mer och mer göra intåg i katalogtexterna och konstvetenskapens terminologi och att Joseph Cornell i detta klimat vinner en ny skara av beundrare är väl knappast ämnat att förvåna. Han framställde sin egen kvasivetenskapliga systematik. Att han även vann stort erkännande inom popkonsten tarvar nog dock en utvikning. Det är ett förhastat felslut att se Joseph Cornells collage som enbart romantisk och nostalgiskt tillbakablickande. Även om hans bildvärld förvisso befolkas av ballerinor och vackra kvinnor från en fjärran tid, så hämtade han också råmaterial till sina assemblage ur det samtida bildflödet. Om verken inför oss ger känslan av en efterklang från en vacker, förlorad värld så är det snarast resultatet av att inget åldras så snabbt som bilder ur populärkultur och mode.

Under 6o-talet är det som om Cornell sluter sig helt i sinbildvärld, de verk som stammar från denna tid är inte resultatet av något nyskapande i större utsträckning. I stället arbetar han nu med att bygga om och arrangera sina tittskåp. Det blir ett monologiskt mummel där inget från yttervärlden tillåts störa. Sökandet efter den yttersta ordningen verkar inte ha någon ände hos denne konstnär, för vilken betydelse och systematik fick sin egen innebörd: ett alfabet som inte bär fram några ord utan mystiska tecken. Hans liv ute i förorten saknade all klassisk konstnärsdramatik. Hur rörligt och dramatiskt hans inre tedde sig kan vi nog knappt fatta. Vi ar nöja oss med att både skrämmas och beröras av denne särling och hans verk. Han dog odramatiskt 1972. Hans aska placerades i en brun trälåda.

 

Jesper Nordström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.