Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Om Joseph Cornells hermetiska väg



Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte jag i dess labyrintiska källare. Trånga korridorer med dunkelt suggestivt ljus. Gamla brevpapper med sirliga typsnitt. Anilinpennor inslagna i vaxat papper.




Joseph Cornell tog föga förvånande intryck av surrealisterna - främst Max Ernst - som med sitt mer karga och reducerade formspråk ligger i linje med hans eget uttryck. Cornells första separatutställning ägde rum på Julien Levy Gallery i New York, det galleri som var surrealismens verkliga näste. Levy var den första som ställde ut Walt Disney i en gallerikontext, och Bunuels film »Den andalusiska hunden« fick sin första visning här. Det måste ha varit en god mylla för ett konstnärspsyke som Cornells,ett galleri med både serieteckningar och surrealister i sitt stall.

Annons:

Mystiska blanketter och reverser. Uppstoppade fåglar som det lokala tekniska läroverket donerat. Överblivna skvallertidningar med den tidens fotomodeller, tidsbundna skönheter ur massbildsflödet. Grafiska blad med ritningar över teknisk apparatur ...

Med dylika bilder skapade Joseph Cornell stramt klassicistiska verk med djupt hermetisk, sluten karaktär.

Själv växte man upp och lämnade denna fascinerande bildvärld bakom sig, fick en nykter och klar syn på vad som har betydelse, på vad det innebär att »betyda«. Man lärde sig att tänka linjärt och torrt, inte i analoga hopp. Cornell lämnade nog aldrig helt detta naiva tillstånd, för honom fanns betydelserna kvar, de djupt personliga minnena kopplade till tingen.

Frågan är om han ens någonsin riktigt »växte upp «. Han bodde stora delar av sitt liv hemma i sin mammas vård i Queens och lär ha haft ett sjukligt blygt och introvert förhållande till omvärlden. Knappast lämnade han sin egen gata, odlade inga vänskapliga band och visst utgör han i mångt och mycket ett tragiskt konstnärskap; eftersom världen därute är skrämmande och otillgänglig så återstår inget annat än att skapa sitt helt egna universum. Kanske kan man till och med kalla hans konstnärskap för religiöst, inte i bemärkelsen att han hade en dogmatisk tro, utan att han sökte en bortomvärldslig lugn och stram ordning där passioner, slitningar och vardagens friktion slocknat. Få konstnärskap uttrycker en sådan tystnad.

Joseph Cornell tog föga förvånande intryck av surrealisterna - främst Max Ernst - som med sitt mer karga och reducerade formspråk ligger i linje med hans eget uttryck. Cornells första separatutställning ägde rum på Julien Levy Gallery i New York, det galleri som var surrealismens verkliga näste. Levy var den första som ställde ut Walt Disney i en gallerikontext, och Bunuels film »Den andalusiska hunden« fick sin första visning här. Det måste ha varit en god mylla för ett konstnärspsyke som Cornells,ett galleri med både serieteckningar och surrealister i sitt stall.

Av och till försörjde han sig som återförsäljare och designer av tyg i metervara, och fortsatte att samla på sig ett sällan skådat berg av allehanda ting. Just överflödet och kaoset måste ha varit avgörande för hans skapande. De flesta har nog någon gång låtit blicken svepa över ett ostädat skrivbord och sett märkliga samband i röran.

På senare tid har de mentalsjukas bildskapande i allt högre grad börjat ställas ut av seriösa gallerier, och inte bara på sjukhusens väggar. Namn som Adolf Wölffli och Aloise beundras numera för sin konstnärliga kvalitet. Deras verk har gått från att »enbart« vara psykologers vägar till att ställa diagnos till konstnärliga verk med sitt eget berättigande. Cornell har dock hamnat på »rätt« sida om gränsdragningen mellan sunt och psykiskt sjukt, han verkade utanför mentalsjukhusets väggar.

Cornells verk vittnar om en upphovsman med konstnärlig känsla, med insikt i de »regler« som existerar inom visuellt skapande. Han hade dock ingen konstnärlig utbildning utan får snarast karaktäriseras som ett slags underbarn, som rent intuitivt hade känslan för komposition. Klassicisten strävar efter balans och erkänner regler för sitt skapande, men detta arbetssätt skulle den alltigenom naiva och intuitivt orienterade knappast skriva under på.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Verken har en poetik där varje isolerad bild och varje fragment ingår i ett system i vilket inget är överflödigt eller onödigt. För att dra en parallell till litteraturen kan det sägas att Cornell skapar visuell poesi med bilderna som ord, vilka upprättar sitt eget system. Ett system som inte finns utanför bilden, utan som skapas för varje enskilt verk. Även om den yttre tekniska formen i de flesta fall var kabinett och tittskåp så finns det en förvånande bredd i uttryck och känsla hos honom. Vad som fascinerar är mångfalden, medan det samtidigt finns ett så distinkt fingeravtryck att hans verk aldrig skulle misstas för något annat än stammande från just hans hand. Från det lätta, friska och lugnt meditativa i hans assemblage med glaskulor och kartor över solsystem till det tryckande klaustrofobiska i de verk där äldre kungligheter placeras i husarrest i trånga lådor.

Ständigt återkommande är kartorna, kanske det mest tydliga surrogatet för de äventyrsresor Cornell själv aldrig företog. För honom var höjden av äventyr att ta bussen några kvarter i Queens och handla lite basvaror på snabbköpet. Men kartan kan också ses som emblem för en vidare strävan och en generell konstnärsproblematik, viljan att göra sig en bild av en stor svårgrepplig värld. Den utgör också ett inspirerande råmaterial för formella experiment och som bakgrund kan kartan sägas utgöra det koordinatsystem där Cornell placerade in sina ting.

Det som finns är det som syns. Så skulle man mycket enkelt kunna sammanfatta den positivistiska vetenskapssyn som präglade museernas stora sekel, 1800-talet. De brunmurriga, tröttande och pedagogiskt hopplösa stora institutionerna som vi nog alla minns med skräck från skoltidens studiebesök. Fornminnen och pilspetsar och dammiga fåglar i monter efter monter ...

Den metafysik som ligger bakom detta okritiska samlande av ting kan karaktäriseras som »naiv«. Det går ett stråk av barnslig förtjusning inför alla dessa ting, självaste Carl von Linn var ett barn med friska ögon när han begav sig bort från botanikens böcker, ut på ängarna för att återigen börja se.

På 90 och 00-talet började ordet ”undersökning” mer och mer göra intåg i katalogtexterna och konstvetenskapens terminologi och att Joseph Cornell i detta klimat vinner en ny skara av beundrare är väl knappast ämnat att förvåna. Han framställde sin egen kvasivetenskapliga systematik. Att han även vann stort erkännande inom popkonsten tarvar nog dock en utvikning. Det är ett förhastat felslut att se Joseph Cornells collage som enbart romantisk och nostalgiskt tillbakablickande. Även om hans bildvärld förvisso befolkas av ballerinor och vackra kvinnor från en fjärran tid, så hämtade han också råmaterial till sina assemblage ur det samtida bildflödet. Om verken inför oss ger känslan av en efterklang från en vacker, förlorad värld så är det snarast resultatet av att inget åldras så snabbt som bilder ur populärkultur och mode.

Under 6o-talet är det som om Cornell sluter sig helt i sinbildvärld, de verk som stammar från denna tid är inte resultatet av något nyskapande i större utsträckning. I stället arbetar han nu med att bygga om och arrangera sina tittskåp. Det blir ett monologiskt mummel där inget från yttervärlden tillåts störa. Sökandet efter den yttersta ordningen verkar inte ha någon ände hos denne konstnär, för vilken betydelse och systematik fick sin egen innebörd: ett alfabet som inte bär fram några ord utan mystiska tecken. Hans liv ute i förorten saknade all klassisk konstnärsdramatik. Hur rörligt och dramatiskt hans inre tedde sig kan vi nog knappt fatta. Vi ar nöja oss med att både skrämmas och beröras av denne särling och hans verk. Han dog odramatiskt 1972. Hans aska placerades i en brun trälåda.

 

Jesper Nordström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.