Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Campagna. Privat Ägo

Olle Kåks - lyxen, lugnet och lusten



Luxe, Calme et Volupte är titeln på en tidig målning av Matisse, som lånat de tre orden från Baudelaire, och kan kanske ses som en "devis" för hans konst. Den dyker upp titt som oftast när Olle Kåks kommer på tal. Matisse var hans stora förebild, med vilken han ingick i vad man skulle kunna kalla för en konstnärlig symbios. Låt vara att den av förklarliga skäl var enkelriktad. Men jag är övertygad om att Matisse skulle ha gillat vad han inte kunde ha sett men ändå förstod skulle komma.


Bilder som "Vargskinnet" och "Den bullriga" berör krafter som vi bara till en viss del lyckats tämja och hantera. Det vilda och det våldsamma. Kanske har jag betonat Matisse och dennes något lättsinniga devis för mycket. Vilket egentligen bara visar att det inte går att alltför lättvindigt sätta fingret på ett konstnärskap och tro att man träffat rätt, i varje fall inte på ett så pass rikt och mångbottnat konstnärskap som Olle Kåks. Men jag blir fortfarande lika glad av hans bilder. De blåser rakt in i en.
Den bullriga. Privat Ägo

Den bullriga. Privat Ägo

Annons:

Han hade bäddat för en Olle Kåks. Som släppte ut färger och former på grön, röd, blå och gulbete. Matisse ler i sin himmel, dit kanske Olle Kåks numera har tillträde. Han dog år 2003.

Mitt första möte med Olle Kåks ägde rum i Hedemora, där han hade sitt föräldrahem och jag var kulturchef, det andra mötet var i Uttersberg, på Galleri Astley, där han och poeten Gunnar Harding tillsammans med galleristen Astley Nyhlen höll på hänga en utställning med bilder av Olle. Sedan har vi träffats ett flertal gånger. Jag var där för att söka en tjänst som kulturchef i kommunen, Skinnskatteberg, där Uttersberg är en del. Jag lämnade en kulturellt stillastående, närmast somnambul kommun och hamnade i ett yrvaket Klondike, där alla vägar låg öppna. Detta hände för trettiosex år sedan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag startade året därpå, 1981, en årlig elektronmusikfestival, som bland annat ägde rum utomhus vid galleriet, vilket om något visade att alla vägar låg öppna, och höll igång den i tjugo år. Olle Kåks gjorde festivalaffischen, som ändrade utseende allteftersom de olika gästländerna bytte namn. Stommen var densamma, men någon detalj eller färg togs bort eller las till, som var typisk för landet i fråga. Det var Olles uppgift och den hanterade han elegant och träffsäkert. Jag har den i min ägo, fick den av Olle, med en tillägnan hämtad från Evert Taube: "Musik görs numera som fröken vet - med elektricitet! Till Ulf från Kåks-Olle".

Lugnet

Det som först slog mig i Olles konst, särskilt i hans grafik, till skillnad från mycken annan samtida konst, var den harmoniska, närmast lyckliga anda som råder i den. Bildelementen verkar trivas tillsammans, gilla varandra (se bild, "Campagna"), som om detta tillstånd var det mest naturliga i konsten. Det som alltifrån Dante och hans Paradis ansetts som närmast omöjligt att framställa i konst och litteratur. Lyckan. I varje fall betydligt svårare än helvetet, melankolin och tragedin.

Det blir ofta jolmigt och förljuget, lättköpt och banalt, sockersött. Men inte hos Olle. Hos honom samsas de mest udda och aparta former med lätt igenkännliga, ofta sensuellt antydda kvinnokroppar, utan att någon allvarlig konflikt uppstår. Vilket inte betyder att det är profillösa och tama aktörer som befolkar bilden. Sammanställningarna är ofta ett resultat av närmast surrealistiska tankesprång. Och visst finns där motsättningar och visst kan det kännas hotfullt ibland, när stora, ej sällan groteska formbildningar oanmälda rullar in på scenen (se bild, "Den bullriga") men det slutar aldrig i uppgivenhet. Livsvätskorna aktiveras. Erotiken är ett bärande inslag. Jag blir helt enkelt glad av hans bilder.

Olle Kåks började sitt måleri i stort format - med målningar konstruerade som ett slags horisontella rebusar med tydliga, stora emblem i fokus - samtidigt som han iscensatte spektakulära installationer som ibland upptog hela rum. Han tog ordentlig plats på konstscenen och gjorde det med besked, för att med tiden acceptera de mer konventionella uttrycksformerna och formaten, där också grafiken ingick. Han hade till en början uppenbarligen svårt för dessa traditionella uttrycksformer och format, i så motto var han en produkt av sextiotalet. I andra hänseenden icke, han sysslade inte med plakatkonst, hade helt andra syften.

Han stod med båda fötterna djupt rotade i den svenska myllan, var till och med smått folkloristisk emellanåt, med kurbitsar och annat gods från hembygden i sina bilder, tog gärna ett spadtag och rumsterade om i naturen. Han förvandlade exempelvis ett kastanjeträd till en björk genom att applicera näver på dess stam, "Tintomara, kastanj utklädd till björk". Eller gav uttryck för både respekt och förundran inför samma natur och dess ibland skrämmande skönhet ("Vargskinnet"). I ett verk hade han med en ko i papier-maché i naturlig storlek, placerad framför målningen.

Bilder som "Den gula", "Den tysta", "Den bullriga", "Rotvälta" och "Gymnastikuppvisningen" gör Olle Kåks sjuttiotal - ja, en bra bit in på åttiotalet också - till höjdpunkter i svensk efterkrigsmodernism. Vilket under hand knoppade av sig i en grafisk portfölj som i många fall saknar motstycke. Inte bara på svensk botten. Där kommer Matisse också alldeles påtagligt in i bilden. Särskilt det sista ordet i devisen, "Volupté"/Lust. Men begreppet lust hos Kåks har inte bara erotiska konnotationer, det finns en dekorativ lust, en lust till själva bilden och bildformulerandet, till en visuell grammatik, där de olika emblemen, tecknen och symbolerna är ytterst frekventa, påminnande lite om hur den katalanske konstnären Antoni Tàpies arbetade. Som i den stora målningen "Obelisk I", där Manets Olympia återuppstår i en scenografi som är fylld av kåkska emblem, tecken och symboler.

Lusten

Kvinnor har alltid varit närvarande i hans måleri och grafik. Vilket inte är konstigare än att de varit närvarande i konsten allt sedan Venus från Willendorfs dagar, för 24 000 år sedan. Olle har uppenbarligen inte varit ensam i sitt motivval.

Erotik är ett svårfångat begrepp, som verkar kunna innehålla det mesta. Kyrkan har under historiens gång med allehanda religiösa trollformler försökt sätta skräck i folk i avsikt att kunna kontrollera denna fullt naturliga, biologiska - och lustfyllda - drift, men har idag, om vi håller oss till kristendomen och västerlandet, inget större inflytande. På andra ställen är den religiösa makten däremot obegränsad och direkt kriminell. Trollformlernas tid är ännu inte förbi.

Hos Olle Kåks finns inget av skuldbeläggande över erotiken, tvärtom, den är ren och skär lust, Volupté. Men när Olle på den stora utställningen på Moderna Museet 1985 presenterade en rad målningar, i ett block, "Kvinna I-XX, uppfattades dessa av många som pornografiska, spekulativa och smaklösa. De är klassiska nakenstudier och en frimodig lek med själva klichén. Lite av tysk expressionism och svensk populärkultur på samma gång. "Banalt", som han själv, lite förvånande, karaktäriserade det. Långt ifrån det bästa i utställningen. Men reaktionerna förefaller så här drygt trettio år senare som obegripliga och absurda. Han hade ju bara vridit och vänt på ett klassiskt motiv. Att han fann detta lustfyllt var uppenbarligen stötande.

Så här kunde det låta. Nina Weibull, konstvetare: "Inte sedan Picasso-utställningen på Louisiana för ett par år sedan har jag sett en så furiös uppvisning i manlig sexualitet överförd till bild." Stötande, alltså. Och Arne Törnqvist, kritiker på DN: "Finns här något avtryck av idolen Matisse, så är det en Matisse som har sjunkit genom två träsk, först popens och sen porrens." En uppenbar snedtändning. Jag skrev själv en recension i Fagersta Posten, där jag inte gav mig in i debatten om lämpliga och olämpliga bilder eller om vem som var värst av dalkarlarna Zorn (med kullorna) och Kåks (med akterna). Jag förstod uppenbarligen lika lite då som jag gör idag av problematiken. "Man känner sig upplivad av hans bilder, de blåser rakt in i en. Vilket hänger samman med att måleriet är det man ser, en konstfärdigt och färgglatt disponerad yta - inget bakom, under eller över. Betydelserna är nakna, budskapen likaså." De trettioett år som gått har inte förändrat min syn.

Bilder som "Vargskinnet" och "Den bullriga" berör krafter som vi bara till en viss del lyckats tämja och hantera. Det vilda och det våldsamma. Kanske har jag betonat Matisse och dennes något lättsinniga devis för mycket. Vilket egentligen bara visar att det inte går att alltför lättvindigt sätta fingret på ett konstnärskap och tro att man träffat rätt, i varje fall inte på ett så pass rikt och mångbottnat konstnärskap som Olle Kåks. Men jag blir fortfarande lika glad av hans bilder. De blåser rakt in i en.

 

.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.