Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Tavlan ägs av Ulf Stenberg

Det svänger om den abstrakta expressionismen



Jackson Pollock lyssnade till jazz när han utförde sina action paintings, samma sak gör Sigvard Olsson. Han är en stor jazz vän och tillika beundrare av Jackson Pollock. Och som denne också anhängare av den abstrakta expressionismen. Så varför göra på något annat sätt? Den abstrakta expressionismen intar dessutom, estetiskt, en liknande position inom konsten som den som jazzen har inom musiken. Samma abstraktion och kraftfulla uttryck, samma konstnärliga potential och direkta tilltal.

jazzen och Sigvard Olsson


Sigvard Olsson hade knappt hunnit installera sig innan han begav sig på jakt efter sina idoler, närmare bestämt en av dem, Wilhelm de Kooning. Det var över trettio grader varmt och luftfuktigheten mer än 90 procent. Han var på väg uppför 57:e gatan till det galleri där han skulle finna de efterlängtade målningarna som han rest så långt och så länge för att se. Där hängde de! Dessutom stod där en silverhårig man, Wilhelm de Kooning. Sigvard Olsson hade kommit hem och han sög i sig allt det nya med vidöppna ögon och öron. Vilket resulterade i en aldrig sinande ström av fantastiska målningar under en period av snart sextio år.
Tavlan ägs av Ulf Stenberg

Tavlan ägs av Ulf Stenberg

Annons:

Sigvard Olssons första resa till Amerika var för att söka kontakt med en av den abstrakta expressionismens förgrundsgestalter, Wilhelm de Kooning. Jackson Pollock var då redan död. Han hade sett en svartvit, dålig reproduktion av den förre i någon tidning. Han måste se den i verkligheten och för att kunna göra det var han tvungen att bege sig till Amerika och New York. Han arbetade sig över på en lastbåt, som först åkte runt i en del i europeiska hamnar innan den styrde kosan över Atlanten. Han klev i land i New York sommaren 1959. Den heta sommaren. Med huvudet fullt av konst och jazz. Och stora förväntningar. Han anlände i rätt tid. Andra halvan av femtiotalet peakade jazzen för att aldrig riktigt hämta sig igen. I varje fall inte till dessa höjder. Det fanns förvisso flera höjdpunkter i den då femtioåriga jazzhistorien, ja, hela perioden hade varit en enda höjdpunkt. Men det var då det. Idag är jazzen blott en skugga av sitt forna jag. Det har gått dryga femtio år sedan dess. Ta och jämför dessa femtio år med de tidigare femtio ... inga kommentarer. Omloppstiden för jazzen som självständig och nyskapande konstform kanske inte är längre än femtio år, det förhåller sig på samma sätt med den elektroakustiska musiken. Innan ett antal hybridformer och andra avläggare mer eller mindre tar över, vilket kanske är en fullt naturlig utveckling. Jag skall erkänna att jag inte längre har någon vidare koll på läget inom jazzen.

Charlie Parker var den sommaren visserligen död sedan fyra år och Lester Young sedan fyra månader (jag hörde honom i Stockholms konserthus 1956, en konsert som med all säkerhet också besöktes av Sigvard Olsson). Billie Holliday dog den 17 juli denna sommar. Men många av de ärrade hjältarna fanns kvar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns ett berömt fotografi från trappan till någon portgång i Harlem, runt och på vilken man klockan tio på morgonen samlat en mängd jazzmusiker för ett gruppfoto. Året är 1958. Där finns Sonny Rollins (bland de nya, unga hjältarna) och Count Basie (bland de lite ärrade). Det är ett sextiotal välkända musiker, och på trottoarkanten nedanför sitter kvarterets alla ungar samlade. Det är då, eller strax efteråt, som någon fäller repliken: "Jag visste inte att klockan är tio två gånger på dygnet". Så uttalar sig bara en nattmänniska, en jazzmusiker.

För att hitta en mer näraliggande måttstock på att jazzen verkligen peakade under andra halvan av femtiotalet räcker det med att notera vilka grupper och enskilda musiker som besökte Stockholms konserthus, Nalen och folkparkerna under denna period. Jag lyssnade på samtliga. Det började med Louis Armstrong 1955 och fortsatte (inte i någon kronologisk ordning) med Bud Powel, Lester Young, Miles Davis, Dave Brubeck, Paul Desmond, Cannonball Adderly, Roy Eldridge, Count Basie, Lucky Thomson, Bernt Rosengren, Reinhold Svensson, Tony Scott, Lee Konitz, Charles Mingus, Thelonius Monk, Duke Ellington, Gerry Mulligan, Lars Gullin, Rolf Billberg, Stan Kenton, Jay Johnson, Oscar Peterson, Art Farmer, Ella Fitzgerald, Mose Allison, Jim Hall, Sonny Rollins, John Coltrane, Dexter Gordon, Jazz Messengers, Modern Jazz Quartet osv. Man baxnar. Vilka musiker och vilken musik! Idag är nästan alla döda.

Denna musikaliska mångfald mötte Sigvard Olsson på jazzens dåvarande hemmaplan, New York, på klubbarna Blue Note, Birdland, Café Bohémia, Five spot, Village Vanguard och andra ställen. Jazzen satt i högsätet och var "the talk of the town". För att efter hand tonas ned. Populärmusiken tog över och det musikaliska omlandet bytte skepnad. Kommersialismen erövrade tolkningsföreträdet. Med allt vad det innebar av likriktning och musikalisk förflackning. Men det är en annan historia. När det idag dyker upp någon enskild jazzmusiker, som höjer sig en bit över vattenytan, och det gör det förvisso, finns det all anledning att hålla öronen öppna. Några nya vattendrag eller strömfåror har däremot inte siktats, man simmar på i gamla vatten. Om man inte tar med vad den fria improvisationsmusiken och allehanda hybridformer fört med sig. Jag håller mig här till den klassiska jazzen.

Men tillbaka till New York och året 1959. Vilken smältdegel detta måste ha varit för den moderna jazzen och den nya konsten! Som den tjugotreårige Sigvard Olsson, med alla sinnen på helspänn, bara hade att lapa i sig.

Sigvard Olsson hade knappt hunnit installera sig innan han begav sig på jakt efter sina idoler, närmare bestämt en av dem, Wilhelm de Kooning. Det var över trettio grader varmt och luftfuktigheten mer än 90 procent. Han var på väg uppför 57:e gatan till det galleri där han skulle finna de efterlängtade målningarna som han rest så långt och så länge för att se. Där hängde de! Dessutom stod där en silverhårig man, Wilhelm de Kooning. Sigvard Olsson hade kommit hem och han sög i sig allt det nya med vidöppna ögon och öron. Vilket resulterade i en aldrig sinande ström av fantastiska målningar under en period av snart sextio år.

Kan det svänga om bilder? Javisst. Men inte så att man börjar stampa takten och nicka med huvudet, men rytmiken kan ta sig andra uttryck än i jämna taktslag och tillfälliga synkoper. Språket har också en inneboende rytm, inte bara i poesin, liksom det faktum att en bild genom färg och form kan gestalta simultana rytmiska förlopp. Man kan dessutom ha den som utgångspunkt för en fri improvisation och använda den som ett grafiskt partitur, låt vara att samtliga framföranden kommer att låta helt olika. Men det är ju själva poängen med all improvisation. Dess själ och hjärta. Den abstrakta expressionismen är som ett fruset ackord, uppsatt på väggen, ett snitt i tiden, som får liv igen av din blick. Man skapar själv de rytmiska förloppen.

Eller så handlar det om ett möte mellan två abstraktioner, där den ena är rörlig och den andra orörlig. Där den rörliga är anpassningsbar. Den lånar sig till nästan vad som helst. Medan den orörliga är mer svårflörtad. En målning av Jackson Pollock och Wilhelm de Kooning och givetvis också av Sigvard Olsson kanske sjunger av Charlie Parker eller John Coltrane. Men knappast lika självklart av Lennie Tristano och Lee Konitz, även om det aldrig uppstår någon direkt konflikt. Snarare etablerar sig en slags kontrapunkt eller kontrast, som i sig kan vara konstnärligt intressant. Däremot passar Thelonius Monks tvära och lite kantiga, närmast kubistiska pianospel, som handen i handsken till Picassos och Braques kubistiska målningar, kanske till och med för bra. Så där kan man hålla på och förmedla konstnärliga tycken över genregränserna. På kul. Ingenting kan dock fastslås som enda sanning, det låter sig icke göras i estetiska sammanhang, vilket vi ska vara tacksamma för.

Som med Sigvard Olssons målningar, vilka naturligtvis inte är jazzmusik. Det är inte ens musik, det är målningar. Fantastiska målningar. Jag tvivlar inte en sekund på att han inspireras av Lester Young, Chick Webb, Charlie Parker och alla de andra jazzgiganterna, men några översättningar till bildkonst handlar det inte om, kan det inte handla om. Det kan istället handla om tillfälligheter, infall, attityder, synestesier, fraseringar och inte minst om hur man ska angripa den vita yta och det tomrum som väntar på att fyllas med liv. Det är då allt börjar. "Take it, Satch!"

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.