Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Antoni Tàpies Foto Wiki CC BY-SA 2.0

"När jag målar skulpterar jag"



Vad är det som gör Antoni Tàpies måleri så omedelbart tilltalande? Man läser glupskt av hans bilder. Inget undgår en. Träffbilden är maximal, varenda penseldrag och gest har nått fram. Det drabbar en antingen som ett stillsamt ackord - det finns sådana bilder också - eller som ett slamrande orkestertutti. Hur är detta möjligt, utan att vi för den sakens skull fördjupar oss i perceptionspsykologins terminologi.

Om Antoni Tàpies


I målningarna däremot - ofta går det inte att skilja dem åt, de är så kallade Combines - möter vi en säregen och mustig graffiti som talar ett annat språk än maktens tomma och stereotypa, det språk som diktatorn Franco och hans gelikar omgav sig med. Istället handlar det om ett gatans och bakgårdens osofistikerade dialekt. Ett motspråk. Men ett språk av omedelbar skönhet och stort estetiskt raffinemang.
Målningen ägs av Ulf Stenberg

Målningen ägs av Ulf Stenberg

Annons:

Vilken när det kommer till kritan eller i det här fallet penseln inte kan förklara någonting annat än hur vi fungerar i upplevelsesituationer som den inför konst och musik. Inte varför Tàpies är så tilltalande. Jag kan å andra sidan mycket väl tänka mig en betraktare som bara ruskar på huvudet, i ett slags avståndstagande. Och visst, mycket är rått och brutalt, verkar hastigt och slafsigt påkommet och ruckar en hel del på eventuella tysta överenskommelser om vad som är god smak och ett estetiskt acceptabelt beteende.

Men i sanningens namn, det finns inga tysta estetiska överenskommelser längre, enbart konventioner och historiska tvångströjor. Och den goda smaken skall vi akta oss för. Det är mellan dig och konstverket det står, lika nakna båda två. Eller, vilket är troligare, fyllda av olikartade historier och referenser. Det handlar om kollisioner. Livgivande kollisioner. En ögats festmåltid.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det första man kan säga om hans bilder, vilket kanske gläder några av huvudruskarna, är att det inte finns något att begripa. En bild av Tàpies är obegriplig. Typ, bilden betyder det eller det, skall fattas så eller så. Då missar man målet, vilket det nu är. Kanske det istället handlar om att försöka förstå, och är det så att du redan tilltalas, ja, då är du bra nära en förståelse, vilket är ett bättre ord i sammanhanget än begripa. Förstå är öppnare, inte fullt så definitivt. Det vänder sig inte heller enbart till intellektet. Samtliga sinnen är välkomna, även vansinnet.

På bifogad bild ser vi ... ja, vad är det vi ser? Ett till synes slumpartat konglomerat av tecken och en plump av svart massa. Några ditrafsade siffror, några Tàpies-kryss. En gravvård? En kraftigt och hastigt utförd bred penselrörelse som utgår från den svarat plumpen. En fullständigt abstrakt bild, utan några som helst entydiga konnotationer. Som ändå omisskännligen är en bild av Tàpies Den kan inte vara gjord av någon annan. Hur är detta möjligt?

Svaret, om det över huvud taget går att besvara, måste ges en relief. Varav en är politisk.
Tàpies växte upp och levde en stor del av sitt liv under diktaturen. Som naturligtvis påverkade honom och hans konst. Det ser till och med ut som om Tàpies hela tiden letar efter de politiskt okorrumperade objekten och sammanhangen, det låga, i synnerhet när det gäller collagen och assemblagen, och gör det ej sällan bland de ratade ting som finns runt om oss, på gator och torg.

I gamla förråd och bodar. I målningarna däremot - ofta går det inte att skilja dem åt, de är så kallade Combines - möter vi en säregen och mustig graffiti som talar ett annat språk än maktens tomma och stereotypa, det språk som diktatorn Franco och hans gelikar omgav sig med. Istället handlar det om ett gatans och bakgårdens osofistikerade dialekt. Ett motspråk. Men ett språk av omedelbar skönhet och stort estetiskt raffinemang.

Det kan också ses som det obetydligas och det undanskaffades i ett mer betydelsebärande sammanhang, lite påminnande om hur en svensk konstnär, Lennart Aschenbrenner, går tillväga, även om han arbetar med betydligt mindre bokstäver och åthävor, jämfört med Tàpies betydligt större bokstäver och avsevärt högre röstläge. Som en försynt viskning mot ett färgens ohämmade vrål. De politiska klimaten skiljer sig också drastiskt åt. Vilket naturligtvis syns i konsten, inte minst känns det på temperaturskillnaderna i den.

"När jag målar skulpterar jag!"

Det är inget finstilt bildskapande han ägnade sig åt. Det är ett handfast skulpterande, ett direkt tilltal. Som en jazzmusiker som Sonny Rollins, där det direkta musikaliska tilltalet närmast fulländats. Det svänger också om Tàpies bilder. Alla sinnen står på vid gavel. Det doftar jord, spillning, saffran, citron och blod. Allt medan den svarta tjuren, rödfärgad av blod, omgärdad av ett moln av damm och grus, någonstans rusar mot döden. Döden på eftermiddagen.

På den bild som bifogas arbetar Tàpies i huvudsak med två färger - svart och rött - och en orange-brun i den lilla, knappt synliga gravvården i mitten. Det vita fungerar som klangbotten för själva bilddynamiken. Den svarta färgen dominerar helt, ser ut att få sin energi i den svepande och brutala handrörelsen från ett gråsvart moln som i sin tur rymmer den stora runda svarta plumpen, medan den röda färgen endast nödtorftigt förmår hålla sin position i högra nedre hörnet.

Eller, om vi ska fortsätta på det dramatiska spåret, ser det inte ut som om en stor svart spindel försöker sluka den röda krumeluren? Vissa överensstämmelser finns också med frihetssången, "Den svarta tuppen", där den svarta tuppen inte förmår besegra den röda tuppen. Vilket emellertid inte var vad som hände under inbördeskriget, då de svarta bödelstupparna Hitler och Franco höll i samma bödelsyxa.

Men Hitler och Franco hittar man idag på historiens sophög, i vilken fortfarande, vilket ligger utanför mänsklig fattningsförmåga, i varje fall min, otäcka maskar krälar omkring och suger ideologisk näring. Som de som nyligen, på första maj, krälade fram på Borlänges gator, efter att ha spytts ut ur något kloaksystem i kommunen.

Svarta tupp, tupp svart som natten
Snart blir din tid att förblöda.
Svarta tupp, tupp svart som natten
Snart blir din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
Men segrar ej över den röda.
Den svarta tuppen är stor
Men segrar ej över den röda.

Kanske hemligheten i Tàpies konst ligger i öppen dager för den som har ögon att se med och följer Tàpies kloka råd nedan. Jag tror det. I Ralph Herrmanns bok om Tàpies finns en uppräkning av de tecken eller symboler som är vanligt förekommande i hans målningar.

En katalogaria som förtydligar, men frågan kvarstår om vad som gör Tàpies till Tàpies. Svaret uteblir. Vilket vi kanske skall vara tacksamma för. Det räcker långt med att bli tilltalad, vilket ju har en dubbel innebörd. Att tycka om och att bli sedd, tagen i anspråk.

I Tàpies målningar blandas pilar, krokiga, slingrande linjer, håriga ben, skjortärmar, fötter med kors målade ovanpå, kranier, kryss, berg, badkar, gravvårdar, grekiska kors, fötter i profil, siffror och bokstäver, näsor i profil, blundande ögon, sängar, stolar, munnar, tekoppar, hjärtan, textfragment, matematiska tecken, penisar, avhuggna armar och svarta rutor.

Hur läser man av dessa tecken och symboler? Hur förhåller man sig till Tàpies konst? Han ger själv ett svar: "Låt oss lära oss att se på samma sätt som vi lyssnar till en konsert. Musik är en sammanställning av ljudande former i tid. En målning är en sammanställning av synliga former i rymd".

John Cage skulle inte ha kunnat sagt det bättre.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.