Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Lars Erik Falk Skulptur i stål vid Norrköpings Konstmuseum CC by 2.0

Lars Erik Falk och de 73 gradernas skönhet



Att bli förknippad med ett gradantal. Vem vill det? Det låter lite torrt och tråkigt. Skulptören Lars Erik Falk vill det, eller kanske riktigare, har blivit det. Hans stålblanka skulpturer har en lutning på 73 grader, liksom motiven på en del reliefer och grafiska blad. Men det är i först hand skulpturerna man tänker på, där de står i stadsmiljön och pekar rakt upp, nej, inte riktigt rakt upp utan avviker något till 73 graders vinkel.

 


Rena linjer och rent spel kom jag in på i min text om Sven Frödin. Lars Erik Falk, som också klassificerar sig som konkretist, passar väl in den formuleringen, och där kommer de 73 graderna också in. De bidrar med rörelse, bara genom en lätt justering av den uppåtriktade rörelsen vilket ger skulpturerna en påtaglig dynamik och även en viss dramatisk touch. De genomgår härmed en märklig metamorfos från nyttigt byggelement till onyttig konst. Det vill säga till ett fenomen, ett objekt, som endast duger till att vara just det, nämligen konst. De avnyttifieras.
I Ulf Stenbergs ägo

I Ulf Stenbergs ägo

Annons:

De mår bäst i det fria, öppna landskapet (Lindhagens plan, där bebyggelsen dock krupit allt närmare) men mäktar även med trängre sammanhang, som tunnelbanestationer (Kista). Säkert beroende på att de är så självsäkra. Definitiva. Det handlar om magnifikt påstridiga statements i aluminium. De finns i flera storlekar, från de jättelika till de domesticerade, och i olika täthetsgrad, det vill säga med olika antal aluminiumstänger, målade eller icke målade i rena grundfärger.

Rena linjer och rent spel kom jag in på i min text om Sven Frödin. Lars Erik Falk, som också klassificerar sig som konkretist, passar väl in den formuleringen, och där kommer de 73 graderna också in. De bidrar med rörelse, bara genom en lätt justering av den uppåtriktade rörelsen vilket ger skulpturerna en påtaglig dynamik och även en viss dramatisk touch. De genomgår härmed en märklig metamorfos från nyttigt byggelement till onyttig konst. Det vill säga till ett fenomen, ett objekt, som endast duger till att vara just det, nämligen konst. De avnyttifieras.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Föreställ er motsatsen, att aluminiumstängerna pekar rakt upp. Det skulle, är jag övertygad om, resultera i något banalt och nyttigt. I just ett byggelement (som enbart väntar på ytterligare byggelement). Hur som helst vore det tömt på dynamik och dramatik. De 73 graderna gör skillnad. Hela skillnaden.

Det är på sätt och vis fråga om en reducering av uttrycksmedlen, samtidigt som det handlar om en maximering av uttrycket. Lite av en tvåvägsrörelse utan att man upplever det som en sådan. Det handlar om skulpturens inneboende energi, dess estetiska generator. För att uttrycka det lite filosofiskt-estetiskt. Det sanna är det sköna, sade man på sjuttonhundratalet, i upplysningens tidevarv. Det enkla är det sköna, säger man kanske idag, i förvirringens dito.

Lars Erik Falk började sin konstnärliga bana hos Otte Sköld och Isaac Grünewald på fyrtiotalet, åkte till Paris 1949 och var flitig besökare på Denise Renés galleri där den konkreta konsten och dess utövare fylkades, bland andra Olle Baertling och Auguste Herbin.

Från 1961 ägnade han sig helt år skulpturen. Den moderna tekniken och de nya materialen gick hand i hand med nya estetiska idéer. Helt andra möjligheter och horisonter öppnade sig. "The sky is the limit", brukar man säga. Det gäller i högsta grad för Lars Erik Falk och hans moduler, som kan föra tankarna till avskjutningsramper för rymdraketer. Där finns hur som helst en tydlig riktning uppåt mot nya himlar, där till slut oändligheten tar vid.

Lars Erik Falk och hans skulpturer blir kvar på Jorden, där han själv trampat fram i 94 år och fortsätter att vara de 73 graderna och deras oändliga skönhet trogen.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.