Cirklar

Strindberg föreställde sig samhället bestående av cirklar; inom varje cirkel ett sällskap, och människorna i en cirkel begrep sig föga på människorna i en annan. Ofta är det en märklig ...

Av: Gunnar Lundin | 24 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Fortfarande storm: Peter Handke i äppelträdgården

 Peter Handkes verk Fortfarande storm gavs ut i prosaform förra året (Immer noch Sturm. Suhrkamp  2010. 165 s). Verket behandlar ett fiktivt ”jags” släkthistoria med speglingar av både Handkes och ...

Av: Kristian Larsson | 23 september, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap



Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där fram till sin död fyrtioett år senare. Han ställde ut flera gånger på Galleri Astley i Uttersberg och jag besökte honom några gånger i hans ateljé i Paris.


Han skivade inte bara Paris och sig själv, han skivade böcker, rumpor, bröst, flaskor, fjärilar, hyllor, jordglobar, pulpeter, Kafkas skrivkammare, statyer och skapade en sällsam tingens poesi av animerade objekt, ofta satta i rörelse med hjälp av sinnrikt applicerade små motorer, vilka får de skivade objekten att långsamt krumbukta och vrida sig inför våra ögon. Som om de vill påkalla vår uppmärksamhet.
bild Privat ägo

bild Privat ägo

Annons:

På en bild, som ingår i en serie likartade bilder, "La Bete en Moi" (djuret i mig), ger han sitt ansikte en fågels profil, närmare bestämt en rovfågel, i andra bilder i serien handlar det om olika djurs profiler, där han på samma sätt anpassar sin egen profil efter den franske sjuttonhundratalskonstnären Charles Le Bruns mänskliga djurfysionomier. I detta fall, som sagt, en mix av människa och rovfågel (bild 1). Charles Le Brun hade dessutom teorier om att våra inre egenskaper var likartade de djur som vi mest liknade. I Jack Vanarskys fall stämmer detta mycket illa. Han var vänligheten själv, så långt från en rovfågel man kan komma. Det intressanta i sammanhanget, förutom att det är en bild att lätt road kontemplera över, är hur konstnären använder sig av en metod som varit vägledande för hela hans konstnärskap, "lamellandet/skrivandet".

Frihet och motstånd

Det handlar om den konstnärliga friheten. Vad som konstituerar den. Kan man hävda, med stöd av auktoriteter som Leonardo Da Vinci och Igor Stravinskij, att friheten ligger i begränsningen, i motståndet? Att utan dessa begränsningar och motstånd famlar man i blindo. Men är inte detta en självmotsägelse? Att överhuvud sammanföra begreppet frihet med begreppen begränsning, motstånd? Friheten föreställer vi oss gärna som en frihet från just motstånd och begränsningar. På det kan man förstår svara att den absoluta friheten är en absurditet, friheten är alltid begränsad i en eller annan form. Jag talar inte om yttrandefrihet och tryckfrihet som handlar om rättigheter. Varför inte då frivilligt förelägga sig ett antal förutbestämda "begränsningar"?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är vad ett löst sammansatt kollektiv av konstnärer, författare och andra konstutövare, där Jack Vanarsky ingick, valt att göra och ha som utgångspunkt för sitt skapande, under rubriken OULIPO (författarna) och OUPEINPO (bildkonstnärerna). Vilket betyder, "Verkstad för potentiell litteratur" och "Verkstad för potentiellt måleri". Först ute var författarna, centralfigurerna är Raymond Queneau och Georges Perec, där den senare står för det verkliga mästarprovet i genren med sin roman, "Försvinna", som kom ut redan 1969, där han utelämnat bokstaven "e", den mest frekventa vokalen i franska språket. Tala om begränsning och motstånd! För övrigt snillrikt och uppfinningsrikt översatt till svenska långt senare av den mästerlige översättaren Sture Pyk. Georges Perec (1936-82) är nog den mest virtuose franske författaren över huvud taget, värd ett nobelpris flera gånger om men som han, tillsammans med ytterst välmeriterade kolleger som Vladimir Nabokov och Jorge Luis Borges, aldrig fick. Jag minns att jag stötte på honom vid flera tillfällen på en bestämd plats i Paris.

Då det begav sig visste jag inte vem han var. Han bara drog till sig uppmärksamhet. Detta inträffade mellan filmvisningarna (man såg tre filmer varje kväll) på franska cinemateket, som då låg i ena änden av Palais de Chaillot. Han var lätt att komma ihåg i sin krulliga och i omfång väl tilltagna frisyr, där han satt uppflugen på balustraden utanför Cinemateket och alltid var invecklad i otaliga, mycket livliga samtal. Lite kunde han påminna, åtminstone gör han det så här i efterhand, om Mozart-figuren i Milos Formans film "Amadeus", busfröet med det famösa skrattet och den vilda framfarten, men där det bakom alla krumbukter och puerila upptåg gömde sig en av mänsklighetens kanske största genier över huvud tager. Det här ägde rum i början av sjuttiotalet, då Perec höll på med sitt storverk, "Livet - en bruksanvisning", som kom ut några år senare, också den översatt av Sture Pyk. Georges Perec dog 1982. Hans estetik har vissa likheter i sina "begränsningar" och "motstånd" med Jack Vanarskys, förutom det faktum att de var knutna till två olika avdelningar av den potentiella konstens sällskap. De lär ha haft en viss kontakt, har jag ett bestämt minne av att Jack nämnde det vid något av våra samtal i hans ateljé.

Vanarsky 4

 

Mauricio Kagel

Jag minns, för att göra ännu en liten utvikning, att jag vid ett tillfälle lockade med Jack på en konsert i Cité de la Musique, med musik av Mauricio Kagel, utförd av medlemmar i den franska ensemblen för nutida musik, grundad av Pierre Boulez, Ensemble InterContemporain. Jack kände flera musiker och, visade det sig, också Kagel själv. Båda kom från Argentina och Buenos Aires. Så det var inga problem att få med Jack, han blev eld och lågor. De har, som sagt, också tydliga estetiska beröringspunkter. Det slår mig, när jag skriver detta, att Kagel lätt skulle omedelbart ha antagits, om han velat, som medlem i den musikaliska sektionen av den potentiella konstens sällskap, OUMUPO.

Båda två ägnade sig åt ett slags omfunktionerande och omställning av allmänt erkända konstverk och musikstycken, rekonstruerade dem, rent av byggde om dem. Som i Kagels "Sankt-Bach-Passion", där han byter ut den bibliska berättelsen mot en berättelse om Bachs liv, i en musikalisk kostymering som tar sin utgångspunkt i den högstämda musikaliska retorik som finns i Bachs samtliga passioner, i själva storformen. I ett annat verk "Fürst Igor, Strawinsky" är det den store ryssen som får gå en match med Kagel. I "Ludwig van", som också finns som film, gjord av Kagel, som för övrigt gjorde ett flertal filmer som delvis utgår från egna verk, samtliga starkt präglade av Kagels egen uppfinning, "Den instrumentala teatern". Här rör det sig om Beethoven, sammanställd och komponerad på ett nytt, ytterst fantasifullt, sätt, i samarbete med konstnären Joseph Beuys.

Det var en fin konsert, även om inget av de ovan nämnda verken fanns med, och efteråt föll Vanarsky och Kagel i varandras armar och mindes högljutt en kvinna som de båda haft ett förhållande med i Buenos Aires. Kagels skratt fick samtliga konsertbesökare, som var på väg att lämna lokalen, att stanna upp, osäkra på om det var ett extranummer på gång, något musikdramatiskt, eller om det var två gamla kompisar som träffats igen efter många år och hade en massa att prata om och skratta åt. En pratstund på en krog i närheten avrundade kvällen på ett trivsamt sätt, med många explosiva Kagel-skratt som fortfarande ekar i mitt huvud.

Skivande

Hur arbetade Jack Vanarsky? Att han skivade sina bilder och skulpturer, det har jag redan nämnt, gjorde "lameller" av dem för att enligt en enkel estetisk grundidé, olikartad för varje nytt verk eller grupp av verk, foga ihop dem igen. Det är den begränsning eller det motstånd han valt. Han arbetade ofta i långa serier. Porträttserien exempelvis, där han behandlar porträtten - det rör sig oftast om befintliga foton av kända kulturpersoner - efter en något uppseendeväckande princip (bild 2). Han kallar själv bilderna för "Profil Perdu" (förlorad profil).

Vanarsky5

 

Det ser ut som om han i detta exempel med Man Ray pressat hans ansikte mot en vägg så att ansiktsdragen, profilen, jämnas ut eller plattas till, vilket i sin tur leder till att dessa förflyttas till baksidan av huvudet, kommer ut i nacken så att säga, och där är lika tydligt avläsbara som innan, vilket logiskt är helt invändningsfritt men fysiologiskt förstås en omöjlighet. Men konsten "luras", vilket Magritte fastslog med sin berömda pipa. Eller sett i ett annat, mer positivt perspektiv: i konsten är allt möjligt.

När Jack Vanarsky ger sig på ett synnerligen berömt dubbelporträtt, det välkända porträttet av Fréderic de Montefeltre och hans hustru Battista Sforza, hertigparet av Urbino, målat av renässanskonstnären Piero della Francesca, går han tillväga på ett annorlunda sätt. Han skivar förvisso porträtten, men i ena bilden är det mannens profil som anpassas efter kvinnans och i den andra är det tvärtom, kvinnans profil som anpassas till mannens (bild 3-4) . "Perversions" kallar han det för. Vilket det väl i någon mening också är. Ingen hade överlevt en sådan tranchering.

Jack Vanarsky tog sig friheter - ibland ytterst spektakulära - i sitt val av motstånd och begränsning, och också i sitt val av föremål och objekt för sin estetiska framfart. Man skulle kunna säga att han tog sig vatten över huvudet, åtminstone en gång. Då han gjorde om staden Paris på uppdrag av stadens stadsplanekontor. Utgångspunkten var att helt enkelt räta ut gator och vattendrag och se vad som händer. Ett slags Boulevard-Haussmann i kvadrat. Haussmann var den som rätade ut Paris med sina boulevarder på 1860-talet, där ett av syftena var att underlätta för militären att snabbt kunna komma fram och slå ner eventuella uppror, vilket kom väl till pass några år senare med Pariskommunen.

Han skivade inte bara Paris och sig själv, han skivade böcker, rumpor, bröst, flaskor, fjärilar, hyllor, jordglobar, pulpeter, Kafkas skrivkammare, statyer och skapade en sällsam tingens poesi av animerade objekt, ofta satta i rörelse med hjälp av sinnrikt applicerade små motorer, vilka får de skivade objekten att långsamt krumbukta och vrida sig inför våra ögon. Som om de vill påkalla vår uppmärksamhet.

Hans konstnärskap visade ständigt upp nya ansikten, ej sällan med ett småleende på läpparna, till skillnad från mycket av vad vi är vana vid på våra breddgrader, möjligtvis med undantag av konstnärer som Dan Wolgers och Leif Elggren som också kan blinka lätt ironiskt mot betraktaren, om det nu är det de gör. Det kanske bara är en läsart som vi väljer för att värja oss. Det handlar hur som helst om något annat än enkla bildvitsar.

Jack Vanarskys rörliga objekt har inte stannat, även om upphovsmannen har gjort det. De fortsätter att röra på sig och påkalla vår uppmärksamhet.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Mystik och andlig feminism. Del 1

Om Gnosis´s, ”tidskrift för en andlig kultur”, korta levnad (1984-92) Positiv till tron, kritisk mot kyrkan Den blev bara åtta år gammal, men hann med att utföra en intressant, tyvärr förbisedd, kulturgärning ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 26 februari, 2014

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 7

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 21 maj, 2017

Dr Krabba 2

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 13 oktober, 2011

Jonas Anderson – en minernas mästare

Första gången jag lade märke till Jonas Andersons illustrationer var när jag skulle recensera en bok under temat ”Lättlästa böcker”. På en julmarknad mötte jag illustratören i egen hög person ...

Av: Marit Jonsson | Konstens porträtt | 20 juni, 2012

Alphonse Daudet på den västra sidan om södra Rhônedalen

Många av Alphonse Daudets böcker är numera ganska bortglömda utanför Frankrikes gränser. I Sverige är det väl i stort sett bara Brev från min kvarn och möjligen Tartarin från Tarascon ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 26 augusti, 2010

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk

Denna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de ...

Av: Gilda Melodia | Musikens porträtt | 08 maj, 2012

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 30 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.