En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Bild Privat ägo

Rent spel med Sven Frödin



En essä av Ulf Stenberg om konkretisten Sven Frödin.


Utbytet mellan de båda konstformerna brukar ligga på ett betydligt mer känslomässigt och metaforiskt plan, eller som en inte alltid uttalad uppmaning från bildkonstnärens sida "att lyssna med ögonen".
Ulf Stenberg  äger bilden

Ulf Stenberg äger bilden

Annons:

Rent spel är en i sportsammanhang förekommande term för att beteckna något som ur regelbokens synvinkel är eftersträvansvärt eller så är det något i musiksammanhang lika eftersträvansvärt. Rent spel. Och så har vi konstnären Sven Frödin som varken var idrottsman eller musiker. I varje fall inte professionell musiker. Rent spel heter däremot en svit bilder av honom som i någon mån kan karaktäriseras som just detta, vilket för övrigt gäller för alla hans bilder. Han är närmast konkretist. Det ovidkommande är i hans konst fullständigt bortskalat, kvar är endast rent spel med rena former, i detta fallet krökta och kupade, någorlunda likformade pappersark som befinner sig i en oupphörlig positionsförflyttning inom gråskalans samtliga skiftningar. Från det kritvita till det becksvarta. Konstellationer av likformigt krökta plan, kallar han det själv.

Det har vissa likheter med partitur för grafiskt noterad musik, som var vanligt under 50- och 60-talen, då slumpen (aleatoriken) spelade en stor roll (Cage, Xenakis och Stockhausen). Sven Frödin (1921-2003) var en stor musikvän som lyssnade en hel del på samtida konstmusik men hans fokus var egentligen mer inställt på hur den var gjord än på hur den lät. Han var ute efter tillvägagångssätten. Han föredrog därför tonsättare som hade kontroll över det musikaliska flödet via seriella förfaringssätt, som Anton Webern, som också skalade bort allt ovidkommande - alla transportsträckor - och förtätade resten till aforistiskt klingande fragment. Han var dock ingalunda slav under den seriella tekniken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Å andra sidan kunde Sven Frödin fascineras av en tonsättare som Iannis Xenakis vars musik kan ge intryck av att kontrollen fullständigt avlägsnats och lämnat plats åt en amorf ljudmassa. Där rent spel förvandlats till sin motsats, ren kakofoni. Men så är det naturligtvis inte. Musik är, som Edgar Varèse säger, "organiserat ljud". Också hos Xenakis. Men det kanske kräver mer än en genomlyssning för att bli varse detta. Varèse är en tonsättare som Frödin nämner i sin tanke-bok, "Sven Frödin" (1992), som har ett initierat förord av författaren, konstvetaren, curatorn och konstmuseichefen Folke Lalander. En annan källa är "Samtal med Sven Frödin" (1999), utgiven av Karlstads universitet, där konstvetaren Fred Andersson skrivit en ingående och mycket intressant studie om samspelet mellan konst och musik hos Sven Frödin.

Folke Lalander

Men först några ord om Folke Lalander (1936-2003) som hade starka beröringspunkter med konstnären. Också han, vad jag minns från Uppsala-åren, en stor musikvän, närmare bestämt en vän av den tidiga jazzen. Han spelade själv trombon. När han skriver att Sven Frödin steglöst rör sig mellan gråzonerna i sin konst och associerar till hur trombonens glissando låter är det förmodligen Kid Orys trombon han har i tankarna, men dennes glissando var av det något bullriga slaget, lät mer som bilburna rivstarter, vilket inte precis är utmärkande för Sven Frödins konst.

Vi träffades på Uppsala Studenters Filmstudio någon gång i mitten av sextiotalet, där Folke höll ett bejublat och minnesvärt föredrag, som jag inte kan låta bli att nämna, om ett antal filmkomiker. Så hejdlöst komiskt att det med nöd och näppe kunde fullföljas på grund av det närmast hysteriska gensvaret. Folke radade lugnt och metodiskt, med bibehållen fattning, upp en mindre vagnslast med litteratur i ämnet samtidigt som han kommenterade densamma på ett torrt, akademiskt sätt, under en stenhård maskhållning, med ett resultat som en gång för alla borde ha tagit livet av all vidare forskning i ämnet. Buster Keaton, Helan och Halvan, WC Fields och Bröderna Marx hade säkert haft lika kul som vi. Nu fick de skratta i sina himlar.

Folke hade en annan sida också, även om han aldrig riktigt vände denna sida ryggen, som nyupptäckare, curator och introduktör av de då på 70- och 80-talen mindre uppmärksammade grenarna av svensk samtidskonst, den avantgardistiska och delvis också den konkretistiska och konstnärer som Bengt O Österblom, Olle Baertling, Otto G Carlsund, KG Nilsson, Sven Frödin, Carl Magnus och Torsten Ridell. Han författade monografier om några och bidrog på fler än ett sätt till att öka intresset. Flera av dem, om inte samtliga, var representerade på en banbrytande utställning på Norrköpings konstmuseum, "Musik", år 1982. Då var Folke curator. Det var hans musikintresse och, vill jag tro, Kid Orys trombon som låg bakom. Förutom förstås hans djupa förtrogenhet med samtidskonsten. Utställningen, som fyllde två hela våningsplan, uppmärksammades stort.

Konst och musik

För Sven Frödin var musiken central. Det handlar då inte om så kallade synestesier eller korrespondenser, med undantag möjligen för det som de tyska expressionisterna kallade "augenmusik". Det är mer konkret än så, det handlar om rena arbetsmetoder. "När jag i början av 1950-talet tog ställning för det rena bildskapandet, fanns som grund för mina bilder en musikalisk tanke. Jag började söka lagar i musiken. Mitt intresse hade väckts för den "rena", absoluta musiken (Jan W Morthenson, som introducerade begreppet "nonfigurativ musik", György Ligeti och de nedan nämnda tonsättarna ; mitt tillägg) och i den tyckte jag mig finna en form av rent tänkande". Och vidare. "Mitt arbete präglas samt och synnerligen av närheten bild - musik. Har man en gång slagit in på den vägen så har man att följa den! Längs min väg ligger stationer med namn som Bach - Schönberg - Hauer - Webern - Varèse - Xenakis - Cage - Zappa."

Det rör sig om ett musikskapande utifrån ett sammanhängande tankesystem, en intellektuell metod, typ tolvton eller sonatform (som den svenske experimentfilmaren Viking Eggeling lär ha använt sig av i sin film Diagonalsymfonin). Eller stokastiska, matematiska processer (Xenakis). För Sven Frödins del handlade det om ett slags tänkande i bild utifrån musikaliska processer

Han bygger upp sina bilder från och med att de svartvita kompositionerna tagit över och färgerna lämnats utanför, runt 1970, utifrån från modulen och bildembryot, "Pilen", 1968 (bild 1), som utgör den minsta byggstenen i mindre (bild 2) eller större konglomerat av "pilar". Som kan spegelvändas och kombineras och sammanfogas i ständigt nya mönster. Påminnande om det sätt som konstnären Lars Englund konstruerar sina objekt på, utifrån ett likartat modulsystem, de må vara skulpturer eller grafiska blad. Och likaledes påminnande om tonsättaren Pierre Boulez och hans labyrinter, där detaljerna - modulerna - är någorlunda fixerade medan storformen varierar, i motsats till Xenakis där detaljerna är helt underordnade storformen och därmed förlorar sin individuella prägel.

Utbytet mellan de båda konstformerna brukar ligga på ett betydligt mer känslomässigt och metaforiskt plan, eller som en inte alltid uttalad uppmaning från bildkonstnärens sida "att lyssna med ögonen". Vilket däremot inte motsvaras av någon likartad uppmaning från tonsättarnas sida, "att se med öronen", åtminstone inte av någon av de tonsättare som nämns ovan, snarare finns där en uppmaning att lyssna på ett absolut sätt till "absolut musik". Det vill säga, att som Cage säger enbart vara uppmärksam på ljudande förlopp. I hans fall handlar det om slumpmusik, där allt som låter, trafikbuller och andra vardagsljud, även den rena tystnaden, helt enkelt det som man väljer att lyssna till som musik, också är musik.

Men visst existerar det fortfarande föreställningar om att musik - instrumentalmusik - kan avbilda utommusikaliska händelser och fenomen när den endast kan - och det är viktigt att betona - avbilda sig själv. Eller som Sven Frödin skriver. "Många år senare fann jag i konstsemiotiken följande utsaga: istället för att rikta sig mot ett yttre objekt, visar sig musiken vara, un langue qui se signifie soi-meme (ett språk som betecknar sig självt)".

Skillnaden mellan konst och musik, skriver Frödin lite motvilligt, han är inte helt övertygad, är att ett stycke musik har en början och ett slut, vilket konst inte har. Man förstår hans tveksamhet. Förutom det faktum att det finns andra, banala och mer avgörande skillnader, finns det konst och musik som motsäger detta. Vissa verk av Fahlström (bildserien Opera), Varèse (Poéme Electronique) och ett ganska märkligt uttalande av Schönberg om att det sköna ligger i de i partituret synliggjorda proportionerna och relationerna, inte i det hörbara resultatet. Xenakis å sin sida var tveksam till att musiken överhuvud har en början, en mitt och ett slut. Han betraktade den som ett rum som man fritt kan röra sig i, fram och tillbaka. Han var också arkitekt, vilket till en del kanske förklarar hans uppfattning. Sven Frödin tog en medelväg och menade att skönheten i Bachs stora verk Die Kunst der Fuge ligger lika mycket i det vi ser visualiserat i partituret som i det vi hör i konsertsalen.

Rent spel, ren musik och rena bilder. Det räcker långt.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.