Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Camille Claudel, L'Âge mûr, public domain wikipedia

Camille Claudel - elev och musa



En gammal kvinna sitter på en stol i en park. Parken tillhör ett mentalsjukhus nära den sydfranska staden Avignon. Hon väntar, det har hon gjort i trettio år. Mannen hon väntar på är brodern, poeten, författaren och diplomaten Paul Claudel. Hon är Camille, den lysande skulptören, en gång elev till Auguste Rodin. Utifrån Camille Claudels (1864-1943) öde har den franska författarinnan Michèle Debordes skrivit en oförglömlig roman, en romantisk skildring om en kvinnlig konstnärs desperata väntan.


Camille Claudels öde är mycket tidstypiskt och det är inte enbart de närmsta i familjen, utan de borgerliga värderingarna, patriarkaten, och kvinnoförtrycket som bär skulden och detta är ett mönster som är tydligt än idag. Naturligtvis behöver såväl konst- som annan historia korrigeras så att inte kvinnor hamnar på undantag och blir osynliggjorda. Och trots att de manliga konstnärerna alltjämt utgör normen inom konstvärlden så har de kvinnliga konstnärerna i allt snabbare takt förflyttat sig från en påtvingad periferisk position till att bli en vital del av samtidskonsten.
Camille Claudel,  public domain wikipedia

Camille Claudel, public domain wikipedia

Annons:

Genom att skriva den här romanen lyfter Debordes fram en kvinna, vars öde är delat med många andra kvinnliga konstnärer och författare genom åren. Kvinnliga avantgardister som sökte nya vägar för konstnärliga uttryck tog större risker än sina manliga kolleger, då de ifrågasatte de traditionella konstbegreppen. Deras konst kunde alltid kritiseras just för att de skapats av kvinnor. Konsthistoriens översiktsverk med namn som Michelangelo, Rodin, Van Gogh och Picasso och många fler visar att konstnärsyrket i äldre tid var dominerat av män. Men det är inte detsamma som att viktiga och framträdande kvinnliga konstnärer inte existerade. För tjugo år sen var det få som kände till skulptrisen Camille Claudel. Den som söker finna henne i konstlexika eller allmänna uppslags böcker letar förgäves. Hon var på många sätt banbrytande och en av de starka, modiga kvinnor som i slutet av 1800-talet vågade bryta mot tidens konventioner och gå sin egen väg.

Auguste Rodin 1862 foto Charles Hippolyte Aubry public domain

Auguste Rodin, 1862 foto Charles Hippolyte Aubry public domain

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Camille Claudel ville tidigt skulptera. Hon var dotter till en fritänkande far som uppmuntrade hennes konstnärsdrömmar, medan modern som var avundsjuk på dotterns personlighet och talang motarbetade henne. Redan som artonåring började hon som elev hos skulptören Auguste Rodin, sedan hon avslutat sina konststudier i Paris. Camille hade vid den tiden två stora passioner, skulptur och sin kärlek till brodern Paul Claudel, vilken sedan barndomen varit hennes ende förtrogne.

I familjen fanns även en pianospelande dotter som levde upp till bilden av den dygdiga goda dottern. Moderns aggressivitet trappades successivt upp och snart måste den unga Camille överge hemmet. En tid bodde hon hos en väninna, en tid i sin ateljé och en tid hos sin bror. Så småningom flyttade hon till en ateljébostad som hon kom att dela med den store mästaren Rodin. Han var dubbelt så gammal och sedan lång tid tillbaka bunden till en annan kvinna, mor till hans barn, och dessutom på väg in i etablissemanget. Camille, däremot stod fri, beredd på alla utmaningar, inget kunde hejda henne. Nu följde drygt tio år av gemensamt arbete, kärlek och svåra slitningar.

Auguste Rodin(1840-1917) var de starka känslornas mästare, formen var viktigast, inte motivet. Han lyckades genom teknisk skicklighet och känslomässig inlevelse förena det klassiska arvet med ett nytt suggestivt uttryck och formspråk. Av de konstnärer från senare hälften av 1800-talet som idag betraktas som stora mästare, är Rodin den ende som hedrades internationellt och officiellt geniförklarades under sitt verksamma liv. Rodin lät ofta en del av marmorn i sina skulpturer vara orörd och den obehandlade stenen bildade en konstrast till den släta ytan på figurerna. Detta gav en illusion av att gestalterna bröt sig ur stenen. Han trotsade akademisk idealism och drog mot en avskalad naturalism med symboliska förtecken. Publiken uppskattade till en början inte hans stil. Skulpturerna ansågs alltför vågade och realistiska eller så uppfattade man dem som oavslutade och utan berättande sammanhang. Rodin avisade konventioner och hävdade konstnärens frihet.

Hans verk berörde och upprörde. Skulpturen "Bronsåldern" ställdes ut 1877 först i Bryssel och Paris. Den orsakade skandal genom sin naturalism.
Men snart hade allmänhetens ögon vant sig och Rodin hyllades som 1800-talets störste bildhuggare. Han förändrade skulpturkonsten för alltid. Rodins levande och spontana formspråk var helt nytt. Samtidigt gör det intensiva intresset för att avbilda människokroppen att Rodin uppfattas som en av de sista klassiska skulptörerna. Hos honom får de naturtrogna kropparnas muskler och rörelser ge uttryck för starka känslor och den skapande handens avtryck i leran eller stenblockets råa form blir en del av det konstnärliga uttrycket. Det som omvärlden uppfattade som ofärdigt kunde för Rodin vara det mest fulländande. "I varje ting upptäcker konstnären den inre sanning som lyser fram under formen, sa han". Hans kanske mest välkända skulptur "Tänkaren"(1880-1881) ger ett intryck av begrundan, koncentration och uttrycksfull kraft. En av de mest kraftfulla skulpturerna "Kyssen"(1886) är ett exempel på Rodins förmåga att uttrycka intensiva känslor.

Camille Claudel och Jessie

Camille Claudel  och Jessie Lipscomb i deras ateljè 1887.

Skulptrisen Camille Claudel (1864-1943) har de senaste åren uppmärksammats i ett flertal utställningar i Paris och runtom i Frankrike. Avsikten med utställningarna är att lyfta fram hennes konstnärsgärning som ofta kommit i skymundan i gestaltningar av hennes tragiska livsöde i populärvetenskapliga böcker och biografier, vilka ger en alltför känslosam och ensidig syn på hennes liv. Konsthistorikern Reine Marie Paris, barnbarn till Paul Claudel, har under tjugo års tid ägnat sig åt att revidera den förenklade bilden av Camille Claudel, dels genom att spåra och ställa ut hennes konstverk och dels 1984 ge ut en ömsint biografi som var mer balanserad och tillförlitlig än föregående. Samma år ägde en stor separatutställning av Camille Claudels verk rum på Musée Rodin och sedan dess har intresset för hennes liv och verk varit ständigt stigande.

Camille Claudel beskrivs i biografins början som en ung kvinna som kommit till Paris fast besluten att etablera sig i huvudstaden för att förtjäna sitt samhälle som skulptris. Här var en kvinna som visste vad hon ville, som hade järnvilja, som var ambitiös och uppseendeväckande vacker. Men hon hade en fysisk defekt. Hon led av hälta orsakad av höftfel. Eventuellt kunde denna defekt vara en av de krafter som formade hennes personlighet – att den gjorde henne desto mer beslutsam att uppnå perfektion i sin konst i stället. Redan som barn var hon besatt av att skulptera, att forma med sina händer. Men det låg något mer i denna brinnande vilja att forma med händerna, det handlade också om att forma omgivningen efter hennes vilja. Hon lärde sig tidigt att hugga i marmor. Livet igenom skulle hon älska dess hårda material att hugga i, marmorn och onyxen.

 

Camille Claudel Sakountala

Camille Claudel, Sakountala

Till skillnad från många av sina manliga kolleger som arbetade med marmor drog hon sig inte för att själv stå för huggandet. Hennes marmorskulpturer är mästerverk av hantverksskicklighet och subtil artistisk känsla. Camille Claudels produktion från ungdomsåren består till stor del av kärleksfulla porträtt av familjen. Redan hennes tidiga arbeten visar hennes ambitioner att inte nöja sig med att avbilda ytan. När hon i sitt skapande försöker avbilda en människa är det inte porträttlikheten som är det viktigaste utan hennes själsliga egenskaper. Skulpturen "La Chatelain" föreställer inte bara en näpen liten flicka: hon har lyckats fånga en personlighet präglad av koncentration, uppmärksamhet och allvar.

Rodin var en framstående skulptör på modet när de möttes. Han fann i Camille en sällsynt begåvad och duglig bildhuggare. Hon fick börja arbeta med att utforma detaljer på hans verk, framför allt lät han henne modellera händer och fötter. Det var kanske det vackraste beviset på hans förtroende för hennes talang. Händer och fötter var något heligt för Rodin. Handen i synnerhet, sade han, uttryckte hela kroppens essens, den var fragmentet som stod för helheten. Camille började som hans elev, blev hans assistent och sedan hans älskarinna. Såväl Rodin som Camille gestaltade deras brinnande kärlek i en rad verk. "Den eviga våren" 1898 skapades samtidigt som Rodins passion för Camille Claudel spirade. Rodin låter kroppen tala, hans skulpturer är inte statiska utan fångade i en spontan rörelse, känslor återger själslivet. Detta inre liv, menade Rodin, fångas i själva formen i dess rörelse och oregelbundenheter. Han vill fånga modellens inre karaktär.

Att hon blev älskarinna åt Rodin kom att leda fram till en djupare brytning med hennes familj. Bara fadern var ännu vid denna tidpunkt lojal med sin dotter. Snart kom dock Rodins och Camilles kärlekssaga att följa ett gammalt mönster. Camille blir med barn. Hon ber Rodin gifta sig med henne, men talar inte om att hon är gravid. Rodin vägrar legalisera deras förhållande eftersom han hade en livskamrat, Rose, som han också var emotionellt beroende av. Camille hade blivit förälskad i en man som redan levde med en kvinna och hon blev degraderad till älskarinna.

Camille Claudel insåg dock med tiden att hon inte skulle bli respekterad som skulptör i sin egen rätt så länge hon stannade i Rodins närhet, 1892 blev brytningen definitiv. Hon fortsatte att skapa och ställa ut. Som kvinnlig konstnär var det dock svårt att bli accepterad och hon överskred även normen för vad som ansågs godtagbart kvinnligt beteende på andra sätt. Tiden var inte mogen för en kvinna av Camille Claudels mått vare sig på det privata eller konstnärliga planet. Hon sökte utmaningar, krävde att få leva ett obundet liv, accepterade inga bekväma kompromisser, ville arbeta i monumentalformat direkt i marmorn.

Hennes lidelse för konsten gick hand i hand med hennes självdestruktivitet. Liksom hon lät göra abort utan att ha berättat för Rodin att hon var gravid, förstörde hon systematiskt sina skulpturer för att göra dem oåtkomliga för "Rodins spioner". Den paranoia hon utvecklade visavi Rodin var ett självförsvar som till sist gick över gränsen för vad som kunde tillåtas. Camille var manodepressiv. Hon kunde snabbt växla från mörkaste melankoli till uppsluppen glädje. Hon skulpterade i ett euforiskt rus och förstörde sedan i nattsvart depression. Möjligen kan en förödande självkritik i kombination med psykisk nedstämdhet ha varit orsak till att hon förstörde stora delar av sina konstverk mot slutet av sin skaparperiod.1913 blev hon tvångsintagen på mentalsjukhus och förblev där till sin död.

Auguste Rodin Camille Claudel Foto Wikipedia CC BY SA 3.0

Auguste Rodin Camille Claudel Foto Wikipedia CC BY SA 3.0

 

Brodern Paul menade att det fanns en moralisk slutsats att dra av hennes fall; konst var ett farligt yrke. Tre månader innan hon gick bort uttalade han sig i konsttidskriften Panorama att Camille lidit ett fruktansvärt öde: att vara geni var en tung börda att bära: "Jag har bevittnat tragedin i min systers liv, sade han och jag uppmuntrar ingen att följa konstens fotspår. Det var inte Camilles konklusion av sitt öde. De få brev som bevarats från sjukhuset visar att hon förblev klar och att hon inte kunde förlika sig med det faktum att hon förlorat sin konst: "Allt som hänt mig är mer än en roman, det är en epik, en Iliaden eller Odyssén, men den skulle kräva en Homeros för att kunna återberättas. Jag lever i en värld som är så besynnerlig, så underlig. Av drömmen som var mitt liv är detta mardrömmen".

Visst har det funnits skapande kvinnor av alla slag; både stora och små. Då författarinnan Germaïne de Stael (1766-1817) tog upp de kvinnliga skaparnas problem i sina aforismer slog hon fast att geni är något könlöst. Men hon skrev också att kvinnor ständigt får underkasta sig den allmänna opinion som män kunnat utmana. Hon konstaterade att hela samhällsordningen gått emot de kvinnor som försökt få samma anseende som män. Och det var hon som formulerade de berömda orden att kärleken är en episod i männens liv och historien om kvinnors.

Konstnärer är ofta väldigt ensamma, det är priset de får betala när de helt uppslukade i sin egen värld stänger in sig i med sin skapande kraft. Man talar om att Camille Claudel förlorade sig i sitt objekt och blev som besatt. Konstnärligt skapande och lustfullt lidande hör ihop. Under vissa epoker t.ex. Romantiken har vi i Västerlandet betonat lidande och sorg som nästan nödvändiga källor till skapande av stor konst. Sambandet mellan sinnessjukdom och kreativitet beskrivs ofta. Lidande av alla slag, sjukdom såväl som kroppslig tycks vara en förutsättning för artistiskt skapande, estetiska aktiviteter bottnar ofta i smärta i sinne eller kropp. Det har också sagts att sunda och harmoniska människor ofta saknar den sporre som driver de demoniska, de disharmoniska till geniets höjder.

Åtskilliga stora konstnärer har lidit av fullt utvecklad sinnessjukdom, vanligen schizofreni eller manodepressivitet som numera kallas biopolär sjukdom. Det finns förvisso en länk mellan kreativt skapande och vissa psykiska sjukdomar. Strindberg, Van Gogh, Hill och Munch är några av vår kulturs mest kreativa personer som är kända för sina tragiska livsöden eller sin ovanliga livsstil. Det är inte minst historien om framstående personer som håller idén om kreativitet och galenskap levande, även om vissa vetenskapliga studier också antyder ett samband. Idén är lika gammal som vår civilisation." Inget stort geni utan ett stråk av galenskap", lär den grekiske filosofen Aristoteles ha sagt.

Inte sällan har tolkningen av Claudels verk färgats av hennes personliga livsöde, framför allt med hennes relation till Rodin. Ett exempel är skulpturen "L Äge mur" skapad i mitten av 1890-talet. I ett brev till sin bror beskriver skulptrisen sin strävan efter att i symbolisk form förmedla en vision av människoödet: den grekiska ödesgudinnan Khoto tvingar i statygruppen en åldrad man ta avsked från ungdom och kärlek, symboliserad av en ung bönfallande kvinna. De samtida betraktarna hade inga svårigheter att tolka budskapet. Hon ville i sina skulpturer fånga människans innersta förnimmelser: ofta uttrycker de ett introvert grubblande som i "La profonde pensée", där en kvinna lutad mot spiselkransen blickar in i lågorna. Andra skulpturer gestaltar en andlös åtrå i den kända " La Valse" har två människor dragits in i en virvel som de inte kan kontrollera, i "Vertumnus et Pomona" har omvärlden upphört att existera för det symbiotiska paret. Claudel chockade säkert många med "La Valse". Att Rodin gjort nakna skulpturer var en helt annan sak. När hon som kvinna ville skapa på samma villkor stred detta mot tidens modesta kvinnoroll och hon fick inga officiella uppdrag.

Ett kvinnligt geni var en revolt mot naturen, skrev en kritiker om hennes skulpturer.
Hon ville leva fritt och skapa stort i en tid då Mästaren, som självklart måste vara Man, var alltings mått i konstvärlden. Hennes konstnärliga värld skildrar ett själsligt liv, skulpturernas rörelser uttrycker också deras tankar. Mycket av det som Camille Claudel gör är självbiografiskt "La Fortune", som på franska kan betyda både Lycka och Öde, skulpterad kort efter brytningen med Rodin, uttrycker hennes egna motsägelsefulla känslor, innehåller både ett förkastande och ett bejakande. Denna kvinna snubblande på lyckans hjul skulle kunna stå som ett signum för Camille Claudels liv och konst. Hon dog den 19 oktober 1943, 79 år gammal.

Hon saknade alla personliga ägodelar. Efter att ha sett henne på dödsbädden noterar Paul Claudel i sin dagbok att han kände en bitter ånger över att ha övergivit henne så länge. Hon begrovs på den allmänna kyrkogården på sjukhuset. På korset fick hon endast ett nummer i stället för namn. Att Camille var sjuk från tidiga år framgår. Fröet till sin egen undergång bär hon inom sig redan när hon möter Rodin. Men frågan är hur mycket konflikt med familjen, valet av yrke och förhållandet till Rodin som förvärrade hennes sjukdomstillstånd. Idag hade hon blivit botad genom medicinering.

Camille Claudels öde är mycket tidstypiskt och det är inte enbart de närmsta i familjen, utan de borgerliga värderingarna, patriarkaten, och kvinnoförtrycket som bär skulden och detta är ett mönster som är tydligt än idag. Naturligtvis behöver såväl konst- som annan historia korrigeras så att inte kvinnor hamnar på undantag och blir osynliggjorda. Och trots att de manliga konstnärerna alltjämt utgör normen inom konstvärlden så har de kvinnliga konstnärerna i allt snabbare takt förflyttat sig från en påtvingad periferisk position till att bli en vital del av samtidskonsten.

Camille Claudels grav . Foto Public Domain WikipediaCamille Claudels grav . Foto Public Domain Wikipedia

 

Först 1957 uppfylldes Rodins önskan om en sal på Rodin-museet tillägnad Camille Claudels konst. Hennes familj hade tvingat henne in på mentalsjukhus in i overksamhet, in i tystnaden. De lyckades så effektivt utplåna hennes namn att det är först på 1980-talet som hennes verk och hennes tragiska öde blev känt. Nu har Camille Claudel stigit ur anonymiteten mycket tack vare René Marie Claudel som håller på med att göra en serieförteckning av de verk som finns kvar för att kunna skapa ett Claudelmuseum i Paris. Hon skriver i biografin att hennes sjukdom stal hennes talang inte endast från henne själv utan också från världen.

Även om Camille Claudels liv är fyllt av tragisk dramatik får det inte sopa undan hennes betydelse som nyskapande konstnär. Hon anses efter sin återupprättelse ha varit en av de krafter som inledde expressionismen inom konsten. För hur mycket än Camille Claudels eget öde griper tag i oss är det ändå hennes storhet som skulptris som kommer att ge henne en berättigad plats i konsthistorien.

Lena Månsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.