Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

På landet. Med tillstånd av  Anders Mattsson som äger bilden

På spaning efter konstnären som försvann



Många unga svenska konstnärer begav sig till Paris på tio- och tjugotalet för att studera och hämta intryck i stadens pulserande, internationella konstliv. Den ena ismen avlöste den andra och de stora namnen var Matisse och Léger. Färgens och intuitionens respektive formens och konstruktionens företrädare par preference. Några lyckades, det är dem vi talar om, men somliga misslyckades, dem talar vi inte om. De är fullständigt bortglömda. Som min farfars bror Edvard Stenberg.

Om Edvard Stenberg


Han hade, som jag har fattat det, tidigt hamnat i alkoholism och var något av släktens svarta får. En persona non grata. Samtidigt minns jag att min far långt senare inte utan viss stolthet kunde visa urklipp i några tidningar, där hans konst togs upp till behandling. Klipp som tyvärr är försvunna. Några ord undslapp honom också om Edvards alkoholism, men min mors morbror Kirre, som vi barn älskade, var också alkoholist. Så det kan inte vara hela sanningen.
Nattvarden. Foto Prallan Allsten  Med tillstånd av Moderna Museet

Nattvarden. Foto Prallan Allsten Med tillstånd av Moderna Museet

Annons:

Han tillhör dem som lyckades i Paris och det, av vad som framgår nedan, med buller och bång, men misslyckades i Sverige. Han bara försvann.

Edvard Stenberg hade uppenbar talang. Han ställde ut på den berömda Salongen och på flera stora gallerier i Paris, hade bland annat separatutställningar på de kända Bernheim Jeune och Gallerie Devambez, 1924 och 1925. Från den senare utställningen finns ett foto i den då mycket populära veckotidningen, Hvar 8 dag, där Edvard Stenberg tillsammans med ett flertal personer, bland annat en svensk minister, står uppställda framför en jättelik målning av honom från en hästkapplöpning. Där man kan läsa: "SVENSK KONSTNÄR EXPONERAR I PARIS. En Stenberg-utställning har nyligen öppnats i Paris på det ansedda Galerie Devambez och har rönt stor uppmärksamhet i konstvärlden". Det står också att tidningen "omnämnde den framstående unge konstnären" i nummer 3 av samma årgång. Då gäller det det första av de två stora gallerierna. Där står: "Den 20 okt. - 10 nov. utställer Stenberg hos Bernheim Jeune, Paris främste konsthandlare, som har filialer i alla världsdelar. Det är första gången en svensk fått inbjudning till denna firma, där ingen summa hjälper som betalning om firman ej valt konstnären. Stenberg uppmärksammades utom av franska pressen i synnerhet av den amerikanska och spanska. Edvard Stenberg, vars verk bl. a. utmärka sig för mycket god komposition, hör till de moderna konstnärerna och brukar ställa ut på Independenternas salong, höstsalongen och Tullerierna".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stenberg finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm med tre verk, två oljor och en gouach. På Moderna Museet med en olja. Var representerad så sent som år 2000 på en samlingsutställning i Paris på Musee de Montparnasse under rubriken Les Vikings de Montparnasse, tillsammans med Dardel, Derkert, Grünewald, GAN, Hjertén och andra, med en av de bilder, "Nu dans paysage" från 1919, som numera finns på Nationalmuseum. Där finns också en bild, "En attendant", som är uppseendeväckande på mer än ett sätt. Jag återkommer till den. Han tycks ha lämnat Paris någon gång i mitten av tjugotalet. Lite förvånande får man nog betrakta det som att hans verksamhet i Paris är avsevärt mer känd än hans verksamhet i Sverige. Där famlar vi i ett totalt mörker.

Det finns dock ett ampert uttalande i Svenska Dagbladet om hans konst i samband med septemberutställningen på Liljevalchs konsthall 1919 av den kände konsthistorikern och kritikern Ragnar Hoppe, där han mer eller mindre avfärdar den som en slags osmält expressionism av närmast dekorativ art och för att vara allt för nära beroende av olika förebilder. Edvards motiv var nakna kvinnor och religiöst färgade bilder, han fick några kyrkouppdrag utomlands, bland annat i Grenoble, ofta i stort format. Han utförde dem i en lättillgänglig och dekorativ modernistisk stil. Han gjorde också hästkapplöpningsbilder och bilder från Nordafrika. Han vistades en tid i Algeriet.

Oljemålningen "Nattvarden", som finns med i denna artikel, var deponerad på Svenska ambassaden i London. Den finns numera i Moderna Museets arkiv. Det är en olja i lätta, ljusa färger i en frimodig stil, lite Chagall, som känns igen hos flera av de ledande Göteborgskoloristerna, som visserligen kom något senare men förhållningssättet fanns redan hos 1909 års män (Isac Grünewald med flera) och hos en Göteborgsmålare som Gösta Sandels. Konceptet i "Nattvarden" är närmast familjärt, där kyrkorummet, genomforsat av blåvit färg, knappt ens antyds. Liksom några vitmålade orgelpipor i bakgrunden.

Bilden är uppbyggd med ett tydligt fokus på de båda kvinnornas fint fångade ansiktsuttryck. En av dem, den något äldre, uttrycker förundran mer än förtröstan. Kanske det förhåller sig likadant med Edvard, prästbarn brukar ju kraftigt avvika från fädernas trosuppfattningar. Men om detta vet vi inget. Där finns också en grönfärgad Kristus på ett brunmålat kors och en svartklädd präst som knappt får plats för sig och sina oblater. Han får bara med sig ena halvan av sig själv och sin prästmundering in i bilden. Jag vet inte vad pappa prästen skulle ha sagt ... en grönfärgad Kristus och en halverad präst? Förmodligen hann han inte se den, han dog 1924. Den är troligtvis målad någon gång i mitten av 20-talet, eller något senare, jag vet inte. Som all datering rörande Edvard Stenberg är denna också synnerligen osäker.

Jag tror inte man skall dra alltför vittgående slutsatser av Ragnar Hoppes kritiska omdömen. De gäller enbart för konsten före Parisåren och Edvard Stenberg verkar ha mognat avsevärt som konstnär under dessa år.

Hemkomsten

Efter hemkomsten i mitten av tjugotalet är Stenberg i princip försvunnen. Något måste ha hänt, förutom att han skilde sig, att fadern just dött och att han uppnått den på den tiden icke föraktliga åldern av 43 år. Han var förmodligen sliten efter intensiva år hemmavid och utomlands. Eller så var kontrasten för stor mellan det internationella och det provinsiella. Efter ett antal år i det parisiska rampljuset, kanske också talrika beställningar, hamnade han i en skuggtillvaro. Dit knappast något rampljus nådde. Han är försvunnen rent yrkesmässigt men också ur ett familje- och släktperspektiv.

Edvard Stenberg 1910. Med tillstånd av Anders Mattsson som äger bilden

Edvard Stenberg 1910. Med tillstånd av  Anders Mattsson som äger bilden

Stenberg var född i Grimsby, England, 1883, där hans far var sjömanspräst under några år. 1906 gick han på Valands konstskola med Carl Wilhemson som omtyckt lärare. En tidig landskapsbild, runt 1908, visar på tydliga influenser från sin lärares konst, inte minst i det närmast pointilistiska sättet att bygga upp bilden på, vilket inte var ovanligt kring sekelskiftet. Han utbildade sig också till arkitekt under några år i Tyskland direkt efter studierna på Valand och hade till och med en egen arkitektbyrå tillsammans med en kollega i Stocholm i början av tiotalet, innan han åkte till Paris. I Adresskalendern för 1918 står han som arkitekt, boende på Tulegatan 29. Han flyttade efter hemkomsten från Paris runt i Sverige, bodde i Tranås, Linköping och en tid i Alingsås, där hans pappa hade varit kyrkoherde, och hamnade till slut i Stockholm där han dog 1950. Vad som hände med hans tre döttrar vet jag mycket lite om. De var födda 1910, 1918 och 1920. Han gifte sig, 1917, ett äktenskap som varade i åtta år, och en gång till, 1944, ett äktenskap som blev kort. Hustrun dog året därpå. Tjugofem "tysta" år med andra ord, inga spår av konstnärlig verksamhet.
Vart tog hans konst vägen? Och vad hände med arkitektbyrån?

Det finns ett foto från 1908-09 som föreställer en picknick i det gröna, fritt arrangerad efter Manets berömda bild, som föreställer Edvard (närmast) och hans bror Gunnar, min farfar, om det inte är den andre brodern, Nils, tillsammans med Edvards fästmö och hennes lillebror. Med vinflaskan på central plats, liksom cigarrerna och halmhattarna, vilket ger intryck av en självsäker och sorglös tillförsikt. Av att det stora och framgångsrika livet ligger och väntar runt knuten. Det finns ytterligare ett foto från denna tid av en ung man, Edvard själv, som också utstrålar ett visst mått av självsäkerhet och tillförsikt. Men verkligheten ville något annat. Gunnar dog några år senare och Edvard försvann, som sagt, efter några år i rampljuset, in i glömskan.

Han var aldrig hembjuden till vår familj i Bromma, vad jag minns eller har fått berättat för mig. Vilket är anmärkningsvärt. Han bodde närmare elva år i Stockholm, från 1939 till 1950, kom dit samtidigt som mina föräldrar. Jag minns däremot att jag och mina syskon vid ett betydligt senare tillfälle hittade en tjock rulle målningar på vinden i Brommavillan som var gjorda av Edvard Stenberg. Av vilka jag lyckades norpa en, en nakenstudie av det mer konventionella slaget. Bilderna föreställde, som jag minns dem, kvinnor i olika positioner, som min far måste ha fått vid något tillfälle. Förmodligen efter Edvards död. Vilka, enligt vad min bror vet att berätta, hämtades senare av en till oss avlägsen släkting, kanske någon av hans tre döttrar? För övrigt pratades det aldrig om honom hemma, varken förr eller senare. Jag vet inte om någon av mina föräldrar ens var närvarande vid hans begravning.

Han hade, som jag har fattat det, tidigt hamnat i alkoholism och var något av släktens svarta får. Samtidigt minns jag att min far långt senare inte utan viss stolthet kunde visa urklipp i några tidningar, där hans konst togs upp till behandling. Klipp som tyvärr är försvunna. Några ord undslapp honom också om Edvards alkoholism, men min mors morbror Kirre, som vi barn älskade, var också alkoholist. Så det kan inte vara hela sanningen. Hans liv under de sista tjugofem åren är och förblir en gåta. I ett dokument från 1947, där någon begärt en kreditupplysning om honom, står det att han hade skulder i form av obetalda växlar på ett antal tusen kronor, att han föregående år hade haft en inkomst på 15000 kronor, men att han för innevarande år inte hade lämnat in någon deklaration och att han försörjde sig som tavelmålare. Det var väl så man registrerade konstnärer, åtminstone de mindre framgångsrika, på den tiden. Ekonomin var med andra ord skral. Han bodde i en liten etta i Oscars församling.

Hans målningar

Men hur målade han? Det finns bara några bilder att gå efter. De tre på Nationalmuseum, den i Moderna Museets arkiv (som jag kommenterat), ett porträtt i olja av brodern, Gunnar, som befinner sig i en kusins ägo och den aktstudie jag äger. Samt en bild, den tidiga landskapsbilden, som ägs av en syssling. Det är inte mycket, men det räcker för att bilda sig en viss uppfattning. Några vildsinta expressionismens utbrott finns där inte ett spår av. Det betyder inte att han inte ägnade sig åt sådana. Färgglad var han, men vem var inte det under denna tid. Valand var ju en skola för flera av Göteborgskoloristerna.

"Nu dans paysage" är en livsbejakande studie av hur kvinnokroppens former och linjespel intimt samverkar med och dras in i det omgivande landskapets expressionistiskt anlagda växtlighet, i en något sval men mycket uttrycksfull kolorit. Långt från det bombastiska och storstilade. Lite Matisse, men vem var inte inspirerad av honom vid denna tid. I nästa bild är han Munchs expressionism i hasorna, när han denna gång avbildar kvinnokroppen som ett ensamt stående, bakvänt tecken i vattenranden till en större sjö. Hennes ryggtavla upptar nästan hela bildytan. De övriga ytorna är mörkt monokroma.

Så till bilden som jag snuddade vid inledningsvis, där Edvard i någon mån återvänder till bildspråket i "Nu dans paysage". Till dess välavvägda helhetsverkan. Det är en gruppbild med en kvinna liggande på en bädd i centrum, med bara bröst och ett ur täcket utstickande, vinklat ben. Hon skyms delvis av en liten flicka i klänning, som har lagt vänster hand på kvinnans, moderns mage, i en tröstande gest, mot vilken kvinnan sträcker ut sina armar i en omfamnande rörelse. Flickan står med ryggen vänd mot sin mor. Modern är flankerad av en välklädd man, med all säkerhet Edvard själv, stående invid hennes huvud, och en svartklädd kvinna vid fötterna, som dessutom, bortvänd i något som liknar ett avståndstagande, håller en större, sprutliknande tingest i sina båda händer, samtidigt som hon för den närmare den liggande kvinnans underliv.

Det är en målning som alldeles uppenbart rymmer en dramatisk och smärtsam händelse. Målningen heter "En attendant" (Väntan). Kanske handlar det om händelser kring födelsen av någon av Edvards sista två döttrar? Eller rör det sig om en abort eller ett dödfött barn? Bilden är inbäddad i ett expressivt färgmönster som likt upphängda textilier klättrar längs väggarna. Vilket ger ett ombonat men samtidigt instängt och aningen mondänt intryck. Dessutom för bilden samman det moderligt familjära med det erotiskt lättsinniga - och det hotfulla som finns där i form av den svartklädda kvinnan - på ett, inte minst med tanke på den lilla flickans närvaro, ytterst uppseendeväckande sätt.

Det uppseendeväckande

Vad är det då, förutom detta innehåll, som är så uppseendeväckande med denna bild? Jo, den ligger anmärkningsvärt nära Nils Dardels "Den döende dandyn" i upplägg och komposition. Innehållet är visserligen ett helt annat, mannen är utbytt mot en kvinna, den omgivande gruppen människor är också utbytt. Men själva upplägget, kompositionen? Där finns påtagliga likheter. Om man inte kan betrakta Edvards bild som en ren kommentar till Dardels?

"Den döende dandyn" målades 1918 i Paris. Jag vet inte när Edvards bild är målad. Men troligen inte så långt därefter. Edvard kände säkert Dardel, de umgicks förmodligen och kanske delade de ett glatt uteliv tillsammans på krogarna och barerna i Montparnasse. "Den döende dandyn" hade han säkert sett flera gånger. Om det inte rent av förhåller sig på det rakt motsatta sättet, att Edvards målning är gjord före Dardels, vilket inte är uteslutet men knappast troligt. Det skulle ha uppdagats och kommenterats vid det här laget. Fast ändå, tanken vill inte helt släppa taget. Då skulle vi stå inför en konsthändelse av stora mått, lite retrospektivt kanske men likafullt.

Edvard Stenberg var nog lite av en eklektiker, men en konstnär som samtidigt ägde en alldeles uppenbar kompetens och, vill jag påstå, en viss egenart och djärvhet. Det senare visar han prov på i målningen "En attendant" " och också i "Nattvarden". Det finns heller ingen anledning att misstro de stora franska framgångarna, även om vi bara har ett fåtal bilder att hålla oss till. Men han saknade en tydlig konstnärlig identitet. Han var lite av kameleont. Hade efter hemkomsten från Paris dessutom otur, kände inte rätt personer, var förmodligen osmidig och, vilket han inte var ensam om i dessa kretsar, drack för mycket. Hans konst försvann in i glömskan.

Tidningen Kulturen tackar Moderna museeet i Stockholm för bilden NATTVARDEN av Edvard Stenberg

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.