Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten



Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar utomlands - för den hastighet eller snarare brist på hastighet som det är berättat med och för dess skönhet. Vilket i det här fallet är två sidor av samma sak, långsamheten, som författaren Milan Kundera hyllar i en bok med samma namn.


Det är som att titta på en bild som inte förändras men likväl gör det. För efter ett tag noterar du förändringen som ett faktum. Då har du hamnat i långsamheten. Konstverket har uppmärksammat dig. Du har tagit plats i det.
Foto från video av Ulf Stenberg

Foto från bok  av Ulf Stenberg

Annons:

Det skyndas på något alldeles förskräckligt i våra daga. I en accelererande karusell med livet som insats, det liv som passerar förbi allt snabbare och allt mer oförmärkt - och där vi, också med Kunderas ord, endast hinner leva utkasten eller skisserna till ett liv.

Någon måste dra i handbromsen och sjunga långsamhetens lov. Det gör Bill Viola i flera av sina verk, bland annat i The Quintet of The Astonished (2000) som jag sett på utställningar i Venedig och Paris, där det visats som enda videoverk i ett svart rum, i en perfekt avmaskad och dito upplöst bild, som täckte ena kortsidan av rummet, där långsamheten är den bärande ingrediensen. Men det handlar egentligen om en helt ny dramaturgi, där långsamheten är ett medel inte ett mål. Där du själv, omgående, tvingas dra i din egen handbroms och acceptera, till och med bejaka, att du befinner dig utanför eller snarare innanför tiden, låt vara lätt manipulerad, som om du sitter framför ett tidsmikroskop och iakttar ett skeende som i realtid tar ett par minuter, om ens det, i detta verk tar femton minuter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är som att titta på en bild som inte förändras men likväl gör det. För efter ett tag noterar du förändringen som ett faktum. Då har du hamnat i långsamheten. Konstverket har uppmärksammat dig. Du har tagit plats i det.

Ett extremfall i långsamhet upplevde jag för ett tjugotal år sedan utanför Oslo, där man just invigt ett nytt kulturcentrum, som bland annat, på ett ställe, hade en jättelik bioduk eller skärm uppmonterad som visade en stillbild, och här kan man verkligen tala om stillbild (eller kan man det?), ur John Fords klassiska västern, The Searchers (1956). Det var ingen stillbild utan en "rörlig" bild ur filmen som i sin helhet skulle ta fem år att visa, och det var också vad man hade tänkt göra. På en vecka kanske John Wayne rörde lite på ett finger. Fem år för en film på nittio minuter. Tala om långfilm.

Tillbaka till Bill Violas video, som kanske inte är så långsam när allt kommer omkring. Det vi ser är fem personer, fyra män och en kvinna, som är placerad lite framför de andra. De verkar vara i samma ålder, runt 45, en man något äldre, runt 55, vardagligt och bekvämt klädda. De avtecknar sig mot en helsvart fond. Kameran är låst i ett läge. Som alltid hos Viola. Inledningsvis tittar de åt olika håll, tills något händer framför dem som får dem att reagera, alltså äger rum på den plats där vi i publiken befinner oss, fast kopplingen är inte alldeles uppenbar till en början. Det är mer som om de samfällt genomströmmas av en stark, omskakande känsla som långsamt - mycket långsamt - skakar om dem och får dem att reagera på olika sätt, som att blunda, ta sig för bröstet, föra händerna till ansiktet, korsa sina armar eller göra som mannen längst till vänster lägga händerna på kvinnans axel.

De ändrar inte position någon gång. Det blir snart uppenbart att det som fångar deras uppmärksamhet - eller förvåning som titeln antyder - händer framför dem, men fortfarande är reaktionerna i stort likartade, möjligtvis ännu starkare, undantaget mannens till vänster. Jag vill minnas att det är han. Han verkar upprymd och upptänd av vad han ser, vilket avtecknar sig tydligt i hans extatiska ansiktsuttryck, medan de fyra andra är förkrossade och uttrycker en outhärdlig smärta och sorg.

Vad har vi varit med om?. Det lämnar Bill Viola över till oss. Om det överhuvud är intressant, det intressanta ligger i den ytterst följsamma och noggranna närläsningen av hur ett dramatiskt, yttre förlopp uppfattas och avspeglar sig i gester och ansiktsuttryck. Där långsamheten visar vägen.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.