Bo Cavefors om Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför ...

Av: Bo I. Cavefors | 02 juni, 2013
Essäer

En julkrönika

I Grönköpings Veckoblad, denna välgörande skrattspegel för helg och söcken i den kungliga svenska demokratin, kunde man för många år sedan läsa, att de kristna kyrkorna och samfunden i Grönköping ...

Av: Thomas Notini | 23 december, 2013
Gästkrönikör

Det stora varuhuset

En nostalgisk bildkavalkad i The Telegraph Expat häromdagen om nu nedlagda eller uppbrunna varuhus på de brittiska öarna fick mig att fundera över några sådana runtom i världen. Mina formbara ...

Av: Ivo Holmqvist | 16 oktober, 2012
Reportage om politik & samhälle

L'age d'or  Foto Paola Severi Michelangeli /Wikipedia

Om Guldåldern och den galna kärleken

"Buñuel est terrible", sa den franske filmaren Jean Vigo, som jag härförleden porträtterade i Tidningen Kulturen, om sin spanske kollega, i uppenbart beundrande ordalag. Luis Buñuel hade haft premiär (1930) ...

Av: Ulf Stenberg | 19 februari, 2016
Essäer om film

Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten



Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar utomlands - för den hastighet eller snarare brist på hastighet som det är berättat med och för dess skönhet. Vilket i det här fallet är två sidor av samma sak, långsamheten, som författaren Milan Kundera hyllar i en bok med samma namn.


Det är som att titta på en bild som inte förändras men likväl gör det. För efter ett tag noterar du förändringen som ett faktum. Då har du hamnat i långsamheten. Konstverket har uppmärksammat dig. Du har tagit plats i det.
Foto från video av Ulf Stenberg

Foto från bok  av Ulf Stenberg

Annons:

Det skyndas på något alldeles förskräckligt i våra daga. I en accelererande karusell med livet som insats, det liv som passerar förbi allt snabbare och allt mer oförmärkt - och där vi, också med Kunderas ord, endast hinner leva utkasten eller skisserna till ett liv.

Någon måste dra i handbromsen och sjunga långsamhetens lov. Det gör Bill Viola i flera av sina verk, bland annat i The Quintet of The Astonished (2000) som jag sett på utställningar i Venedig och Paris, där det visats som enda videoverk i ett svart rum, i en perfekt avmaskad och dito upplöst bild, som täckte ena kortsidan av rummet, där långsamheten är den bärande ingrediensen. Men det handlar egentligen om en helt ny dramaturgi, där långsamheten är ett medel inte ett mål. Där du själv, omgående, tvingas dra i din egen handbroms och acceptera, till och med bejaka, att du befinner dig utanför eller snarare innanför tiden, låt vara lätt manipulerad, som om du sitter framför ett tidsmikroskop och iakttar ett skeende som i realtid tar ett par minuter, om ens det, i detta verk tar femton minuter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är som att titta på en bild som inte förändras men likväl gör det. För efter ett tag noterar du förändringen som ett faktum. Då har du hamnat i långsamheten. Konstverket har uppmärksammat dig. Du har tagit plats i det.

Ett extremfall i långsamhet upplevde jag för ett tjugotal år sedan utanför Oslo, där man just invigt ett nytt kulturcentrum, som bland annat, på ett ställe, hade en jättelik bioduk eller skärm uppmonterad som visade en stillbild, och här kan man verkligen tala om stillbild (eller kan man det?), ur John Fords klassiska västern, The Searchers (1956). Det var ingen stillbild utan en "rörlig" bild ur filmen som i sin helhet skulle ta fem år att visa, och det var också vad man hade tänkt göra. På en vecka kanske John Wayne rörde lite på ett finger. Fem år för en film på nittio minuter. Tala om långfilm.

Tillbaka till Bill Violas video, som kanske inte är så långsam när allt kommer omkring. Det vi ser är fem personer, fyra män och en kvinna, som är placerad lite framför de andra. De verkar vara i samma ålder, runt 45, en man något äldre, runt 55, vardagligt och bekvämt klädda. De avtecknar sig mot en helsvart fond. Kameran är låst i ett läge. Som alltid hos Viola. Inledningsvis tittar de åt olika håll, tills något händer framför dem som får dem att reagera, alltså äger rum på den plats där vi i publiken befinner oss, fast kopplingen är inte alldeles uppenbar till en början. Det är mer som om de samfällt genomströmmas av en stark, omskakande känsla som långsamt - mycket långsamt - skakar om dem och får dem att reagera på olika sätt, som att blunda, ta sig för bröstet, föra händerna till ansiktet, korsa sina armar eller göra som mannen längst till vänster lägga händerna på kvinnans axel.

De ändrar inte position någon gång. Det blir snart uppenbart att det som fångar deras uppmärksamhet - eller förvåning som titeln antyder - händer framför dem, men fortfarande är reaktionerna i stort likartade, möjligtvis ännu starkare, undantaget mannens till vänster. Jag vill minnas att det är han. Han verkar upprymd och upptänd av vad han ser, vilket avtecknar sig tydligt i hans extatiska ansiktsuttryck, medan de fyra andra är förkrossade och uttrycker en outhärdlig smärta och sorg.

Vad har vi varit med om?. Det lämnar Bill Viola över till oss. Om det överhuvud är intressant, det intressanta ligger i den ytterst följsamma och noggranna närläsningen av hur ett dramatiskt, yttre förlopp uppfattas och avspeglar sig i gester och ansiktsuttryck. Där långsamheten visar vägen.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ernst Lubitsch, cirka 1922 Foto Public Domain

A touch of Lubitsch

Man talar om the Lubitsch touch och syftar på den tyske filmregissören Ernst Lubitsch som kom till Hollywood i början av tjugotalet, blev kvar och lyckades, till skillnad från de ...

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 03 april, 2017

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Thales fra Milet

De første filosofene, det vil si Thales, Heraklit, Parmenides, Pythagoras, Demokrit og mange, mange flere, gjorde sin entré i det europeiske kulturområdet for om lag 2500 år siden. Hver og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 30 april, 2013

Det sicilianska bröllopet

- Men har du en lämplig klänning? frågar min kusin misstänksamt. Mina sicilianska kusiner, har blivit bjudna till ett bröllop och vänligt nog har de bestämt sig för att ta mig ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 21 mars, 2013

Wille Toors in memoriam

Wille Toors. Foto: Leif HanssonEn säregen och annorlunda människa har lämnat en tid för sjunkande aktiekurser för de stora skogarna. Ett rymligt hjärta, fyllt av musik och berättelser. En ...

Av: Gunnar Svensson och Bengt Berg | Musikens porträtt | 14 november, 2008

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

The Age of Pericles, av Philipp Von Foltz.

Arvet från antiken förs vidare av alerta samhällsvetare

”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.