Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet



gustafbroms.jpg
Foto · Carl Abrahamsson

Gustaf Broms

– Det oskyldiga ögats vitalitet

Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som en del av ett större konstprojekt. Idag följer han upp det med att sitta i stillhet i den mest hektiska passagen på Stockholms Centralstation flera gånger i veckan (alltid vid rusningstid). Tidningen Kulturen har träffat en man med en vision!

I slutet av 1980-talet jobbade Gustaf Broms som assistent åt fotografen Richard Avedon i New York. Han porträtterade också amerikanska indianer, men kom på sig själv med att försöka redigera i omvärlden lite för mycket. Desillusionen blev ett startskott för Gesamt-projekt över hela världen, där elementen, anden och den mänskliga perceptionen varit centrala beståndsdelar i Broms övergripande vision.

– Jag reste i Kina och Tibet 1986, berättar Gustaf Broms. Jag köpte en gammal Seagull, en kinesisk kopia av en Rolleiflexkamera. Från den dagen och framåt, har det varit samma fokus. Det blev en nyckel som jag kunde rota i min omgivning med. Jag kunde ta tag i folk. Helt plötsligt var det som att man är berättigad att knacka på vem som helsts dörr och säga ”Hallå, vad handlar ni om?” Det blev ett förstoringsglas.

– Jag tänker på allt jag gör som bilder, fortsätter han. Men det har knådats om och blivit andra saker. Jag tror aldrig att jag tänkt på konst som jag har tänkt på viljan att kommunicera. Även om det handlar om att kommunicera med sig själv först och främst. Man måste ha någon slags fast mark under fötterna. Det tycker jag man har väldigt bra när man håller på med bild.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där en assistentperiod hos Richard Avedon på den tiden garanterade en karriär som framgångsrik fotograf, valde dock Gustaf Broms en annan väg. Sin egen.

– Jag var så desillusionerad, minns Broms. Jag hade ju brunnit för tron på bilden som någonting. I den vevan började jag experimentera mer. Det tog mig i en motsatt riktning. Jag insåg att jag kunde göra något som på ytan är längre ifrån verkligheten för att kunna komma närmare verkligheten. Det är den processen som jag håller på med än idag. Jag började jobba med objekt och andra material.

– Jag ville jobba med riktiga substanser, hår, sperma, blod, fortsätter han. Det handlade om idén om att konstnären är en del av schamanen. Om schamanen blev doktor, konstnär, präst, psykolog, filosof och alla specialiserade delar vi har idag, så låg attraktionen för mig i det schamanska elementet. Det finns en möjlighet genom konsten att integrera upplevelser, att integreras med en tid eller en visdom.

Broms bosatte sig i Indien och började jobba med skulpturer av funna objekt, som sedan dokumenterades fotografiskt. Alla delar gav en större helhet och en riktning. Fokus på ett ambitiöst arbete med de fem elementen ledde till en uppmärksammad utställning, Ex Silentio, i Stockholm 2004. Efter det följde Five faiths for a brave new world, fem makalösa skulpturer i bly, porslin, ben, plast och andra material, som ställdes ut på Lisart i Stockholm 2005.

– Troende eller vetande, vad är man? Jag vände på det och sa att alla tror på något. Det handlar bara om vilka symboler vi väljer att rikta den tron mot. Vare sig man tror på vetenskapen eller något annat, så handlar det fortfarande om tro.

– En central sak i de fem elementen, vandringen och sittandet är tiden. Tiden går inte att diskutera med. Den har sin gång. Det måste vara samma sak i det jag arbetar med. Det går inte att gå kortare. Men det finns också saker som är lösryckta idéer. Man måste få se det för att lära sig av det. Ett exempel på det är vissa filmsekvenser. Jag uppskattar dem väldigt mycket för de blir som en dialog med mig själv.

– Ur det otroligt materiella projektet Five faiths, som var tungt och jobbigt att handskas med, så föddes längtan efter det formlösa. Det blev en otrolig befrielse. Vandringen hade funnits där som en idé sedan första gången i Indien.

– Komforten kan vara bedövande när man har varit i svensk miljö jämfört med gnistan och kreativiteten som finns i en hårdare miljö, förklarar Broms. Jag tänker på tiden vi tillbringade i Polen under vandringen. Det var intressant att se vilken roll konsten hade. Den är som grässtråt som kommer ur betongen i ett förtryckarsystem. När inte det livsnödvändiga uttrycksbehovet finns där, blir det som underhållning eller bara ett karriärval, dekoration eller underfundigheter.

– Jag vill göra det som en utställning med vandrandet och sittandet ihop. Sittandet föds ur vandringen. Sittandet gör vandringen intressant. Ihop får de en intressant nerv mellan sig.

– Det är det som gör det spännande att jobba med den egna kroppen, fortsätter han. Man är mitt i skedet och man använder kroppen för att starta processer. Utan någon aning om vart det ska leda. Det är det som är det mest intressanta.

– Det finns en vitalitet i ögat som är otränat, hävdar Broms vidare. När jag lärde mig fotografyrket tog jag kål på det. Nu har jag hittat tillbaka till det oskyldiga ögat. Jag tror att det bidragit till att jag gärna jobbar med material jag inte behärskar. Det finns en längtan men också en nyfikenhet i att vara ute på hal is.

– Jag läste en recension av en dikt som Gary Snyder jobbat med i 40 år. Egentligen kanske allt är samma idé? Som en Zenmästare som gör ett kalligrafiskt streck. Där kristalliseras hela den läran och traditionen och allt vad det är. I ett enda arbete. Det är kanske ointressant att producera mycket arbete? Men vi lever i en slit-och-slängkultur och är inne i det tänkandet.

– Det är det som gör Stockholm så spännande idag, fortsätter Broms. Vi är i en fas där vi är desillusionerade, där hela den där tron på något har slagits itu. Det blir en vibrerande tid och plats.

– Det känns som om det är en härlig brytningstid. Det känns också som om det har poppat upp väldigt många nya aktörer. Jag har inte tittat in i Stockholm sedan jag växte upp och då var man ju intresserad av andra saker. Men ju mer man rotar, desto mer coola grejer finner man.

– Jag har ibland haft svårt att få mitt arbete att passa in i andra strukturer. Men på en bra dag blir missförståndet en sporre, helt klart. En envis människa måste jag säga att jag är. När man är nere vill man ha lite nedförsbacke. Men rullar det för lätt nedåt är man tillbaka till det där med den lata naturen. Mycket i mitt arbete har fötts av att ha haft uppförsbacke. Jag har jobbat med hittade material. Att hänga på soptippen och hitta material. Jag hade aldrig hamnat i de situationerna om jag hade haft det lätt för mig rent materiellt, ekonomiskt.

– Alla handlingar man gör ger ringar på vattnet, avslutar Gustaf Broms. Även om det bara handlar om en sak jag gör i öknen i Australien och som bara jag ser, så har jag skapat ett händelseförlopp. På ett enkelt sätt kan man säga att det man gör bidrar till att skapa ens öde. När vi gick på vår vandring på alla små landsvägar och vinkade till alla vi mötte och alla bilar som körde förbi, kunde vi se att vi registrerades. De flesta ignorerar det och kanske tänker att det bara är några knäppgökar som är ute och vandrar. Men man sätter bollar i rullning och det är jätteintressant.

Carl Abrahamsson

Vidare läsning
www.orgchaosmik.org
En av Gustaf Broms Faith-skulpturer samt ett antal fotografier finns utställda på Odea Gallery i Stockholm t.o.m. 30/10.
www.odeagallery.com

 

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.