Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet



gustafbroms.jpg
Foto · Carl Abrahamsson

Gustaf Broms

– Det oskyldiga ögats vitalitet

Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som en del av ett större konstprojekt. Idag följer han upp det med att sitta i stillhet i den mest hektiska passagen på Stockholms Centralstation flera gånger i veckan (alltid vid rusningstid). Tidningen Kulturen har träffat en man med en vision!

I slutet av 1980-talet jobbade Gustaf Broms som assistent åt fotografen Richard Avedon i New York. Han porträtterade också amerikanska indianer, men kom på sig själv med att försöka redigera i omvärlden lite för mycket. Desillusionen blev ett startskott för Gesamt-projekt över hela världen, där elementen, anden och den mänskliga perceptionen varit centrala beståndsdelar i Broms övergripande vision.

– Jag reste i Kina och Tibet 1986, berättar Gustaf Broms. Jag köpte en gammal Seagull, en kinesisk kopia av en Rolleiflexkamera. Från den dagen och framåt, har det varit samma fokus. Det blev en nyckel som jag kunde rota i min omgivning med. Jag kunde ta tag i folk. Helt plötsligt var det som att man är berättigad att knacka på vem som helsts dörr och säga ”Hallå, vad handlar ni om?” Det blev ett förstoringsglas.

– Jag tänker på allt jag gör som bilder, fortsätter han. Men det har knådats om och blivit andra saker. Jag tror aldrig att jag tänkt på konst som jag har tänkt på viljan att kommunicera. Även om det handlar om att kommunicera med sig själv först och främst. Man måste ha någon slags fast mark under fötterna. Det tycker jag man har väldigt bra när man håller på med bild.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där en assistentperiod hos Richard Avedon på den tiden garanterade en karriär som framgångsrik fotograf, valde dock Gustaf Broms en annan väg. Sin egen.

– Jag var så desillusionerad, minns Broms. Jag hade ju brunnit för tron på bilden som någonting. I den vevan började jag experimentera mer. Det tog mig i en motsatt riktning. Jag insåg att jag kunde göra något som på ytan är längre ifrån verkligheten för att kunna komma närmare verkligheten. Det är den processen som jag håller på med än idag. Jag började jobba med objekt och andra material.

– Jag ville jobba med riktiga substanser, hår, sperma, blod, fortsätter han. Det handlade om idén om att konstnären är en del av schamanen. Om schamanen blev doktor, konstnär, präst, psykolog, filosof och alla specialiserade delar vi har idag, så låg attraktionen för mig i det schamanska elementet. Det finns en möjlighet genom konsten att integrera upplevelser, att integreras med en tid eller en visdom.

Broms bosatte sig i Indien och började jobba med skulpturer av funna objekt, som sedan dokumenterades fotografiskt. Alla delar gav en större helhet och en riktning. Fokus på ett ambitiöst arbete med de fem elementen ledde till en uppmärksammad utställning, Ex Silentio, i Stockholm 2004. Efter det följde Five faiths for a brave new world, fem makalösa skulpturer i bly, porslin, ben, plast och andra material, som ställdes ut på Lisart i Stockholm 2005.

– Troende eller vetande, vad är man? Jag vände på det och sa att alla tror på något. Det handlar bara om vilka symboler vi väljer att rikta den tron mot. Vare sig man tror på vetenskapen eller något annat, så handlar det fortfarande om tro.

– En central sak i de fem elementen, vandringen och sittandet är tiden. Tiden går inte att diskutera med. Den har sin gång. Det måste vara samma sak i det jag arbetar med. Det går inte att gå kortare. Men det finns också saker som är lösryckta idéer. Man måste få se det för att lära sig av det. Ett exempel på det är vissa filmsekvenser. Jag uppskattar dem väldigt mycket för de blir som en dialog med mig själv.

– Ur det otroligt materiella projektet Five faiths, som var tungt och jobbigt att handskas med, så föddes längtan efter det formlösa. Det blev en otrolig befrielse. Vandringen hade funnits där som en idé sedan första gången i Indien.

– Komforten kan vara bedövande när man har varit i svensk miljö jämfört med gnistan och kreativiteten som finns i en hårdare miljö, förklarar Broms. Jag tänker på tiden vi tillbringade i Polen under vandringen. Det var intressant att se vilken roll konsten hade. Den är som grässtråt som kommer ur betongen i ett förtryckarsystem. När inte det livsnödvändiga uttrycksbehovet finns där, blir det som underhållning eller bara ett karriärval, dekoration eller underfundigheter.

– Jag vill göra det som en utställning med vandrandet och sittandet ihop. Sittandet föds ur vandringen. Sittandet gör vandringen intressant. Ihop får de en intressant nerv mellan sig.

– Det är det som gör det spännande att jobba med den egna kroppen, fortsätter han. Man är mitt i skedet och man använder kroppen för att starta processer. Utan någon aning om vart det ska leda. Det är det som är det mest intressanta.

– Det finns en vitalitet i ögat som är otränat, hävdar Broms vidare. När jag lärde mig fotografyrket tog jag kål på det. Nu har jag hittat tillbaka till det oskyldiga ögat. Jag tror att det bidragit till att jag gärna jobbar med material jag inte behärskar. Det finns en längtan men också en nyfikenhet i att vara ute på hal is.

– Jag läste en recension av en dikt som Gary Snyder jobbat med i 40 år. Egentligen kanske allt är samma idé? Som en Zenmästare som gör ett kalligrafiskt streck. Där kristalliseras hela den läran och traditionen och allt vad det är. I ett enda arbete. Det är kanske ointressant att producera mycket arbete? Men vi lever i en slit-och-slängkultur och är inne i det tänkandet.

– Det är det som gör Stockholm så spännande idag, fortsätter Broms. Vi är i en fas där vi är desillusionerade, där hela den där tron på något har slagits itu. Det blir en vibrerande tid och plats.

– Det känns som om det är en härlig brytningstid. Det känns också som om det har poppat upp väldigt många nya aktörer. Jag har inte tittat in i Stockholm sedan jag växte upp och då var man ju intresserad av andra saker. Men ju mer man rotar, desto mer coola grejer finner man.

– Jag har ibland haft svårt att få mitt arbete att passa in i andra strukturer. Men på en bra dag blir missförståndet en sporre, helt klart. En envis människa måste jag säga att jag är. När man är nere vill man ha lite nedförsbacke. Men rullar det för lätt nedåt är man tillbaka till det där med den lata naturen. Mycket i mitt arbete har fötts av att ha haft uppförsbacke. Jag har jobbat med hittade material. Att hänga på soptippen och hitta material. Jag hade aldrig hamnat i de situationerna om jag hade haft det lätt för mig rent materiellt, ekonomiskt.

– Alla handlingar man gör ger ringar på vattnet, avslutar Gustaf Broms. Även om det bara handlar om en sak jag gör i öknen i Australien och som bara jag ser, så har jag skapat ett händelseförlopp. På ett enkelt sätt kan man säga att det man gör bidrar till att skapa ens öde. När vi gick på vår vandring på alla små landsvägar och vinkade till alla vi mötte och alla bilar som körde förbi, kunde vi se att vi registrerades. De flesta ignorerar det och kanske tänker att det bara är några knäppgökar som är ute och vandrar. Men man sätter bollar i rullning och det är jätteintressant.

Carl Abrahamsson

Vidare läsning
www.orgchaosmik.org
En av Gustaf Broms Faith-skulpturer samt ett antal fotografier finns utställda på Odea Gallery i Stockholm t.o.m. 30/10.
www.odeagallery.com

 

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts