Två röda systrar

Hella WuolijokiHella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en ...

Av: Rolf Karlman | 06 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta

“Elegy, n. composition in verse, in which,without employing any of the methods ofhumor, the writer aims to produce in thereader´s mind the dampest kind of dejection.The Most famous English example ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 23 juni, 2012
Övriga porträtt

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | 10 februari, 2011
Essäer om politiken

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | 02 november, 2013
Essäer om konst

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet



gustafbroms.jpg
Foto · Carl Abrahamsson

Gustaf Broms

– Det oskyldiga ögats vitalitet

Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som en del av ett större konstprojekt. Idag följer han upp det med att sitta i stillhet i den mest hektiska passagen på Stockholms Centralstation flera gånger i veckan (alltid vid rusningstid). Tidningen Kulturen har träffat en man med en vision!

I slutet av 1980-talet jobbade Gustaf Broms som assistent åt fotografen Richard Avedon i New York. Han porträtterade också amerikanska indianer, men kom på sig själv med att försöka redigera i omvärlden lite för mycket. Desillusionen blev ett startskott för Gesamt-projekt över hela världen, där elementen, anden och den mänskliga perceptionen varit centrala beståndsdelar i Broms övergripande vision.

– Jag reste i Kina och Tibet 1986, berättar Gustaf Broms. Jag köpte en gammal Seagull, en kinesisk kopia av en Rolleiflexkamera. Från den dagen och framåt, har det varit samma fokus. Det blev en nyckel som jag kunde rota i min omgivning med. Jag kunde ta tag i folk. Helt plötsligt var det som att man är berättigad att knacka på vem som helsts dörr och säga ”Hallå, vad handlar ni om?” Det blev ett förstoringsglas.

– Jag tänker på allt jag gör som bilder, fortsätter han. Men det har knådats om och blivit andra saker. Jag tror aldrig att jag tänkt på konst som jag har tänkt på viljan att kommunicera. Även om det handlar om att kommunicera med sig själv först och främst. Man måste ha någon slags fast mark under fötterna. Det tycker jag man har väldigt bra när man håller på med bild.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där en assistentperiod hos Richard Avedon på den tiden garanterade en karriär som framgångsrik fotograf, valde dock Gustaf Broms en annan väg. Sin egen.

– Jag var så desillusionerad, minns Broms. Jag hade ju brunnit för tron på bilden som någonting. I den vevan började jag experimentera mer. Det tog mig i en motsatt riktning. Jag insåg att jag kunde göra något som på ytan är längre ifrån verkligheten för att kunna komma närmare verkligheten. Det är den processen som jag håller på med än idag. Jag började jobba med objekt och andra material.

– Jag ville jobba med riktiga substanser, hår, sperma, blod, fortsätter han. Det handlade om idén om att konstnären är en del av schamanen. Om schamanen blev doktor, konstnär, präst, psykolog, filosof och alla specialiserade delar vi har idag, så låg attraktionen för mig i det schamanska elementet. Det finns en möjlighet genom konsten att integrera upplevelser, att integreras med en tid eller en visdom.

Broms bosatte sig i Indien och började jobba med skulpturer av funna objekt, som sedan dokumenterades fotografiskt. Alla delar gav en större helhet och en riktning. Fokus på ett ambitiöst arbete med de fem elementen ledde till en uppmärksammad utställning, Ex Silentio, i Stockholm 2004. Efter det följde Five faiths for a brave new world, fem makalösa skulpturer i bly, porslin, ben, plast och andra material, som ställdes ut på Lisart i Stockholm 2005.

– Troende eller vetande, vad är man? Jag vände på det och sa att alla tror på något. Det handlar bara om vilka symboler vi väljer att rikta den tron mot. Vare sig man tror på vetenskapen eller något annat, så handlar det fortfarande om tro.

– En central sak i de fem elementen, vandringen och sittandet är tiden. Tiden går inte att diskutera med. Den har sin gång. Det måste vara samma sak i det jag arbetar med. Det går inte att gå kortare. Men det finns också saker som är lösryckta idéer. Man måste få se det för att lära sig av det. Ett exempel på det är vissa filmsekvenser. Jag uppskattar dem väldigt mycket för de blir som en dialog med mig själv.

– Ur det otroligt materiella projektet Five faiths, som var tungt och jobbigt att handskas med, så föddes längtan efter det formlösa. Det blev en otrolig befrielse. Vandringen hade funnits där som en idé sedan första gången i Indien.

– Komforten kan vara bedövande när man har varit i svensk miljö jämfört med gnistan och kreativiteten som finns i en hårdare miljö, förklarar Broms. Jag tänker på tiden vi tillbringade i Polen under vandringen. Det var intressant att se vilken roll konsten hade. Den är som grässtråt som kommer ur betongen i ett förtryckarsystem. När inte det livsnödvändiga uttrycksbehovet finns där, blir det som underhållning eller bara ett karriärval, dekoration eller underfundigheter.

– Jag vill göra det som en utställning med vandrandet och sittandet ihop. Sittandet föds ur vandringen. Sittandet gör vandringen intressant. Ihop får de en intressant nerv mellan sig.

– Det är det som gör det spännande att jobba med den egna kroppen, fortsätter han. Man är mitt i skedet och man använder kroppen för att starta processer. Utan någon aning om vart det ska leda. Det är det som är det mest intressanta.

– Det finns en vitalitet i ögat som är otränat, hävdar Broms vidare. När jag lärde mig fotografyrket tog jag kål på det. Nu har jag hittat tillbaka till det oskyldiga ögat. Jag tror att det bidragit till att jag gärna jobbar med material jag inte behärskar. Det finns en längtan men också en nyfikenhet i att vara ute på hal is.

– Jag läste en recension av en dikt som Gary Snyder jobbat med i 40 år. Egentligen kanske allt är samma idé? Som en Zenmästare som gör ett kalligrafiskt streck. Där kristalliseras hela den läran och traditionen och allt vad det är. I ett enda arbete. Det är kanske ointressant att producera mycket arbete? Men vi lever i en slit-och-slängkultur och är inne i det tänkandet.

– Det är det som gör Stockholm så spännande idag, fortsätter Broms. Vi är i en fas där vi är desillusionerade, där hela den där tron på något har slagits itu. Det blir en vibrerande tid och plats.

– Det känns som om det är en härlig brytningstid. Det känns också som om det har poppat upp väldigt många nya aktörer. Jag har inte tittat in i Stockholm sedan jag växte upp och då var man ju intresserad av andra saker. Men ju mer man rotar, desto mer coola grejer finner man.

– Jag har ibland haft svårt att få mitt arbete att passa in i andra strukturer. Men på en bra dag blir missförståndet en sporre, helt klart. En envis människa måste jag säga att jag är. När man är nere vill man ha lite nedförsbacke. Men rullar det för lätt nedåt är man tillbaka till det där med den lata naturen. Mycket i mitt arbete har fötts av att ha haft uppförsbacke. Jag har jobbat med hittade material. Att hänga på soptippen och hitta material. Jag hade aldrig hamnat i de situationerna om jag hade haft det lätt för mig rent materiellt, ekonomiskt.

– Alla handlingar man gör ger ringar på vattnet, avslutar Gustaf Broms. Även om det bara handlar om en sak jag gör i öknen i Australien och som bara jag ser, så har jag skapat ett händelseförlopp. På ett enkelt sätt kan man säga att det man gör bidrar till att skapa ens öde. När vi gick på vår vandring på alla små landsvägar och vinkade till alla vi mötte och alla bilar som körde förbi, kunde vi se att vi registrerades. De flesta ignorerar det och kanske tänker att det bara är några knäppgökar som är ute och vandrar. Men man sätter bollar i rullning och det är jätteintressant.

Carl Abrahamsson

Vidare läsning
www.orgchaosmik.org
En av Gustaf Broms Faith-skulpturer samt ett antal fotografier finns utställda på Odea Gallery i Stockholm t.o.m. 30/10.
www.odeagallery.com

 

Ur arkivet

view_module reorder
David Cernys bäbisar utanför Kampa museum. Foto: Mathias Jansson

David Cernys kontroversiella konst guidar dig genom Prag

Det finns många sätt att uppleva Prag på. Du kan följa turistströmmen från Prags slott, över Karlsbron, vidare till torget i den gamla staden och sluta vid den judiska kyrkogården ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 september, 2015

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

frösö

Primus Mortimer Pettersson – Konstens geniale särling

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 juli, 2017

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 22 november, 2010

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts