Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet



gustafbroms.jpg
Foto · Carl Abrahamsson

Gustaf Broms

– Det oskyldiga ögats vitalitet

Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som en del av ett större konstprojekt. Idag följer han upp det med att sitta i stillhet i den mest hektiska passagen på Stockholms Centralstation flera gånger i veckan (alltid vid rusningstid). Tidningen Kulturen har träffat en man med en vision!

I slutet av 1980-talet jobbade Gustaf Broms som assistent åt fotografen Richard Avedon i New York. Han porträtterade också amerikanska indianer, men kom på sig själv med att försöka redigera i omvärlden lite för mycket. Desillusionen blev ett startskott för Gesamt-projekt över hela världen, där elementen, anden och den mänskliga perceptionen varit centrala beståndsdelar i Broms övergripande vision.

– Jag reste i Kina och Tibet 1986, berättar Gustaf Broms. Jag köpte en gammal Seagull, en kinesisk kopia av en Rolleiflexkamera. Från den dagen och framåt, har det varit samma fokus. Det blev en nyckel som jag kunde rota i min omgivning med. Jag kunde ta tag i folk. Helt plötsligt var det som att man är berättigad att knacka på vem som helsts dörr och säga ”Hallå, vad handlar ni om?” Det blev ett förstoringsglas.

– Jag tänker på allt jag gör som bilder, fortsätter han. Men det har knådats om och blivit andra saker. Jag tror aldrig att jag tänkt på konst som jag har tänkt på viljan att kommunicera. Även om det handlar om att kommunicera med sig själv först och främst. Man måste ha någon slags fast mark under fötterna. Det tycker jag man har väldigt bra när man håller på med bild.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Där en assistentperiod hos Richard Avedon på den tiden garanterade en karriär som framgångsrik fotograf, valde dock Gustaf Broms en annan väg. Sin egen.

– Jag var så desillusionerad, minns Broms. Jag hade ju brunnit för tron på bilden som någonting. I den vevan började jag experimentera mer. Det tog mig i en motsatt riktning. Jag insåg att jag kunde göra något som på ytan är längre ifrån verkligheten för att kunna komma närmare verkligheten. Det är den processen som jag håller på med än idag. Jag började jobba med objekt och andra material.

– Jag ville jobba med riktiga substanser, hår, sperma, blod, fortsätter han. Det handlade om idén om att konstnären är en del av schamanen. Om schamanen blev doktor, konstnär, präst, psykolog, filosof och alla specialiserade delar vi har idag, så låg attraktionen för mig i det schamanska elementet. Det finns en möjlighet genom konsten att integrera upplevelser, att integreras med en tid eller en visdom.

Broms bosatte sig i Indien och började jobba med skulpturer av funna objekt, som sedan dokumenterades fotografiskt. Alla delar gav en större helhet och en riktning. Fokus på ett ambitiöst arbete med de fem elementen ledde till en uppmärksammad utställning, Ex Silentio, i Stockholm 2004. Efter det följde Five faiths for a brave new world, fem makalösa skulpturer i bly, porslin, ben, plast och andra material, som ställdes ut på Lisart i Stockholm 2005.

– Troende eller vetande, vad är man? Jag vände på det och sa att alla tror på något. Det handlar bara om vilka symboler vi väljer att rikta den tron mot. Vare sig man tror på vetenskapen eller något annat, så handlar det fortfarande om tro.

– En central sak i de fem elementen, vandringen och sittandet är tiden. Tiden går inte att diskutera med. Den har sin gång. Det måste vara samma sak i det jag arbetar med. Det går inte att gå kortare. Men det finns också saker som är lösryckta idéer. Man måste få se det för att lära sig av det. Ett exempel på det är vissa filmsekvenser. Jag uppskattar dem väldigt mycket för de blir som en dialog med mig själv.

– Ur det otroligt materiella projektet Five faiths, som var tungt och jobbigt att handskas med, så föddes längtan efter det formlösa. Det blev en otrolig befrielse. Vandringen hade funnits där som en idé sedan första gången i Indien.

– Komforten kan vara bedövande när man har varit i svensk miljö jämfört med gnistan och kreativiteten som finns i en hårdare miljö, förklarar Broms. Jag tänker på tiden vi tillbringade i Polen under vandringen. Det var intressant att se vilken roll konsten hade. Den är som grässtråt som kommer ur betongen i ett förtryckarsystem. När inte det livsnödvändiga uttrycksbehovet finns där, blir det som underhållning eller bara ett karriärval, dekoration eller underfundigheter.

– Jag vill göra det som en utställning med vandrandet och sittandet ihop. Sittandet föds ur vandringen. Sittandet gör vandringen intressant. Ihop får de en intressant nerv mellan sig.

– Det är det som gör det spännande att jobba med den egna kroppen, fortsätter han. Man är mitt i skedet och man använder kroppen för att starta processer. Utan någon aning om vart det ska leda. Det är det som är det mest intressanta.

– Det finns en vitalitet i ögat som är otränat, hävdar Broms vidare. När jag lärde mig fotografyrket tog jag kål på det. Nu har jag hittat tillbaka till det oskyldiga ögat. Jag tror att det bidragit till att jag gärna jobbar med material jag inte behärskar. Det finns en längtan men också en nyfikenhet i att vara ute på hal is.

– Jag läste en recension av en dikt som Gary Snyder jobbat med i 40 år. Egentligen kanske allt är samma idé? Som en Zenmästare som gör ett kalligrafiskt streck. Där kristalliseras hela den läran och traditionen och allt vad det är. I ett enda arbete. Det är kanske ointressant att producera mycket arbete? Men vi lever i en slit-och-slängkultur och är inne i det tänkandet.

– Det är det som gör Stockholm så spännande idag, fortsätter Broms. Vi är i en fas där vi är desillusionerade, där hela den där tron på något har slagits itu. Det blir en vibrerande tid och plats.

– Det känns som om det är en härlig brytningstid. Det känns också som om det har poppat upp väldigt många nya aktörer. Jag har inte tittat in i Stockholm sedan jag växte upp och då var man ju intresserad av andra saker. Men ju mer man rotar, desto mer coola grejer finner man.

– Jag har ibland haft svårt att få mitt arbete att passa in i andra strukturer. Men på en bra dag blir missförståndet en sporre, helt klart. En envis människa måste jag säga att jag är. När man är nere vill man ha lite nedförsbacke. Men rullar det för lätt nedåt är man tillbaka till det där med den lata naturen. Mycket i mitt arbete har fötts av att ha haft uppförsbacke. Jag har jobbat med hittade material. Att hänga på soptippen och hitta material. Jag hade aldrig hamnat i de situationerna om jag hade haft det lätt för mig rent materiellt, ekonomiskt.

– Alla handlingar man gör ger ringar på vattnet, avslutar Gustaf Broms. Även om det bara handlar om en sak jag gör i öknen i Australien och som bara jag ser, så har jag skapat ett händelseförlopp. På ett enkelt sätt kan man säga att det man gör bidrar till att skapa ens öde. När vi gick på vår vandring på alla små landsvägar och vinkade till alla vi mötte och alla bilar som körde förbi, kunde vi se att vi registrerades. De flesta ignorerar det och kanske tänker att det bara är några knäppgökar som är ute och vandrar. Men man sätter bollar i rullning och det är jätteintressant.

Carl Abrahamsson

Vidare läsning
www.orgchaosmik.org
En av Gustaf Broms Faith-skulpturer samt ett antal fotografier finns utställda på Odea Gallery i Stockholm t.o.m. 30/10.
www.odeagallery.com

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.