Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | 30 augusti, 2016
Litteraturens porträtt

Produktionsgruppen Ramaj. fr.v. Markus Granqvist, Nils Poletti, Lena Lindgren

Att alltid gå åt "fel håll"

"Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" är en roman av Nikanor Teratologen som väckte och fortsätter väcka stor kalabalik bland förläggare och läsare. Det är kanske en av de mest radikala böcker ...

Av: Guido Zeccola | 25 december, 2015
Scenkonstens porträtt

Kringresande teatersällskap utforskar immigrantens situation i Europa

Intervju med regissören Christiane Véricel och producenten Nicolas Bertrand från Image Aiguë. För en kort tid sedan gästade den franska teatergruppen Image Aiguë (Lyon) Sverige och Stockholm där den deltog i ...

Av: Anna Nyman | 25 november, 2009
Reportage om scenkonst

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt



Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur kan det komma sig? Vad är det vi älskar när vi älskar Hopper? Eller snarare, vad är det vi känner igen i hans tavlor? 

Om Edward Hoppers konst


Det centrala motivet i Hoppers konst är varken människor, gator, hus eller landskap utan just ljuset. Under sin vistelse i Paris 1906 tog han starka intryck av impressionisterna och försökte måla i deras stil. Resultatet blev inte så lyckat men fascinationen för ljuset behöll han i sitt eget mogna konstnärskap. I en intervju i början av 1960-talet menade Hopper att han fortfarande var impressionist genom sin renodling av sinnesintryck till idéer.
Självporträtt av Hopper, 1906. Foto: Wikipedia

Självporträtt av Hopper, 1906. Foto: Wikipedia

Annons:

Ta till exempel den ikoniska målningen Nighthawks (Nattugglor) från 1942. Tre personer sitter på en nattöppen bar, två män i mörk kostym och hatt och en rödhårig kvinna i röd blus. Alla tre verkar inneslutna i sin egen värld. Hopper poserade själv i en spegel för de båda männen medan hans fru Jo poserade för kvinnan. Tre kaffekoppar står på bardisken bredvid figurerna. Bakom disken arbetar bartendern samtidigt som han säger något till en av männen som håller en cigarett i handen. Han verkar inte lyssna. Kvinnan äter en sandwich som hon håller i vänstra handen medan hennes högra arm vilar på bardisken så att hon nästan vidrör mannens hand vid hennes sida. Rummet är skarpt upplyst av lysrör i taket och väggen i fonden är ljusgul med en gul stängd dörr längst till höger.

Alla dessa stängda dörrar i Hoppers konst! Han är de stängda dörrarnas konstnär, även när han målar landskap eller människor. I sitt enda självporträtt i olja (1925-30) blickar han snett åt sidan mot betraktaren. Han är klädd i mörk kostym, slips, blå skjorta och brun hatt. Han ser ut som en av personerna i Nighthawks. Bakom honom syns en gulgrå vägg och en stängd grå dörr. Irisen är blå, blicken fast och munnen i rött sensuellt fyllig. Interiören är från hallen utanför ateljén på 3 Washington Square North i New York där det mesta av hans oeuvre skapades. Jag använder avsiktligt det franska ordet därför att Hopper var starkt influerad av fransk kultur och fransk konst samtidigt som han var en utpräglad amerikansk konstnär. Han var en romantiker i gangsterhatt.

Nighthawks är en typisk Hopper i sin brist på horisontlinje och med stämningar av ensamhet och ödslighet genom mörka färgvalörer. Det skarpa artificiella ljuset ger en känsla av overklighet eller dröm mitt i ett omgivande dunkel med skarpa skuggor på gatan utanför baren. Det gröna, artificiella ljuset på trottoaren förstärker känslan av overklighet. Diagonala perspektivlinjer från bardisken och det stora fönstret pekar mot en upplyst kassaapparat i affären tvärs över gatan. Pengar är det som styr människors aktivitet om dagen. I sin konst är Hopper en skarp kritiker av materialismen och kommersialismen i det amerikanska samhället och i förlängning den moderna västerländska civilisationen. Det centrala i målningen är egentligen bristen på horisontlinje och perspektivlinjernas strävan mot en sådan frånvaro.

Det finns ett dolt drama i Nighthawks som det är svårt att sätta fingret på. Kritiker har noterat att ett latent våld lurar i bilden och att vad som skildras är människor som befinner sig utanför samhället. Det kan ligga något i det eftersom Hopper inspirerades till målningen av Hemingways novell The Killers om två torpeder som kommer in på en restaurang i Chicago i slutet av 1920-talet. De tänker döda en svensk boxare vid namn Ole Anderson. När novellen publicerades i Scribner's Magazine 1927, skrev Hopper ett entusiastiskt tackbrev till redaktören. Men Nighthawks handlar nog snarare om individer som söker något annat än den amerikanska drömmen om framgång och rikedom, vare sig det sker lagligt eller olagligt. Detta något annat karakteriseras både av förväntan, stilla ångest och uppgivenhet. Något är på väg att hända i tavlan, något som aldrig händer. Personerna väntar i den existentiella natten. Mötet mellan horisontlinjen och perspektivlinjen uteblir.

Varför älskar alla Hoppers konst?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är för lätt att säga att Hoppers konst uttrycker den moderna människans livskänsla som präglas av ensamhet och alienation. Det gör den också, men än mer uttrycker hans konst en svårdefinierbar längtan. En längtan utan objekt och kanske också utan subjekt. En relationsfri längtan i sig som upplevs som frånvaro. En längtan som kan renas till existentiell väntan. Varför vänder sig personerna i en Hoppermålning bort från varandra? Eller bort från betraktaren? Vad söker de? De vänder sig mot en frånvaro som upplevs både som hot och möjlighet. Varför älskar alla Hopper?

Någonstans i Sjukdomen till döds skriver Kierkegaard att människan är en syntes av det finita och det infinita. Men det är just det som är problemet. Människan är en syntes av det finita och det infinita som aldrig fungerar, som aldrig blir av. Det är en omöjlig syntes som upplevs som aning och plåga, som skaver och oroar. Ibland vill min son vara för sig själv och säger då att han behöver egentid. Inte egen tid utan just egentid, ett tidsbegrepp som avser en ensamhet som inte är så mycket personlig utan ett sätt att smaka själva existensen, att bottna i sitt vara.

I denna egentid ingår också en konfrontation med det inre mörkret då egentiden definieras i sin annanhet, i kontrast mot det vanliga tidsflödet. Egentiden stannar upp och dröjer, egentiden vänder sig bort och till något annat, egentiden är närvarande i en frånvaro och frånvarande i en närvaro. Jag tror att just det är dramat i Hoppers målningar. Karaktärerna vänder sig bort från varandra därför att de förbränns av en längtan som är egentidens längtan bort och till. Det är ett metafysiskt drama och Hopper kan ses som en metafysisk målare i de Chiricos anda och hans pittura metafisica. Ödslighet, ensamhet och längtan bildar ett känslokomplex i Chiricos målningar av tomma gator och torg med statyer och torn där ljuset kastar skarpa skuggor. Hopper har med rätta kallats en amerikansk Chirico.

Längtan

Längtan hos Hopper tar sig uttryck i sökandet efter en horisontlinje som gör det möjligt för det finita och det infinita att mötas i egentiden. Det förklarar de många fönstren, dörrarna, vägarna och gatorna i Hoppers målningar. Möjligheten till rörelse finns, men karaktärerna verkar immobiliserade, stelnade i en pose. Han målar ofta hus som blir ett slags självporträtt och samtidigt bilder av en existentiell, allmänmänsklig situation av utsatthet. Hopper var en reserverad, tystlåten och introvert person med en depressiv läggning. I sina målningar kan han sägas utföra en sorts självanalys som sublimeras till en analys av människans existentiella belägenhet i det moderna samhället.

Sun in an Empty Room (1963) återger just ett tomt rum där ljuset faller in genom fönstret till höger med skymten av ett buskage utanför.

 

The House by the Railroad från 1925 som ispirearde Alfred Hitchcock i filmen Psycho

The House by the Railroad, 1925, som inspirerade Alfred Hitchcock i filmen Psycho.

Ljuset lyser upp golvet i rummet och skapar dörrliknande rektanglar av ljus på väggarna. Då Hopper fick frågan vad han ville uttrycka i den målningen, svarade han lakoniskt: "I'm after ME."

Först förekom en människofigur i skissen till tavlan men under arbetsprocessen togs den bort. Det jag som Hopper vill uttrycka representeras därför av ett tomt rum där solljuset faller in. Det finns en gåta i hans konst som är både psykologisk och metafysisk. Hans konstnärliga utveckling utgör iscensättningar av denna gåta i form av ett rumsligt drama där tiden och egentiden relateras till varandra, rummet och rymden. Tiden stänger in medan egentiden öppnar upp för en horisontlinje där det finita och det infinita kan mötas. Möjligheten finns, men det är en möjlighet som nästan är omöjlig att realisera. Därför är horisontlinjen oftast dold eller bara antydd i Hoppers konst. Det linjära perspektivet, utforskandet av den tredje dimensionen, utgör den dominerande tekniken som skapar spänningsmomentet i bilderna.

Hopper fick sitt genombrott sent i livet med en utställning 1924, då han var över 40. Fram till dess hade han försörjt sig som illustratör. Bitterheten över det sena erkännandet stannade kvar hos honom hela livet. Han fick ofta höra att han arbetade i en förlegad realistisk stil som inte passade in i den modernistiska konsten. Andra prisade honom för hans amerikanism, hans sätt att återge specifikt amerikanska miljöer och stämningar.

Då abstrakt expressionism var på modet på 1950-talet, blev Hopper helt ute som konstnär. Men när pop art slog igenom på 1960-talet, kom han åter igen i ropet. Den kritiska värderingen av hans konst svängde under hans livstid med olika trender inom konsten. Efter sin död 1967 har han kommit att betraktas som en modern amerikansk klassiker.

Under sin sex decennier långa karriär skapade Hopper en konst som är unik i sin kombination av vardaglig realism och introspektion. Men det är en introspektion som är metafysisk. En introspektion av en rumslighet som söker sin horisontlinje. I detta rum utspelar sig berättelsen om att vara en främling inför sig själv och andra. Stoffet i berättelsen utgörs av återkommande bildkomponenter i Hoppers konstnärskap. Han skapar sin egen specifikt amerikanska ikonografi som samtidigt är universellt arketypisk.

Hopper talade ogärna om sin egen konst. Tillfrågad om symboliken i en tavla, svarade han att han tyckte om att måla ljuset på sidan av ett hus. Svaret är inte så absurt som det kan låta eftersom han var en utpräglad ljusmålare. Han förberedde sig noga och länge innan han började måla. I regel gjorde han först ett antal skisser av sitt motiv. Han arbetade långsamt och i slutet av sitt liv målade han bara två tavlor om året, en på våren och en på hösten. Att genomföra idén till en målning utgjorde "a process of decay".

Ljusmålaren Hopper avbildar rester av den första idén och därför kan han ses som en platonsk konstnär. Men hans sökande efter det metafysiska ljuset är realistiskt, det är av denna världen. Därför kan han sägas vara en platonsk romantiker i gangsterhatt.

Idén var det primära medan dess gestaltning i färg och form innebar en sorts död, en upplösnings- och förmultningsprocess. Det är en nästan platonsk föreställning och Platons filosofi kan sägas prägla Hoppers konstnärskap. Ljuset är den första idén som definierar världen och tingen, ljuset skapar verkligheten. Ändå genomgår idén om ljuset en upplösnings- och förmultningsprocess då den omvandlas till konst. Ljusmålaren Hopper avbildar rester av den första idén och därför kan han ses som en platonsk konstnär. Men hans sökande efter det metafysiska ljuset är realistiskt, det är av denna världen. Därför kan han sägas vara en platonsk romantiker i gangsterhatt.

Ljus och skuggor är viktiga i Hoppers målningar och det är även mättade och mörka färgvalörer. I sitt bruk av ljus och skugga påminner han om film noir och han var för övrigt en filmnörd. När han inte kunde måla, brukade han gå på bio. Kompositionen i hans bilder är oftast filmisk såtillvida att perspektivet är det som skapar dramatiken i en tavla. Observatörens position kan liknas vid placeringen av en filmkamera, antingen ur en låg position eller en skarp vinkel eller också ur fågelperspektiv. Det har skrivits mycket om observatörens roll i Hoppers målningar. Somliga menar att betraktaren är ett tyst vittne medan andra ser betraktaren som en voyeur som kikar in i intima situationer. Men Hopper var en osentimental och uppriktig människa som hade en pessimistisk och nästan fatalistisk livssyn. Därför är det mer sannolikt att observatören i hans bilder liknar en objektivt registrerande filmkamera.

Ljuset

Det centrala motivet i Hoppers konst är varken människor, gator, hus eller landskap utan just ljuset. Under sin vistelse i Paris 1906 tog han starka intryck av impressionisterna och försökte måla i deras stil. Resultatet blev inte så lyckat men fascinationen för ljuset behöll han i sitt eget mogna konstnärskap. I en intervju i början av 1960-talet menade Hopper att han fortfarande var impressionist genom sin renodling av sinnesintryck till idéer. De flesta av hans tavlor anger i titeln en exakt tidpunkt på dagen och förvånansvärt många har ordet sun och Sunday i titeln.

 

Summer Interior 1909

Summer Interior, 1909. Foto: Wikipedia

Ljusets roll blir att ställa en annan tid mot den mekaniska tiden, att låta det infinita belysa det finita. Det skarpa, nästan övernaturliga, solljuset i hans målningar ger dem en atmosfär av uppenbarelse, men vad som uppenbaras är svårare att avgöra. Ljuset fördömer och lockar, ljuset upplevs både som domare och befriare. Ljuset är den aktiva metafysiska närvaron i målningarna som bestämmer människors öde.

Ljuset är livsdriften som kallar och förbrukar vitala energier. Hoppers konst återger kustlandskap vid hav eller urbana scener på hotell, restauranger, teatrar, biografer, tåg eller ödsliga gator och broar. Det är kanske inte så konstigt eftersom han bodde större delen av sitt liv i New York och tillbringade somrarna i South Truro på Cape Cod där han hade ett sommarhus som han själv ritat. Han tyckte om att resa omkring med bil eller tåg. Hopper dog 1967, 85 år gammal. Året före sin död målade han sin sista målning Two Comedians där två figurer i vita dräkter ur commedia dell'arte, Pierrot och Pierrette, bugar inför publiken på en mörklagd scen.

Till höger i bild skymtar dekoren av en skog. Pierrot lägger handen över hjärtat och tar Pierrettes vänstra hand medan hon bugar och gör en gest med högra handen mot honom. Hoppers fru Jo (född Josephine Nivison) sa om målningen att den handlade om hennes och makens avsked till livet. Jo var själv konstnär och skådespelerska och efter deras giftermål 1924 blev hon sin mans modell då hon fick utlopp för sin skådespelartalang. Det var också hon som hittade på titlarna till Hoppers målningar. En källa till konflikt mellan de båda var att Jo upplevde att hennes egen konst kom i skymundan av Eds. Ändå förblev hon outtröttlig i sitt stöd av sin man under hans långa karriär.

Äktenskapet var barnlöst och kanske var det därför Jo kallade hans tavlor för deras barn. Konsten blev för Hopper ett sätt att agera på livets scen där konstnären oftast får spela rollen av outsider och underhållande illusionsmakare. Han var en flitig teaterbesökare och flera av hans tavlor har teatern som motiv. Men att skapa konst är ett illusionsmakeri som har med den djupare sanningen i livet att göra. Det är denna undanglidande sanning som Hopper försöker fånga i sin konst genom att komponera sina bilder in i minsta detalj på samma sätt som en teaterregissör iscensätter en pjäs. Det teatralt laddade elementet är också väldigt starkt i hans konst. Han uppskattade speciellt Ibsens och O'Neills pjäser. I början av sin karriär målade Hopper akvareller men det var först då han övergick till att måla i olja i början av 1920-talet som hans egentliga konstnärskap inleddes. Sin första stora utställning hade han 1933 på Museum of Modern Art i New York, då han var 51 år gammal.

Hopper brukar ses som en typisk amerikansk konstnär både i sin realism och sina motiv. Själv protesterade han mot att klassificeras som en typisk amerikansk eller för den delen regional målare. Han målade helt enkelt sin egen vision av verkligheten som var en inre vision snarare än något realistiskt yttre.

Hopper brukar ses som en typisk amerikansk konstnär både i sin realism och sina motiv. Själv protesterade han mot att klassificeras som en typisk amerikansk eller för den delen regional målare. Han målade helt enkelt sin egen vision av verkligheten som var en inre vision snarare än något realistiskt yttre. I ett av sina sällsynta uttalanden i konsttidskriften Reality 1953 säger han att stor konst karakteriseras av "the outward expression of an inner life in the artist, and this inner life will result in his personal vision of the world [...] The term life as used in art is something not to be held in contempt, for it implies all of existence and the province of art is to react to it and not to shun it."

Hopper såg konsten som ett uttryck för det omedvetna och känslolivet enligt Freuds och Jungs teorier. Konstnärens inre liv utgjorde det konstnärliga råmaterialet som tog sig uttryck i realistiska motiv och detta inre liv var en reaktion på den mänskliga existensen som sådan. Hoppers realism är existentiell och metafysisk och därför skiljer den sig markant från den så kallade "American Scene School".

Till denna skola hörde en grupp konstnärer som på 1920- och 30-talet fokuserade på lantliga motiv då de hyllade det vardagliga och det lokala. En av Hoppers favoritförfattare var Emerson och kanske kan hans realism definieras som en saklig och objektiv form av transcendentalism. Ämnet för hans konst är inte så mycket livet i Amerika under första hälften av 1900-talet utan den mänskliga existensen i sig. Snarare än specifikt amerikanska karaktärer inriktar sig hans konst på den individuella människan ställd inför sin egen existens. Det är individer som söker något annat, en okänd riktning i sina liv.

Därför älskar alla Hoppers konst.

Bo Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Behovet av att tjäna

En omläsning av Manuel Puigs roman Spindelkvinnans kyss Behovet av att tjäna - en gud, en ide, en sak - tycks förknippad med människan så långt vi över huvudtaget kan blicka ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 mars, 2010

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 23 januari, 2014

Jacques Rancière

Det sköna och det sinnliga i den politiska konsten

Den estetiska frågan blir politisk hos Jacques Rancière.

Av: Osvald Wiklander | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2015

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | Resereportage | 16 Maj, 2009

Den esoteriska betydelsen av julen

I de kanoniska evangelierna finns inget exakt datum för Jesusfödelsen, och det var därför som kristna redan under de första seklerna försökte finna ett datum, något som skapade kaos bland ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 22 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.