av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Carin Ellberg – en älva i konsten



carin_3.jpg
Carin Ellberg.
Foto: Michael Steinberg

Carin Ellberg – en älva i konsten

Carin Ellberg är en intuitiv berättare i bilder och former som lyfter den "lilla" världen - en förutsättning för den "stora". I sitt skapande inspireras hon också av barnens och böckernas världar.
- Det fanns ett romantiskt skimmer omkring dem, ler hon. De fick göra sådant som inte alla gör - prata om livet, konsten, böcker och film medan de drack vin på eftermiddagarna.

Carin valde vägen genom Grundis - Grundskolan för konstnärlig utbildning, Gerlesborgsskolan och Mejan, Konsthögskolan i Stockholm, där hon har haft måleriet som bas. Samtidigt attraheras hon av det tredimensionella.

- Ofta dras tak och väggar in i mina verk, säger hon. Jag har svårt att hålla mig på en plats och jobbar intuitivt. Jag tecknar mycket och först när jag får idén att göra något tredimensionellt börjar den praktiska planeringen. Det föds ur ögonblicket.

Som barn älskade hon älvor, skogsväsen och troll. Hon fantiserade att stubbarna stack upp sina huvuden i skogen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Det här återuppstod när mina barn samlade på War-hammer, berättar Carin.

Det är ett avancerat spel med små gubbar som man målar - mycket pilligt - och delar upp i lag som kan heta till exempel Wood Elfs. Det var väldigt inspirerande.

Just Wood Elf heter en av Carin Ellbergs skulpturer i Göteborg. I affären där hennes söner brukade hänga byggde de upp en spelplan som påminde om ett merklinlandskap som finns kring en modelljärnväg. Det fascinerade henne.

När hon fick ett stipendium på ett år i Berlin fick hon en stor ateljé som skapade förväntningar. Barnen som var relativt små skulle flytta med och kom lite senare.

- Då tänkte jag mycket på praktiska grejor som halsdukar, berättar hon. Den stora konsten kan inte existera utan den lilla världen som många ser som banal. Konsten kommer ur det nödvändiga som finns omkring oss i livet. Den gången gjorde jag en teckning av ett kvinnohuvud som fortsatte upp i en fåtölj som mynnade ut i en lampa.

Lampan avslutades med två huvuden längst upp och tog tredimensionell form i skulpturen Det femte elementet som nu finns i en rondell i utkanten av ett bostadsområde i Gävle. I folkmun kallas den Prinsesstårtan. Dessa två huvuden som är kronan på verket - är det ett uttryck för en slags dualism eller är det ett janusansikte?

- Nej, det är helt enkelt mina barn, skrattar Carin. Vid rondellen ligger bostadshus, en bensinmack och en hamburgerkedja - en ganska trist miljö. Jag tänker mig att människorna hela tiden har praktiska tankar i bakhuvudet när de åker till jobbet och när de åker hem därifrån. Sådant som räknas som oviktigt. Därför satsas det inte på skolor och lärarlöner trots att det egentligen är det som är viktigt.

- Sedan fläskade jag på med rosa, fortsätter hon. Jag älskar rosa. Det är så laddat. Både fint och fult. Samtidigt såg jag science fiction-filmen Det femte elementet som handlar om en genomgod tjej som dimper ner på jorden från en annan planet. På samma sätt är skulpturen något helt oväntat i bostadsområdet. Först var det mycket negativa reaktioner i tidningarna om att skulpturen skulle sänka bostadspriserna, men sedan har man alltid tyckt om den. När gjutaren skulle sammanfoga skulpturen var den i fem delar så titeln passade bra också av den anledningen.

Carin Ellberg berättar sagor och andra historier genom att teckna eller måla. Hon inspireras av energin i det hon ser hos andra konstnärer och av böcker. Hon läser gärna psykologiska thrillers och har nyligen gått tillbaka till tonårstidens Ray Bradbury.

- Jag hörde en intervju med Ray Bradbury och tänkte att det är ju det här som jag håller på med, berättar hon. När jag läste om hans böcker var det inte alls samma upplevelse som tidigare men jag fascineras av hans stämningar och väldigt sterila, ödsliga landskap. Det är så energimättat och jag gillar hans beskrivningar även om intrigen och kvinnosynen från 50-talet inte är så kul.

Nu läser hon Karin Alvtegens Skam. Andra författare som hon uppskattar är Tove Jansson och Johan Ajvide Lindqvist, men också Margret Atwoods stämningar och Jonas Hassem Khemiris böcker.

- Den senaste om drömmar och förväntningar var särskilt bra, tycker hon. Han har ett så häftigt språk som gör att man ser det svenska språket på ett helt nytt sätt.

De ofta stora hårfrisyrerna på Carins bilder förklarar hon med att de dels står för vad man tänker och dels är en fortsättning på kroppen. Vad har hon för förhållande till nylonstrumpor som hon använder i flera verk?

- De blev så fina tillsammans med limmet när jag först limmade ihop små barnkläder, berättar Carin Ellberg . De blev transparenta men det ska vara rätt färg. De får inte vara för mörkbruna. Det finns ett helt spektrum av nyanser och så har de ofta så roliga namn. Det blir vackert, som växter, och samtidigt vet man inte riktigt vad det är. Här kommer överraskningsmomentet in igen. När man ser vad det är blir man tagen ner på jorden igen eller tvärtom - något oansenligt blir något väldigt stort.

Att använda tiden som man vill tycker Carin är det bästa med att vara konstnär. Just nu målar hon stora målningar på duk och en del mindre på pannå. Har hon gått tillbaka till att vara tvådimensionell en period?

- Nej, det går vägar ut från dem som är i silikon, säger hon.

I framtiden drömmer hon om en jättestor ateljé på hundra kvadratmeter och fem meter i tak där hon kan göra en installation, men hon skulle också vilja filma.

- Kanske en animerad film där jag berättar en historia med egna teckningar och gör rekvisitan själv, funderar hon, eller en dokumentär där jag intervjuar människor som bor på någon oväntad plats, eller en film om min mamma och hennes syskon. Det bästa vore att få ett uppdrag så att det blir av och inte står en så nära. Man kan ge sig själv ett uppdrag. Det är så det är att vara konstnär.

Charlotte Norlin

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.