En för alla, alla för en

Marisol Misenta från Argentina belönades med årets Almapris den 26 mars 2013. ALMA står för Astrid Lindgren Memorial Award. Denna utmärkelse ges till årets bästa barn- och ungdomsförfattare. Pristagaren kallar sig ...

Av: Birgitta Milits | 04 december, 2013
Essäer om konst

Anne, Emily och Charlotte Brontë, porträtt av brodern Branwell Brontë från ca 1834 (beskuret)

I författares fotspår - systrarna Brontë i Bryssel

I år är det tvåhundra år sedan Charlotte Brontë föddes, närmare bestämt den 21 april 1816. Hon var fyra år gammal när fadern fick en tjänst som präst i den ...

Av: Lisbeth Ekelöf | 01 februari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Tågluff i Ungern

 På stationen Déli i Budapest äntrar jag tåget som ska föra mig till Balatonfüred, en färd på tretton mil som tar drygt två timmar. Fort går det inte. Men resan ...

Av: Johan Werkmäster | 12 oktober, 2012
Resereportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Carin Ellberg – en älva i konsten



carin_3.jpg
Carin Ellberg.
Foto: Michael Steinberg

Carin Ellberg – en älva i konsten

Carin Ellberg är en intuitiv berättare i bilder och former som lyfter den "lilla" världen - en förutsättning för den "stora". I sitt skapande inspireras hon också av barnens och böckernas världar.
- Det fanns ett romantiskt skimmer omkring dem, ler hon. De fick göra sådant som inte alla gör - prata om livet, konsten, böcker och film medan de drack vin på eftermiddagarna.

Carin valde vägen genom Grundis - Grundskolan för konstnärlig utbildning, Gerlesborgsskolan och Mejan, Konsthögskolan i Stockholm, där hon har haft måleriet som bas. Samtidigt attraheras hon av det tredimensionella.

- Ofta dras tak och väggar in i mina verk, säger hon. Jag har svårt att hålla mig på en plats och jobbar intuitivt. Jag tecknar mycket och först när jag får idén att göra något tredimensionellt börjar den praktiska planeringen. Det föds ur ögonblicket.

Som barn älskade hon älvor, skogsväsen och troll. Hon fantiserade att stubbarna stack upp sina huvuden i skogen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Det här återuppstod när mina barn samlade på War-hammer, berättar Carin.

Det är ett avancerat spel med små gubbar som man målar - mycket pilligt - och delar upp i lag som kan heta till exempel Wood Elfs. Det var väldigt inspirerande.

Just Wood Elf heter en av Carin Ellbergs skulpturer i Göteborg. I affären där hennes söner brukade hänga byggde de upp en spelplan som påminde om ett merklinlandskap som finns kring en modelljärnväg. Det fascinerade henne.

När hon fick ett stipendium på ett år i Berlin fick hon en stor ateljé som skapade förväntningar. Barnen som var relativt små skulle flytta med och kom lite senare.

- Då tänkte jag mycket på praktiska grejor som halsdukar, berättar hon. Den stora konsten kan inte existera utan den lilla världen som många ser som banal. Konsten kommer ur det nödvändiga som finns omkring oss i livet. Den gången gjorde jag en teckning av ett kvinnohuvud som fortsatte upp i en fåtölj som mynnade ut i en lampa.

Lampan avslutades med två huvuden längst upp och tog tredimensionell form i skulpturen Det femte elementet som nu finns i en rondell i utkanten av ett bostadsområde i Gävle. I folkmun kallas den Prinsesstårtan. Dessa två huvuden som är kronan på verket - är det ett uttryck för en slags dualism eller är det ett janusansikte?

- Nej, det är helt enkelt mina barn, skrattar Carin. Vid rondellen ligger bostadshus, en bensinmack och en hamburgerkedja - en ganska trist miljö. Jag tänker mig att människorna hela tiden har praktiska tankar i bakhuvudet när de åker till jobbet och när de åker hem därifrån. Sådant som räknas som oviktigt. Därför satsas det inte på skolor och lärarlöner trots att det egentligen är det som är viktigt.

- Sedan fläskade jag på med rosa, fortsätter hon. Jag älskar rosa. Det är så laddat. Både fint och fult. Samtidigt såg jag science fiction-filmen Det femte elementet som handlar om en genomgod tjej som dimper ner på jorden från en annan planet. På samma sätt är skulpturen något helt oväntat i bostadsområdet. Först var det mycket negativa reaktioner i tidningarna om att skulpturen skulle sänka bostadspriserna, men sedan har man alltid tyckt om den. När gjutaren skulle sammanfoga skulpturen var den i fem delar så titeln passade bra också av den anledningen.

Carin Ellberg berättar sagor och andra historier genom att teckna eller måla. Hon inspireras av energin i det hon ser hos andra konstnärer och av böcker. Hon läser gärna psykologiska thrillers och har nyligen gått tillbaka till tonårstidens Ray Bradbury.

- Jag hörde en intervju med Ray Bradbury och tänkte att det är ju det här som jag håller på med, berättar hon. När jag läste om hans böcker var det inte alls samma upplevelse som tidigare men jag fascineras av hans stämningar och väldigt sterila, ödsliga landskap. Det är så energimättat och jag gillar hans beskrivningar även om intrigen och kvinnosynen från 50-talet inte är så kul.

Nu läser hon Karin Alvtegens Skam. Andra författare som hon uppskattar är Tove Jansson och Johan Ajvide Lindqvist, men också Margret Atwoods stämningar och Jonas Hassem Khemiris böcker.

- Den senaste om drömmar och förväntningar var särskilt bra, tycker hon. Han har ett så häftigt språk som gör att man ser det svenska språket på ett helt nytt sätt.

De ofta stora hårfrisyrerna på Carins bilder förklarar hon med att de dels står för vad man tänker och dels är en fortsättning på kroppen. Vad har hon för förhållande till nylonstrumpor som hon använder i flera verk?

- De blev så fina tillsammans med limmet när jag först limmade ihop små barnkläder, berättar Carin Ellberg . De blev transparenta men det ska vara rätt färg. De får inte vara för mörkbruna. Det finns ett helt spektrum av nyanser och så har de ofta så roliga namn. Det blir vackert, som växter, och samtidigt vet man inte riktigt vad det är. Här kommer överraskningsmomentet in igen. När man ser vad det är blir man tagen ner på jorden igen eller tvärtom - något oansenligt blir något väldigt stort.

Att använda tiden som man vill tycker Carin är det bästa med att vara konstnär. Just nu målar hon stora målningar på duk och en del mindre på pannå. Har hon gått tillbaka till att vara tvådimensionell en period?

- Nej, det går vägar ut från dem som är i silikon, säger hon.

I framtiden drömmer hon om en jättestor ateljé på hundra kvadratmeter och fem meter i tak där hon kan göra en installation, men hon skulle också vilja filma.

- Kanske en animerad film där jag berättar en historia med egna teckningar och gör rekvisitan själv, funderar hon, eller en dokumentär där jag intervjuar människor som bor på någon oväntad plats, eller en film om min mamma och hennes syskon. Det bästa vore att få ett uppdrag så att det blir av och inte står en så nära. Man kan ge sig själv ett uppdrag. Det är så det är att vara konstnär.

Charlotte Norlin

Ur arkivet

view_module reorder

En katarisk vind över världen

För 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 20 juli, 2009

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Unica Zürn

En kryptisk mapp av Unica Zürn ängsliga inre landskap

Livet var inte längre ett äventyr för Unica Zürn, allt hade blivit svårare och hon kände sig som i ett fängelse tillsammans med en livskamrat som hade blivit gammal och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 december, 2016

Sofia Karlsson: slutprojekt 1

 

Av: Sofia Karlsson | Kulturen strippar | 02 juni, 2012

Jacques Rancière

Det sköna och det sinnliga i den politiska konsten

Den estetiska frågan blir politisk hos Jacques Rancière.

Av: Osvald Wiklander | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2015

En av de gamla Zita-båtarna Foto Björn Gustavsson

Zita-båtarna och SPA i Smögen

Jag minns den förtrollande känslan i att vistas på Smögen under 1960-talet. Det utpostliknande samhället med vita hus på höga stensocklar kring trånga gränder hade då ännu inte broförbindelse och ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 september, 2016

Sell all you have, and give it to the kittens

Om katter, Current 93, och londonsk esoterism

To acquire the karma of a cat Någon gång under 80-talets andra hälft befann sig David Tibet på taket till sångerskan Rose McDowalls hus i Muswell Hill i London. McDowall ingick ...

Av: Johan Nilsson | Essäer om musik | 20 februari, 2012

Tellus Dormitorium

  1. I mörkrets skugga håller de ledningar i psykets kraftfält på kaféer i sömn med blommor i bankfack sittande så sorglöst utan glasögon så vilse med lunchbestick instuckna i uppsvällda inbakade produkter uppstaplade på osynliga ...

Av: Jaromir Svozilik | Kulturreportage | 13 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.