Art van Tries Kalashnipuzzle.  Foto  www.artvantriest.nl

I klammeri med rättvisan

Parkeringsvakten i den tyska staden Karlsruhe hade kanske bara en dålig dag när han satte en böteslapp på 30 euro på vindrutan till den knallröda minilastbilen som stod felparkerad vid ...

Av: Mathias Jansson | 18 augusti, 2015
Essäer om konst

Förhållandet till litteraturen gör historien utestängd

Så snart vi uttalar något minskar vi dess värde på ett sällsamt sätt. Vi tror oss ha dykt ner till oerhörda djup, och när vi kommer upp till ytan igen liknar vattendroppen på ...

Av: Göran af Gröning | 10 juni, 2017
Utopiska geografier

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | 06 november, 2014
Litteraturens porträtt

Retoriken, musiken & åhöraren

Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye ...

Av: Niklas Eriksson | 20 september, 2011
Musikens porträtt

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar



Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på konstnärsparet Kerstin Schild-Tillberg och Peter Tillberg. En värld där begreppet ’tysta rum’ fått dubbel betydelse.



Peter Tillberg. Foto: Carl Henrik Tillberg

Peter Tillberg. Foto: Carl Henrik Tillberg

 

Utan krisen i Algeriet, Reidar och hans möte med det franska paret, hade vi inte funnits här. Det känns som Sahara går som en röd tråd genom mitt liv, även i mina målningar. Cirkeln är sluten, säger Kerstin.
Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Blir du lönsam lille vän? Foto: Carl Henrik Tillberg

Peter Tillbergs konst har alltid fascinerat mig. Hans oljemålningar, akvareller, litografier och inte minst hans skulpturer har fått min fantasi att ta glädjesprång och har satt fart på mina tankar. Han har sedan han gick ut Konsthögskolan 1969 ställt ut fler gånger än de flesta. Hans kreativitet har verkat outtömlig. Det har varit många och stora utställningar på bland annat Moderna museet och Liljevalchs, på utställningen Närvarande på Göteborgs Konsthall 1970 tillsammans med bl.a Ola Billgren och Jan Håfström, och på Millesgården var han en av tolv konstnärer bakom Drömmare 2009. Peter är representerad på Moderna museet i Stockholm, på Göteborgs Konstmuseum, Borås och Örebro Konstmuseer, Ateneum i Helsingfors och Allendemuseet i Santiago de Chile.

Vad hände med honom?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många skulpturer går vi förbi i stadsrummet utan att tänka på vem konstnären är. Är det en skulptur av Peter Tillberg kanske vi inte vet att det är han som gjort den, men vi glömmer den med all sannolikhet inte. Varje gång jag nämner Peter Tillbergs namn och får jag frågorna: Det var väl han som gjorde målningen Blir du lönsam lille vän? Vad hände med honom? Det var länge sedan han ställde ut. Jag bestämde mig för att ta reda på vad Peter Tillberg gör idag och for till en liten by mellan Arles och Avignon i Provence-Alpes-Côte d’Azur där han och hans hustru, konstnären Kerstin Schild Tillberg, bott de senaste tjugofem åren.

På 70-talets första hälft gjord Peter Tillberg fotorealistiska målningar som blev symboler för det svenska folkhemmet, målningar som Huset mitt emot, där fönstren i funkisfasaden talar om kyla och ensamhet, Jonas och TV:n, Mitt i Sverige och den som Moderna museet i Stockholm köpte Blir du lönsam lille vän? från 1971. Den två gånger tre meter stora målningen av ett trist klassrum med håglösa elever har blivit utsedd till Sveriges mest kända målning. Titeln på målningen hämtade Peter Tillberg från författaren Peter Mosskins självbiografisk skildring, Är du lönsam lille vän som också är en textrad i en sångtext av Peter Mosskin för progg-gruppen Gläns över sjö och strand. Både ÄR och BLIR du lönsam är mer aktuellt är någonsin.

Allt annat än tristess

Idag bor Kerstin och Peter allt annat än i den svenska tristessen, de bor i en fransk liten by med en prunkande trädgård och en svalkande pool. Hibiskusen har stora knoppar, citronträdet mogna frukter, körsbären är ljuvligt söta och rosorna står i full blom. Hela trädgården är en upptäcktsresa. Peters skulpturer finns var jag än vänder blicken. Bronser, träskulpturer och keramikverk.

Byn är den minsta till ytan i hela Provence-Alpes-Cotê d’Azur. Det finns en krog, öppen några dagar i veckan, en mataffär för det nödvändigaste och en liten skola. Mycket mer finns det inte i byn. Det är lugnt och stilla. Det enda som hörs är suset i träden när mistralen tar tag i dem och ett svagt brus från trafiken som passerar byn en bit bort.

Ett eget konstnärligt språk

Redan på Konsthögskolan talade Peter om att hitta sitt konstnärliga språk.
”Mina lärare var Lennart Rohde och Evert Lundquist och jag lärde mig att måla som de gjorde”, har han sagt.

Men han provade på allt från expressionismen, impressionismen, surrealismen och futurismen innan han hittade sitt eget konstnärliga språk. För att hitta språket reste han till London under sitt näst sista år på Mejan 1967-68. Han har sagt att han reste till London för att göra ett val; antingen sluta måla, måla som alla andra eller försöka hitta sitt egna språk.

Peter började måla dörrar, en var ett porträtt av en dörr i hans föräldrahem. Målningarna resulterade i serien Hotellrummet och han hittade början till det som skulle bli hans språk. Ett språk som skapades och föddes i det tysta rummet.

Det andra tysta rummet

Peter Tillberg är lika stilig som han alltid varit, hans blick blixtrar till då och då, han är solbränd och ser vältränad och frisk ut.

Men det tysta rummet har blivit två tysta rum. Peter Tillberg har fått alzheimer och dörren till både orden, minnet och kreativiteten har stängts.

- När Peter hade sin utställning på Konstakademin 2008 började vi, och framför allt Peter, förstå att allt inte stod rätt till. Han har alltid varit aningen disträ. När en vän till oss frågade när en av våra döttrar var född svarade han; när jordgubbarna är mogna, så jag tänkte inte så mycket på det. Men när han var i Örebro för att hämta ett av sina verk, kunde han inte hitta att köra tillbaka till Bromma och sin bror. Det var Peter själv som tog tag i det och kontaktade en läkare. Vi trodde att han var deprimerad men läkaren trodde att det var början till Alzheimer, berättar Kerstin.

- Det värsta är inte att hans minne försvunnit, det värsta är att hans kreativitet gjort det.

I Peters stora ateljé finns otaliga målningar, de flesta vända mot väggarna och inplastade. Peter tar plasten av en stor målning, Spökdrömmar från 1966, ett fantastiskt verk. Och det finns skulpturer som får mitt hjärta att banka vilt av glädje. Fantasifulla skapelser, en del av drivved, andra av gips, brons och keramik. Det är som att strosa runt i en sagovärld.

Och de stora bilderna gjorda i kol till Lars Noréns dikter får mig att tappa andan och Om stenar kunde berätta är ett centralt verk av Peter från 1970-71.

Den sista tiden han målade i olja blev det kraftiga diagonala streck med mer och mer färg och akvarellerna fick runda former. Streck efter streck och cirkel efter cirkel.

- Peter har alltid gjort sina egna färgblandningar, men plötsligen började han fråga mig hur man blandade färgerna. Han övergick till trä och gjorde skulpturer av keramik, säger Kerstin.

Nu är det tyst och stilla i ateljén. Inga nya verk av Peter blir till.

Peter har försvunnit på två sätt; Han har inte ställt ut på många år och han har försvunnit in i sin egen värld.

 

Teckning i kol och krita från mitten av 1990-talet, cirka fem meter bred. Foto: Carl Henrik Tillberg

Algeriet

På det övre planet av ateljén har Kerstin sin ateljé och där finns också gästrummet där jag sover. På väggen mitt emot sängen hänger en fin målning med motiv från Algeriet gjord av Kerstin.

- Varför Algeriet, kan jag inte låta bli att fråga.

- Det är en lång historia som har med Peters gamle barndomsvän, författaren Reidar Jönsson, att göra.

Kerstin berättar hur Reidar som tonåring mönstrade på en båt som gick till Alger och hur han hamnade mitt i den fransk- algeriska konflikten i början av 1960-talet.

- Han undrade sedan i många år på vad som hänt med Alger efter frigörelsen från Frankrike och körde med sin lilla familj genom Europa för att ta båten från Marseille till Alger. På båten träffade de en ung fransk familj, hon läkare och han arkitekt, som skulle arbeta några år i södra Algeriet. De hjälpte Reidar med alla formaliteter. Sedan höll de kontakten i alla år och är fortfarande vänner.

När sedan Reidar bestämde sig för att flytta till Arles några år var det de vännerna som hittade huset till honom. Kerstin och Peter besökte honom, och när båda fått ganska stora konstnärsstipendium bestämde de sig för att hyra ett hus i närheten av Arles under ett år.

- Vi tog barnen med oss och vi är fortfarande kvar. Inte i det hyrda huset som Reidars vänner hittade åt oss men bara några kilometer därifrån.

- Hur hamnade ni i den här lilla byn?

- Skolan i vår by passade barnen bättre, så när vi hittade det här huset som var en ruin, köpte vi det. Monsieur Mistral som ägde det hade bara en annan som var intresserad av att köpa det. Den mannen var hans värste ovän, så vi låg bra till. Arkitekten som ritade ombyggnaden av huset och ateljén är samme man som Reidar träffade på båten från Marseille till Alger. Utan krisen i Algeriet, Reidar och hans möte med det franska paret, hade vi inte funnits här. Det känns som Sahara går som en röd tråd genom mitt liv, även i mina målningar. Cirkeln är sluten, säger Kerstin.

Kanske är det också förklaringen till att Peters utställning på Konstakademin 1999, hette Algeriet, tänker jag.


Vindens kraft

När jag lagt mig på kvällen tänker jag på projekten Kerstin och Peter gjorde tillsammans i mitten av 1980-talet. Peter gjorde scenografin till Fursteslickaren av Lars Norén i regi av Donya Feuer på Dramaten, och Kerstin assisterade, Luftattack med Roy Friberg som gick på turné från Stockholm till Tallinn, Norge, Riga, Naturhistoriska Museet London och i en kyrka i Haag.

- När Luftattack visades i Haag kopplade vi den till en annan utställning vi gjorde om luftenergi som hette Vindens kraft och som visades i en kyrka. Vi fyllde hela kyrkans gång fram till koret med små, små vindsnurror. Men det passade inte damen som skulle inspektera utställningen innan den invigdes. ”Där ska kungen gå! Ni får ta bort snurrorna”, tyckte hon. Det gjorde vi inte, berättar Kerstin.

Det är inte ofta de ställt ut tillsammans, men när de gjort det har det varit i skilda rum och Kerstin använder sitt flicknamn, Kerstin Schild.

- Ställer jag ut i Sverige använder jag mitt flicknamn för att slippa höra: Jaha, är du gift med Peter Tillberg? När jag ställer ut i Frankrike använder jag Tillberg och de frågar om Peter är gift med mig, säger Kerstin och ser ganska nöjd ut.

Ingen frågar längre om hon också målar som så ofta när det gäller konstnärspar.

 

Gipsskulpturer som omringar Nike, Tillbergs utställning på Konstakademin 2007. Foto: Carl Henrik Tillberg

Inget mer motstånd

Kerstin Schild Tillberg har alltid varit något av en rebell, uppvuxen i en borglig familj. Hon gick på Konstfacks linje för dekorativ målning och sedan dess har det rullat på. Hennes bildvärld är fascinerande, som de två collage som hänger i Kerstin och Peters sovrum. Motiven är Karen Blixen. Peter Tillberg är uppvuxen i Viken på den skånska västkusten. Jag funderar på om Peters uppväxt vid och på havet är hans inspiration till drivvedsskulpturerna.

Peter Tillberg har sagt om sitt konstnärskap:

”Det är ett motstånd mot okänsligheten, mot förstelningen, mot fascismen – mot allt som förtingligar människan. Mina bilder är en del av min bearbetning av två möjliga framtidsversioner. Jag måste ju göra motstånd och fortsätta trots allt.”

Det blir inget mer motstånd och ingen fortsättning. Men jag hoppas på en stor retrospektiv utställning av hans verk. Tidigare chefen för Moderna museet i Stockholm, Björn Springfeldt arbetar med det.

 
Katinka Kant

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Belinda Graham Five poems

Belinda Graham is a bilingual poet/artist, who has a weakness for numbers and patterns. She considers all numbers equally fascinating, though there are patterns to prove that apparently all numbers ...

Av: Belinda Graham | Utopiska geografier | 15 december, 2014

Genren som inte tas på allvar

Genren som inte tas på allvar Kulturhuset i Stockholm anordnar varje år en fest till novellens ära. Ett kalas som i år väckte tankar om den korta prosaberättelsens tynande tillvaro. Hur ...

Av: Erika Hesselgren | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Richard Strauss - en tjuvaktig skata?

  Ariadne (Zerbinetta). Foto: Bettina Stoess/Deutsche oper Berlin Deutsche Oper i Berlin har under januari och februari frossat i Richard Strauss. Fem av hans operor har snurrat runt på repertoaren - "Salome ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 03 mars, 2009

Vi slits isär, och isflaken krossas

Visst, man försöker mötas på riktigt. Man har kuddkrig, öppna sinnen, kärlek som är tänjbar. Friktion kan studsa tillbaka, tills man kommer till en vändpunkt.  Vändpunkten kräver en transformering. En fjäril ...

Av: Karolina Nina Sörman | Gästkrönikör | 11 oktober, 2014

Den flyktiga musan, den svårfångade kärleken, den fördömda skönheten och det högsta…

Belinda Graham om Marcel Carnés Paradiset barn nu i en fin dvd-utgåva.

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 06 november, 2017

Phang Dang Di skildrar världen i symboler och med en pojkes ögon

I likhet med det som hände i Japan från 1600-talet till andra hälften av 1800-talet, stängde Vietman, efter sina vinster i kriget mot USA och Kina, dörrarna mot omvärlden. För ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 12 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.