Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Alfred Kubin - Die andere Seite, Verlagseinband der Erstausgabe von 1909

Om Alfred Kubins båda sidor



Konstnären Alfred Kubin är kanske lite bortglömd idag, men på sin tid var han i allra högsta grad förankrad i sin kulturella omgivning. Ivo Holmqvist porträtterar både konstnären och författarens plats i sin samtid, i ljuset av en händelserik livshistoria.



Alfred Kubin (Nicola Perscheid), via Wikimedia Commons

Alfred Kubin (Nicola Perscheid), via Wikimedia Commons

 

Det är en ond dröm med få försonande drag. Bosch och Bruegel verkar ha spelat in, liksom läsning av gnostikerna och av Jacob Böhme. Romanens slutrad är dunkel och mystisk: ”Demiurgen är en hybrid”. Bara berättaren överlever världsundergången.
Alfred Kubin - Die andere Seite, Verlagseinband der Erstausgabe von 1909

Alfred Kubin - Die andere Seite, Verlagseinband der Erstausgabe von 1909

Dorotheum, auktionsfirman i Wien som grundades redan 1707, bjöd den 17 december i fjol ut ett par av Alfred Kubins verk. Dels var det en bild på en Fremdenführer där guiden var ritad i tusch och blyerts, dels en trött häst i blyerts, båda intressanta teckningar. Den förväntade prisnivån låg för den första på mellan 3500 och 5000 euro, och för den andra på lite blygsammare 1400 till 2200 euro, men de gick troligen för mycket mer. En mapp med tjugofyra av hans etsningar gick nyss på samma ställe överraskande billigt, för 260 euro. Kubin är numera välkänd i Europa, och han håller på att bli det på andra håll också.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Shepherd Gallery på Upper East Side i New York visade från oktober till dagarna före jul i fjol många av hans verk, och den utförliga katalogen därifrån påstod att han var ”an artist who has yet to be truly discovered”. Det får nog sägas vara en sanning med viss modifikation, men det kan kanske stämma i USA. I en artikel om honom nyligen i New York Review of Books nämnde Christopher Benfey tre samtida kolleger som influerat honom: Odilon Redon som han besökte, och Paul Klee och Vassilij Kandinsky som han blev god vän med – han ställde ut samman med dem och andra expressionister i sammanslutningen Der Blaue Reiter.

 

Tydlig exponent för tidig expressionism

Kubin var född i Böhmen i den habsburgska dubbelmonarkin. Österrike-Ungern upphörde att existera först när han var trettiosju - han var född 1877 och avled 1959. När hundraårsjubiléet iakttogs på mångahanda vis på kontinenten var han fortfarande föga känd i Sverige utanför bibliofilernas skara. De var bekanta med hans illustrationer till bland annat Strindbergs Till Damaskus och Tschandala. Jag avslutade den gången en understreckare om honom i Svenska Dagbladet med att efterlysa en försvenskning av hans enda roman, den säregna Die andere Seite. ”En tydligare exponent för tidig expressionism finner man knappast” påstod jag i min slutkläm.

Det tog skruv, tre år senare kom boken på svenska i Frederik Sjögrens översättning: Den andra sidan (Alba, 1980). Romanen hade sin upprinnelse i en beställning på teckningar till Gustaf Meyrinks ockulta skräckroman Golem, den som varierar legenden om belätet i Prag som Rabbi Löw skapade. Det gjordes medan ännu bara ett par kapitel av den var färdigskrivna. Resten dröjde så länge att tecknaren skrev sin egen text till teckningarna, och så kom Die andere Seite till, utgiven 1909. Först sex år senare blev Meyrink klar med sin roman.


Dystopisk feberdröm

Kubins börjar som en utopi som snabbt förvandlas till en dystopisk feberdröm som i efterhand visat sig vara profetisk. Framtidsvisionen av ett förödande ragnarök illustrerar lika mycket första som andra världskrigets fasor, men romanen kan också ses som en spådom om dubbelmonarkins fall. Mordet i Sarajevo på Franz Ferdinand för hundra år sedan förutsågs här fem år i förväg, i en episod där en president mördas under ett våldsamt upplopp.

Huvudhandlingen i denna dunkla, vaga och antydande historia är denna: berättaren bjuds av en skolkamrat som han inte träffat på många år att med sin fru besöka det rike som kamraten skapat åt sig någonstans i Centralasien (kanske sneglade James Hilton på den intrigen när han skrev sin Lost Horizons). Claus Patera är arvtagare till en enorm förmögenhet från en kinesisk mandarin och har använt pengarna till att bygga en isolerad stad, av hus inköpta i Europa. Hans nya Arkadien blir en vanvettets och förfallets värld, en förindustriell stad med sträng klassindelning och utbredda slumkvarter.

Landet är avstängt från yttervärlden genom en hög mur. Man kommer in men inte ut, inte alldeles olikt det senare Östtyskland. Landet är dystert och moln förmörkar ständigt himlen. Berättaren får arbete som illustratör vid en av stadens tidningar och försöker få audiens hos Patera. Men så långt kommer han först efter att länge ha irrat omkring i det centrala ämbetsverket. Spåren från satiren i Strindbergs Röda rummet är tydliga, och Arkivet i Kubins roman pekar i sin tur fram mot Franz Kafkas Slott. Kafka antecknade för övrigt i sin dagbok för den 26 september 1911 en lite märklig historia om den kufiske Knut Hamsun som han fått sig berättad av just Kubin. Men han är inte alldeles övertygad, skriver han, kanske var det bara den fantasifulle Alfred Kubins påhittade skröna.


Både ängel och demon

Namnet Patera har förstås uttytts som ett belägg för ett gravt oidipuskomplex hos Kubin (slagskuggan från fadern är ytterligare en likhet med Kafka). I den dubbla självbiografin Aus meinem Leben och Aus einer Werkstatt är han hatisk mot fadern som var lantmätare (ett yrke Kafka gav sin huvudperson i Slottet). Claus Patera spelar skiftande roller i romanen, tidvis är han ett androgynt väsen, tidvis en ängel, ibland en demon som enväldigt härskar över den värld han skapat och över dess passiva, vegeterande invånare. Hans rike förfaller och undergången sätter snabbt in. En rationalist som lyckats ta sig in i landet, amerikanen Hercules Bell, försöker förmå befolkningen att göra uppror mot den passive regenten, men förgäves. Hela staden går under i ett utdraget mänskligt och materiellt sönderfall.

Det är en ond dröm med få försonande drag. Bosch och Bruegel verkar ha spelat in, liksom läsning av gnostikerna och av Jacob Böhme. Romanens slutrad är dunkel och mystisk: ”Demiurgen är en hybrid”. Bara berättaren överlever världsundergången. En freudiansk läsning ligger förstås nära till hands: hela Pateras skapelse kan ses som en projektion av Kubins drömjag, eller kanske hans mardrömsjag. Självbiografin ger också en del nycklar till romanens lås. När berättaren till exempel förlorar sin hustru kan uppslaget spåras tillbaka till två chockartade upplevelser. Modern dog plötsligt när Alfred Kubin var tio, och fadern-lantmätaren som annars var stillsam och behärskad rusade runt med den döda hustrun i sina armar. Kubins första fru avled också plötsligt, efter bara tio dagars sjukdom.


Schopenhauer, Kant och Nietzsche

I memoarerna kan man dessutom följa Kubins ganska tidstypiska filosofiska intressen. Han studerade med iver Schopenhauer, senare Kant och under olika kriser Nietzsche, för att efter hand hamna i buddhismen – det låter strindbergskt. När han var nitton försökte han begå självmord men pistolen som var rostig klickade. Tidvis var han galen, men återhämtade sig. Han gick på konstakademi i München just före förra sekelskiftet (något som Hitler drömde om att göra åtta år senare i Wien, men han kom inte in). Kubin gifte sig med den judiska Hedwig Gründler som hade nervösa besvär och som var morfinist, men äktenskapet blev förvånansvärt hållbart. Hon översatte romaner som han illustrerade, bland dem Gérard de Nérvals Aurelia. Så småningom gick det bättre för paret, och i takt med att Kubin etablerades som konstnär riktigt bra, och han försonade sig med fadern.

Die andere Seite låg till grund för Johannes Schaafs expressionistiska film Traumstadt, och Kubin fick erbjudande att göra kulisserna till Dr Caligaris kabinett, klassikern i genren. Uppdraget gick vidare till en annan konstnär, men också den filmen är en produkt av samma intensiva intresse för det ockulta som behärskade Alfred Kubin och många andra på kontinenten före, under och efter första världskriget. Staden Perle i Die andere Seite har sitt ursprung inte bara i hans egna dröm- och skräckvisioner utan också i den skeva arkitektur som man ännu kan få se i österrikiska småstäder och i Prag. Det förklarar en del av de iögonfallande likheterna mellan hans värld (både i text och bild), och den vi finner hos bland andra Meyrink, Werfel och Kafka.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.