Nostalgi över en liberal vägröjare

Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan ...

Av: Bertil Falk | 19 september, 2013
Övriga porträtt

Queerspel

  Scen ur spelet Bully. Queerspel Efter att spelet Bully (recenserat i Kulturen 2006-12-08) kommit ut dröjde det inte länge förrän man på forumet gaygamer.net (en site för "boys who like boys who ...

Av: Calle Hedrén | 16 februari, 2007
Essäer om samhället

Funderingar runt det estetiska

Vad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter ...

Av: Carsten Palmer Schale, | 19 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | 31 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland



Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som i sina bilder båda låtit fågeln smälta samman med människan. 
Mary McIntyre, The big idea

Mary McIntyre, The big idea

Ofta är deras huvuden utbytta mot fåglars på dessa mardrömsaktigt skrämmande och sinistra blad. Vad som låg bakom denna säregna bildvärld vet jag inte, och det är väl inte så säkert att Leonard Baskin hade velat avslöja det heller. Det som döljs långt nere i det undermedvetna kan nog gärna få förbli förborgat.
Leonard Baskin, Cave birds

Leonard Baskin, Cave birds

öppenFör i dagarna femtio år sedan företog en liten utvald skara studenter vid Dartmouth College i New Hampshire, jag var en av dem, en utflykt upp i de stora skogarna i New England. Vi följde den terminen professor Ray Nashs kurs i bokhistoria som kombinerades med praktiskt typografiskt arbete. Vi lärde oss handsätta texten i en bok, göra träsnitt till den och trycka den, och vi fick undervisning i många grafiska tekniker. Ray Nash som var gammal i gamet hade också mängder av värdefulla kontakter. Vi gjorde bland annat studiebesök på John Pierpoint Morgan Library i New York där han visste allt om alla bibliofila dyrgripar, vilket jag den gången rapporterade om i en artikel i Bokvännen under en blygsam rubrik, ”Ung man bland böcker i USA”.


Möte med Baskin

Utflykten längs slingriga och allt smalare vägar i skogarna långt bortom alla större städer i New Hampshire, eller kanske var det Vermont, ändade hos en redan då välkänd och efter hand mycket berömd grafiker, Leonard Baskin som var drygt fyrtio år gammal då (han var född 1922 och dog 2000). Han öppnade dörrarna till sin rymliga ateljé och lät oss generöst vandra runt bland alla attiraljer, litografiska stenar och tryckpressar, och han visade upp en del av sina imponerande grafiska blad där svärtan var stor både i trycket och motivet. Han hade en judisk bakgrund och gjorde bland annat många gammaltestamentliga illustrationer. Han var också skulptör – tre av hans verk finns i Sundbybergs skulpturpark.

Men det var särskilt en serie etsningar jag fastnade för. Hade jag haft pengar den gången skulle jag köpt någon eller några av dem, men sådana extravaganser kunde jag inte kosta på mig. De har säkert stigit hundrafalt i värde på det halvsekel som gått sedan dess. De var fascinerande, och samtidigt groteska. Fåglar av olika slag förekommer ofta på dem, särskilt korpar och kajor. En tid bodde han i Devon i sydvästra England där han var god vän med poeten Ted Hughes, vars diktsamling Crow han illustrerat med svarta kråkbilder (han hade träffat dennes hustru Sylvia Plath i Amerika långt tidigare).

De grafiska bladen jag såg den gången i hans verkstad visar olika slags fågelmänniskor. Det var nakna män med tung kropp, inte sällan bukstinna, som var försedda med fågelvingar. De kan påminna om Francis Bacons figurer, fast de inte gått så långt i schizofren upplösning. Ofta är deras huvuden utbytta mot fåglars på dessa mardrömsaktigt skrämmande och sinistra blad. Vad som låg bakom denna säregna bildvärld vet jag inte, och det är väl inte så säkert att Leonard Baskin hade velat avslöja det heller. Det som döljs långt nere i det undermedvetna kan nog gärna få förbli förborgat. Men Jung hade säkert kunnat peka på uråldriga arketyper.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det där drog jag mig till minnes nu eftersom vi häromdagen var med på en vernissage på Whitespace, ett livaktigt konstgalleri i Ponsonby, en av de centrala äldre stadsdelarna av Auckland. Där har Mary McIntyre ställt ut en rad av sina skisser från senare år, de flesta i vit krita på svart papper, och många av dem skickligt tecknade nakenmodeller. Det märks att hon lärt sig mycket av de italienska renässansmålarna och deras tekniska kunnande, något som är ännu tydligare i hennes större målningar som utmärks av en stor omsorg om de minsta detaljer.


Började som terapi

Hon är född 1928 men kom sent till måleriet. Hon gifte sig med en bonde, fick sex barn och vantrivdes allt mer med livet på landet. Hennes man föreslog att hon som terapi skulle gå på konstkurs i Auckland. Som lärare hade hon den legendariske modernisten Colin McCahon (Gordon H. Brown skrev en läsvärd bok om honom för ett par år sedan, Towards a Promised Land). Och så gjorde hon sig fri, lämnade mannen för gott och barnen tillfälligt, och flyttade till storstaden Auckland.

Med stor försening – första utställningen kom när hon var 38 – blev hon en av de betydande nyzeeländska figurativa konstnärerna, till största delen självlärd fast hon ritat kroki samman med kolleger nästan varje vecka år ut och år in. Hennes porträtt av sig själv och andra börjar som skisser i kol och förs sedan över på duk, i olja eller akryl. Hon har bland mycket annat fångat det karakteristiska hos sina kollegor Don Binney och Toni Fomison, båda avlidna. På ett självporträtt när hon just genomgått en stor bypass-operation är hon hålögd och döden känns nära som på en medeltida vanitas-bild.

Konsthistorikern Robin Woodward som skrivit den första större boken om hennes konst, Mary McIntyre, Painter (Whitespace, 2010), har visserligen en tendens att skriva läsaren på näsan genom att ibland lite beskäftigt påpeka mer än vad som är nödvändigt, och hon övertolkar någon gång. Men det är en gedigen genomgång, med särskild fokus på nakenstudierna och självporträtten som inte sällan kombineras i samma målning, och deras underliggande sexualitet. Dessutom är boken bra på att tolka symbolerna och upptäcka paralleller och referenser till både italienska renässansmålare och till surrealisterna. Ibland kan Mary McIntyres bildvärld påminna om den hos Georgia O´Keeffe, fast just det tar inte boken upp.

Hennes konstnärskap är mycket skickligt: hon har ett säkert öga (rent bokstavligt, hon är numera blind på ett av dem) och en mycket säker hand, och använder nog de finaste mårdpenslar. Särskilt i sin tidigare fas roade hon sig själv och andra med satiriska slängar mot det alltför insulära i Nya Zeelands mansdominerade politik och liv, i senare skeden ägnar hon sig allt oftare åt en religiös ikonografi (hon är katolik).

Särskilt tre blad på den pågående utställningen fångade vårt intresse. De var minutiöst utförda självporträtt i färgkrita där hennes huvud är sammanvuxet med en fågels. Dels är det en kiwi, dels en falk eller örn, med kraftiga fågelklor i nedre kanten av det svarta bladet. Kiwin, som samman med ormbunksbladet är en nyzeeländsk nationalsymbol, är en fridsam fågel som man ska ha tur för att kunna upptäcka vild i naturen. Den är nattlig, ljusskygg, rör sig klumpigt och kan inte flyga. Som symbol är den kanske därför inte så imponerande men den har en trivsam charm. Så också på Mary McIntyres bild, medan rovfågeln på bilden bredvid är hotande och skrämmande.

 


Hönsfrikassé och hönssoppa

Sedan en kryssning i Östersjön för flera år sedan är hon frälst för Skandinavien. Hon imponerades av Stockholm och har höga tankar om Sverige och svenskarna. De gånger vi träffar henne är hon mycket hjärtlig och öppenhjärtig, om det nu råkar bero på vår nationalitet eller bara på det faktum att vi lyssnar på henne med intresse och uppmärksamhet. Så också senast - nu fick vi i en privat föreläsning om bakgrunden till fågelkvinnan på bilderna (jag fick kröka ryggen något för att uppfatta allt hon sade, hon är inte lång). Hon berättade för oss om ett livslångt trauma som förföljt henne och som hon bara delvis fått bukt med, flera terapisessioner hjälpte inte mycket. Det rörde sig om något som det säkert finns en latinsk beteckning för, fast aviafobi tycks förbehållet flygskräck. Avisfobi?

Fågelskräck är tydligen inte särskilt ovanligt, jag ser på nätet att det finns en svensk handbok i hur man övervinner den. Hursomhelst, fåglar både fascinerar och skrämmer Mary McIntyre, som berättade att hon tidigt i sin barndom under depressionsåren bodde hos sina morföräldrar på en gård långt ute på landet. När det skulle lagas middag blev det ofta hönsfrikassé och hönssoppa. Morfar gick ut i hönsgården med sin yxa och ordande middagsmaten, ett blodigt och brutalt företag, särskilt om den huvudlösa hönan sprang kring på gårdsplanen i sina dödsryckningar.

Märkligt nog delar en av oss, fast femton år yngre än Mary McIntyre, nära nog identiskt likadana minnen av detta, dock utan att därefter ha besvärats av fågelskräck. Hon och hennes kusiner på besök hos morfar och mormor på halländska landsbygden gömde sig bakom krusbärsbuskarna när mormor förberedde middagen: ”Ivar, kan du gå ut och nacka en höna?” Och så följde den vanliga ritualen vid huggekubben. När jag nämnde Alfred Hitchcocks film Fåglarna, en verklig orgie i fågelskräck, så rös och bleknade Mary McIntyre. Den har hon nogsamt hållit sig undan. Men hennes bildvärld, liksom Leonard Baskins, hemsöks alltså av fågelmänniskor.
 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Veckan från hyllan, Vecka 26 - 2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2012

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.