Att följa brinnande ord

 I det tysta har det skett en kulturhändelse i Sverige. På Alhambra förlag har al-Niffaris Anhalternas bok kommit ut. Översättningen står Öjevind Lång för i samarbete med Hesham Bahari. Ett informativt förord ...

Av: Bo Gustavsson | 11 Maj, 2014
Essäer om religionen

Cecilia Persson, prosa

Cecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på ...

Av: Cecilia Persson | 05 september, 2011
Utopiska geografier

Resa till Israel Mina ögon, mina öron. Min fantasi?

Det sägs att om tio personer ser en olycka uppfattar sällan det stora flertalet olyckan på samma sätt. Att detaljer försvinner och förvrängs är mer regel än undantag samtidigt som ...

Av: Fredrik Rubin | 18 november, 2009
Resereportage

Richard Kriesche ur verket Genspur från 2001. Foto: Mathias Jansson

Richard Kriesche österrikisk New Media Art pionjär

Richard Kriesche tillhör en av pionjärerna inom New Media Art i Österrike. Han har varit verksam sedan 1960-talet och deltagit på flera av Venedig biennalerna och på Documenta i Kassel ...

Av: Mathias Jansson | 09 augusti, 2016
Essäer om konst

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland



Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som i sina bilder båda låtit fågeln smälta samman med människan. 
Mary McIntyre, The big idea

Mary McIntyre, The big idea

Ofta är deras huvuden utbytta mot fåglars på dessa mardrömsaktigt skrämmande och sinistra blad. Vad som låg bakom denna säregna bildvärld vet jag inte, och det är väl inte så säkert att Leonard Baskin hade velat avslöja det heller. Det som döljs långt nere i det undermedvetna kan nog gärna få förbli förborgat.
Leonard Baskin, Cave birds

Leonard Baskin, Cave birds

öppenFör i dagarna femtio år sedan företog en liten utvald skara studenter vid Dartmouth College i New Hampshire, jag var en av dem, en utflykt upp i de stora skogarna i New England. Vi följde den terminen professor Ray Nashs kurs i bokhistoria som kombinerades med praktiskt typografiskt arbete. Vi lärde oss handsätta texten i en bok, göra träsnitt till den och trycka den, och vi fick undervisning i många grafiska tekniker. Ray Nash som var gammal i gamet hade också mängder av värdefulla kontakter. Vi gjorde bland annat studiebesök på John Pierpoint Morgan Library i New York där han visste allt om alla bibliofila dyrgripar, vilket jag den gången rapporterade om i en artikel i Bokvännen under en blygsam rubrik, ”Ung man bland böcker i USA”.


Möte med Baskin

Utflykten längs slingriga och allt smalare vägar i skogarna långt bortom alla större städer i New Hampshire, eller kanske var det Vermont, ändade hos en redan då välkänd och efter hand mycket berömd grafiker, Leonard Baskin som var drygt fyrtio år gammal då (han var född 1922 och dog 2000). Han öppnade dörrarna till sin rymliga ateljé och lät oss generöst vandra runt bland alla attiraljer, litografiska stenar och tryckpressar, och han visade upp en del av sina imponerande grafiska blad där svärtan var stor både i trycket och motivet. Han hade en judisk bakgrund och gjorde bland annat många gammaltestamentliga illustrationer. Han var också skulptör – tre av hans verk finns i Sundbybergs skulpturpark.

Men det var särskilt en serie etsningar jag fastnade för. Hade jag haft pengar den gången skulle jag köpt någon eller några av dem, men sådana extravaganser kunde jag inte kosta på mig. De har säkert stigit hundrafalt i värde på det halvsekel som gått sedan dess. De var fascinerande, och samtidigt groteska. Fåglar av olika slag förekommer ofta på dem, särskilt korpar och kajor. En tid bodde han i Devon i sydvästra England där han var god vän med poeten Ted Hughes, vars diktsamling Crow han illustrerat med svarta kråkbilder (han hade träffat dennes hustru Sylvia Plath i Amerika långt tidigare).

De grafiska bladen jag såg den gången i hans verkstad visar olika slags fågelmänniskor. Det var nakna män med tung kropp, inte sällan bukstinna, som var försedda med fågelvingar. De kan påminna om Francis Bacons figurer, fast de inte gått så långt i schizofren upplösning. Ofta är deras huvuden utbytta mot fåglars på dessa mardrömsaktigt skrämmande och sinistra blad. Vad som låg bakom denna säregna bildvärld vet jag inte, och det är väl inte så säkert att Leonard Baskin hade velat avslöja det heller. Det som döljs långt nere i det undermedvetna kan nog gärna få förbli förborgat. Men Jung hade säkert kunnat peka på uråldriga arketyper.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det där drog jag mig till minnes nu eftersom vi häromdagen var med på en vernissage på Whitespace, ett livaktigt konstgalleri i Ponsonby, en av de centrala äldre stadsdelarna av Auckland. Där har Mary McIntyre ställt ut en rad av sina skisser från senare år, de flesta i vit krita på svart papper, och många av dem skickligt tecknade nakenmodeller. Det märks att hon lärt sig mycket av de italienska renässansmålarna och deras tekniska kunnande, något som är ännu tydligare i hennes större målningar som utmärks av en stor omsorg om de minsta detaljer.


Började som terapi

Hon är född 1928 men kom sent till måleriet. Hon gifte sig med en bonde, fick sex barn och vantrivdes allt mer med livet på landet. Hennes man föreslog att hon som terapi skulle gå på konstkurs i Auckland. Som lärare hade hon den legendariske modernisten Colin McCahon (Gordon H. Brown skrev en läsvärd bok om honom för ett par år sedan, Towards a Promised Land). Och så gjorde hon sig fri, lämnade mannen för gott och barnen tillfälligt, och flyttade till storstaden Auckland.

Med stor försening – första utställningen kom när hon var 38 – blev hon en av de betydande nyzeeländska figurativa konstnärerna, till största delen självlärd fast hon ritat kroki samman med kolleger nästan varje vecka år ut och år in. Hennes porträtt av sig själv och andra börjar som skisser i kol och förs sedan över på duk, i olja eller akryl. Hon har bland mycket annat fångat det karakteristiska hos sina kollegor Don Binney och Toni Fomison, båda avlidna. På ett självporträtt när hon just genomgått en stor bypass-operation är hon hålögd och döden känns nära som på en medeltida vanitas-bild.

Konsthistorikern Robin Woodward som skrivit den första större boken om hennes konst, Mary McIntyre, Painter (Whitespace, 2010), har visserligen en tendens att skriva läsaren på näsan genom att ibland lite beskäftigt påpeka mer än vad som är nödvändigt, och hon övertolkar någon gång. Men det är en gedigen genomgång, med särskild fokus på nakenstudierna och självporträtten som inte sällan kombineras i samma målning, och deras underliggande sexualitet. Dessutom är boken bra på att tolka symbolerna och upptäcka paralleller och referenser till både italienska renässansmålare och till surrealisterna. Ibland kan Mary McIntyres bildvärld påminna om den hos Georgia O´Keeffe, fast just det tar inte boken upp.

Hennes konstnärskap är mycket skickligt: hon har ett säkert öga (rent bokstavligt, hon är numera blind på ett av dem) och en mycket säker hand, och använder nog de finaste mårdpenslar. Särskilt i sin tidigare fas roade hon sig själv och andra med satiriska slängar mot det alltför insulära i Nya Zeelands mansdominerade politik och liv, i senare skeden ägnar hon sig allt oftare åt en religiös ikonografi (hon är katolik).

Särskilt tre blad på den pågående utställningen fångade vårt intresse. De var minutiöst utförda självporträtt i färgkrita där hennes huvud är sammanvuxet med en fågels. Dels är det en kiwi, dels en falk eller örn, med kraftiga fågelklor i nedre kanten av det svarta bladet. Kiwin, som samman med ormbunksbladet är en nyzeeländsk nationalsymbol, är en fridsam fågel som man ska ha tur för att kunna upptäcka vild i naturen. Den är nattlig, ljusskygg, rör sig klumpigt och kan inte flyga. Som symbol är den kanske därför inte så imponerande men den har en trivsam charm. Så också på Mary McIntyres bild, medan rovfågeln på bilden bredvid är hotande och skrämmande.

 


Hönsfrikassé och hönssoppa

Sedan en kryssning i Östersjön för flera år sedan är hon frälst för Skandinavien. Hon imponerades av Stockholm och har höga tankar om Sverige och svenskarna. De gånger vi träffar henne är hon mycket hjärtlig och öppenhjärtig, om det nu råkar bero på vår nationalitet eller bara på det faktum att vi lyssnar på henne med intresse och uppmärksamhet. Så också senast - nu fick vi i en privat föreläsning om bakgrunden till fågelkvinnan på bilderna (jag fick kröka ryggen något för att uppfatta allt hon sade, hon är inte lång). Hon berättade för oss om ett livslångt trauma som förföljt henne och som hon bara delvis fått bukt med, flera terapisessioner hjälpte inte mycket. Det rörde sig om något som det säkert finns en latinsk beteckning för, fast aviafobi tycks förbehållet flygskräck. Avisfobi?

Fågelskräck är tydligen inte särskilt ovanligt, jag ser på nätet att det finns en svensk handbok i hur man övervinner den. Hursomhelst, fåglar både fascinerar och skrämmer Mary McIntyre, som berättade att hon tidigt i sin barndom under depressionsåren bodde hos sina morföräldrar på en gård långt ute på landet. När det skulle lagas middag blev det ofta hönsfrikassé och hönssoppa. Morfar gick ut i hönsgården med sin yxa och ordande middagsmaten, ett blodigt och brutalt företag, särskilt om den huvudlösa hönan sprang kring på gårdsplanen i sina dödsryckningar.

Märkligt nog delar en av oss, fast femton år yngre än Mary McIntyre, nära nog identiskt likadana minnen av detta, dock utan att därefter ha besvärats av fågelskräck. Hon och hennes kusiner på besök hos morfar och mormor på halländska landsbygden gömde sig bakom krusbärsbuskarna när mormor förberedde middagen: ”Ivar, kan du gå ut och nacka en höna?” Och så följde den vanliga ritualen vid huggekubben. När jag nämnde Alfred Hitchcocks film Fåglarna, en verklig orgie i fågelskräck, så rös och bleknade Mary McIntyre. Den har hon nogsamt hållit sig undan. Men hennes bildvärld, liksom Leonard Baskins, hemsöks alltså av fågelmänniskor.
 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Man kan se skaparkraften som sina fotspår” Att läsa Boel Schenlær

Boel Schenlær utkom 2011 med 'Nomad i exil'. Det var en utgåva fylld av poetiskt djup, livsvisdom och medveten framtidssyn. Detta kanske kan låta lite orakelbetonat och tungrott så jag ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 24 juli, 2013

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

Anders Björnsson. Foto: courtesy Anders Björnsson

Åtta mosaikskärvor

Författaren utkom hösten 2014 med en tredje tänkebok, "Nyare mosaiker" (Atlantis), som tidigare har anmälts i Tidningen Kulturen. En fjärde kommer att utges. Dessa nyskrivna ”mosaikskärvor” är daterade 18 februari ...

Av: Anders Björnsson | Utopiska geografier | 02 mars, 2015

Mozart med rabatt

”När Mozart var så gammal som jag hade han varit död i många år” är en gammal kvickhet, om det nu var Tom Lehrer eller någon annan som kom på ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 05 december, 2016

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

Jag väljer att dyrka Torbjörn Säfve

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att proffsboxning såväl som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 september, 2012

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Auschwitz-Birkenau

Bruno Franzon. Resan till Auschwitz

Bruno Franzon. Född 1960. Författare, poet och krönikör i Värnamo där jag också arbetar som tidningsbud. Har gett ut romanen "Lodjursträdet" (2003) och diktsamlingen "Nattglimmer" (2004). Även medverkat i ett ...

Av: Bruno Franzon | Utopiska geografier | 16 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.