”Skjuta din älskarinna?Har du blivit galen?I Frankrike är det bara sin lagvigda man…

 På detta direkta vis ville Marya Chéliga informera främst unga kvinnor om fransk lagstiftning, som de förväntades vara helt okunniga om, då det rådde förbud mot att informera om den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 31 maj, 2014
Essäer

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | 26 oktober, 2006
Musikens porträtt

Kors i taket – Finnegans Wake på kinesiska

”Finnegans Wake” av James Joyce anses inte bara vara oläslig i sitt på engelska baserade original. Texten anses dessutom oöversättlig, vilket inte hindrade James Joyce själv från att tillsammans med ...

Av: Bertil Falk | 07 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Veckan från hyllan. Vecka 18. 2012

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 75 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått ...

Av: Gregorz Flakierski | 28 april, 2012
Veckans titt i hyllan

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre



En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik syns mer i bilderna än man tidigare erkänt, och det är hög tid att ta upp detta konstnärskap, dess bildvärld och plats i sin kulturella samtid. 
Porträtt av Theophile Alexandre Steinlen. Pieter Dupont

Porträtt av Theophile Alexandre Steinlen. Pieter Dupont

Medan konstnärer som Pierre-Auguste Renoir lyfter fram det idylliska Montmartre i målningar som Le Moulin de la Galette, där solen sipprar ner genom lövverket över en skara människor i feststämning, väljer Steinlen att skildra utsatta människors kamp för överlevnad.
Le Chat Noir Gaudeamus

Le Chat Noir Gaudeamus

Om Théophile-Alexandre Steinlens namn fortfarande väcker associationer är det förmodligen främst på grund av de gestaltningar av katter, som den schweiziskfödde konstnären excellerade i. I oljemålningar, litografier, reklamaffischer och statyer avbildar han de djur som aldrig upphörde att fascinera honom. För en svensk publik är han intressant med tanke på att han under 1920-talet skapade dekoren till vissa av Svenska balettens föreställningar på Théâtre des Champs-Elysées i Paris under Rolf de Marés ledning.

 

Mycket mer än bara katter

Steinlens konstnärliga register är rikare än man hittills kunnat föreställa sig och ger konkreta inblickar i det politiska, intellektuella och konstnärliga klimat som dominerade det sena 1800-talets vänsterkretsar i Frankrike. En möjlighet att bekanta sig med hans mångfasetterade konstnärskap erbjöds nyligen genom en utställning på Musée de Montmartre i Paris, ett museum som till för helt nyligen sedan varit nedläggningshotat, vilket väckte en internationell proteststorm. Flertalet av de verk som visades finns normalt i Genève, där de ingår i Musée du Petit Palais samlingar. (I Montmatre-museets permanenta samlingar är Steinlen också representerad).

En privat konstsamlare, Oscar Ghez, har genom sitt systematiska arbete med att spåra Steinlens verk gjort det möjligt för eftervärlden att lära känna ett konstnärskap, som var dömt till glömska. Ghez började på trettiotalet kamma igenom Paris loppmarknader i jakten på Montmartremålare. Steinlens litografier, målningar och statyer kunde införskaffas till mycket överkomliga priser, eftersom han inte betraktades som någon verklig konstnär. Ghez såg tydliga paralleller mellan Steinlen och förkubisten Picasso, men hans son var som yngling bekymrad över att hans far nästan maniskt fyllde huset med skapelser av en konstnär som inte ens omnämndes i de etablerade konsthandböckerna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

En annan bild av Montmartre

Då Steinlen i tjugoårsåldern slog sig ner i Paris, föll hans val helt naturligt på Montmartre. Emile Zolas roman Krogen hade gjort ett djupt intryck på honom genom skildringen av människor som där levde i misär. Medan konstnärer som Pierre-Auguste Renoir lyfter fram det idylliska Montmartre i målningar som Le Moulin de la Galette, där solen sipprar ner genom lövverket över en skara människor i feststämning, väljer Steinlen att skildra utsatta människors kamp för överlevnad. Steinlen blev redan på 1880-talet tongivande bland de radikala konstnärer, vissångare och intellektuella som starkt ifrågasatte den tredje Republikens Frankrike och som i Montmartre fann en mötesplats. En av de viktigaste scenerna för de upproriska var kabarén Le Chat Noir, grundad av Rodolphe Salis i början av 80-talet, där musiker, vissångare, poeter och dramatiker under kabaréns första år fick förverkliga sina kreativa ambitioner i total frihet. Snart gav man också ut en veckotidskrift, där Steinlen var en av de flitigaste tecknarna. Vissångaren Aristide Bruant, som var väl förtrogen med kvarteret och de svåra förhållanden som montmartreproletariatet levde under, fick här fritt framföra sina samhällskritiska sånger, som när de publicerades ofta illustrerades av Steinlen, hans själsfrände. Bruant har förevigats av Toulouse-Lautrec som i en affisch understryker hans pondus och radikalism genom att återge hans breda ryggtavla, stora svarta hatt och röda halsduk.


Anarkism som syns i bilderna

Färgsammansättningen rött och svart förknippas ofta med den anarkistiska rörelsen. Den återkommer mycket ofta i Steinlens målningar, litografier och affischer från sekelskiftet. I affischen La tournée du Chat noir från 1896 tronar en svart katt med gula ögon på ett rött underlag med en lätt hotfull uppsyn, vilken förstärks av de energiskt spretande morrhåren och den något taggiga pälsen. Några år tidigare hade Steinlen i Le Chat noir Gaudeamus använt en svart katt som symbolen för uppror. Svängande med en röd fana bestiger en stridslysten katt en brant sluttning. Det ligger nära till hands att associera till den viktiga roll som Montmartre spelade under pariskommunen 1871, då kommunarderna intog kullen i Montmartre och försökte hålla regeringstrupperna stången. För många vänsterorienterade konstnärer levde pariskommunen kvar i medvetandet och det korta folkupproret kunde trots misslyckandet framstå som en förebild. Som radikal, kanske t o m anarkistisk konstnär, fick Steinlen snart ögonen på sig. När Paris skakades av anarkistiska attentat i början av 90-talet tvingades han under en period att bosätta sig i Tyskland.

Steinlen hade redan i Schweiz på 1870-talet kommit i kontakt med tidigare kommunarder. Georges Renard, hans lärare vid universitetet i Lausanne, hade tvingats gå i landsflykt, och väckte sina studenters intresse för fransk litteratur. Det var genom Renards föreläsningar som Steinlen upptäckte Zolas verk. Men Renard påverkade också sina studenter politiskt. Kontakterna med kommunarderna intensifierades för Steinlens del i början av 1880-talet, då dessa efter att landsförvisningen hävts började återvända till Paris. En legendomspunnen gestalt bland dessa var Louise Michel, en radikal lärare, som varken tvekade att hålla flammande politiska tal eller delta i striderna. Förmodligen är Louise Michel en av de militanta kvinnor som bidragit till att den något överdrivna myten om "petrolöserna" skapats. En engelsk journalist som hört talas om dessa blodtörstiga kvinnor som spred förödelse genom att tända eld på Paris byggnader begav sig förväntansfullt dit för att rapportera om dem, men tvingades snart konstatera att de kvinnor som deltog i upproret oftast transporterade mat eller tog hand om sårade män.

Ett exempel på den viktiga roll som pariskommunen spelar i Steinlens konstnärskap är oljemålningen La Commune, Louise sur les barricades, den radikale konstnärens svar på Delacroix målning La liberté guidant le Peuple från 1830. Medan Delacroix låter Marianne omges av en skara upproriska, låter Steinlen målningen helt domineras av en kvinnogestalt. Ursprungligen var målningen inte tänkt att gestalta Michel. Dåtida betraktare förknippade dock automatiskt förnamnet med den kända kommunarden. I sitt innehållsrika och nyanserade arbete om konstnärliga gestaltningar av pariskommunen visar konsthistorikern Bertrand Tillier vilken central roll som Louise Michel intar inte bara i politiska teckningar, utan också i det måleri som återger folkupproret. Inte oväntat är hon ofta föremål för karikatyrer, där hennes manhaftighet framhävs. För vänstersinnade framstår hon som en generös, vacker och fullkomligt orädd person. De många biografier som publicerats under senare år befäster redan i titeln just denna bild. När Louise Michel i början av 80-talet återvände till Paris var detta en stor tilldragelse i vänsterkretsar inte bara i Frankrike. Hon gjorde en rad uppmärksammade turnéer i bl a Holland och Belgien, och hennes memoarer som publicerades på 90-talet lästes flitigt både av män och kvinnor. (För inte så länge sedan publicerades de i en nyutgåva). Då Steinlen kring sekelskiftet i målningar åter gestaltar en militant och rödklädd kvinnogestalt, som manar de förslavade till uppror mot förtrycket, ligger det nära till hands att associera till Louise Michels intensiva, politiska aktiviteter under samma period.

 

 

Vrede som skapar politiskt engagemang

Speciella hatobjekt bland tredje Republikens regimkritiker var kyrkan och armén, som med gemensamma ansträngningar ansågs hålla de sämre lottade i schack. Att uppföra den monumentala kyrkobyggnaden Sacré-Coeur just på den plats där kommunarderna envist kämpat för att befria folket ansågs vara en mycket utstuderad hämnd. För den franska regeringen var det under den politiska turbulens som präglade 1800-talets sista decennier viktigt att visa var skåpet skulle stå. I svidande satiriska målningar som röjer ett djupt förakt för dubbelmoral och egosim konkretiserar Steinlen kritiken mot en stat som fortfarande framstod mer som en förtryckarregim än som en republik. Ett exempel är oljemålningen Inkräktaren från 1900-talets början, där en Kristusgestalt omgiven av nödlidande människor tränger in i en pampig kyrkobyggnad och med sin ljungande blick får representanter både för kyrkan och armén att förfärade rygga tillbaka. Steinlen ville uppenbarligen ge sitt stöd åt de utsatta med medel som kunde förstås av alla. Den nya form av masskultur med politiska och sociala förtecken, som växte fram under 1800-talets sista decennier och som oftast förknippas med affischer, dagstidningar och en rik flora tidskrifter, inbegriper alltså i Steinlens fall även måleriet. Under första världskriget använde han de konstnärliga uttrycksmedlen i sin kamp mot kriget. Jacques Christophe har i sitt arbete, som publicerades för några år sedan och som inleds med en av de få biografier som finns om Steinlen, visat hur konstnärens vrede över krigets meningslöshet paras med en djup medkänsla med dess offer. Liksom sin belgiske kollega, Franz Masereel, och en rad europeiska intellektuella, slöt Steinlen upp bakom den franske författaren Romain Rolland, som genom sin aktiva pacifism bemöttes med iskyla i Frankrike.


Nytt perspektiv på det politiska klimatet

Som Bertrand Tillier påpekar i sitt arbete om Pariskommunen från 2004 har mycket få franska konstvetare intresserat sig för konstnärers politiska engagemang under den aktuella perioden. På ett föredömligt sätt redovisar han de arbeten som utförts av främst engelska och amerikanska konstvetare inom området. Ingen fransk konstvetare har hittills ägnat Steinlens verk någon utförlig studie. Däremot har den amerikanska forskaren Susan Gill för drygt tjugo år sedan publicerat en avhandling om Steinlen som grafiker. Rolf Söderberg har behandlat Steinlen som bokillustratör. För en tid sedan ställdes målningar av den med Steinlen samtide Maximilien Luce ut i Paris. Den gick obemärkt förbi. Luce har i en rad målningar givit sin version av pariskommunen, men ingen fransk konstvetare har ägnat hans politiska verk någon ingående studie. Framstår de båda konstnärerna helt enkelt som för samhällsomstörtande för den franska akademiska tradition som har svårt att acceptera uttalat politiska tendenser i dikt och bild? För socialistledaren Jean Jaurès omöjliggjorde ett tidigare samröre med anarkistiska kretsar ett samarbete med socialister. Steinlens och Luces upproriska konst ratades till förmån för den symbolistiske målaren Puvis de Chavannes paradisskildringar. Ytterligare en anledning till att man avstår från att analysera en politiskt radikal konstnär är att detta kan uppfattas som ett partipolitiskt ställningstagande i ett klimat som inte präglas av radikalism.

Tillier har inte bara i sitt väldokumenterade arbete tillfört nya perspektiv på ett komplicerat skede i Frankrikes politiska och kulturella liv. I den permanenta utställningen om Pariskommunen på Musée d'art et d'histoire i Saint-Denis i Paris konkretiserar han problematiken och låter perspektiven brytas mot varandra genom att låta besökaren ta del av skilda konstnärers attityder till upproret. Vad som saknas är alla de intellektuella som i litterär form gestaltade sina upplevelser. Ett intressant exempel är anarkisten Lucien Descaves som i en roman från 1910 också ger en bild av sina meningsfränders, exempelvis Georges Renards, liv i exil. Museet som är inrymt i ett pietetsfullt renoverat karmeliterkloster från 1600-talet är i sig värt ett besök. För inte så länge sedan visades dessutom en utställning om den surrealistiske diktaren och motståndsmannen Paul Eluard. Både Eluard och Steinlen uttrycker i sitt skapande författares och konstnärers strävan att förändra samhället och ingripa i ett politiskt skeende.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Att följa brinnande ord

 I det tysta har det skett en kulturhändelse i Sverige. På Alhambra förlag har al-Niffaris Anhalternas bok kommit ut. Översättningen står Öjevind Lång för i samarbete med Hesham Bahari. Ett informativt förord ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om religionen | 11 maj, 2014

Skarabéerböckerna utgivenhet

Första skarabéerboken, h;ström Text & Kultur 2010Största skarabéerbokenTredje generation skarabéerbok Skrev självrespektören kallolitteratör auteur Dante Havsboda ”Världens sista roman” är frågeställningen mer talande än att gjorde. Fan sinnrik titel, han gjorde ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 september, 2012

Frankenstein av Theodor von Holst, Public Domain Wikipedia

Monstrets intellekt

En ny reflektion av Melker Garay .

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 24 april, 2016

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken 1

Letade efter en tidigare adreschlapp där det stod i vilken stad, ett kontorslandskap som anställde loserförfattare vilka skrev om loserförfattare, aldrig annat än om förehavanden och om en utväg, helst ...

Av: Hammaren | Stefan Hammarén | 06 juli, 2011

Vi slits isär, och isflaken krossas

Visst, man försöker mötas på riktigt. Man har kuddkrig, öppna sinnen, kärlek som är tänjbar. Friktion kan studsa tillbaka, tills man kommer till en vändpunkt.  Vändpunkten kräver en transformering. En fjäril ...

Av: Karolina Nina Sörman | Gästkrönikör | 11 oktober, 2014

Ensamheten bränns

Ensamheten bränns Fingertoppar möts i vinden Luften möter ett motstånd han skälver till därför sedan hälften ryker då bort surrar gör bina lejonen ryter regndropparna förvirrar synen Flygplan över haven, han har färdats ...

Av: Alexandra Rutz | Utopiska geografier | 16 februari, 2009

Lars Erik Falk Skulptur i stål vid Norrköpings Konstmuseum CC by 2.0

Lars Erik Falk och de 73 gradernas skönhet

Att bli förknippad med ett gradantal. Vem vill det? Det låter lite torrt och tråkigt. Skulptören Lars Erik Falk vill det, eller kanske riktigare, har blivit det. Hans stålblanka skulpturer ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 27 maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.