Viktig utgivning av "oviktiga" författare

   Alphonse Daudet Viktig utgivning av "oviktiga" författare Hans Färnlöf möter två mindre kända texter av idag mindre kända författare. Det Malmöbaserade förlaget Alastor press fortsätter att glädja läsare med intresse för fransk ...

Av: Hans Färnlöf | 25 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Tavlan ägs av Ulf Stenberg

Det svänger om den abstrakta expressionismen

Jackson Pollock lyssnade till jazz när han utförde sina action paintings, samma sak gör Sigvard Olsson. Han är en stor jazz vän och tillika beundrare av Jackson Pollock. Och som ...

Av: Ulf Stenberg | 03 juni, 2016
Konstens porträtt

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 Maj, 2014
Gästkrönikör

Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Vermeer van Delft och hans konst



Jan Vermeer van Delft  Brieflesendes Mädchen am offenen FensterJohannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna. Den borgerliga sociala ordningen skulle forma individen. Familjelivets centrala roll i samhället framhävas.

Många av samhällets grundläggande arbetsprocesser ägde rum i familjens hägn. Männen började ta allt större andel i samhällslivet medan kvinnorna uppmuntrades att ansvara för familjens väl och ve. Det stora ansvar som männen hade haft för hem och hus, överfördes nu på kvinnorna, något som tydligt kan avläsas i tidens litteratur, där folkbildare är ivriga att påminna kvinnorna om samhällets förväntningar på dem.

Flera av Vermeers verk tematiserar dessa plikter, men åskådliggör också vilka inre konflikter dessa påtvingade åtaganden och dygdemönster frambringar hos kvinnorna. De ska dölja sina känslor, dra sig tillbaka, lyda och vara tysta.

Motiven i de flesta av Vermeers målningar är kvinnogestalter som är upptagna med eller hotade av olika former av syndigt leverne, ett återkommande ämne i 1600-talets nederländska måleri. Meningen med genren var att på ett lättsamt, kanske lite ironiskt sätt varna och avskräcka kvinnor för att förfalla till ett oanständigt liv. Det motsatta, att måla av kvinnor som förde ett ”exemplum virtutis”, ett exemplariskt liv, var mer sällsynt. Endast tre verk av de sammanlagt 37 av de verk som Vermeer målade visar tydligt på en sådan avsikt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Även de franska realisterna orienterade sig i och intresserade sig för sin tids aktuella sociala och kulturpolitiska temata i sin konst. I november 1882 skrev den franske konstnären Camille Pissarro till sin son Lucien om Vermeers porträtt, vars stil han ansåg vara mycket besläktad med impressionismen.

Men den som på allvar började intressera sig för Vermeers måleri var den franske socialistiske politikern och publicisten Etienne-Josephe Théophile Thoré (1806-1869). På sina resor genom England, Belgien, Holland och Schweiz studerade Thoré 1600-talets nederländska måleri och vardagslivets ”Realism” och fann förbindelser med Barbizons och Gustave Courbets skola och konstuppfattning. Han skriver:

”Hos Vermeer är ljuset aldrig konstgjort: Han målar som naturen själv och så som en fysiker skulle önska sig det…”

Detta synsätt övertogs senare av impressionisterna, som studerade ljusförhållandena noga och fann att tingen förändrar utseende beroende på hur ljuset faller. Hur betraktaren uppfattar ett verk beror på tonalitet och färgmättnad, som i sin tur är avhängiga av ljusets våglängd. Just denna teori om att uppfatta färg som en känsla av ljus skärpte Thorés blick för Vermeers estetiska värde. På ett ställe skriver Thoré:

”Vermeer har ljusets noggrannhet att tacka för harmonin i sina verk.”

Vermeer de Delft La muchacha de la perla 1665Vermeer målade mestadels unga kvinnor i ett narrativt sammanhang. Framställningen av en handling understryks av attribut som till exempel ett musikinstrument, en guldvåg, en skål, en kanna. Den mest berömda av dessa tre målningar är Jungfrun med mjölkkanna, som avyttrades från hans dödsbo för 175 gulden år 1696.

Flickans sänkta blick koncentrerar sig på mjölkstrålen som hon häller ned i en lerkruka. Den sänkta blicken är ett tecken på undergivenhet och ödmjukhet. Rummet hon befinner sig i är kargt och anpassat till ett enkelt liv som tillstår en person av hennes rang. Hon förkroppsligar ”jungfrun” per se, som en anspråkslös, religiös gestalt. Brödet i korgen är en metafor för ”livets bröd”. Jungfrun skulle vara gudfruktig och ha respekt för herrskapet, som hon var skyldig lydnad och hårt arbete.

På ett högre socialt plan varierar Vermeer dygdemönstret för en borgarkvinna. Motivet Ung kvinna med vattenkanna vid fönster visar en kvinna som med sänkt blick betraktar fönstrets blyinfattningar. Kvinnan är klädd i en stärkt vit spetsförsedd sjal. Hon håller en guldglänsande vattenkanna i handen. Solens strålar reflekteras i kannan, den gyllene färgen återspeglas i brickan som vattenkannan står på, på bordet ligger ett dyrbart täcke, som påminner om en vävd matta. Väggen är prydd med en landkarta, något som på den tiden betecknade välstånd. Kvinnan utstrålar måttfullhet, tidens kardinalsdygd. På bordet står också ett pärlskrin. Står kvinnan i valet och kvalet? Ska hon efterkomma sin husmorsplikt och tvätta fönstret eller ge sig hän åt sin fåfänga; hämta tvättrasan eller sätta på sig pärlhalsbandet?

Liksom Jungfrun med mjölkkannan koncentrerar sig även Vermeers Spetsknypplerskan helt på sitt arbete. Textilarbete var redan på Vermeers tid en specifik kvinnlig sysselsättning. Vermeer observerar kvinnans pågående arbete med hjälp av en ”Camera obscura” med vilken han i närbild fångar Pointillé-tekniken, en teknik där linjer och penseldrag har ersatts av punkter. Såväl knyppelkudden och nålarna som knyppelpinnarna mellan vilka garnet förs fram och tillbaka är nogsamt utarbetade.

Men han skapar även verk, där kvinnorna inte är sysselsatta med hushållsarbete. Här handlar det om porträttmålningar, men kanske inte alltid om att avbilda den aktuella personen, som kan vara en modell för ett historiskt porträtt och istället kan föreställa en idé, en tanke. En person utklädd i historiska kläder som förmedlar en roll.

Ett sådant porträtt är det bekanta verket Flickan med pärlörhänget. Mot en mörk, neutral, nästan svart bakgrund vänder en ung flicka sitt ansikte mot betraktaren. Huvudet är lätt framåtlutat. Även om hennes ögon är fixerade på betraktaren ger hon intryck av att vara försjunken i tankar. Munnen är halvöppen, som om hon vill tala till betraktaren. En känsla av stark närvaro uppstår. Flickan är klädd i en jacka utan applikationer. Kragen är strålande vit i stark kontrast till den brungula jackan. En ytterligare kontrast bildar den blå turbanen på vars spets en citrongul knut håller samman en slöja som sedan faller ned mjukt över flickans skuldra. Vermeer har arbetat med enkla penseldrag och reducerat färgskalan så att skuggliknande pigment avslutar slöjan nedtill.

Jan Vermeer van Delft - The Glass of Wine Wikimedia CommonsTurbanen ger ett exotiskt intryck. Under 1400-talet var turbanen en omtyckt modisk accessoar, som man även kan se på Johannes van Eycks förmodade självporträtt på National Gallery i London. Under de turkiska krigen fascinerades folk av den främmande livsstilen och de exotiska kläderna. Kristendomens fiender var spännande! Särskilt framträdande är örhänget, den stora droppformade pärlan, som framhäver sig ur skuggan vid flickans hals.

I skriften Introduction à la vie devote (1608) av mystikern Franz von Sales (1567-1622) hittar jag en intressant anmärkning. Han skriver och jag översätter:

”Såväl i det förgångna som även i nutid är det brukligt att kvinnor låter pärlor hänga ned från sina örsnibbar för den angenäma kittlingen av när pärlan rör sig mot huden. Men, då jag vet att Guds gode vän Isaak lät sända orientaliska örhängen till den rena Rebekka som första tecken på sin kärlek, tror jag att denna juvel i andligt hänseende är likt Guds evangelium, det vill säga: Det första en man kräver tillgång till av sin kvinna (och det som hon troget måste vårda) är örat, så att ingen annan mans tal eller ton kan tränga in i henne än det vackra ljudet av den äkta makens kyska ord.”

Det framgår alltså att pärlörhänget i Vermeers verk är ett kyskhetstecken. Turbanen förstärker tesen. Verket kan ha målats i anslutning till flickans bröllop och är då ett porträtt.

Troligen ägdes tavlan av Pieter van Ruijven i Delft till 1674 och därefter av hans änka Maria de Knuijt till 1681 och senare av Magdalena van Ruijven och Jacob Dissius 1681–82. Den senare ägde den tillsammans med sin far Alexander 1685–94, varefter målningen såldes i Amsterdam på auktion av Jacob Dissius i maj 1696 till en okänd köpare.

År 1881 såldes den på auktion till den nederländske samlaren Arnoldus Andries des Tombe i Den Haag. Denne lät restaurera målningen som var i dåligt skick och ägde den till sin död 1902. Den donerades då till den kungliga samlingen i Mauritshuis i Den Haag tillsammans med elva andra målningar.

Man vet idag att Vermeer ofta använde sig av ”Camera obscura” på ett sätt som inte döljer kameran, utan tvärtom, gör tekniken siktbar. Han låter effekten synas i de oskarpa kanterna och i de berömda ”pointille”, ljuspunkterna. Verket får en abstrakt kvalitet, då det inte återger verkligheten som den är, utan så som den uppfattas av ögat.

Användningen av ”Camera obscura” blir till ett stilgrepp, något som ger Vermeer hög status och sätter honom i rang med Rembrandt och Frans Hals, två av de mest betydande representanterna för det nederländska måleriets gyllene tidsålder. Även i litteraturen refererar författarna till hans verk. Det mest berömda är väl Marcel Prousts referenser i romanen På spaning efter den tid som flytt, del 5, Den fångna, i samtalet med Albertine, där hon säger (i Gunnel Vallquists översättning):

”… Du har berättat för mig att du har sett en del tavlor av Vermeer, och du har förstått att de är fragment av en och samma värld, att det alltid är samma bord, samma matta, samma kvinna, hur genialt det än må ha skapats på nytt, samma skönhet och ändå ständigt ny, en gåta vid denna epok då ingenting liknar den och ingenting förklarar den, om man nämligen inte går efter motivens släktskap utan fäster sig vid det speciella färgintrycket…”

På ett annat ställe i samma bok, berättar Proust om författaren Bergottes död på en Vermeer-utställning:

The Procuress detail-1 1656”En kritiker hade skrivit att på Vermeers ”Utsikt över Delft” (hämtad från museet i Den Haag till en utställning av holländsk konst), en tavla som han (Bergotte) älskade och trodde sig känna i varje detalj, fanns en liten gul muryta (som han inte mindes), så väl målad att man kunde betrakta den isolerad, som ett fint kinesiskt konstverk, och av en skönhet som var sig själv nog... Han (Bergotte) passerade flera tavlor och fick ett intryck av en torr och meningslös artificiell konst, som inte kunde mäta sig med vindens och solens lek kring ett palazzo i Venedig… Slutligen var han framme vid Vermeer-tavlan; för hans minne stod den mera lysande, mer olik allt han kände till, men tack vare kritikerns artikel lade han för första gången märke till några små figurer i blått, sandens rosafärgade nyans och slutligen den kostbara materian i den gula lilla murytan… ”Så borde jag ha skrivit”, sa han. ”Mina senaste böcker är för torra; det hade behövts flera lager av färg för att själva frasen skulle få samma lödighet som denna lilla muryta”… Så träffades han av ett nytt (yrsel)-anfall, rullade från soffan ned på golvet… Han var död.”

Konstnärer och konstkritiker har lovprisat Vermeer för hans förkänsla för färgtonernas äkthet och för att han undviker överflödiga kompositionsprinciper. Hans planering av bildytan, hans förmåga att reducera komplexa strukturer till några få element, där geometrin får en viktig kompositionell roll, hans sätt att utnyttja ljuset, så att skuggorna inte färgsätts i gråskalans olika stadier, utan upplevs som färgskimmer, allt detta var nytt och genuint även under hans epok.

Ändå är motiven inte oviktiga, för betraktar man målningarna noga, ser man att det är just hur Vermeer iscensätter personerna, tingen och rummet som omger dem som ger verken mening och sammanhang. Ett väsentligt kännetecken är figurernas individualisering och isolering. Nästan symboliskt kan hans återkommande rekvisita betraktas, ett bord med en matta på. Innehållsmässigt kan detta bord uppfattas som en gränsdragning och distansering gentemot betraktaren. Kvinnorna är i många fall sysselsatta med sitt dagliga arbete, som när de läser brev, eller häller mjölk i kärl. De arbetar lugnt och avslappnat utan någon som helst hektik. Deras ansiktsuttryck är lugna, inga grimaser förekommer. Personerna, som ju oftast är kvinnogestalter uttrycker inga stora känslor, inte därför att de inte har några eller är känslokalla, utan för att de inte vill pådyvla betraktaren några emotioner.

Till genremåleriet hör en bordellscen, verket Hos kopplerskan, 1656. Man förmodar att Vermeer i detta fall blev inspirerad av Caravaggisten Dirck van Baburen (1590-1624) och hans Kopplerskan, (1622) som hans svärmor Maria Thins ägde, eftersom denna tavla även förekommer på hans egna tavlor som "bild i bilden".

Det fanns ett stort intresse för sådana temata med anledning av att vardagsmoralen i samhället blev allt mer pryd och dygdig. Motivet går tillbaka på Lukas 15, 11 om den förlorade sonen som tillbringar sin tid och slösar bort sina pengar på värdshuset bland de prostituerade. Folk skulle ta lärdom av bilderna. Man varnade för dryckenskap och den fattigdom som sådan leder till.

Motivet dryckenskap är centralt i Vermeers målning. På det med en matta prydda bordet, som fungerar som en avskiljare mellan betraktaren och aktörerna, står en vinkaraff till höger. Den unga kvinnan med den citrongula boleron håller ett vinglas i sin vänstra hand. Hennes högra öppna handflata förväntar sig en penning. En man omfamnar henne bakifrån och håller sin vänstra hand på hennes bröst. Den gamla kopplerskan i svart huckle vakar över betalningen medan en annan gäst som är klädd i en mörk burgundisk dräkt höjer sitt glas med blicken vänd mot betraktaren. (Är detta månne ett självporträtt av målaren?) Tema är "kärlek till salu".

Ett annat motiv är Sovande flicka, 1657, där kvinnan antagligen är en husmor, som har druckit för mycket och därför åsidosätter sina husmodersplikter. Vermeer har senare målat över bilden av en man som står och betraktar henne i ett rum intill. På bordet står en fruktkorg med bland annat äpplen! och inlindat i en duk ligger ett ägg, vilket ju anses vara erotiska tecken. Av detta drar betraktaren slutsatsen att verket handlar om en otrogen kvinna. Ett antikt ordspråk säger: "Mulier si temetum biberit domi ut adulteram puniunta" (När en kvinna dricker vin hemma, ska hon bestraffas som äktenskapsbryterska.)

KärleksbrevetVem var då denne Johannes/Jan Vermeer van Delft som person? Man vet egentligen inte så mycket om hans uppväxt. Han döptes den 31 oktober 1632 som andra barn och ende son till sidenvävaren Reynier Jansz från Antwerpen. Modern hette Digna Baltens och familjen bodde i Delft. När fadern blev medlem i Delfska St.-Lukas-Gillet skrev han in sig som "konsthandlare". Samtidigt som fadern utövade yrket som vävare, arrenderade han även ett värdshus, hade alltså tre sysselsättningar samtidigt. Det lyxiga värdshuset Mechelen köpte han år 1641 för 2700 gulden, där Delftens välbärgade borgare kom att umgås, något som säkert blev viktigt för Johannes/Jan Vermeer, eftersom berömda målare som Balthasar van der Ast, Pieter Steenwyck och Pieter Groenewegen hörde till gästerna. Deras bekantskap kan ha inspirerat unge Vermeer. Den 29 december 1653 blev Vermeer upptagen som frimästare i samma gille som fadern. Vem eller vilka som var hans lärare är oklart.

Den 20 april 1653 gifte sig Vermeer med Catharina Bolnes, dotter till Maria Thins, som i början var emot äktenskapet, kanske för att brudgummens far hade skulder, kanske för att Vermeer var kalvinist och hans tillkommande katolik. Ingenstans finns dokumenterat att Vermeer övergick till katolicismen. Familjen bodde först i Mechelen, men flyttade sedan hem till Vermeers välbärgade svärmor, Maria Thins. Paret fick femton barn, varav elva överlevde barndomen. Vermeer målade kanske två verk per år och arbetade som konsthandlare likt sin far. Familjen bodde på husets nedre våning. Vermeer hade sin ateljé på övervåningen i svärmoderns hus och levde antagligen under denna tid i goda ekonomiska omständigheter, tjänade mer på att sälja andras målningar än på sina egna. I ateljén stod Vermeers två stafflier och tre paletter. Det tunga ekbordet med mattan på och stolarna som avbildas på många av hans tavlor ingick i husets möblemang. Vermeer målade mestadels på beställning. Detta framgår också ur aristokraten Balthasar de Monconys dagbok 1663:

"I Delft träffade jag målaren Vermeer, som inte ägde sina egna verk. Vi såg emellertid en tavla hos bagaren Hendrick van Buyten, som hade betalat ett hundra livres för den. Det tyckte jag var sex pistoler (10 gulden) för mycket."

Under de sista åren av Vermeers liv försämrades hans ekonomi. Han fick skulder och tvingades ta lån. Den 5 juli 1675 reste han till Amsterdam för att ansöka om en kredit på 1000 gulden. Kriget med Frankrike pågick. Vermeer blev deprimerad och hans krafter avtog. Den 15 december 1675 begravdes han i Delft och efterlämnade elva minderåriga barn. Då hans hustru inte förmådde betala skulderna, övertog högsta domstolen i Den Haag förvaltningen. Catharina Bolnes fick bara behålla två verk, Kvinna med pärhalsband och De Schilderconst (målerikonsten) som hon betalade skulderna till sin mor med.

År 1940 köpte den misslyckade konstnären Adolf Hitler De Schilderconst (Allegorie der Malerei),som på något sätt hade hamnat hosösterrikarnaEugen und Jaromir Czernin. För den betalade han 650 000 riksmark och även skatten på 500 000 riksmark. Verket var avsett för Kunstmuseum Linz men befann sig efter köpet kvar i München. Mot slutet av Andra världskriget gömdes det undan i Altaussee i ett bergverk men hittades och beslagtogs av den amerikanska armén. Amerikanarna lämnade över tavlan till Kunsthistorisches Museum in Wien vid krigets slut. En Vermeer-utställning ägde rum där våren 2010.

KonstnärenVermeers konst har alltid beundrats och uppskattats men i mitten av 1920-talet blev hans konst mycket eftertraktad. Att så mycket, med så små åthävor, kan rymmas på en palett! En enkelhetens triumf som skär rakt igenom århundradena.

 

Lilian O. Montmar
hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta




Ur arkivet

view_module reorder

Höll tyst för att fånga rösten

En intervju med José James Innan José James släppte kontrollen och debuten The Dreamer höll han tyst i tre år, spelade in i två år och skrev spaltmetrar som slängdes ...

Av: Gustav Broms | Musikens porträtt | 27 juni, 2008

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 25 mars, 2012

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

I den grymmaste av månader… Passionstid

Vi som lever i denna avförtrollade tid, nära nog utan någon levande anknytning till myter och den visdom de bar på, rester av den tradering vårt förhistoriska arv bevarat, har ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 14 april, 2017

Vi måste utvecklas tillsammans för att mänskligheten skall leva vidare. Intervju med Anders…

2009 började han med stand up comedy efter att ha stått på kabaré-scen redan under förskoletiden och därefter spelat teater, spelat i band, spelat mer teater och spelat i fler ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 juli, 2013

Jubileum och gemenskap på Öland Roots

Tidigt på torsdag morgon är redan festivalen igång. Inne på festivalområdet är det full rulle med att soundchecka, dekorera och bygga scener. Ingen tycks störas av den höga musiken trots ...

Av: Liv Meijer Nordgren | Kulturreportage | 22 juli, 2013

Theo Jansen,

Vindljud och vindkraftodjur

Vindkraftverk uppfattas av en del som ett störande inslag i miljön. De är stora, fula och låter, men om man istället överlåter åt konstnärer och arkitekter, snarare än ingenjörer att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 oktober, 2015

Himlens suveränitet

Himlen är alldeles klar. Bestulen på alla de moln som den var fylld av i gryningen. Och den tidiga timmens rödrosa färg, som låg likt nyvaken på den avlägsna, tunna ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.