Retoriken, musiken & åhöraren

Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye ...

Av: Niklas Eriksson | 20 september, 2011
Musikens porträtt

Livsytringer

Innledning For mennesker er det ha et liv å leve det hardeste av alt som er hardt, der hardhet springer ut av at det er livet selv som yter motstand mot ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Den gudomliga komedin Del 2

Den gudomliga komedin och bibeln Komedin består av 100 sånger. En inledningssång, samt 33 sånger om Inferno, Helvetet, 33 sånger om Purgatorio, Skärselden, och 33 om Paradiso, Paradiset. Sångerna är skrivna ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Mollie Faustman – Den Nya kvinnan



Mollie Faustman, Stilleben, olja på dukBryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” – Karin Boye, 1927

Modernismen är sprungen ur det moderna livet och den moderna människans villkor. Modernismen är individualistisk och hyllar den egna individen och dess uttrycksformer. Alla ska kunna tolka konst och litteratur på sitt eget sätt och kunna bilda sig en egen uppfattning. Inom bildkonsten är modernismen nära relaterad till uppkomsten av avantgardistiska konstnärsgrupper. De olika grupperingarna har avlöst varandra under modernismens utveckling från impressionismen i slutet av 1800-talet till den abstrakta expressionismen under 1950–60-talet. Det är slående att de flesta av dem som fått stå som representanter för dessa olika grupperingar genom konsthistorien varit män. Tack vare feministisk forskning har vi blivit varse hur kanoniseringen har utgått från en manlig diskurs, där både den manliga blicken och den manliga kritikern varit normerande.

Men allt oftare görs nu insatser för att dekonstruera den rådande konsthistorien. Ett belysande exempel är den aktuella utställningen på Millesgården ”Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor” (5 okt 2013 - 9 februari 2014). Här presenteras kvinnliga avantgardister som sökte nya vägar för konstnärliga uttryck. Utställningen omfattar verk från 1900–1945 av drygt 30 konstnärer av vilka de flesta idag är glömda. Ett fåtal som Vera Nilsson, Siri Derkert och Sigrid Hjertén hör till de mer ihågkomna, men bland dem som mer eller mindre hamnat i skymundan finns Agda Holst, Anna Berg, Nelly Roslund, Tora Vega Holmström och Mollie Faustman för att nämna några.

I en nyutkommen bok Jordens salt berättar litteraturprofessor emerita Lena Kåreland om författaren, konstnären, kritikern och kåsören Mollie Faustman. Hon verkade som kåsör i Dagens Nyheter och Idun och boken presenterar ett omfattande material om Mollie Faustman, om den tid hon levde i och de villkor hon fick hålla sig till. Liksom många kvinnor tog hon vägen via barnen och skämtet. Hennes egna barn fick se sig avbildade i den populära serien Tuttan och Putte i Dagens Nyheter på 1920- och 1930-talen. Mollie Faustman driver i sina vardagskåserier en radikal och liberal opinionsbildande linje i frågor om äktenskap, skola och barnuppfostran.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I det moderna samhället finns en central tanke, den att människor är jämlika och Mollie Faustman beskrivs som den Nya Kvinnan. Med detta menas att hon är en person som insisterar på sin rätt att ha en karriär eller en familj eller båda beroende på hennes individuella val och önskemål. I denna turbulenta tid när allt fler människor samlats i städerna, nya levnadsregler uppstod och gamla sedvänjor behövde ersättas, hävdade kvinnorna sin rätt att vara något mer än makor och mödrar underställda mannen. Den Nya Kvinnan är respekterad för sin egen skull. Den nya tiden erbjöd yrkesmöjligheter som fotograf, journalist, konstnär – Mollie Faustman, 17 år vid sekelskiftet, tog dessa och blev en av sin tids färgstarkaste, mest viljekraftiga och spontana gestalter.

Mollie Faustman, Sittande pojke vid stolMollie Faustman föddes i Stockholm 1883. Fadern är Edward Faustman, son ”till vänster” (Mollies eget uttryck) till Wendela Hebbe och Lars Johan Hierta, modern Alma Karsten, dotter ”till vänster” i en borgarfamilj. År1888 flyttar familjen (mor, far, tre döttrar) till London där fadern utan framgång försöker slå mynt av sina uppfinningar. Modern och döttrarna lämnar fadern och flyttar hem till Stockholm. Döttrarnas uppväxtmiljö var starkt präglad av borgerliga värderingar. Dygder som disciplin, kontroll, ordning och skötsamhet inpräntades tidigt. Modern menade att livets mening var att arbeta och göra rätt för sig. Yrken som konstnär och författare var definitivt inte passande för en ung flicka. Efter studenten studerade Mollie kemi på högskolan men upptäckte att hon ville bli konstnär och inget annat. För att få ihop pengar till studierna tog hon plats på kontor. Lönen var mager och för att dryga ut den började hon skriva noveller i veckotidningen Hvar 8 Dag. Mollie Faustman börjar alltså som fri skribent innan hon slår sig in på den bana hon helst vill beträda. I sitt fortsatta yrkesliv kommer hon att bli mest känd som författare och journalist.

Mollie Faustman studerade vid Valands konstskola i Göteborg under tre års tid och hon talade alltid om åren där som hennes lyckligaste. Hon hade ont om pengar men drygade ut kassan med matematiklektioner. Ganska snart blev hon också frielev. Lärare var Carl Wilhelmson, högt älskad av sina kvinnliga elever. Hon skriver att han behandlade manliga och kvinnliga elever lika. ”Aldrig har de senare behövt känna sig mindervärdiga, aldrig har han hyst mindre intresse för dem än för deras manliga kamrater.”

Somrarna ägnades också åt studier. Tillsammans med kamrater reste hon till olika platser och målade landskap som t.ex. Umeland i Dalarna och Vombsjön i Skåne. Den tredje sommaren bodde hon i Kungälv med Gösta Törneqvist som hon kom att gifta sig med. Senare fortsatte båda till London, bekostad av ett uppdrag som tidningstecknare av Olympiaden. En utbildning sågs inte som avslutad om den inte också innehöll utländska skolor. Hösten 1908 fortsatte därför Faustman till Paris, där Törneqvist redan befann sig. Hon stannade i Paris till 1911 med kortare sommaruppehåll i Sverige. Under en period hösten 1910 upplevde Mollie Faustman Matisses skola i Paris, hon var då 27 år och nygift, men lämnade maken hemma.

Frankrike och fransk konst blev hennes inspirationskälla livet igenom. Trots umbäranden såg hon åren i Paris som goda år. I Paris fick många kvinnliga konstnärer i början av 1900-talet en respekt och bekräftelse som de inte fick i sina nordiska hemländer och de hämmades inte längre av krav på ett traditionellt skapande. Mollie Faustman debuterar i oktober 1909 i Hallins konsthandel. Medutställare är Carl Luthander, Frans Timén och Gösta Törneqvist. Intressant är att redan i dessa tidiga recensioner kommer det fram den ambivalens som recensenterna känner inför Mollie Faustmans verk just för att hon är kvinna. August Brunius skriver i Svenska Dagbladet (6 okt 1909):

Eftersom hon är kvinna, söker hon en manlig stil: hennes formgifning i landskap och porträtt är afsiktligt kantig och ibland grundligt rå. Man skulle kunna spåra inflytande från en del av Sager Nelsons alstring, men det kan lika gärna vara egen originalitet eller egenhetssträfvan. Öfver den lite affekterade målbrottstonen hör man snart hennes verkliga stämma; ty kvinnligheten har samma goda vana som naturen: tamen usque recurrit (likväl återkommer den ständigt).

En del av de värderingar som återfinns i recensionen kommer att varieras genom hela hennes konstnärskap. De breda penseldragen, färgbehandlingen, här kallad rå, är andra gånger för högt uppdriven eller lyrisk. Hon är relativt sund, human, naturlig, osentimental, kärv. Några recensenter finner under det kärva ett kvinnligt ömsintare anslag. Hennes karakteriseringsförmåga påtalas i porträtten, vilket väcker tanken att Mollie Faustman i färgen uttrycker känslolägen och att dessa varierar med stunden.

Mollie Faustman, Vid pianot (Vasakonst)Konst- och litteraturforskaren Barbro Werkmäster skriver, i en artikel, att genomgående för Mollie Faustmans verk är respekten för motivet och verkens allvar, vilket ofta uttrycks i ett anslag som är kraftfullt och att detta förvandlas till att hon vill efterhärma männen. Werkmäster menar att de manliga kritikerna söker någon slags kvinnlighetens essens och ju närmare konstnären ligger denna illusion, desto lättare accepteras hennes bilder. Mollie Faustmans sökande efter allvar skapar oro eftersom hon inte svarar mot något kvinnligt ideal. Kanske kan de kvinnliga konstnärernas sviktande självförtroende förklaras med den brist på kvalificerad kritik som de möttes av. Det hätska manliga föraktet och motståndet var troligtvis även en anledning till att de kvinnliga konstnärerna sökte hålla ihop och hjälpa varandra och inte konkurrera som ligger nära till hands i detta egocentriska yrke.

1912 gav hon ut en bilderbok i folioformat där hennes planscher illustrerar berättelser utgivna av farmodern Wendela Hebbe 1871. Det är första gången i svensk bilderbokshistoria som så uttalat modernistiska bilder publiceras och det är de mest entydiga uttryck hos Mollie Faustman för lärdomarna från Matisses skola. Färg, form och linje dominerar bildens uttryck utan att det berättande momentet fördunklas. Hon gav även ut ytterligare bilderböcker och illustrerar egna och andra verk. Mest känd blev hon för sin tecknade serie Tuttan och Putte som publicerades på Dagens Nyheters barnsida och i Idun. I Tuttan och Putte hämtar hon stoff från sina egna barns lekar och upptåg. Illustrationerna till kåserierna är tecknade i en summarisk karakteriserande snabb stil, som främst fångar rörelserna. Matisse lärde svenskarna att vara djärva och utåtriktade. De flesta av Mollie Faustmans kåserier handlar om barn. Hennes skildringar av barn är osentimentala, lyssnande och respektfulla. Samtidigt som de är mänskliga, ryms inställningen att barn representerar det bästa i livet.

Som många kvinnor vid tiden runt förra sekelskiftet var Mollie Faustman mångsysslare och rörde sig lika vant inom kultur för barn och vuxna. Under signaturen Vagabonde skrev hon regelbundet kåserier i tidningarna Idun och Dagens Nyheter. Ett DN-kåseri 1926 spelar en huvudroll i kampanjen som leder till att skandaltidningen Fäderneslandet följande år lades ner. Hon illustrerade läseböcker och gav ut några ungdomsböcker som i sin behandling av skilsmässotemat var före sin tid.

I konsttidskriften Artes som utkom under åren 1921-22 medverkade Mollie Faustman ofta med konstkritik. I polemik mot Albert Engströms nedgörande recension i tidskriften Strix av kvinnors konst på Liljevalchs utställning 1917 skriver hon: ”Konst ska enligt mitt förmenande behandlas som konst oberoende av vem som gjort den”. I sin kritikergärning poängterar Mollie Faustman just egenarten. Hon värdesätter ett högre själsligt innehåll mer än konstruktion av motiv utan innehåll. Hon menar att konsten utöver det formala ska ha expression, ge något av konstnärens inre strid med livet och de egna uttrycksmedlen. I sista numret av Artes 1921 framför hon följande berömmande ord om Carl Wilhelmson: ”Han står för mig som idealet av en lärare, aldrig sökte han pressa in sina elever i sin egen form, han försökte bara på allt sätt vårda varje elevs egenart och uppmuntra allt han tyckte var personligt”. Förutom Wilhelmson var Matisse en av Mollie Faustmans inspiratörer. ”Studera framför allt naturen” brukade han säga, ”Se med friska ögon som ett barn utan förutfattade meningar, utan fördomar. Allt hör samman!” En illustration ur Mollie Faustmans första bok Malins midsommar från 1910 har stora likheter med de berömda verken Dansen och Musiken av Matisse. Säkert blev hon inspirerad redan under sitt första besök i Paris.

Mollie FaustmanMatisse hade studerat egyptisk och grekisk konst och kommit fram till slutsatsen att om man avstår från bokstavlig återgivning av rörelse är det möjligt att nå fram till ett högre skönhetsideal. I sin Notes d’un peintre (1908) skriver han: ”Jag drömmer om en konst, som är jämvikt, renhet och ro; en konst utan krångliga ämnen som leder uppmärksamheten från det väsentliga; en konst som kunde skänka varje intellektuellt arbetande människa, affärsmannen lika väl som konstnären, lindring och avspänning, något liknande en god länstol i vilken han kunde vila ut från sin fysiska ansträngning”.

Redan 1846 hävdade konstkritikern och poeten Charles Baudelaire att en konstnär bara kan fånga verkligheten genom att vara trogen sitt eget sätt att se den. En god konstnär måste vara unik och originell med rätt att fritt välja och tolka sitt motiv. Man talar om konstens rätt att existera för sin egen skull – utan några krav på att vara moraliskt upplyftande eller nyttig. Moderniteten under 1900-talet inbegriper inte bara en samhällsomvandling utan den präglas även av att man får en ny syn på konsten. Konsten blev en samlande kraft i en värld som förvandlas. Den blir ett sätt att uttrycka upplevelser av splittring, men också av öppenhet, uppbrott och gränslöshet och blir därmed ett medel att uttolka och forma en ny verklighet. Vanan är hämmande på syn och känsla. Ju mer vi lever i vanan desto mer förlorar vår verklighetsbild i intensitet. Konsten liksom litteraturen bryter nu med de traditionella reglerna om hur god konst (och litteratur) ska vara. De stora konstnärerna rycker bort vanan, de bryter igenom konventioner och får oss att se med rentvättade ögon. Konsten kullkastar något vant och därmed levandegör den. ”Att göra något osynligt synligt”, sade Paul Klee. Det nya bör vara stilförnyande, experimenterande och gränsöverskridande. Det nya samhället ska speglas i den nya konsten.

1900-talet var också barnets århundrade, menade Ellen Key. Det nya rättvisa samhället skulle födas ur ett oskuldstillstånd, en okunskap om hämmande sociala och moraliska konventioner. Faustman återger detta i en fin formulering i sin bok Barn från 1933: ”Barn äro människor, icke imitationer. Deras sinne är friskt, deras hjärta ömt och deras tänkande icke vanemässigt. Barn har inga erfarenheter av det förflutna, inga förutfattade meningar om framtiden, de äro livet självt, sanningen”.

Mollie Faustman sågs tillsammans med Vera Nilsson som sin tids stora skildrare av barn och hon målade dem som representanter för skönhet och livsglädje. Vera Nilsson avbildade sin dotter Ginga så man ser barnet som Människan, outgrundligt bärande på universums hemligheter. Mollie Faustmans barn är mer jordnära men lika respektfullt återgivna, fångade i ögonblick då barnets omedelbarhet och människans allvar samtidigt är närvarande. Recensionerna från de tidigaste utställningarna beskriver de avbildade barnen som sköra och utsatta medan de i senare verk karakteriseras som personliga och starka. En målning från 1920-talet, Flicka mot blått vatten, rymmer båda dessa komponenter. Flickan på målningen har en påtaglig stark integritet. Torsten Bergmark karakteriserar Mollie Faustmans konstnärskap, när han recenserar hennes retrospektiva utställning 1964, som en obruten linje från Wilhelmson och Matisse, dock utan att det tar efter den senares dekorativa drag.

Mollie Faustman var gift två gånger, 1910-15 med Gösta Törneqvist och 1917-26 med Gösta Chatham. Båda äktenskapen slutade med skilsmässa och i det senare föddes två barn – 1918 Birgitta (Tuttan) och 1919 Hampe (Putte). Båda männen var konstnärer, men det konstnärliga kamratskapet som hon föreställt sig, uppstod aldrig. I stället kom vänskapen mellan de kvinnliga konstnärskollegerna att vara det hållfasta, hjälpsamma och kollegiala nätverk som blev bestående.

Under hela sin livstid fortsatte Mollie Faustman att ställa ut. Till en början var det med några få medutställare, både manliga och kvinnliga. Hon var t.ex. medutställare både på Maj Brings och på Vera Nilssons debututställningar 1913 och 1917, den senare i Köpenhamn. Tillsammans med Maj Bring ställde hon även ut 1915 0ch 1918. Hon tillhörde gruppen Optimisterna 1924-29, då hon lämnade den. Hon ställde även ut två gånger med Independenterna och en gång med Färg och Form. I freskomålningen Människans glädjeämnen i Härnösands dåvarande småskoleseminarium 1949 är motivet en hyllning till människans glädjeämnen; naturen, konsten och det skapande arbetet. I tidskriften Konstrevy 1950 skrev Mollie Faustman själv: ”Med tanke på att fresken skall ses dagligen av ungdom och barn har jag velat göra den glad och stimulerande. Jag har tillåtit mig att sätta en liten katt i högra hörnet som en signaturmelodi för att glädja ungarna”.

Mollie Faustman, Tuttan och PutteForskare menar att de personer som är kreativa har en intuitiv förståelse för andra människor och kan sätta sig in i deras situation. De kan tillämpa sina erfarenheter med barnets tänkande. Kreativitet väcks i barnets förundran. En grundläggande tes är att kreativitet inte behöver vara kopplad till någon speciell talang utan snarare ses som en grundläggande livshållning. Detta påstående stämmer väl in på Mollie Faustman och hennes nyskapande och produktivitet livet igenom. Ellen Key talar 1896 om kvinnans snabba intuition och den aningens intensitet vilket i forntiden gjorde henne till sierska.

Mollie Faustman var en ovanligt skarpsynt, vaken, ifrågasättande och modig representant för det som man brukar kalla Den Nya kvinnan. Hennes mod att bryta sig loss ur de borgerliga patriarkala strukturer som präglade henne som barnbarn till författaren och journalisten Wendela Hebbe och tidningsmannen Lars Johan Hierta betonas. Mollie Faustman framstår som en stark kvinna och kulturpersonlighet. Konst, barn och fred ligger mig varmast om hjärtat säger hon i en intervju 1933, där hon även varnar för Hitler. Under kriget engagerade hon sig i flyktingarnas situation och målade deras verklighet. Efter kriget deltog hon i kampen mot en svensk atombomb och engagerade sig i Amnesty.

Att Mollie Faustman varit i stort sett bortglömd, inte bara hos den stora allmänheten utan även i vetenskapliga framställningar är ett öde hon delar med många av sina medsystrar. De kvinnliga konstnärerna inom modernismen i början av 1900-talet slogs inte bara mot den allmänna uppfattningen om vad konst är och hur den ska se ut. De hade även att kämpa mot manliga kolleger som var rädda för konkurrens och en utbredd uppfattning att kvinnor inte är ägnade att skapa konst. Förhoppningsvis börjar man äntligen inse att det finns delar av konsten som man förbisett och att det är hög tid att skriva om konsthistorien så att kvinnorna som många gånger hade mer talang än männen får sin självklara plats i den svenska konsthistorien.

 

Lena Månsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det våras i Berlin

De senaste åren har Berlin blivit ett allt mer hett resmål och antalet besökare växer snabbt. Staden närmar sig London och Paris som topp-ett-destination i Europa. Kulturlivet i den tyska huvudstaden ...

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 23 april, 2013

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | Essäer om samhället | 22 juni, 2017

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 12 oktober, 2013

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | Konstens porträtt | 28 augusti, 2008

Om å humanisere livet

Vi publicerar en essä av Thor Olav Olsen. Texten är på norska därför att vi gärna vill öppna vår tidning för bidragen från skribenter från andra nordiska länder. Livet i det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2009

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Way Out West 2014. Att träffas verkar viktigare än spelningarna

Musik och mode har i alla tider hört samman, varje musikstil har tillsynes också en oundviklig klädkod och 2010- talet är inget undantag för denna förening. Snarare tvärtom. Men kan ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 16 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.