Kurt Wallander och musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser ...

Av: Bengt Eriksson | 10 december, 2009
Gästkrönikör

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | 02 april, 2014
Gästkrönikör

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | 26 mars, 2012
Utopiska geografier

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Mollie Faustman – Den Nya kvinnan



Mollie Faustman, Stilleben, olja på dukBryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” – Karin Boye, 1927

Modernismen är sprungen ur det moderna livet och den moderna människans villkor. Modernismen är individualistisk och hyllar den egna individen och dess uttrycksformer. Alla ska kunna tolka konst och litteratur på sitt eget sätt och kunna bilda sig en egen uppfattning. Inom bildkonsten är modernismen nära relaterad till uppkomsten av avantgardistiska konstnärsgrupper. De olika grupperingarna har avlöst varandra under modernismens utveckling från impressionismen i slutet av 1800-talet till den abstrakta expressionismen under 1950–60-talet. Det är slående att de flesta av dem som fått stå som representanter för dessa olika grupperingar genom konsthistorien varit män. Tack vare feministisk forskning har vi blivit varse hur kanoniseringen har utgått från en manlig diskurs, där både den manliga blicken och den manliga kritikern varit normerande.

Men allt oftare görs nu insatser för att dekonstruera den rådande konsthistorien. Ett belysande exempel är den aktuella utställningen på Millesgården ”Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor” (5 okt 2013 - 9 februari 2014). Här presenteras kvinnliga avantgardister som sökte nya vägar för konstnärliga uttryck. Utställningen omfattar verk från 1900–1945 av drygt 30 konstnärer av vilka de flesta idag är glömda. Ett fåtal som Vera Nilsson, Siri Derkert och Sigrid Hjertén hör till de mer ihågkomna, men bland dem som mer eller mindre hamnat i skymundan finns Agda Holst, Anna Berg, Nelly Roslund, Tora Vega Holmström och Mollie Faustman för att nämna några.

I en nyutkommen bok Jordens salt berättar litteraturprofessor emerita Lena Kåreland om författaren, konstnären, kritikern och kåsören Mollie Faustman. Hon verkade som kåsör i Dagens Nyheter och Idun och boken presenterar ett omfattande material om Mollie Faustman, om den tid hon levde i och de villkor hon fick hålla sig till. Liksom många kvinnor tog hon vägen via barnen och skämtet. Hennes egna barn fick se sig avbildade i den populära serien Tuttan och Putte i Dagens Nyheter på 1920- och 1930-talen. Mollie Faustman driver i sina vardagskåserier en radikal och liberal opinionsbildande linje i frågor om äktenskap, skola och barnuppfostran.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I det moderna samhället finns en central tanke, den att människor är jämlika och Mollie Faustman beskrivs som den Nya Kvinnan. Med detta menas att hon är en person som insisterar på sin rätt att ha en karriär eller en familj eller båda beroende på hennes individuella val och önskemål. I denna turbulenta tid när allt fler människor samlats i städerna, nya levnadsregler uppstod och gamla sedvänjor behövde ersättas, hävdade kvinnorna sin rätt att vara något mer än makor och mödrar underställda mannen. Den Nya Kvinnan är respekterad för sin egen skull. Den nya tiden erbjöd yrkesmöjligheter som fotograf, journalist, konstnär – Mollie Faustman, 17 år vid sekelskiftet, tog dessa och blev en av sin tids färgstarkaste, mest viljekraftiga och spontana gestalter.

Mollie Faustman, Sittande pojke vid stolMollie Faustman föddes i Stockholm 1883. Fadern är Edward Faustman, son ”till vänster” (Mollies eget uttryck) till Wendela Hebbe och Lars Johan Hierta, modern Alma Karsten, dotter ”till vänster” i en borgarfamilj. År1888 flyttar familjen (mor, far, tre döttrar) till London där fadern utan framgång försöker slå mynt av sina uppfinningar. Modern och döttrarna lämnar fadern och flyttar hem till Stockholm. Döttrarnas uppväxtmiljö var starkt präglad av borgerliga värderingar. Dygder som disciplin, kontroll, ordning och skötsamhet inpräntades tidigt. Modern menade att livets mening var att arbeta och göra rätt för sig. Yrken som konstnär och författare var definitivt inte passande för en ung flicka. Efter studenten studerade Mollie kemi på högskolan men upptäckte att hon ville bli konstnär och inget annat. För att få ihop pengar till studierna tog hon plats på kontor. Lönen var mager och för att dryga ut den började hon skriva noveller i veckotidningen Hvar 8 Dag. Mollie Faustman börjar alltså som fri skribent innan hon slår sig in på den bana hon helst vill beträda. I sitt fortsatta yrkesliv kommer hon att bli mest känd som författare och journalist.

Mollie Faustman studerade vid Valands konstskola i Göteborg under tre års tid och hon talade alltid om åren där som hennes lyckligaste. Hon hade ont om pengar men drygade ut kassan med matematiklektioner. Ganska snart blev hon också frielev. Lärare var Carl Wilhelmson, högt älskad av sina kvinnliga elever. Hon skriver att han behandlade manliga och kvinnliga elever lika. ”Aldrig har de senare behövt känna sig mindervärdiga, aldrig har han hyst mindre intresse för dem än för deras manliga kamrater.”

Somrarna ägnades också åt studier. Tillsammans med kamrater reste hon till olika platser och målade landskap som t.ex. Umeland i Dalarna och Vombsjön i Skåne. Den tredje sommaren bodde hon i Kungälv med Gösta Törneqvist som hon kom att gifta sig med. Senare fortsatte båda till London, bekostad av ett uppdrag som tidningstecknare av Olympiaden. En utbildning sågs inte som avslutad om den inte också innehöll utländska skolor. Hösten 1908 fortsatte därför Faustman till Paris, där Törneqvist redan befann sig. Hon stannade i Paris till 1911 med kortare sommaruppehåll i Sverige. Under en period hösten 1910 upplevde Mollie Faustman Matisses skola i Paris, hon var då 27 år och nygift, men lämnade maken hemma.

Frankrike och fransk konst blev hennes inspirationskälla livet igenom. Trots umbäranden såg hon åren i Paris som goda år. I Paris fick många kvinnliga konstnärer i början av 1900-talet en respekt och bekräftelse som de inte fick i sina nordiska hemländer och de hämmades inte längre av krav på ett traditionellt skapande. Mollie Faustman debuterar i oktober 1909 i Hallins konsthandel. Medutställare är Carl Luthander, Frans Timén och Gösta Törneqvist. Intressant är att redan i dessa tidiga recensioner kommer det fram den ambivalens som recensenterna känner inför Mollie Faustmans verk just för att hon är kvinna. August Brunius skriver i Svenska Dagbladet (6 okt 1909):

Eftersom hon är kvinna, söker hon en manlig stil: hennes formgifning i landskap och porträtt är afsiktligt kantig och ibland grundligt rå. Man skulle kunna spåra inflytande från en del av Sager Nelsons alstring, men det kan lika gärna vara egen originalitet eller egenhetssträfvan. Öfver den lite affekterade målbrottstonen hör man snart hennes verkliga stämma; ty kvinnligheten har samma goda vana som naturen: tamen usque recurrit (likväl återkommer den ständigt).

En del av de värderingar som återfinns i recensionen kommer att varieras genom hela hennes konstnärskap. De breda penseldragen, färgbehandlingen, här kallad rå, är andra gånger för högt uppdriven eller lyrisk. Hon är relativt sund, human, naturlig, osentimental, kärv. Några recensenter finner under det kärva ett kvinnligt ömsintare anslag. Hennes karakteriseringsförmåga påtalas i porträtten, vilket väcker tanken att Mollie Faustman i färgen uttrycker känslolägen och att dessa varierar med stunden.

Mollie Faustman, Vid pianot (Vasakonst)Konst- och litteraturforskaren Barbro Werkmäster skriver, i en artikel, att genomgående för Mollie Faustmans verk är respekten för motivet och verkens allvar, vilket ofta uttrycks i ett anslag som är kraftfullt och att detta förvandlas till att hon vill efterhärma männen. Werkmäster menar att de manliga kritikerna söker någon slags kvinnlighetens essens och ju närmare konstnären ligger denna illusion, desto lättare accepteras hennes bilder. Mollie Faustmans sökande efter allvar skapar oro eftersom hon inte svarar mot något kvinnligt ideal. Kanske kan de kvinnliga konstnärernas sviktande självförtroende förklaras med den brist på kvalificerad kritik som de möttes av. Det hätska manliga föraktet och motståndet var troligtvis även en anledning till att de kvinnliga konstnärerna sökte hålla ihop och hjälpa varandra och inte konkurrera som ligger nära till hands i detta egocentriska yrke.

1912 gav hon ut en bilderbok i folioformat där hennes planscher illustrerar berättelser utgivna av farmodern Wendela Hebbe 1871. Det är första gången i svensk bilderbokshistoria som så uttalat modernistiska bilder publiceras och det är de mest entydiga uttryck hos Mollie Faustman för lärdomarna från Matisses skola. Färg, form och linje dominerar bildens uttryck utan att det berättande momentet fördunklas. Hon gav även ut ytterligare bilderböcker och illustrerar egna och andra verk. Mest känd blev hon för sin tecknade serie Tuttan och Putte som publicerades på Dagens Nyheters barnsida och i Idun. I Tuttan och Putte hämtar hon stoff från sina egna barns lekar och upptåg. Illustrationerna till kåserierna är tecknade i en summarisk karakteriserande snabb stil, som främst fångar rörelserna. Matisse lärde svenskarna att vara djärva och utåtriktade. De flesta av Mollie Faustmans kåserier handlar om barn. Hennes skildringar av barn är osentimentala, lyssnande och respektfulla. Samtidigt som de är mänskliga, ryms inställningen att barn representerar det bästa i livet.

Som många kvinnor vid tiden runt förra sekelskiftet var Mollie Faustman mångsysslare och rörde sig lika vant inom kultur för barn och vuxna. Under signaturen Vagabonde skrev hon regelbundet kåserier i tidningarna Idun och Dagens Nyheter. Ett DN-kåseri 1926 spelar en huvudroll i kampanjen som leder till att skandaltidningen Fäderneslandet följande år lades ner. Hon illustrerade läseböcker och gav ut några ungdomsböcker som i sin behandling av skilsmässotemat var före sin tid.

I konsttidskriften Artes som utkom under åren 1921-22 medverkade Mollie Faustman ofta med konstkritik. I polemik mot Albert Engströms nedgörande recension i tidskriften Strix av kvinnors konst på Liljevalchs utställning 1917 skriver hon: ”Konst ska enligt mitt förmenande behandlas som konst oberoende av vem som gjort den”. I sin kritikergärning poängterar Mollie Faustman just egenarten. Hon värdesätter ett högre själsligt innehåll mer än konstruktion av motiv utan innehåll. Hon menar att konsten utöver det formala ska ha expression, ge något av konstnärens inre strid med livet och de egna uttrycksmedlen. I sista numret av Artes 1921 framför hon följande berömmande ord om Carl Wilhelmson: ”Han står för mig som idealet av en lärare, aldrig sökte han pressa in sina elever i sin egen form, han försökte bara på allt sätt vårda varje elevs egenart och uppmuntra allt han tyckte var personligt”. Förutom Wilhelmson var Matisse en av Mollie Faustmans inspiratörer. ”Studera framför allt naturen” brukade han säga, ”Se med friska ögon som ett barn utan förutfattade meningar, utan fördomar. Allt hör samman!” En illustration ur Mollie Faustmans första bok Malins midsommar från 1910 har stora likheter med de berömda verken Dansen och Musiken av Matisse. Säkert blev hon inspirerad redan under sitt första besök i Paris.

Mollie FaustmanMatisse hade studerat egyptisk och grekisk konst och kommit fram till slutsatsen att om man avstår från bokstavlig återgivning av rörelse är det möjligt att nå fram till ett högre skönhetsideal. I sin Notes d’un peintre (1908) skriver han: ”Jag drömmer om en konst, som är jämvikt, renhet och ro; en konst utan krångliga ämnen som leder uppmärksamheten från det väsentliga; en konst som kunde skänka varje intellektuellt arbetande människa, affärsmannen lika väl som konstnären, lindring och avspänning, något liknande en god länstol i vilken han kunde vila ut från sin fysiska ansträngning”.

Redan 1846 hävdade konstkritikern och poeten Charles Baudelaire att en konstnär bara kan fånga verkligheten genom att vara trogen sitt eget sätt att se den. En god konstnär måste vara unik och originell med rätt att fritt välja och tolka sitt motiv. Man talar om konstens rätt att existera för sin egen skull – utan några krav på att vara moraliskt upplyftande eller nyttig. Moderniteten under 1900-talet inbegriper inte bara en samhällsomvandling utan den präglas även av att man får en ny syn på konsten. Konsten blev en samlande kraft i en värld som förvandlas. Den blir ett sätt att uttrycka upplevelser av splittring, men också av öppenhet, uppbrott och gränslöshet och blir därmed ett medel att uttolka och forma en ny verklighet. Vanan är hämmande på syn och känsla. Ju mer vi lever i vanan desto mer förlorar vår verklighetsbild i intensitet. Konsten liksom litteraturen bryter nu med de traditionella reglerna om hur god konst (och litteratur) ska vara. De stora konstnärerna rycker bort vanan, de bryter igenom konventioner och får oss att se med rentvättade ögon. Konsten kullkastar något vant och därmed levandegör den. ”Att göra något osynligt synligt”, sade Paul Klee. Det nya bör vara stilförnyande, experimenterande och gränsöverskridande. Det nya samhället ska speglas i den nya konsten.

1900-talet var också barnets århundrade, menade Ellen Key. Det nya rättvisa samhället skulle födas ur ett oskuldstillstånd, en okunskap om hämmande sociala och moraliska konventioner. Faustman återger detta i en fin formulering i sin bok Barn från 1933: ”Barn äro människor, icke imitationer. Deras sinne är friskt, deras hjärta ömt och deras tänkande icke vanemässigt. Barn har inga erfarenheter av det förflutna, inga förutfattade meningar om framtiden, de äro livet självt, sanningen”.

Mollie Faustman sågs tillsammans med Vera Nilsson som sin tids stora skildrare av barn och hon målade dem som representanter för skönhet och livsglädje. Vera Nilsson avbildade sin dotter Ginga så man ser barnet som Människan, outgrundligt bärande på universums hemligheter. Mollie Faustmans barn är mer jordnära men lika respektfullt återgivna, fångade i ögonblick då barnets omedelbarhet och människans allvar samtidigt är närvarande. Recensionerna från de tidigaste utställningarna beskriver de avbildade barnen som sköra och utsatta medan de i senare verk karakteriseras som personliga och starka. En målning från 1920-talet, Flicka mot blått vatten, rymmer båda dessa komponenter. Flickan på målningen har en påtaglig stark integritet. Torsten Bergmark karakteriserar Mollie Faustmans konstnärskap, när han recenserar hennes retrospektiva utställning 1964, som en obruten linje från Wilhelmson och Matisse, dock utan att det tar efter den senares dekorativa drag.

Mollie Faustman var gift två gånger, 1910-15 med Gösta Törneqvist och 1917-26 med Gösta Chatham. Båda äktenskapen slutade med skilsmässa och i det senare föddes två barn – 1918 Birgitta (Tuttan) och 1919 Hampe (Putte). Båda männen var konstnärer, men det konstnärliga kamratskapet som hon föreställt sig, uppstod aldrig. I stället kom vänskapen mellan de kvinnliga konstnärskollegerna att vara det hållfasta, hjälpsamma och kollegiala nätverk som blev bestående.

Under hela sin livstid fortsatte Mollie Faustman att ställa ut. Till en början var det med några få medutställare, både manliga och kvinnliga. Hon var t.ex. medutställare både på Maj Brings och på Vera Nilssons debututställningar 1913 och 1917, den senare i Köpenhamn. Tillsammans med Maj Bring ställde hon även ut 1915 0ch 1918. Hon tillhörde gruppen Optimisterna 1924-29, då hon lämnade den. Hon ställde även ut två gånger med Independenterna och en gång med Färg och Form. I freskomålningen Människans glädjeämnen i Härnösands dåvarande småskoleseminarium 1949 är motivet en hyllning till människans glädjeämnen; naturen, konsten och det skapande arbetet. I tidskriften Konstrevy 1950 skrev Mollie Faustman själv: ”Med tanke på att fresken skall ses dagligen av ungdom och barn har jag velat göra den glad och stimulerande. Jag har tillåtit mig att sätta en liten katt i högra hörnet som en signaturmelodi för att glädja ungarna”.

Mollie Faustman, Tuttan och PutteForskare menar att de personer som är kreativa har en intuitiv förståelse för andra människor och kan sätta sig in i deras situation. De kan tillämpa sina erfarenheter med barnets tänkande. Kreativitet väcks i barnets förundran. En grundläggande tes är att kreativitet inte behöver vara kopplad till någon speciell talang utan snarare ses som en grundläggande livshållning. Detta påstående stämmer väl in på Mollie Faustman och hennes nyskapande och produktivitet livet igenom. Ellen Key talar 1896 om kvinnans snabba intuition och den aningens intensitet vilket i forntiden gjorde henne till sierska.

Mollie Faustman var en ovanligt skarpsynt, vaken, ifrågasättande och modig representant för det som man brukar kalla Den Nya kvinnan. Hennes mod att bryta sig loss ur de borgerliga patriarkala strukturer som präglade henne som barnbarn till författaren och journalisten Wendela Hebbe och tidningsmannen Lars Johan Hierta betonas. Mollie Faustman framstår som en stark kvinna och kulturpersonlighet. Konst, barn och fred ligger mig varmast om hjärtat säger hon i en intervju 1933, där hon även varnar för Hitler. Under kriget engagerade hon sig i flyktingarnas situation och målade deras verklighet. Efter kriget deltog hon i kampen mot en svensk atombomb och engagerade sig i Amnesty.

Att Mollie Faustman varit i stort sett bortglömd, inte bara hos den stora allmänheten utan även i vetenskapliga framställningar är ett öde hon delar med många av sina medsystrar. De kvinnliga konstnärerna inom modernismen i början av 1900-talet slogs inte bara mot den allmänna uppfattningen om vad konst är och hur den ska se ut. De hade även att kämpa mot manliga kolleger som var rädda för konkurrens och en utbredd uppfattning att kvinnor inte är ägnade att skapa konst. Förhoppningsvis börjar man äntligen inse att det finns delar av konsten som man förbisett och att det är hög tid att skriva om konsthistorien så att kvinnorna som många gånger hade mer talang än männen får sin självklara plats i den svenska konsthistorien.

 

Lena Månsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjiamin 2

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 augusti, 2011

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Succé igen för ”Så mycket bättre”?

Timbuktu sa det egentligen redan i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” för ett tag sedan: ”Tänk dig E-Type tolka Wiehe!”.   Och det är precis den tanken som kittlar mest med uppföljaren ...

Av: Johan Svensson | Gästkrönikör | 27 oktober, 2011

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Glenn Ford - Hjälte både på film och i verkligheten

Glenn Ford - hjälte både på film och i verkligheten Som Tidningen Kulturen berättat i notisform tidigare, så avled skådespelaren Glenn Ford vid 90 års ålder den 30 augusti ...

Av: Niclas Samuelsson | Filmens porträtt | 19 september, 2006

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 11 januari, 2007

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.